Tag Archives: Gitarristen

You are a shining light, I’d shed blood for you

Jag har funderat fram och tillbaks på vad det var med er två som gjorde att ni stod ut från mängden. Nåväl, det finns egentligen inget kort svar på den frågan. Ni har stått ut, var och en på sitt sätt, på så många olika vis. Men ni har en gemensam nämnare, du och Gitarristen.

Jag såg upp till er. Till allt det ni var och stod för. Sårbarheten, ärligheten. Jag beundrade er och era starka hjärtan, er enorma kärlek till vänner och familj. Och er kärlek till mig. Gud, att få ha upplevt sådan kärlek är det vackraste jag varit med om i mitt liv.

Det krävs en del, för att få mig att säga jag beundrar någon så. Och det var därför jag aldrig föll för någon av de andra. De kom aldrig ens nära. De har varit bra, de har varit dåliga, de har varit ett par och visst har det varit kul och spännande och fint och uppslitande… Men inte en enda har jag sett upp till. Ingen har bländat mig så som du fortfarande bländar mig.

Jag ser upp till dig för att du aldrig nånsin vikt från min sida. Ens när du haft all rätt i världen att göra så. Det är det som skiljer dig från alla dom andra. Även från Gitarristen. Det är därför jag vet. Och om jag en dag bara blir hälften av allt det du är, då kommer jag att vara jävligt tacksam.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

The fall

På One Tree Hill gifter sig Brooke med sin Julian. Och jag gråter floder. Lite för att Lucas inte är där och jag liksom tycker det känns som en besvikelse. Lite av skratt för hur söt den typ 8-årige bestmannen är när han håller tal. Men mest för att jag överväldigas av mina egna minnen. Den serien har en förmåga att framkalla minnen som ingen annan.

Brooke får en skiva av Julian – ”The moment I fell in love with you” – och plötsligt finner jag mig minnas de ögonblick då jag föll. Sådär handlöst och utan kontroll. Två gånger har det hänt, på riktigt. Två gånger, och jag glömmer aldrig..

Gitarristen. I solen, vid Vänern, på en parkbänk. Sommarlovet började närma sig slutet. Från det ögonblicket vi var ute på en inofficiell dejt och han tappade sin glass i mitt knä och höll på att skämmas ihjäl. Från det ögonblicket var jag hans. Och jag förstod det inte ens, men jag förstår nu. Alla dessa år senare.

Och så du såklart. Det tog inte lång tid innan jag förstått jag fallit. Ännu mindre tid för Kusin Vitamin att skrattandes förklara för mig att jag var ett hopplöst fall. Att du redan flyttat in i huvud och hjärta, innan jag haft nåt att säga till om. Men jag föll nog redan den där första helgen egentligen. Och varje dag efter det och fortfarande. För din mjukhet och din värme. Ditt säregna skratt och dina stora händer. De ljusa, uttrycksfulla ögonen och doften av din hud. Din öppenhet och genuinitet. Och din bröstkorg. Gud, jag har alltid fascinerats så av din bröstkorg – det är den tryggaste platsen på jorden. Så ja… När du klev in i mitt liv förlorade jag kontrollen.

Det är märkligt det där med hur man faller. Och märkligt hur man ibland blir så rädd att man gör allt man kan för att stanna upp på vägen, sluta och få tillbaks kontrollen. Och märkligast av allt är att man ändå inte kan kontrollera det alls..

Minns ni när ni föll?

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

En gång var de precis som jag

Med ansiktet vänt mot solen sitter jag där på trappan. Framför mig ligger Plattan, full av människor som alla verkar vara på väg någonstans. Kassar och småbarn i händer, nya kläder, nytt smink och systembolags-lila plastpåsar. Och så jag, mitt på trappan, förlorad i brevet till Gitarristens föräldrar. En timme måste jag ha suttit så. Betraktat passerande människor och deras mönster, betraktat lekande barn. Och så en och annan alkoholist. Och jag finner mig undra över deras historia. Varför de hamnat där de hamnat. En gång måste även de ha varit som jag.

Det knackar på min axel och jag rycks ur mina tankar. Hans ansikte är solbränt och fårat, det halvlånga håret mörkt och hans blick varm, men vilsen. Han ber om ursäkt för att han stör och för att han är på väg att be mig om hjälp och jag reagerar som man så ofta gör – försöker finna en väg ut, en ursäkt att låta huvudet styra framför hjärtat. Men så möter jag hans blick. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men någonting i de varma bruna ögonen påverkar mig. En gång måste han varit precis som jag. Han ÄR precis som jag. Människa. Och plötsligt får jag så väldigt nog av oss alla. Av alla på Sergels Torg som springer med sina nya kläder och märkeskassar, men ändå inte har hjärta nog att avvara en tia för att hjälpa en annan människa. Får nog av mig själv för att även jag är en av dom, inte alltid, men alldeles för ofta för att kunna rättfärdiga det.

En halv minut och en hundralapp fattigare kramar han min axel med tårar i ögonen. Och solen värmer så mycket mer nu än innan. Gud vad fin du är, säger han. Om jag någonsin ser dig igen är det jag som bjuder dig på lunch, det lovar jag. Och så möts våra blickar en sista gång innan han försvinner. En sista gång, men jag kan känna hur de ögonen etsar sig fast i mitt minne.

En halv minut och en hundralapp fattigare. Ändå var det jag som vann miljonen. Och jag skänker en tacksam tanke till den man som berikade min dag och mitt hjärta. En gång måste han varit precis som jag. Han är precis som jag. Människa.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Återföreningen

Det är svårt att hålla tillbaks tårarna när han omfamnar mig. Där står vi. Mitt på Hötorget, Gitarristen och jag, och kramas i vad som känns som en alldeles för kort evighet. Där och då förstår jag att allt är förlåtet. Det idiotiska missförståndet, bitterheten och de hårda orden. Jag begraver ansiktet mot hans axel. Håller andan för att han inte ska höra hur mina andetag skälver. Och jag vill aldrig någonsin släppa.

Ibland är det märkligt hur tiden kan gå, hur långt man kan glida isär och likväl vara så nära. Precis så känns det. Nära. Den första, lite trevande försiktigheten liksom rinner av oss i samma stund vi erkänner för varandra hur dumma vi varit. Alldeles för stolta båda två – och så rädda för att bli avvisade att ingen utav oss vågat be om förlåtelse. Jag berättar saker för honom som jag aldrig nånsin vågat uttala högt och berörs av glansen i hans ögon. Berörs av insikten av att han faktiskt fortfarande bryr sig. Att jag ännu har en plats i hans hjärta och att han idag, precis som för nästan två år sedan, omfamnar mig och säger han alltid kommer finnas där. Att han egentligen alltid gjort det. Och all den enorma kärlek jag alltid känt för honom blir med ens självklar. Jag känner den lika starkt som jag känner livet självt strömma genom min kropp.

– Det får aldrig hända igen, lova mig det, säger han mot mitt hår. Och jag lovar, med en ensam tår rinnandes nedför kinden. Lovar att aldrig någonsin mer vara för stolt för att ta första steget mot försoning. Att aldrig mer låta missförstånd komma vår vänskap emellan.

När han slutligen lämnar mig på perrongen kan jag inte hejda dom. Tårar av lättnad, glädje, befrielse och inte minst kärlek. Förundrad låter jag fingertopparna snudda vid mitt bröst. För plötsligt är känslan så tydlig. Och jag känner med ens hur en stor del av mitt hjärta plötsligt återfår sin färg. Hur de hårda skarvarna jämnas ut och sakta försvinner. Cirkeln är sluten. Och jag lovar, dyrt och heligt, att jag aldrig någonsin mer kommer att bryta upp den. Aldrig någonsin igen.

 

12 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om att återförenas med det förflutna

Han låter precis som N i telefon. På pricken identisk, sånär som på skrattet. Den förbytta, nu breda dialekten överrumplar mig så mycket att jag inte har en chans att hejda det skratt som bubblar upp genom magen. Och så sitter vi där. Han skrattar åt att jag skrattar och för ett ögonblick känns det nästan som att vara tillbaks i min gamla etta, i mitt gamla liv. Livet jag levde innan London och Menorca och Stockholm och allt däremellan. Jag vet inte om ni förstår, men det är en mycket sällsam känsla. Bitterljuv och lite förvirrande. Och oerhört värmande.

Och så sitter jag sen där. På ett tåg mot en återförening med det förflutna. Gitarristen är i stan. Han vill träffa mig, säger han och inom mig är känslorna så många och spridda att jag inte förmår skilja dem åt. Och så minns jag plötsligt det inlägg jag skrev för en tid sedan om hur cirklar alltid sluts till sist och tänker att ja, nog är det så alltid.

Så har dagen kommit till sist. Äntligen.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Be-/de-friending

Det där Facebook alltså. Och det där med att be-frienda och de-frienda. Finns det något så obetydligt betydelsefullt som detta? Hur kan något så fånigt göra så väldigt ont? Eller betyda så väldigt mycket?

Gitarristen be-friendade mig idag. Om en månad skulle det ha varit två år sedan han bröt med mig. De-friendade mig på Facebook och MSN. Nästan två år.

Det är så märkligt. Hela det där fenomenet med de/be-friending.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om en gitarrist och ett ouppklarat missförstånd

Jag minns det som om det vore igår. Hur jag satt där, oförståendes, framför skärmen. Såg ord efter ord forma meningar som skar som knivar i mitt hjärta. Tryckte på precis rätt knappar. Och jag stod handfallen, med salta droppar mot brännande hud. Gitarristen ville inte längre ha mig i sitt liv. Bryta kontakten, sa han. För att jag – och här var den stora överraskningen – spionerade på hans nya flickvän och honom. Jag förstår än idag inte det där. Hur han kunde välja att tro på en bekants ord, utan att fråga mig. Eller låta mig förklara. Att vem det än var som läst ett alltför överdrivet och ironiskt blogginlägg, helt misstolkat. Inte förstått vad som fanns mellan raderna. Och jag fick aldrig chansen att reda ut missförståndet. Han gav mig aldrig chansen.

Min bästa vän vände mig alltså ryggen. För ja, han var min bästa vän back then. Efter den där tiden då vi inte kunde vara i samma rum, efter uppbrottet. Jag minns fortfarande hur lycklig jag var då. När det var han och jag och vi åkte runt och spelade och sjöng. Repade hemma i hans nya studentlägenhet, festade med gamla vänner, hyrde filmer och pratade om nya flirtar och allting annat som fanns mellan himmel och jord. Som jag älskade honom. Hans blotta närvaro. Hans omtanke och krassa skämt. Han har alltid varit fantastisk. Full av liv och utstrålning. Och det var över honom jag grät där jag satt där i bilen, på väg till flygplatsen och ett nytt liv. Han höll om mig och lovade att alltid finnas där. Han lovade mig att alltid finnas där. Och kanske är det just precis det som än idag ligger och skaver inne i mitt bröst. Ett brutet löfte från en vän jag aldrig trodde skulle överge mig ett par år och en ny flickvän senare.

Ironiskt nog, var det Fyra-mils-killen som tröstade mig den där kvällen. Då Gitarristen sa att där inte fanns plats för mig längre. Hans röst på andra sidan luren dämpade likt Valium. Av alla människor på jorden, Fyra-mils-killen. Ibland tar livet sådana märkliga vändningar..

Jag fick ett livstecken från Gitarristen idag. Och det var inte som jag väntat mig. Inte kallt och kantigt. Inga vassa kanter. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig förresten. Ingenting alls tror jag. Och det är därför jag inte kan somna inatt. För att mitt bröst känns uppslitet och härjat efter allt som hänt. För att orden han sa den kvällen vi bröt, fortfarande gör ont. För att han sårade mig när han vände mig ryggen utan att vilja förstå. För att jag trots allt detta fortfarande saknar honom, hans vänskap, så det värker. Och för att jag i all denna tid burit på minnet med bitterhet och vrede och inte kunnat förlåta. Inte kunnat släppa.

Det är dags nu.

9 kommentarer

Filed under Uncategorized