Tag Archives: Minnen

‘No canvas absorbs colour like memory’

Jag märker hur min röst förändras utan att jag själv vill det. Hur jag blir alldeles bubblig och fnittrig och hur Mowgli tittar lite märkligt på mig. Och jag kliar mig i huvudet och undrar vad det är som händer. Varför rösten på andra sidan luren påverkar mig som den gör.

Han med axlarna pratar ivrigt på. Och jag skrattar förvirrat. Han har ringt fel, säger han. Mowgli är inte så säker. Och jag, jag sitter snart uppe i taklampan någonstans och undrar vad det är för en som sitter bredvid Mowgli och pratar i telefon. Varför låter hon sådär? Sådär… kokett?

Jag ligger senare och funderar på det där. Efter att Mowgli viskat i mitt öra och jag insett att han nog kan bli lika osäker som jag själv ibland. På något vis känns det skönt. Att det inte bara är jag. Att också han blir orolig, även om där inte finns skäl för varken honom eller mig. Men där jag ligger och funderar undrar jag också hur det kan komma sig att minnen kan påverka efter så lång tid..? Hur kommer det sig att jag, fortfarande efter alla år som gått, blir alldeles pirrig när jag tänker på min första kyss? Eller när jag känner doften av den parfym min allra första pojkvän bar? Eller när jag minns hur Gitarristens kyssar alltid smakade Multivitamin-juice på morgonen? För så är det. Jag blir fortfarande helt tagen av sådana minnen. Jag liksom försvinner tillbaks till de svunna tiderna. Minnena fängslar mig.

Och det är just det som händer där jag sitter och hör den där rösten. Lite hes och djup. För jag kan se de klarblå, okynniga ögonen igen. Och höra det hesa skrattet. Förnimma hans parfym. Och det är så märkligt det där, hur djupt minnen sitter rotade. Hur lite det krävs för att dom ska fånga in och hänföra en.

Men minnen är trots allt bara minnen. Svunnen tid. Sagor som förlorar sin charm om dom inte får vara just sagor och inte mer. Han med axlarna är en sådan. En saga om en saga som aldrig var någonting egentligen. Men det var fint. Då. När det var allt jag hade. Nu har jag så mycket mer. Jag har verkligheten i min hand. Och inte ens den vackraste saga skulle få mig att släppa den. För vad är väl en saga, när man kan leva?

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Dagens band #5

En av de låtar jag minns starkast från min uppväxt i pappas hårsalong.

 

The Pretenders – Don’t get me wrong

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

‘A friend is, as it were, a second self’

Så äntligen får jag syn på henne! Jag har precis nått sista trappsteget och min blick har sökt över hela ytan och där, omgiven av ljuset utifrån, står hon. Mörkröd kofta, trasiga jeans och mörkt hår. Och mitt hjärta hoppar över ett slag. Gör en trippel frivolt och tvingar mig att öka på stegen. Och så får hon syn på mig med – hennes leende lyser upp ännu mer och när vi faller i varandras armar känns det lite som att komma hem från en oändligt lång resa. Helt och hållet underbart.

Jag minns knappt när jag senast såg henne. Min kalender skulle tala om för mig att det var i höstas, men det känns som flera år sedan. Det känns alltid som att vi ses för sällan – och det gör vi ju. Vi som brukade spendera varje dag ihop på gymnasiet. Hennes skratt fanns alltid precis runt hörnet. Och genom åren har jag saknat det mer än jag kan beskriva, så jag låter helt enkelt bli. Men jag tror att hon vet, där vi går och skrattar och tjattrar som om vi aldrig varit ifrån varandra.

På ett café låter vi orden forsa ur oss. Vilda gester, höga skratt och förfärade utrop. Vi går helt vilse i våra konversationer. Skrattar hejdlöst åt gamla minnen. Så mycket att berätta, så mycket att ta igen. Alldeles för lite tid. Alltid för lite tid. Men det gör inget, den här förmiddagen är ändå vår.

Och allting är precis som det ska vara med riktiga vänner. Där finns inga svagheter att dölja. Inget som är för svårt att prata om. Inget som är tabu. Och när det till slut blir tyst, när tiden är ute, lutar jag mig tillbaks och suckar. Men jag ler, trots att tårar trycker i ögonvrån. För allt är precis som det ska. Allt är precis som vanligt. Riktiga vänner, som älskar dig i medgångar och motgångar, är svåra att finna. Ännu svårare är det att skiljas från dom. Men svårast av allt är att glömma dom.

Jag glömmer dig aldrig.

9 kommentarer

Filed under Uncategorized

Han på Andra Sidan Jorden

Ibland kommer jag att tänka på Han på Andra Sidan Jorden. Han som såg ut som en ung Travolta och som tog mig med storm den där gången för herrans många år sen. Jag var nio första gången jag träffade honom. Exotisk och spännande, med sin brunbrända hy och ljusa, glittrande ögon. Jag minns jag rodnade första gången jag hälsade på honom, för det innebar vi måste pussas på kinderna såsom man gör därborta i sydländerna och han var ju kille. Och jag tjej. Och vi båda grimaserade illa när vi pussades. Baciller. Huh så äckligt. Fast det tyckte vi ju inte egentligen, men man skulle ju tycka det, så då gjorde vi det.

Nästa gång vi möttes gick jag i femman. Eller kanske sexan, jag är inte helt säker. Men jag minns hur han brukade följa med min morbror hem till oss och hur vi åt kanderade äpplen och badade i poolen. Och hur jag alltid försökte hålla mig borta, men samtidigt i närheten. För jag ville så gärna höra hans röst. Och se dom där ögonen som fascinerade mig så väldigt. Och mina dagböcker handlade om honom. Sida efter sida efter sida, skrev romaner om hans ögon och hans skratt och hans upptåg. Skrev om hur det kittlades i magen varje gång våra ögon möttes och om hur hans hud brändes mot mina läppar varje gång vi pussade på varandras kinder. Och jag fortsatte skriva om honom även när jag åkte hem. I år fortsatte jag att skriva. Minnas honom som det finaste jag någonsin sett. Han tävlade mot Taylor i ‘Hanson’ och David i ‘Beverly Hills’.

Tredje och sista gången jag var där, i Landet Långtborta och hälsade på mina släktingar, träffade jag honom igen. Jag minns hur jag strax innan jag for dit med min familj hade fått ett litet brev från honom. Han hade skickat det med min morbror och hans dåvarande fru, som var hans moster, och noggrant skrivit utanpå att endast jag fick öppna och läsa det. Jag minns hur jag rodnade och sprang iväg för att läsa brevet medan man skrattade roat åt mig. För jag hade ju aldrig nånsin erkänt för dom andra att jag var kär i pojken med ögonen som skrev kärlekslåtar om mig som nioåring när han inte visste att jag hörde. Han hade skrivit att han hört vi skulle komma till hans land snart och att han såg fram emot att träffa mig. Trots att vi nästan aldrig sa ett ord till varandra när vi väl sågs. Han skrev att om jag ville skulle han ta med mig till stranden och på konserten på hotelltaket där hans band skulle spela så småningom.

Jag var snudd på sexton den gången. Jag hade just klippt av mig allt mitt hår och förvandlats till en moody tonåring som begravde sig i musik, gärna instängd på rummet. Var svår och hade problem med maten, såsom man skulle ha för att passa in i klassen jag gick i, bland dansare och wannabe-skådisar. Hade flyttat hemifrån för att plugga på ett gymnasium i en annan stad och nyligen börjat försöka hitta mig själv med hjälp av alkoholen och vänner som inte var vänner. Hur man nu hittar sig själv med alkoholen och vänner som inte är vänner. Men jag var duktig på att låtsas back then.

Han ringde mig en eftermiddag när jag nyss kommit ur duschen. Min mamma stod nyfiket en bit bort och tjuvlyssnade och min lillasyster retades högljutt och jag blev arg. Men han skrattade åt det, trots att han var generad, och frågade om jag ville träffas och åka till stranden. Självklart ville jag det, utan en aning om vad det skulle leda till.

Den månaden gick alldeles för snabbt. Han fullkomligt tog mig med storm och jag minns jag skrattade mer än vad jag gjort på ett halvår. Han och jag vandrade genom nätterna, missade bussar och taxis och låg i gräset på parker och tittade på stjärnorna. Och vi bytte hemligheter och armband och halsband och han tillägnade mig låtar när han sjöng med sitt band på konserter. Och vi drack öl med hans vänner och jag blev arg när han rökte på och hans vänner gjorde värre saker än så. Började gråta när jag såg Synth-killen med heroin, för jag trodde inte mina ögon och mitt naiva hjärta värkte. Jag var från en annan värld. Skyddad.

Men jag var kär. Och jag blundade för det jag inte ville veta, för han var så väldigt vacker. Och han var så snäll och förstående och varm och djup och ärlig. Och vi dansade salsa i köket och badade badkar fast det var fyrtiofem grader varmt ute och vi smygrökte i hans säng och var berusade av varandras närhet. Och han tyckte om mig mer än jag förstod.

Kvällen innan jag skulle ta planet hem satt vi på en trottoarkant. Jag grät. Ja, herregud vad jag grät. Och han höll om mig, strök mig över ryggen och pussade bort mina tårar. Och när jag inte såg det grät han också. Jag kunde känna hur fukten från hans salta tårar vätte mitt blå linne. Och vi pratade halvhjärtat om distansförhållanden, trots att vi båda visste det var ett hopplöst fall. Jag sexton, han sjutton och med ett halvt jordklot emellan oss. Omöjligt. Och jag grät mig till sömns i två månader..

Vi tog upp kontakten igen för drygt två år sedan. Internet. Där kan man hitta bortglömda ungdomskärlekar om man bara letar. Och jag påverkades av dom nattliga samtalen med honom. Av dom genomträngande, ocean-färgade ögonen som log mot mig från andra sidan jorden och rösten som påminde om hotelltaks-konserter. För man glömmer aldrig sin första barndomskärlek eller hur man förvandlas till en nioårig flicka med honungsfärgat hår och blygt leende varje gång man ser en bild av honom. Och jag vet, han har inte glömt mig. Kommer aldrig glömma.

Och en dag, när jag åker till andra sidan jorden igen, ska jag berätta det här för honom. Och jag ska krama honom hårt och länge och låta honom veta hur mycket han betydde för en sextonårig flickas trasiga hjärta.

11 kommentarer

Filed under Uncategorized

Märtha, Trollet & Elaka Gubben med Käppen bland andra

…Och som på beställning kommer solen. En dryg timma senare, efter att jag till slut somnat om och sedan vaknar upp igen, fortfarande en enda stor lyckoboll. Jag kan se hur det lyser därutanför och med ena foten drar jag i snöret och med ett risch åker den blå rullgardinen upp. Och jag vet inte riktigt varför just nu men jag minns den där gubben när jag var liten. Han med hålet i näsan alla kallade för Cancer och jag förstod inte riktigt varför, men det spelade ingen roll. Tyckte liksom det var lite märkligt bara.

”När solen skiner, köp rullgardiner. När månen ler, köp ännu fler” brukade han säga.

Jag och min bundsförvant Märtha under barndomen, (fast hon hette inte Märtha men det är en annan historia) vi förstod aldrig riktigt om han skojade med oss eller inte. För han lät så allvarlig. Men jag brukade tänka han måste vara lite galen. Ja, lite sådär som den Elaka Gubben med Käppen i dom gula radhusen som blev arg när vi knackade på som påskkärringar när vi var små efter att ha blivit ditlurade av den kusinen jag såg mest upp till, Märthas storebror. För inte kan man väl vilja stänga ute solen med rullgardiner?

Och så kommer jag att tänka på Trollet. Den läskiga farbrorn som bodde i det bruna huset bakom Slusscafét och som brukade åka flakmoppe och alltid hade med sig kamera till badstranden. Trots att han alltid var själv. Han brukade filma alla kvinnorna med småbarnen, dom som alltid gick och visade brösten. Jag brukade tänka han måste tycka om dom. Eller kanske bara känna sig ensam, för Trollet verkade inte ha någon familj, så kanske filmade han alla dom där kvinnorna med barnen bara för att sen kunna ha en låtsasfamilj. Jag visste inte så noga när jag var liten, men jag tyckte lite synd om honom, samtidigt som jag var jätterädd för honom. För han såg ut som ett troll. Och han var konstig. Och pratade aldrig. Och för att han, också när vi gick påskkärringar samma år som vi knackade på hos Elaka Gubben med Käppen, tog en stor näve av vårt godis vi fått och istället gav oss en halväten knäckemacka med kaviar på.

Och nu när jag sitter här tänker jag att han måste ha missuppfattat det där med påskkärring-grejen. Kanske fick han aldrig gå påskgubbe när han var liten. Kanske var folk rädda för honom då också. Kanske var han ensam.

Kanske var han verkligen ett troll. En bortbyting?


4 kommentarer

Filed under Uncategorized