Tag Archives: Om livet

Not my stripes

– But I tend to change my mind, not my stripes… hör jag honom mumla och följer hans blick till tavlan i hans vardagsrum. Han frågar mig vad jag menar med det. Med texten jag skrev med en svart spritpenna över målad canvas för drygt ett år sedan. Jag säger att det betyder jag må ändra mig, men jag är alltid jag. Alltid samma kärna. Även om drömmar och åsikter förändras med tiden.

Jag funderar på det där. I timmar. Funderar över om jag verkligen visste vad jag menade med tavlan när den skapades, lika hastigt som alla mina spontana verk skapas. Tänker tillbaks på den där kvällen då jag drog mina knivar över den vita duken utan att fundera över vad jag gjorde. Målade det jag kände. Där. Då. Och det lustiga är att det nog inte är förrän idag jag faktiskt förstår den fulla innebörden av budskapet på min tavla. Den lilla bit av självbiografi den faktiskt innehåller. Och kanske var det därför jag kände en sådan genuin sorg över att skiljas från den. Jag sålde en bit av min själ, sa jag då. Och nu när jag tänker efter så var det nog precis det jag gjorde.

I tend to change my mind, not my stripes. När jag tänker tillbaks på året som snart är över slår det mig hur mycket som har hänt. Runt omkring mig. Inuti mig. Så mycket har förändrats och ändå är jag precis densamma. Samma flicka från Västgötaskogarna som identifierade sig med Ronja Rövardotter och alltid sökte vart vinden än förde henne. Men hon har förändrats. Hennes drömmar har förändrats. Hennes viljor och mål. Någonting har mognat. Insikten? Tiden? Kärleken? Hon? Kanske är det allt. Kanske hör allt samman. Kanske har allt som hänt inte hänt utan anledning. Kanske behövde allt det som hände hända. För att vi skulle förstå. För att Rövardottern skulle hitta hem igen efter att ha gått vilse bland vildvittrors skrik och grådvärgars mörker. Den som livnärde sig på rädslan.

Det är så annorlunda nu. Men precis samma. Det jag känner. Den jag är. Kanske syns det inte. Kanske hörs det inte. Men det känns. Inåt. Mognad. Och jag släpper aldrig nu.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Vad vore jag utan era andetag?

Jag inser plötsligt att tårar rinner hejdlöst nedför mina kinder. Rinner, som om de tävlar med det varma vatten som sköljer över min utmattade kropp. Och jag vet inte vilka utav dropparna – de salta eller de söta – som går segrande ur det. Jag förstår inte vad de kommer ifrån, alla dessa tårar. Förstår inte hur så mycket vätska kan födas i mina ögonvrår. Ett evighetshjul. Liksom jorden snurrar, faller mina tårar i oändlighet. Men jag förstår jag gråter av kärlek.

Jag hade ingen aning om att min inte särskilt stora lekamen kunde rymma så mycket kärlek. Kärlek till livet och alla de människor omkring mig som ger det mening. Som ger mig styrka och fyller mig av beundran. Alla dessa krigare som inte låter såren besegra dom. Alla dessa hjältar och hjältinnor som modigt slåss för att rädda varandra. För att bära, för att styrka – för att älska. Jag gråter av glädje, av medlidande, av beundran, av saknad – och av kärlek. Och för att alla dessa känslor är så överväldigande att jag inte vet vad jag ska göra av dom.

Jag gråter över mina bröder. Över det fysiska avstånd som håller oss isär, trots att de ständigt finns i mina tankar. Jag gråter av beundran över deras mod och styrka. Över deras klokhet och rena hjärtan. Över den svåra väg den yngste av dom bestämt sig för att följa – för att vara sann. Mot sig själv. Mot oss alla. Och det gör mig stolt. Att min fantastiska lilla lillebror vuxit upp och blivit så stark, så klok och så väldigt, väldigt modig. Samma lillebror jag kände en villkorslös kärlek till redan vid första mötet där på BB, trots att han kissade mig rakt i ansiktet när vi skulle byta hans alldeles för stora blöja. Jag tror faktiskt jag älskade honom redan innan det – redan när han var ett litet väsen i min mammas mage som jag inte fick döpa till Skorpan trots att man sagt jag fick bestämma vilket namn jag ville. Och under hela uppväxten var han min stora kärlek. Min lilla apa jag alltid ville bära på. Och lika mycket som jag gråter av kärlek, gråter jag av smärta. För att inte alla har sinnen öppna nog att förstå. Och jag gråter av rädsla för att det ska såra honom.

Jag gråter av kärlek till min syster. Min fina, storhjärtade lillasyster vars vägar har kantats utav gupp och snåriga skogar. För de prövningar hon så ofta fått gå igenom de senaste åren. Det är hennes hjärtas fel. Hennes hjärta som är så stort, så rent, att det gör allt för andra men glömmer bort att ta vara på sig själv. Och jag önskar jag kunde trolla bort allt det onda, allt det fula och allt det vilsna. Men jag vet det inte är min strid. Och jag kan inte annat än att finnas till hands. Så därför gråter jag. För jag kan inte ta över hennes sorg. Kan inte rädda henne helt undan fallet. Men jag vet hon finner sin väg till slut. Hon är starkare än hon tror.

Jag gråter för att min far hittat tillbaks till målandet. Tänker att det var på tiden. Det var så längesen jag såg honom använda sina talanger sådär – och jag gråter av glädje när man säger mina verk blivit hans inspiration.

Jag gråter av glädje för att vi funnit tillbaka till varandra, jag och min mor. För att vi denna kväll kunnat låta våra hjärtan samtala och lära av varandra. För att vi funnit likheter vi tidigare inte anat och för att livet gav oss en ny chans. Jag gråter av beundran över hennes styrka och enorma kärlek till sin familj. Över att hon förstått och lyssnat och valt att finnas där för min bror. Mina syskon. Mig. Alla de hon älskar. För att hon inte gett upp när hennes förhållande till min far blivit prövat. För att hon ger mig styrka och hopp. För att hon uppmanar mig att vara ärlig och stå fast vid den jag älskar.

Jag gråter av kärlek till de få, men oumbärliga nära vänner jag har. Gamla, som nya. Låter tårarna falla fritt för all den styrka och värme de skänkt mig genom åren. För stöttepelarna, för skratten, för tårarna och äventyren. För att de förstår mig och låter mig vara den jag är, utan att någonsin vika från min sida när vinden blåser hål i våra hjärtan. För det mod ni injicerar i mina ådror när jag är som mest rädd.

Mest av allt gråter jag av kärlek till dig. För att du visat mig vad verklig kärlek betyder, även när du inte hållit min hand. För att du bestämt dig för att våga igen. För att du lyssnat till min vädjan och visat vilja att gå emot dina rädslor. För att du fått mig och mina perspektiv att förändras – utan att ändra på den jag är. För att du aldrig försökt göra mig till någon annan och aldrig lämnat min sida, även om jag trott det. För att du visar så mycket värme inte bara för mig, utan för mina nära. Alla de mina som älskar dig som vore du ett syskon, ett barn, en oumbärlig familjemedlem. För dig låter jag tårarna falla i oändlighet. För att du, för första gången i mitt liv, fått mig att inse att jag ändå tror man kan älska samma person genom hela livet. Jag gråter för att jag i själ och hjärta vet du är den jag vill dela mitt liv med. För att jag tror på oss, långt mer än jag någonsin trott på något förut. För att du är den bästa och sannaste av vänner. Så jag gråter för att jag älskar.

Vattnet stängs av. Tårar slutar falla. Jag minns hur en god vän för inte så längesen frågade mig varför jag lägger så mycket tid och energi på mina relationer. I samma ögonblick som jag möter min spegelbild i immiga glas, vet jag svaret. Och jag förstår det alltid funnits inom mig. Hela tiden. Hela livet. Jag lägger hela mitt hjärta i mina relationer av ett enda skäl. Kärlek. I alla dess former. För att kärlek är det jag lever för. Det som ger mig mening och mål. Av kärlek är jag född, av kärlek vill jag dö. Kärlek ger mig livet. Och utan den vill jag aldrig nånsin leva.

11 kommentarer

Filed under Uncategorized

Livstecken

– Moder Jord är förbannad idag, säger hon och skrattar högt. Med yviga gester och stora hår spinner vi vidare på att det nog är ett personligt angrepp mot oss, det där med det fientliga vädret. För nog är väl vädret på lite sällsamt dåligt humör denna höstdag. Och nog tackar vi gudarna lite extra för våra varma jackor när vi går där genom regnet och rusket.

Vid hennes stora, överfyllda matbord sitter vi senare uppkrupna på stolar. Den finlemmade, vågpälsade katten spinner förnöjt till det trygga ljudet av en vit värmefläkt. Surrandet påminner om förra vintern – vilsenheten och kylan, men också den lilla gnutta hopp som aldrig falnade helt. Och den påminner om all den tiden jag på vintern spenderade i min skolas teaterstudio under min gymnasietid. Det är något med fläktens ljud som skänker en viss tröst, en slags inre frid jag inte riktigt kan förklara. Lite får den mig att känna som det känns att ligga uppkrupen i en mors knä när man är liten och inget i världen kan trösta förutom att ligga just där och vara sådär liten, med moderns fingrar dansandes i ens hår. Och så sitter vi. Plexi och jag. Ena stunden djupt försjunken i skolböcker, för att i nästa plötsligt brista ut i högljudda reflektioner kring de relationer vi haft i våra liv. Relationer med vänner, män, mödrar och syskon. Våra erfarenheter yviga som våra gester, våra utbredelser stora som våra hår. Högljudda. Alltid lika högljudda. Och det är så fint att vara så olika, men så lika och ändå inte alls. Så fint att möta människor man fascineras av, lite mer för var gång man får komma snäppet närmare kärnan. Hon är en sådan. Jag minns jag fascinerades av henne redan första gången jag såg henne, där i caféterian alldeles i början av min universitetstid, långt innan jag visste att vi ett halvår senare skulle gå i samma klass.

Moder Jords vrede trappas upp ännu ett snäpp. Jag ser genom fönstret hur hon i raseri sliter trädens kronor. Och någonting med precis allt det som sker i just det ögonblicket skänker mig en sådan ro att jag önskar jag aldrig behövde lämna min plats där vid bordet. För Moder Jord är rasande, men hennes ilska når mig inte. Mig når bara värme och kärlek och glädje. För jag vet att efter regn kommer solsken och konflikter är en möjlighet till förbättring. Och jag är inte ensam om att rida ut stormen.

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om att följa sina fäders spår

Ju äldre jag blir, desto mer börjar jag inse hur lik jag är mina föräldrar. Hur jag omedvetet följer deras fotspår och vägar i livet. På mitt eget vis, i en annan tid, ett annat liv. Vi är så olika, unika, men så fundamentalt lika. Det fanns en tid då jag skulle avfyrat raka högrar åt alla håll om man påstått jag var lik min mor. Idag vet jag bättre. Idag vet jag att de likheter jag har med mina föräldrar oftast är likheter att bära med huvudet högt.

För varje ny berättelse, varje ny betraktelse finner jag nya likheter. Och det ger mig hopp. För de fick varandra till slut. Varandra och det liv de tillsammans byggde upp, trots alla de motgångar de mött. Och kanske är de inte perfekta. Kanske är deras liv och allt de har i andras ögon föga värt. Men de fick varandra och mer kärlek än många andra. Så det ger mig hopp. Kanske faller inte äpplet långt från trädet trots allt. På gott och ont.

Var det möjligt för dom måste det vara möjligt för mig. Så jag hoppas. Att en dag få sitta gråhårig vid hans sida igen och veta säkert han är min.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

En gång var de precis som jag

Med ansiktet vänt mot solen sitter jag där på trappan. Framför mig ligger Plattan, full av människor som alla verkar vara på väg någonstans. Kassar och småbarn i händer, nya kläder, nytt smink och systembolags-lila plastpåsar. Och så jag, mitt på trappan, förlorad i brevet till Gitarristens föräldrar. En timme måste jag ha suttit så. Betraktat passerande människor och deras mönster, betraktat lekande barn. Och så en och annan alkoholist. Och jag finner mig undra över deras historia. Varför de hamnat där de hamnat. En gång måste även de ha varit som jag.

Det knackar på min axel och jag rycks ur mina tankar. Hans ansikte är solbränt och fårat, det halvlånga håret mörkt och hans blick varm, men vilsen. Han ber om ursäkt för att han stör och för att han är på väg att be mig om hjälp och jag reagerar som man så ofta gör – försöker finna en väg ut, en ursäkt att låta huvudet styra framför hjärtat. Men så möter jag hans blick. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men någonting i de varma bruna ögonen påverkar mig. En gång måste han varit precis som jag. Han ÄR precis som jag. Människa. Och plötsligt får jag så väldigt nog av oss alla. Av alla på Sergels Torg som springer med sina nya kläder och märkeskassar, men ändå inte har hjärta nog att avvara en tia för att hjälpa en annan människa. Får nog av mig själv för att även jag är en av dom, inte alltid, men alldeles för ofta för att kunna rättfärdiga det.

En halv minut och en hundralapp fattigare kramar han min axel med tårar i ögonen. Och solen värmer så mycket mer nu än innan. Gud vad fin du är, säger han. Om jag någonsin ser dig igen är det jag som bjuder dig på lunch, det lovar jag. Och så möts våra blickar en sista gång innan han försvinner. En sista gång, men jag kan känna hur de ögonen etsar sig fast i mitt minne.

En halv minut och en hundralapp fattigare. Ändå var det jag som vann miljonen. Och jag skänker en tacksam tanke till den man som berikade min dag och mitt hjärta. En gång måste han varit precis som jag. Han är precis som jag. Människa.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

‘We say we waste time, but that is impossible. We waste ourselves.’

Det är märkligt hur tiden aldrig låter en komma undan sådant man flyr. Märkligt hur lite tid kan få en att förstå sådant man tidigare inte förstått och se sådant man tidigare varit blind för. Förr eller senare kommer allt ikapp en. Ibland sakta, liksom smygandes. Andra gånger hårt och obevekeligt, som ett slag mot magen. Så blir man slagen till marken på en hundradels sekund. Ibland kommer de som en befrielse, insikterna. Liksom en välsignelse från ovan. Andra gånger får man kämpa för sitt liv för att hålla huvudet ovanför vattenytan. Liksom i den kallaste av isvakar. För sanningen har många ansikten. Kan både fria och fälla, ibland på en och samma gång. Och det är då dom uppstår – tvivlen. Det är då man inte vet vilken fot man ska stå på – för ingen av dom känns stadiga nog och marken under en sviktar.

Jag skriver i gåtor, jag vet. Men det är så det måste vara nu. När jag inte vet vart jag ska vända mig eller sätta ned min fot. Jag behöver tid att finna det igen. Tron. Övertygelsen. Mig. Jag måste erkänna jag förlorade mig någonstans på vägen. Bara lite, men lite kan vara tillräckligt för att rubba.

Ja, det är märkligt det där med hur tiden fungerar. Och det där med hur distans påverkar. Hur den förändrar, förstärker, försvagar. Hur den öppnar upp och stänger ned. Och hur sanningar alltid kommer ikapp en till slut.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Kinda got the blues

Idag går jag runt med en klump i halsen och längtar mest efter att rulla ihop mig till en liten boll och bara vara liten i mammas knä och bli struken över håret och fly hela livet och inte vara förvirrad och trött och orkeslös och jag vill åka tillbaks till solen i Spanien och aldrig komma hem igen och sluta jobba och sluta plugga och sluta vänta och sluta sakna och sluta undra och sluta tvivla och jag vill borra ner tårna i den vita sanden och bara lyssna på vågornas brus och känna sältan i luften och höra måsarna skratta sig hesa och sen vaggas till sömn och drömma mig bort till landet där allt är enkelt och sen stanna där.

Orkar inte riktigt idag.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized