Monthly Archives: september 2010

Half goodbye

Så var det dags. Imorgon lämnar han landet igen. Japan nånstans därborta på andra sidan jordklotet väntar honom. Japan där Lilla Korea väntar. Och jag tänker på hur bror och jag suttit där på Friday’s och skrattat ikapp åt familjeanekdoter och dom senaste nyheterna där hemifrån. Hur vi sedan suttit i solen mitt i Kungsträdgården och spanat folk. Och framförallt så tänker jag på hur det river till i mitt bröst när jag tänker på farväl. Även om det bara är ett halvt sådant. Även om jag vet vi kommer att ses igen. Jag vet bara inte när. Ett halvår, ett år, kanske två.. Och jag tänker att tiden man får tillsammans alltid är alldeles för kort.

Jag kommer sakna dig bror.

Annonser

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om att stryka ett streck över Strecket

– Det är cool baby… Vi har det i generna, remember? Vi kan hantera sånt här. Det har vi alltid gjort… säger hon.

Och jag ler ett torrt, snävt leende för mig själv där jag sitter. Hon har rätt. Vi kan hantera sånt här. Hon kan hantera sånt här. Man lär sig efter ett par gånger. Men för varje gång man bränner vingarna, krymper de. Fjädrarna förvandlas till aska, en efter en och snart har man krympt så mycket att där bara finns plats för en själv. Ja. Jag talar om murarna. De som sakta och noggrant byggs av askan som blir kvar. Det är bakom dom man reser sig. Starkare. Kanske. Ensammare. Troligtvis.

Jag minns hur hon ringde mig häromkvällen. Hur hon tappert försökte låta stadig. Hur hon bistert skrattade åt det som gjorde ont och skrämde henne, trots tårarna. Hur hon senare dök upp och lånade mina axlar och mina armar och mitt knä och min soffa medan jag strök henne över de långa, mörka lockarna. Hur ord varit otillräckliga och fåraktiga. För vad kan ord hjälpa mot hjärtesorg? Vad hjälper ord när allt man vill ha är närhet och kärlek?

Idag ler hon tappert igen. Viftar bort och skrattar bistert. Precis som jag brukade. Men mellan raderna göms känslor som inte ryms i orden. Och hon säger hon kan hantera det. Att det är så vi alltid gjort. Och jag skrattar torrt. Det är så vi alltid gjort. Men innerst inne undrar jag. Varför ska man alltid behöva ”hantera” allt?


14 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om Bohemkillen

Och så är jag tillbaks i hans armar. Dom där varma, starka, trygga armarna jag så väl minns. Ja.. Just trygg. Det är precis så jag minns hans närhet. Som en enda stor trygghet. Jag tror det var därför jag ofta ville söka mig till honom. Det, och hans förmåga att få mig att glömma bort instängda tårar och istället le så att det kändes.

Ikväll är känslan tillbaks. Och mitt leende vet inte vad det ska göra av sig självt. Mitt hjärta slår frivolter och i magen dansar alla världens fjärilar och jag blir blyg och jag blir upprymd och jag bubblar av ord som vill ut och av nerver som slår knut på tungan och hela jag är ett enda potpurri. Känslan är så surrealistisk att den är verklig fast inte alls. Som att komma hem efter en lång resa och bara förundras. Förundras för att allt är så gammalt men så nytt och för att det finns men inte finns.

Vi går genom ett höstmörkt Gamla Stan. Ljusen och vattnet leker. Skrattar milt med sina vackra färger mot förundrade ögon. Och vi stannar upp för att lyssna på mannen som alltid sitter vid bron och låter oss lyssna på hans musik. Just ikväll är ögonblicket magiskt. Och jag kan inte låta bli att sluta ögonen, om så bara för ett ögonblick, låter jag mig fyllas. Av lycka. Det ögonblicket är lycka. Och jag tänker för mig själv,

Det är såhär det känns.

Lycka är att ha en vän. Lycka är att omfamna en vänskap man trodde gått förlorad. Lycka är saknad. Och återseenden.


12 kommentarer

Filed under Uncategorized

Hoppetossa & jag & det där med tisdagskvällar

Jag kan inte hjälpa det. Lyckan vet inga gränser där vi släntrar fram över Gamla Stans folktomma gator sådär en helt vanlig tisdagskväll. Klockan är inte ens tolv än, men det solida mörkret får det att kännas som om det vore senare än så. Och med tanke på våra vingliga steg och högljudda skratt skulle man nog kunna tro det. Vi tror det. Och vi finner oss själva stå och skråla ikapp på The Liffey och ena sekunden är alla där och nästa vet vi inte vart man tagit vägen och rätt som det är får vi nog och bestämmer oss för att klättra istället.

Och så är det bara hon och jag kvar. Vi utbyter blickar och undrar vad som hände där emellan The Liffey och bryggan vi skrattandes sprungit ut på. Vi vet inte riktigt. Vi vet fortfarande inte när vi träffas, ett par dagar senare, men vad spelar väl det för roll? För när jag konstaterar att jag äntligen funnit dom – eller kanske dom funnit mig eller vi varandra – kan mitt hjärta inte sluta sjunga. Musikal-sjunga. Sådär jättehögt samtidigt som man dansar sig fram över gator och torg. Bara för att man kan. Bara för att allting känns så fint. Och på tunnelbanan hem känner jag det. Hur den där ensamma och tomma lilla vrån i hjärtat inte längre ekar lika ihåligt när det slår mot bröstet. Den där lilla delen där vänskap bor. Den som emellanåt trasas sönder av saknad då mina vänner sedan länge är alldeles för utspridda över världens ytor och vinklar och vrår. Och jag känner lite att jag börjar tappa tråden… Men det är fint. Det där med vänskap alltså.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Soul meets soul on lovers’ lips

– Du är så otroligt söt när du sover..

Jag är knappt vaken ännu men viskningen mot min kind och de ömma pussarna mot min hud letar sig in i mina drömmar. Först tror jag att det är vargen som säger det. Den stora gråsvarta varg som varit min följeslagare hela natten, men som i det halvvakna tillståndet börjar suddas ut. Och jag känner ett stygn av saknad. Men i samma stund som mina ögonlock tveksamt fladdrar till, försvinner det. Och jag känner hur det drar i mina läppar när jag trött ler. Mowgli sitter på sängkanten och tittar på mig i mörkret.

– Vet du att jag älskar dig såååå mycket, säger han. Låter mer som ett konstaterande än en fråga. Och hade jag bara haft mer styrka i mina nästan helt livlösa, fortfarande sovande armar, hade jag slagit dom om hans varma kropp och borrat in huvudet mot hans bröst. För att han är fantastisk. För att jag kunde svara utan den minsta tillstymmelse av tvekan när han frågade om det någonsin svindlar för mina ögon när jag föreställer mig resten av mitt liv med honom. För att han är den enda jag aldrig någonsin tvivlar på. För att han är den enda som inte fått mig tvivla på mig själv, mitt hjärta.

Och när jag hör ytterdörren stängas och hur hans steg avlägsnar sig, kan jag inte hjälpa att en ensam tår av glädje faller på kudden. Så gläfser vargen. Han är tillbaks och väntar tålmodigt vid drömmarnas kant, men jag kan se ivern i den lurviga svansen som slår mot marken. Och med fjärilar i magen och minnet av läppars värme mot min kind, springer jag den grå till mötes. Tillbaks till sömnen.

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

What’s keeping me so damn busy…

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

Cos I love the 70’s

– Am I boring, Jackie?

– Oh… Donna.. You’re like.. grey.

– What?! Jackie!

– Oh, it’s not that bad! You’re like the grey that makes the colour – ME – like POP!

Klockrent.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized