Tag Archives: Relationer

Om sådant som mognar i sin egen takt

Och ibland kanske man bara ska låta saker vara ett tag. Vänta ut stormar och låta tiden göra sitt. Backa ett par steg och hoppas på att insikterna ska komma. Vänta på förändring och låta det som behöver mogna, mogna. Och ibland kan det visa sig att just lite tid kan göra under. Att där går att finna vägar utan att trampa på vare sig den ena eller andra. Att finna där finns en vilja man inte vetat om.

Och var det inte någon som sade att man skulle vänta på vinden? För att den alltid vänder förr eller senare? Jag tror bestämt det var jag.

Annonser

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om fan och hans rädslor

Det svåraste av allt är att inte veta. Att stå med hjärtat i handen utan att veta om någon kommer ta hand om det. Ta det i sina händer och vårda det ömt. Att bli slängd än hit, än dit och sedan tillbaks igen. I solljuset ser jag sprickorna tydligt. De som i skymningsljuset knappt märks av. Kan känna vinden vända igen, hur den drar i mitt hår och trycker mot mina ben. Och jag vill så gärna kunna säga det är värt det. Vill så gärna stå kvar och rida ut stormen för att inte hamna i ännu ett misslyckande. Men hur rider man ut gemensamma stormar på egen hand? Hur tar man hand om sitt hjärta när man aldrig riktigt vet om det fångas upp av någon annan än sig själv? När den man vill lägga all sin tillit hos inte vet att ta hand om den? När man blir bortslarvad och sen upphittad och bortslarvad igen?

Rädslor har vi alla. Men inte alla har modet att stå upp för sitt hjärta. Jag har inte alltid haft det. Och mina ben har blivit starka på vägen. Av alla flykter och uppförsbackar. Den styrkan tror jag aldrig försvinner helt. Det är den som stått fast när stormen blåst som hårdast, beslutsam och viljestark. Men viljan räcker inte alltid hela vägen. Och inte heller bens styrka. Och ibland är kanske det enda man i slutändan kan göra att retirera. Ta en annan väg för att skydda det som verkligen är viktigt. Hur ont det än gör. Hur stort misslyckandet än känns i början.

Rädslor har vi alla, men fan-ta-mig om jag låter mina diktera resten av mitt liv. Fan-ta-mig om jag slutar ta de chanser jag möter. Fan-ta-mig om jag slutar ta risker för att våga vinna. Fan-ta-mig om jag slutar visa mina färger och ge av hela mig. Och fan-ta-dig om du inte vet att vårda mig bättre. Om du inte förstår vad du har och vilken glädje som kunde ha legat för dina fötter om du bara haft kuraget. Fan-ta-dig för att du ringer i nätterna och pratar om saknad för att sedan driva mig bort igen. Fan-ta-dig.

17 kommentarer

Filed under Uncategorized

Och ibland blir det som det blir fast mycket bättre än man tror

Det lyser om henne lite extra, de trötta ögonen till trots. Jag ser henne redan när hon kommer ut från tunnelbanan där jag står på översta trappsteget och väntar. Hennes mörka lockar och grå, långa kofta fladdrar i vinden när tåget susar förbi och jag ler. Trött, men glad över att natten inte lidit så långt ännu och jag fått gå tidigare från jobbet och att hon ringt och sagt att hon möter upp mig vid centralen. Eller S:t Eriksplan. Eller Odenplan. Ja, hon vill bara ge mig en kram.

Vi möter upp Mowgli och där vid kylarna på 7-Eleven avslöjar hon hemligheterna bakom ljuset i hennes ansikte. Och trots att jag tycker om Han-som-aldrig-kommer-till-skott så tycker jag genast betydligt mycket bättre om Strecket. För att han verkar orädd. För att han redan verkar ge henne mer än vad Han-som-aldrig-kommer-till-skott varit benägen att ge henne under ett och ett halvt års tid. För att han får henne att lysa utan att jag kan läsa smärta i hennes ögon. För med Han-som-aldrig-kommer-till-skott kunde hon lysa. Men där fanns alltid någonting i hennes röst och i hennes ögon som befläckade skenet. Gjorde det oskarpt och lite suddigt.

Hon berättar roat om hur hon och Strecket, hand i hand, sprungit rätt in i Han-som-aldrig-kommer-till-skott och Snyggast i Stan och om stela hälsningar och mördarblickar. För Snyggast i Stan är Han-som-aldrig-kommer-till-skotts lillebror och han har alltid velat att Kusin Vitamin och bror hans ska bli dom två på riktigt. Och jag skrattar lite och tänker att så kan det gå och ger Strecket ett plus i kanten för att han inte fånat sig. Trots att han vet om historien med Han-som-aldrig-kommer-till-skott.

När vi sedan pussar varandra godnatt och jag lämnar henne att somna in på Mowglis soffa ler jag för mig själv. För att hon är glad och börjat falla. För att jag själv är glad över att få träffa henne. För att Strecket verkar lovande. För att Mowgli ligger och läser i sängen. För att det är lördagsnatt och jag är hemma från jobbet innan ett. För att livet är självkorrigerande och hoppet aldrig riktigt ute. Och för att jag äntligen får lägga mig och sova intill en varm, fantastisk kropp.

Och innan jag somnar tänker jag på den där natten i gungorna då vi modfällda sa till varandra att det får bli som det blir. Och det blev ju som det blev. Fast mycket bättre än vi hoppats.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Om vissa tystnader

Ibland är han lite nere och blir tyst. Som igår när Söderling, I quote, fettorskade i tennisfinalen. Och ibland tror jag då att det är mitt fel, att jag gjort någonting. Det letas i racerfart i mitt huvud efter något vagt minne av någonting jag kan ha gjort eller sagt som inte är okej (antar man har bagage kvar ändå) och fast han rynkar pannan när jag frågar om något är fel och han säger att vi är okej, så blir jag lite orolig. Att han plötsligt ska tröttna på mig. Eller något. För ibland kan jag inte förstå hur man kan ha sån tur som jag haft och hitta någon som är så väldigt bra för en och inte ens lite dålig i kanterna.

Det är sådana gånger som jag kryper tätt, tätt, tätt intill och lägger armar om och pussar där jag kommer åt bara för att jag går sönder om jag inte gör det. För att hans närhet lugnar och värmer. Och för att jag vet att jag själv kan vara nog så irrationell. För att jag vet jag verkligen haft tur och jag ibland blir rädd att turen liksom ska ta slut. Och jag har börjat vänja mig vid att ha ett välmående hjärta..



4 kommentarer

Filed under Uncategorized

His&Hers #1 – My side of the story

Det är med en djup gemensam suck vi inser att bilen är alldeles för liten. Jag försöker tänka ut hur vi ska bära oss åt för att få plats med en garderob i den lilla, svarta Alfa Romeon men inte ens min envishet kan nog vinna den här gången. Mowgli stönar högljutt och borrar in huvudet mot min axel och svär besviket och jag pussar lite på hans huvud för att trösta.

Ska vi köpa en blomma? säger han plötsligt.

En blomma?

– Ja.. För att kompensera. Jag tänker ju inte åka hem utan nånting!

Sagt och gjort. Tillsammans knallar vi bort för att hitta den bästa blomman vi kan hitta – och som är vänlig mot en pollenallergiker som mig. Och vi vänder och vrider och läser och hummar och känner och mäter.

– Det här är världens bästa blomma, säger jag. Vilken överlevnadsinstinkt!

– Mmm… hummar Mowgli och jag vet att vi båda tänker på växterna som står i hans sovrumsfönster som troligtvis aldrig ens fått lukta på vatten. Likväl håller dom sig gröna och någorlunda upprätt. Dom är lika misskötta som Dave Pelzer, men på något vänster finns där tillräckligt med kämparglöd i dom för att växa och vägra ge upp. Det gillar jag.

Till slut hittar vi honom. Den gröna lilla trädliknande växten vi letat efter. Och jag envisas med att han måste döpas, precis som jag gjorde när jag var liten och köpte blommor. Eller kanske snarare gosedjur. Eller djur för den delen. Jag tror det är just det. Mowgli kompenserar för en utebliven garderob. Själv kompenserar jag för alla uteblivna husdjur sedan jag flyttade från Sverige.

– Toby, säger jag.

– Toby? säger han.

Ja. Toby, nickar jag.

Toby, nickar han.

Och där står han nu. Vår fina lilla Toby. Och tittar ut genom ett stort fönster medan han dagdrömmer om ljumma sommarkvällar och dofter av grillat kött. Och jag får nästan lite moderskänslor. Det är lite som att skaffa barn. Fan. Vi har blivit föräldrar.

(Att sen Mowgli inte helt håller med om att det var såhär det gick till, det är ju ingen ovanlig företeelse. Ni får gärna läsa hans version HÄR, men kom ihåg att han gärna ljuger lite för att låta mer som en man. Han har nämligen fått höra han låter mjuk när han skriver, så you know.. )

12 kommentarer

Filed under Uncategorized

Kusin Vitamin & Jag

Jag är tillbaks i huvustaden och hemma hos Kusin Vitamin. Skönaste tjejen i stan, kanske landet, med det långa, svarta Pocahontas-håret. (Vilket för övrigt faktiskt gett henne just smeknamnet Pocahontas nu när jag tänker efter..)

Inatt låg vi ihopkrupna i hennes säng, fnissiga och övertrötta sådär som bara vi två kan bli när vi är tillsammans. Som så barn med vuxenproblem. Och vi pratade om ludna ben, morsor som lägger sig i och hennes eviga back and forwards med Han-som-aldrig-kommer-till-skott. Han som enligt hans vänner och familj aldrig slutar prata om henne och som varje gång på fyllan strular till det. Han som går från att bara se henne och ingenting annat, till att totalglömma och agera mot sina ord. Han som ingen utav oss förstår eller blir det minsta klok på, men som vi båda förstår varför hon inte kan bara glömma.

– Duu… Om jag råkar kyssa dig inatt, bli inte rädd. Slå till mig bara.

Va snackar du om? skrattar jag.

– Jomen.. Seriöst asså. Jag försökte kyssa lillsyrran i sömnen häromnatten.. Men hon hade så förbannat mycket mer hår än Han-som-aldrig-kommer-till-skott..

– HAHAHA! Du driiiver med mig!?

– Haha.. Nej… Bara så du vet. Jag kanske försöker kyssa dig inatt.

Men det blev aldrig några sömniga kyssar i natten där vi låg som de små flickor vi innerst inne är. Kusin Vitamin och jag. Båda med alldeles för stora hjärtan som mest bara ställer till det för oss. Båda i nästan-kanske-halv-relationer som driver oss halvt från vettet. Och båda så väldigt ömhetstörstande att vi sökte tröst hos varandra, precis som när vi var små. Tätt ihopkurade i sängen.

Och jag tänker när jag mitt i natten vaknar för ett ögonblick, hon är bäst i världen. Och i bröstet gör det ont av kärlek för tjejen med det långa Pocahontas-håret.

1 kommentar

Filed under Uncategorized