…

Så brister det. För jag vet inte hur jag ska bära på mer utan att explodera och när jag mitt i ett hållet andetag känner den blöta nosen mot min halsgrop och hans tyngd när han lägger sig ovanpå min bröstkorg, som för att beskydda mig mot allt som gör ont, så brister det. Så brister jag.

Det är en märklig förmåga människan har; att glömma, stoppa undan och fortsätta framåt. Som om ingenting hänt. Som om inget gått sönder och allting fortfarande är som det ska. Så länge man inte rör vid det, inte låter det andas där under vattentåliga plåster. Det man inte ser finns inte, säger man till hjärtat och sätter ännu ett plåster ovanpå de andra som börjat luckras upp i kanterna av all smuts.

Men så brister det sådär plötsligt. Som när en liten, osynlig spricka utan förvarning får hela dammen att brista och vattnet väller ut med ett sådant våldsamt tryck att ingenting i världen kan hindra dess väg. Trots att där ligger en lurvig varg tvärs över ens bröstkorg och gör sitt bästa för att fånga upp vattnet med sin tunga. Då hjälper det inte att blunda. Inte att glömma och fortsätta framåt. För jag måste känna. Man säger jag måste känna.

Om det bara inte gjorde så fasligt ont, viskar jag till vargen och begraver ansiktet mot hans skuldror. Han slickar mig över halva ansiktet och suckar. Och ingen närvaro i hela världen kan dämpa ångest så som hans.