Avslut och insikt

Och så kommer det en dag då sådant som är nytt och tidvis svårt slutligen blir alldeles för svårt även när det börjar bli gammalt. Då fan och hans rädslor tar över för mycket av de färger man tidigare så starkt omgavs av och man liksom mattas av och suddas ut i kanterna. Och då inser man snart att kanske vill man inte det hela så mycket ändå. Kanske inte så mycket att man är beredd att bli färglös och allt annat sådant som man egentligen aldrig varit. Och man inser så mycket annat som skakar om ens värld att man plötsligt vet precis vad man måste göra. Vägen ut ur dimman och de krokiga snåren finns plötsligt där, liksom ropar ens namn och slår ut med armarna som om man varit en imbecill som inte sett det tidigare. Och kanske har den rätt.

Så man gör vad man måste göra och gör sitt bästa för att hålla modet uppe. Modet att vara uppriktig och ärlig och stark i sina beslut. Det är inte lätt alla gånger. Inte när fan och hans rädslor gör sitt bästa för att få em att vackla. Men så svänger det ibland och han blir återigen den där man så starkt ogillar. Den som sårar för att hantera sina egna sår. Den som svänger och trycker på knappar och får en att tappa humöret. Och då vet man. Att vägen faktiskt har helt rätt när den påstår man varit en imbecill.

Men det är bra. Att det blir så tydligt. Ibland behövs det – att det står där skrivet med stora, kursiva, skrikröda bokstäver framför näsan. Och att man själv erfar det som alla andra säger man kommer göra. Jag har alltid behövt erfara. Se och lära på egen hand, med egna ögon. Jag förstår först då. Att jag ändå inte hör hemma där. Att jag ändå aldrig skulle ha kunnat leva med någon som mattar mina färger. Att jag nog bara försökte bevisa något för mig själv. Att jag ändå aldrig var hans.

Kusin Vitamin, jag och samtal om genetiken

Kusin Vitamin möter upp mig på T-centralen. Trötta ögon, varma leenden och pussar på kinden. Juice och choklad och nattkäk på 7-Eleven. Vår vanliga bänk, där mitt i alltet, perfekt för att spana på folk. Hon och jag mot världen. Som alltid.

Vi pratar om Honom. Jag berättar om mina rädslor. Sådant jag annars aldrig yttrar högt. Jag berättar jag är orolig ikväll, att mitt huvud börjat göra sig påmint igen. Att det börjat säga åt mig igen att höja garden lite, att ta ett steg tillbaks och inte låta hjärtat styra för mycket. För hjärtat är dumsnällt. Litar för lätt, förlåter för ofta och älskar för mycket. Alldeles för mycket. Och huvudet är oroligt. Tycker det vore bättre om vi plockade fram säkerhetslinor och staket och bara lämnar lite på glänt, ja sådär lagom, men inte på vid gavel.

– Jag vet inte hur jag ska berätta för honom… För jag måste det, eller hur?

– Mmm..

– Fan.. Jag hatar att det ska vara såhär. Varför älskar jag så mycket när det är så svårt?

– För att det är sånna vi är. Det är genetiskt..

– Fan.. Ibland glömmer jag det..

Och hon klappar mig på knät och ler i samförstånd. För hon vet ju. Hon älskar ju också för mycket. Hennes hjärta förlåter också för ofta. Och vi lyssnar för sällan på huvudet när det väl kommer till kritan. Och så är vi framme och vi traskar runt i mörkret och pratar om att ställa mot väggen och om vikten av det här med att prata face-to-face. Vi skrattar åt vår egen hopplöshet och säger vi borde lära oss att sluta tänka på morgonen. Och speciellt på kvällen. Och i natten.

Och så sätter vi oss här. Småfnissar åt varandra över datorskärmarna, mitt emot. Småfnissar åt våra hjärtan, fast det river i brösten och tårar måste blinkas bort. För vi är trots allt dömda att alltid älska för mycket. För det är genetiskt. För att när det gör så ont så måste man skratta åt det för att inte gå sönder. För att vi trots allt har varandra, även om vi kanske aldrig hittar någon som älskar oss lika för mycket.

 Hon och jag. Mot världen. Alltid.

Ödet, Illusionisten & villovägar

Om det finns någon på den här jorden som känner mig väl, så är det nog han. Och jag minns hur otroligt arg det brukade göra mig. Att det var så lätt för honom att komma nära inpå, att bryta sig igenom väggar och försvar och komma åt mitt innersta inre. Eller nej. Han bröt sig aldrig igenom. Han snarare.. svävade rätt igenom. Som en magiker eller illusionist som genom att uttala någon trollformel bara, ja, svävar rätt igenom tjocka väggar med låsta dörrar. Precis så.

Det var någonting med hans närvaro som fullständigt trollband mig, redan första gången jag såg honom stå där mitt i gruppen av musiker, med ögon så blå och genomträngande att de nästan brände mig. Nej, inte kärlek. Jag tror inte på Kärlek vid första ögonkastet. Attraktion, ja. Kärlek, nej. Men jag minns så väl hur jag inte kunde slita blicken från honom, trots att jag försökte och trots att jag inte alls förstod varför. För just då var jag faktiskt inte attraherad heller. Det var någonting annat. Ungefär som om stjärnorna bestämt för längesen att våra vägar skulle korsas och jag inte hade någon talan.

Jag vet inte så noga om jag tror på det här med ödet. Jag vill inte gärna tro att saker är förutbestämda och så väldigt bortom min kontroll. Vill inte gärna tro att jag själv inte väljer mitt liv (eller åtminstone stora delar av det) och att jag egentligen bara är en liten marionettdocka i ett enda stort virrvarr av trådar och repliker någon redan bestämt åt mig. Men ibland kan jag ändå inte låta bli att undra. Det skulle förklara så mycket. Och det skulle ge mig svar på om vi är ämnade för varandra eller inte. Om sådant faktiskt existerar.

Han har ett sätt att få mig att tala trots att huvudet säger åt mig att tiga. Det går mig på nerverna ibland. Mer förr än vad det gör nu. Mer på den tiden då jag var så totalförlorad att jag inte ens fungerade som en människa på egen hand. Och problemet var just att jag alltid var på egen hand. För han var aldrig min. Aldrig mer än över dagen. Eller för en vecka när han tog planet för att hälsa på. Eller för en natt över telefon. Han har aldrig varit bara min. Aldrig varit mer än någon till låns.

Och jag har visst gått vilse i mina ord igen. Tappat bort det jag ville ha sagt från början. Det är så lätt hänt när jag skriver om Honom, för jag kommer alltid in på villovägar. Okontrollerbart. Men jag tror att det jag hade tänkt skriva om från början var att jag hatälskar hur väl han känner mig. Hur väl han vet hur jag fungerar. Hur lätt det är för honom att se, bara ett snabbt ögonkast, att min gard har höjts igen. Jag behöver inte ens säga något längre. Och nog för att det kan vara bra ibland – det där med att tala utan ord – men jag önskar såväl att jag kunde ha hemligheter för honom utan att han visste om det. Bara ibland. Någon gång. Ni vet. Och jag antar att det är det som är så osmart med att bli förälskad i sin närmaste vän.

Och ändå påstår han att jag är den mest komplexa människa han vet.

Att förloras men inte förlora.

Jag hittade precis det här gamla inlägget jag skrev om Honom för nästan precis ett år sedan. Och jag tänker att nog är det så alltid, att det är Han som till stora delar håller igång mitt skrivande.

 

”X hälsade på igår. Det var min sista dag i London och precis som han lovat så stod han där utanför min dörr strax efter tolvslaget på dagen. Tystnaden var till en början dryg. Tjock. Typen som kan skäras igenom med kniv; det var så tydligt att diskussionen vi haft då vi senast talats vid hade satt sina spår. Hans fingrar var försiktiga, prövande när de trevade efter mina. Som om han var osäker på om jag skulle dra mig undan eller stanna. Han som alltid varit säkerheten själv.

Jag gjorde det först. Drog mig undan. Med benhård disciplin låtsades jag inte lägga märke till hur han sträckte sig efter mig. Pratade vidare om vad som hänt sen sist, om Miljonären och resan hem. Om hur jag längtade efter solen och lukten från det salta, friska havsvattnet.

Med sina genomträngande, blå ögon försökte han läsa mig. Som om jag vore en bok. Jag antar jag brukade vara just det för honom. En såndär lättläst bok med stor, tydlig text. Men det var innan jag omfamnade min egen beslutsamhet, innan jag började det stora byggarbetet med de stora staketen. De som är till för att skydda.

Och jag såg det på honom – han blev rädd. Han, alltid så van vid att ha övertaget, så van vid att kunna rubba hela min existens bara genom att befinna sig i samma postkodszon. Var han rädd att förlora mig?

Men jag kunde inte värja mig mot den mjuka strävheten i hans kyssar. Det har jag aldrig kunnat. Det är något med sättet hans läppar möter mina, någonting med de ilningar längs hela ryggraden de fortfarande framkallar. Ja, fortfarande. Precis på samma sätt som det är något visst med hur våra sammanflätade fingrar passar så perfekt ihop och hur närheten och ljudet av hans andetag skänker mig större sinnesfrid än någonting annat. Det är just det – allt det där trollbinder mig.

Jag somnade i hans armar. Med hans andetag i nacken och armarna virade om mig som om han var rädd att jag skulle ta mig loss och springa därifrån. Precis så som jag alltid brukade ha mina armar on honom…

Och det var först då jag förstod; jag har inte förlorat än. Jag höll vad jag lovade, jag lät mig inte övertalas. Men jag tillät mig förloras igen, för hur kan jag motstå?

Men jag är fortfarande med i spelet. Den här gången var det kanske inte jag som var boken…”

 

 

Om svek & ‘tänk om’

”Åhh ——…
Inte igen… Du är värd mycket mer och mycket bättre!
Den dagen han står utanför din dörr utan att du bett honom, den dagen han lämnar allt och frågar vad du vill, den dagen du blir viktigast i hans liv, DÅ då är han värd att ödsla känslor, tankar och tårar på.
Innan dess; älska och respektera dig själv lika mycket som du tror dig älska och respektera honom och du kommer bli så mycket lyckligare!
Jag har inge rätt att säga någonting till dig. Men du har betytt mycket för mig och det kändes inte mer än rätt att tala om för dig att du fortfarande är värd mer.”

Jag upptäckte precis jag fått en ny kommentar på min offentliga blogg. Den jag inte skrivit i sedan jag började skriva här, beslöt mig för att sluta hålla tillbaks tankar och känslor. Jag vet inte vem som skrev kommentaren. Har suttit och försökt komma på det, dividerat fram och tillbaks men utan att egentligen kunna komma fram till något.

Men jag hyser en vag misstanke om vem det skulle kunna vara. Möjligtvis den person jag en gång bodde ihop med under en kort period i London och som svek mig mer än jag någonsin kunnat ana. Ja gud, min beskärda del av svek tycker jag i alla fall att jag fått utstå under mina snart 23 år i livet. Men med min tur skulle det inte förvåna mig om där står fler och lurar bakom hörnen. Och han/hon (troligen hon) har rätt. Jag är värd långt mycket mer än människor omkring mig som sticker knivar i rygg och hjärta. Och Han, han vet det. Det är inte det det någonsin handlat om. Skillnaden den här gången, hoppas jag, är att han förstått allvaret. Växt upp. Mognat. Och kommit till insikt.

Jag respekterar mig själv. Jag älskar mig själv. Och det är därför jag måste ge det en sista, ordentlig chans. Ja, det är bortom allt förnuft. Det är riskabelt och skrämmande. Men jag måste göra det jag måste göra. För jag tror inte att jag kan leva resten av mitt liv med ett ‘Tänk om’ i bakhuvudet.

Och älskade jag inte mig själv, hade jag aldrig kunnat älska Honom.

Menage á Trois

Jag kom just på att jag hade ju en poäng med att berätta om Portugisen. Råkade visst bara glömma bort den där bland orden som fick minnen att kröka mina läppar i ett leende.

Jo, Portugisens nya lekkamrat, den han hittade ungefär i samma veva som jag hittade min, var en svartsjuk typ. Han föll för henne. Slutade träffa andra och de båda blev ‘officiella’. Ja, han gjorde allt det han svurit på att aldrig göra igen; att låta hans hjärta styra, att lägga det i en kvinnas händer och låta henne ta hand om det åt honom. Och jag – och alla andra som känt honom i åratal – såg förundrat på hur han förändrades. Tänkte nog att, nej, det här håller aldrig i längden. Inte med henne. Hon som blev rosenrasande så fort han talade med en annan tjej. Och han och jag som alltid kindpussades och kramade om varandra så fort vi sågs. Är det konstigt att jag inte gillade henne? (Det var det ingen bland våra gemensamma vänner som gjorde.)

Förvåningen var enorm, nej större, när vi alla fick höra att dom skulle fortsätta tillsammans trots distansen. Hon nånstans i engelsmännens land, och han i sitt Portugal. Hon – den svartsjukaste av dom svartsjuka. Han – den oförbätterliga flirten och casanovan. Och vi följde alla deras historia. Nyfiket, häpna och oförståendes. Men kärleken är ju inte särskilt förståndig, det visste vi ju. Och i alla fall han och jag hade en förmåga att trassla in oss i omöjliga relationer.

På Facebook kunde man följa deras egna lilla såpa som en enda stor Menage a Trois. Det var så offentligt det bara kan bli, där fanns allt. Deras bråk – oftast mycket hätska och otrevliga med diverse glåpord – var publicerade tvärs och kors över hela deras loggar. Omöjliga att missa. På startsidorna, news feedsen, i mail, i loggar.. Ja, till och med i fotokommentarerna. Och hon – den svartsjukaste av dom svartsjuka – retade sig på kommentarer och inlägg han fick från gamla vänner, gamla gäster, mja.. alla av kvinnokön. Tretton eller trettio spelade ingen roll. Och i slutändan var det hon som var otrogen. Och Portugisen fick, som befarat, sitt hjärta brustet än en gång. Svor på att aldrig någonsin mer hamna i kärleksfällan igen. Straight back till Casanova-land. Och inte en enda hemlighet, inte ett enda ord har undgått världen.

Och jag har suttit här och funderat. Varför gör man så? Varför lägger man ut hela sitt liv på Facebook? Mitt bland alla människor man känner, halvkänner och inte känner alls? Vad är poängen? Somliga jag känner påstår det är samma sak med bloggande, men jag håller inte med. Som i den här bloggen. Jag skriver om mina tankar och hemligheter, men det är ju faktiskt ingen (okej, kanske någon enstaka) som vet vem jag egentligen är. Jag har valet att vara anonym. Och jag skulle aldrig få för mig att bedriva krigsföring offentligt på det viset.

Och det här med Facebook sen. Ja, jag måste erkänna att jag älskar det. Jag älskar att kunna hålla kontakten med folk jag aldrig någonsin skulle hittat annars. Men jag hatar det. Hatar hur det kan förstöra. Hur en liten status-uppdatering eller förändring i civilståndet kan trasa sönder hjärtan och släcka små, flackande eldslågor i bröstet. Hatkärlek. Ja, så är det.

Vad säger ni? Gudagåva eller djävulspåfund?

Vad är det som händer?!

Okej.. Vad är det som händer?! Det känns som om jag står på toppen av en svart backe och börjat åka utan att jag varit beredd på det, utan att veta hur man gör och utan den minsta kontroll. Och i min panik har jag fått tag i hans jackärm. Och båda faller vi handlöst. Vad är det som händer?

Jag tror att jag precis ställde ett ultimatum utan att veta om det. Och helt plöstligt står jag här, handfallen och oförståendes, med löften om att allt ska vara förändrat innan slutet av april. Och det är löften jag hört så många gånger förr, och som han brutit så många gånger förr, men jag har aldrig fått en tidsram förut. Och jag vet inte om det är jag som är totalt dum i huvudet eller om det är normalt, men jag känner mig smått panikslagen. Är det verkligen vad jag vill? Men det är väl klart – jag har ju väntat på det här i åååår! Eller? Tänk om han dyker upp här, utanför min dörr, och jag plötsligt inte känner någonting? Men hur skulle jag inte kunna känna något? Han har ju definierat hela mitt liv dom senaste åren. Men tänk om jag ångrar mig?

Varför känner jag mig skräckslagen? Det är inte så det ska vara. Jag har ju redan gått igenom alla scenarion. En gång, två gånger, femtonhundrasjuttiotolv gånger. Och inte i ett enda av dom har jag fått panik av att få som jag vill.

Vad är det som händer!?

Hans osäkerhet

Det är märkligt. X antal timmar, galoppsträckor i snön och väldigt mycket frisk luft senare sitter jag här igen. Med honom i MSN-konvon och tankarna har återvänt. Idag är han sådär osäker igen. Söker bekräftelse. Han har varit sån ända sen jag var i Stockholm och han visste jag var ute och dansade nätterna långa i stora folkhav.

Han tycker att jag har ändrat mitt sätt att tala med honom – hur han nu kan avgöra en sådan sak när vi talar genom att knappa in ord på tangenter. Är det kanske för att jag missade en smiley? Eller för att jag ändrat färg på bokstäverna?

Fast han har kanske rätt ändå.. För just precis nu, ja ända sedan Stockholm, känner jag mig faktiskt mer distansierad än vad jag gjort på länge. Efter så många veckors daglig kontakt fick jag andrum, avbrott.. Nya människor att träffa. Och på den tiden verkar det som om huvudet börjat bygga upp lite nytt försvar. För mitt huvud är så vant nu, så väldigt vant att ta varje tillfälle som bjuds att bygga upp staketen runt mitt alldeles för snälla lilla hjärta.

Och han. Han blir osäker. Jag hatar när han blir osäker. Hans osäkerhet har aldrig lett till något bra. Aldrig nånsin. Och just den osäkerheten driver mig bort. Får mig att söka mig till andra.

Han söker bekräftelse. Idag har jag ingen att ge.

‘Även fåniga romaner har någonting att säga’

Än en gång sitter jag uppe för hans skull. Väntar, som jag gjort i 3, ja snart 4 år. Trots att jag mellan varven slagits med mitt huvud och det med hjärtat och det har i sin tur slagits med mig. För det finns ingenting alls rationellt med det här förhållandet. (Vem försöker jag lura? Det har väl aldrig varit ett förhållande..) Det finns bara hjärtan. Stora, alldeles för starka hjärtan som förlorades en gång för många stjärnnätter sedan. Trots att vi bröt mot varenda förnuftig regel.

”To her own heart it was a delightful affair, to her imagination it was even a ridiculous one, but to her reason, her judgement, it was a complete puzzle.” (Sense and Sensibility)

Och jag fyller min tid med sagor. Romaner, ändlösa kärlekshistorier, -dikter och musik som får hjärtat att gråta. Skönhet av alla dess slag som kan få tiden att gå. Och mig att inte helt glömma varför jag fortfarande sitter uppe om nätterna för att få en skymt av honom på min skärm. För ibland är det svårt att minnas. Ibland är inte orken där och huvudet så väldigt motsträvigt. Säger åt mig att leta upp någon som kan ge mig pannpussar och trygga armar närhelst jag behöver det – och inte stänga mitt hjärta ute. (Men hur gör man?)

—

Och nu plingade det till. Han loggade in. Och förnuftet försvann.