Månadsarkiv: februari 2011

Om främlingar & blyga små band

Och jag finner mig stanna uppe långt inåt småtimmarna. Vi skrattar och berättar och jag tröstar den människa som för bara ett dygn sedan var mig en total främling. En total främling som råkade hamna vid skrivbordet bredvid mitt. Som tog mig under sina vingar en förvirrande dag på ett nytt jobb. Och jag tittar på honom med nyfiken blick. Undrar vad det är som gör att jag sitter här nu. I mörkret, i natten och pratar med honom via skärmar. Vad det är som får mitt hjärta att blöda när han berättar att han just samma kväll brutit med flickan han älskar. Flickan i Australien som just varit orsaken till att han lagt hela sin lön på flygbiljetter till sommaren. Och vi skrattar högt åt livets ironi tills vi nästan gråter.

Vad det än är så är det något väldigt fint med det hela. Att två för varandra nästan okända människor ändå kan ge den andre något. Att det ibland bara räcker att sträcka ut en tröstande hand. Dela med sig och visa omtänksamhet. Och jag ser honom titta på mig med glansiga ögon. Tacka mig för att jag lyssnat trots att vi inte känner varandra. För att jag lånat honom styrka och fått honom att skratta. Det är så fint att hela mitt bröst fylls av värme. Glädje. Medkänsla.

Det är då det knyts. Det där lilla, blyga bandet som inte riktigt går att förklara men som jag vet betyder att från och med nu kommer jag aldrig riktigt sluta bry mig. Och kanske är det fånigt. Dumt och banalt. Men dom där små banden förgyller mitt liv. Dom där små banden ger regnbågar färg.

10 kommentarer

Under Uncategorized

Om att passa in där man inte trodde

Och plötsligt står jag där med nytt jobb. Utan att veta hur det gått till och mitt i hela havet stormar. Man ger mig nya bud varje timme och jag anpassar mig. Slänger mig än hit, än dit och upptäcker att jag mitt i allt finner mig ha roligt. För jag inser jag är bra på det. Att jag passar in och finner likasinnade på en plats jag aldrig trott jag skulle finna dom. Jag antar utmaningar och ser möjligheter. Får beröm och känner mig meningsfull.

Who would have guessed?

8 kommentarer

Under Uncategorized

Lilla Kina och bananlådan

Vi stoppar ner Lilla Kina i en bananlåda och tittar på Disney. Massäter apelsiner och skrattgråter och diskuterar diverse oviktiga viktigheter.

– Eric skulle bergis varit megahet om han varit på riktigt, mumlar jag.

– Mm… faktiskt. Och om han gjorde något åt håret, säger Kusin Vitamin fundersamt. Rakade av sig allt kanske. Åh, eller södertofs!

– Åh! Tofs! Ja!…. Eller det skulle nog räcka med att han bara rufsade till det ordentligt. Lite surfar-style du vet..

– Ta ut mig härifrån!

Och vi tittar på den lilla 6-åringen i bananlådan. Lilla Kina som muttrandes vrider och vänder sig som en liten mask där hon ligger, inrullad i ett överkast.

– Du är ett eskimåbarn. Det går inte, svarar jag och rycker på axlarna. Som om det är det mest självklara i världen.

– Åh men.. Åh.. Okej.

Det är fint det där. Att titta på Disney och vara oviktig och leka eskimåbebis i bananlåda med små kusiner som accepterar de mest vrickade lekar. Och jag är nog världens bästa barnvakt.

 

12 kommentarer

Under Uncategorized

Om att turas om med vuxenpoängen

Det är lustigt hur vi turas om, Kusin Vitamin och jag. Med att vara vuxna menar jag. Hur det ena dagen är jag som pratar tvättider och storkok, för att det i nästa stund är hon som står i köket och tjatar på mig att äta frukost. I morse var en sådan dag. Då jag irrade runt fram och tillbaks, som jag gör varje morgon. För ovanlighetens skull hade Kusin Vitamin sovmorgon – likväl stod hon där och hötte med pekfingret.

– Shit.. Jag börjar bli som morsan, mumlade hon medan hon omsorgsfullt bredde mina skinksmörgåsar.

– Ja, du är din mors dotter trots allt, nickade jag med munnen full av mintskum.

Och så pussade hon mig på kinden och vinkade av mig vid dörren. Såsom min egen mor alltid gjorde när jag var liten och skulle till skolan. Och jag kan inte låta bli att skratta där jag går och tänker på frukosten jag fått medskickad. Det är skönt. Att kunna turas om att vara den vuxna. Himla skönt.

4 kommentarer

Under Uncategorized

Rainbows ‘round my heart

Det är fint det där med vänner. Det är extra fint med vänner som förstår hur man känner och gör allt de kan för att locka fram leenden. Som att dra mig upp ur mitt ide och bjuda mig på konsert som garanterar regnbågar runt mitt hjärta. Och sedan dra med mig fram till artisten i fråga efter ovan nämnda konsert, för att be honom signera min skiva. Trots att det är en nästan vanlig måndag. Trots att jag ska upp alldeles för tidigt. Och trots att det är dagen man bör spendera med sin käresta.. Eller kanske är det just därför. För att kärlek kan se ut på många sätt och även kärlek mellan vänner är värd att firas. Like rainbows ‘round my heart.

4 kommentarer

Under Uncategorized

Med dig blir jag mindre, som gubben i lådan

– I bet you thought I’d never do it.

– Can you blame me?

Han på Andra Sidan Havet söker upp mig. Söker upp mig för att berätta han är singel nu, att han brutit med henne. Och så blir det tyst. Som om han väntar på något som aldrig kommer hända. För jag har inga planer på att gå tillbaks till något som bröt ner mig mer än vad det byggde upp. Till något som var lika beroendeframkallande som heroin. Och lika farligt för förståndet. Jag är avvänjd nu. Och jag har lovat mig själv att aldrig någonsin gå tillbaka.

Jag tror han vet det egentligen. För han är smartare än jag på pappret. Han har bara inte slutat hoppas ännu och det är därför han fortfarande tror det ska bli vi, en dag. Han må vara smartare än jag på pappret, men hans huvud svävar fortfarande högt bland molnen. Och jag vet inte om det någonsin tänkt besöka oss här nere.

2 kommentarer

Under Uncategorized

Om fladdrande hjärtan

Det känns som en hel evighet sedan när jag ser honom komma leendes mot mig. I själva verket har det bara gått några dagar sedan sist, men ändå fladdrar hjärtat till djupt därinne i bröstet. Och trots att jag vet att det är något som inte stämmer, kan jag inte sluta le. För i mitt bröst fladdrar hjärtat. En reaktion så instinktiv att huvudet inte hinner göra någon avledande manöver. För han ler. Och jag ler. Och i det ögonblicket är allt jag vill att slänga mig om hans hals och uttrycka all den saknad jag dom senaste dagarna jagats av. Men jag gör det inte. Och han gör det inte. Och det känns lite som att bli snuvad på konfekten, trots att jag rent rationellt vet att det är konsekvenserna av våra val. Mina val.

Det är därför jag inte kan hejda den enorma ledsamhet som sköljer över mig så snart tystnaden lagt sig över mörka rum. Eller de tysta tårar som smyger sig fram och lämnar salta spår på min hud. För jag önskar så intensivt att saker och ting var annorlunda. Att jag var annorlunda. Enkel och stadig i min bana. Att jag drastiskt kunde förändras så till den grad att jag genast kunde vända tillbaks och aldrig vackla igen. Men det är inte jag. Och jag är ingen trollkarl. Kan inga magiska formler. Jag kan bara vänta. Vänta…och hoppas.

Inga förändringar är av ondo, så länge de leder en på rätt väg. Jag kan bara hoppas.

2 kommentarer

Under Uncategorized

Februarinatt

Det är något helande med att vandra ensam på upplysta gator i mörkret. Med hur den kyliga vinden biter tag i kinderna och får trädens kronor att dansa. Det är något speciellt med tystnaden här. Med isen över viken och den krasande snön under mina fötter. Med vassen och ekorna och de stora, utspridda villorna. Och med bultande hjärta står jag mitt på isen, i blåsten och bara andas. Andas. För att varje början har ett slut och varje slut en början och för att sådana ögonblick alltid är lite magiska. Magiska i sitt sätt att bryta ned samtidigt som de bygger upp.

Jag vet inte vart vinden kommer föra mig. Vet inte vad som göms bakom nästa hörn. Men jag kommer ändå aldrig sluta hoppas. Aldrig sluta tro. Varken för min egen del eller för andras. En dag vänder vinden. Det gör den alltid.

16 kommentarer

Under Uncategorized

Återföreningen

Det är svårt att hålla tillbaks tårarna när han omfamnar mig. Där står vi. Mitt på Hötorget, Gitarristen och jag, och kramas i vad som känns som en alldeles för kort evighet. Där och då förstår jag att allt är förlåtet. Det idiotiska missförståndet, bitterheten och de hårda orden. Jag begraver ansiktet mot hans axel. Håller andan för att han inte ska höra hur mina andetag skälver. Och jag vill aldrig någonsin släppa.

Ibland är det märkligt hur tiden kan gå, hur långt man kan glida isär och likväl vara så nära. Precis så känns det. Nära. Den första, lite trevande försiktigheten liksom rinner av oss i samma stund vi erkänner för varandra hur dumma vi varit. Alldeles för stolta båda två – och så rädda för att bli avvisade att ingen utav oss vågat be om förlåtelse. Jag berättar saker för honom som jag aldrig nånsin vågat uttala högt och berörs av glansen i hans ögon. Berörs av insikten av att han faktiskt fortfarande bryr sig. Att jag ännu har en plats i hans hjärta och att han idag, precis som för nästan två år sedan, omfamnar mig och säger han alltid kommer finnas där. Att han egentligen alltid gjort det. Och all den enorma kärlek jag alltid känt för honom blir med ens självklar. Jag känner den lika starkt som jag känner livet självt strömma genom min kropp.

– Det får aldrig hända igen, lova mig det, säger han mot mitt hår. Och jag lovar, med en ensam tår rinnandes nedför kinden. Lovar att aldrig någonsin mer vara för stolt för att ta första steget mot försoning. Att aldrig mer låta missförstånd komma vår vänskap emellan.

När han slutligen lämnar mig på perrongen kan jag inte hejda dom. Tårar av lättnad, glädje, befrielse och inte minst kärlek. Förundrad låter jag fingertopparna snudda vid mitt bröst. För plötsligt är känslan så tydlig. Och jag känner med ens hur en stor del av mitt hjärta plötsligt återfår sin färg. Hur de hårda skarvarna jämnas ut och sakta försvinner. Cirkeln är sluten. Och jag lovar, dyrt och heligt, att jag aldrig någonsin mer kommer att bryta upp den. Aldrig någonsin igen.

 

12 kommentarer

Under Uncategorized

Om att återförenas med det förflutna

Han låter precis som N i telefon. På pricken identisk, sånär som på skrattet. Den förbytta, nu breda dialekten överrumplar mig så mycket att jag inte har en chans att hejda det skratt som bubblar upp genom magen. Och så sitter vi där. Han skrattar åt att jag skrattar och för ett ögonblick känns det nästan som att vara tillbaks i min gamla etta, i mitt gamla liv. Livet jag levde innan London och Menorca och Stockholm och allt däremellan. Jag vet inte om ni förstår, men det är en mycket sällsam känsla. Bitterljuv och lite förvirrande. Och oerhört värmande.

Och så sitter jag sen där. På ett tåg mot en återförening med det förflutna. Gitarristen är i stan. Han vill träffa mig, säger han och inom mig är känslorna så många och spridda att jag inte förmår skilja dem åt. Och så minns jag plötsligt det inlägg jag skrev för en tid sedan om hur cirklar alltid sluts till sist och tänker att ja, nog är det så alltid.

Så har dagen kommit till sist. Äntligen.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized