Tag Archives: Om rädsla

Not my stripes

– But I tend to change my mind, not my stripes… hör jag honom mumla och följer hans blick till tavlan i hans vardagsrum. Han frågar mig vad jag menar med det. Med texten jag skrev med en svart spritpenna över målad canvas för drygt ett år sedan. Jag säger att det betyder jag må ändra mig, men jag är alltid jag. Alltid samma kärna. Även om drömmar och åsikter förändras med tiden.

Jag funderar på det där. I timmar. Funderar över om jag verkligen visste vad jag menade med tavlan när den skapades, lika hastigt som alla mina spontana verk skapas. Tänker tillbaks på den där kvällen då jag drog mina knivar över den vita duken utan att fundera över vad jag gjorde. Målade det jag kände. Där. Då. Och det lustiga är att det nog inte är förrän idag jag faktiskt förstår den fulla innebörden av budskapet på min tavla. Den lilla bit av självbiografi den faktiskt innehåller. Och kanske var det därför jag kände en sådan genuin sorg över att skiljas från den. Jag sålde en bit av min själ, sa jag då. Och nu när jag tänker efter så var det nog precis det jag gjorde.

I tend to change my mind, not my stripes. När jag tänker tillbaks på året som snart är över slår det mig hur mycket som har hänt. Runt omkring mig. Inuti mig. Så mycket har förändrats och ändå är jag precis densamma. Samma flicka från Västgötaskogarna som identifierade sig med Ronja Rövardotter och alltid sökte vart vinden än förde henne. Men hon har förändrats. Hennes drömmar har förändrats. Hennes viljor och mål. Någonting har mognat. Insikten? Tiden? Kärleken? Hon? Kanske är det allt. Kanske hör allt samman. Kanske har allt som hänt inte hänt utan anledning. Kanske behövde allt det som hände hända. För att vi skulle förstå. För att Rövardottern skulle hitta hem igen efter att ha gått vilse bland vildvittrors skrik och grådvärgars mörker. Den som livnärde sig på rädslan.

Det är så annorlunda nu. Men precis samma. Det jag känner. Den jag är. Kanske syns det inte. Kanske hörs det inte. Men det känns. Inåt. Mognad. Och jag släpper aldrig nu.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Vad vore jag utan era andetag?

Jag inser plötsligt att tårar rinner hejdlöst nedför mina kinder. Rinner, som om de tävlar med det varma vatten som sköljer över min utmattade kropp. Och jag vet inte vilka utav dropparna – de salta eller de söta – som går segrande ur det. Jag förstår inte vad de kommer ifrån, alla dessa tårar. Förstår inte hur så mycket vätska kan födas i mina ögonvrår. Ett evighetshjul. Liksom jorden snurrar, faller mina tårar i oändlighet. Men jag förstår jag gråter av kärlek.

Jag hade ingen aning om att min inte särskilt stora lekamen kunde rymma så mycket kärlek. Kärlek till livet och alla de människor omkring mig som ger det mening. Som ger mig styrka och fyller mig av beundran. Alla dessa krigare som inte låter såren besegra dom. Alla dessa hjältar och hjältinnor som modigt slåss för att rädda varandra. För att bära, för att styrka – för att älska. Jag gråter av glädje, av medlidande, av beundran, av saknad – och av kärlek. Och för att alla dessa känslor är så överväldigande att jag inte vet vad jag ska göra av dom.

Jag gråter över mina bröder. Över det fysiska avstånd som håller oss isär, trots att de ständigt finns i mina tankar. Jag gråter av beundran över deras mod och styrka. Över deras klokhet och rena hjärtan. Över den svåra väg den yngste av dom bestämt sig för att följa – för att vara sann. Mot sig själv. Mot oss alla. Och det gör mig stolt. Att min fantastiska lilla lillebror vuxit upp och blivit så stark, så klok och så väldigt, väldigt modig. Samma lillebror jag kände en villkorslös kärlek till redan vid första mötet där på BB, trots att han kissade mig rakt i ansiktet när vi skulle byta hans alldeles för stora blöja. Jag tror faktiskt jag älskade honom redan innan det – redan när han var ett litet väsen i min mammas mage som jag inte fick döpa till Skorpan trots att man sagt jag fick bestämma vilket namn jag ville. Och under hela uppväxten var han min stora kärlek. Min lilla apa jag alltid ville bära på. Och lika mycket som jag gråter av kärlek, gråter jag av smärta. För att inte alla har sinnen öppna nog att förstå. Och jag gråter av rädsla för att det ska såra honom.

Jag gråter av kärlek till min syster. Min fina, storhjärtade lillasyster vars vägar har kantats utav gupp och snåriga skogar. För de prövningar hon så ofta fått gå igenom de senaste åren. Det är hennes hjärtas fel. Hennes hjärta som är så stort, så rent, att det gör allt för andra men glömmer bort att ta vara på sig själv. Och jag önskar jag kunde trolla bort allt det onda, allt det fula och allt det vilsna. Men jag vet det inte är min strid. Och jag kan inte annat än att finnas till hands. Så därför gråter jag. För jag kan inte ta över hennes sorg. Kan inte rädda henne helt undan fallet. Men jag vet hon finner sin väg till slut. Hon är starkare än hon tror.

Jag gråter för att min far hittat tillbaks till målandet. Tänker att det var på tiden. Det var så längesen jag såg honom använda sina talanger sådär – och jag gråter av glädje när man säger mina verk blivit hans inspiration.

Jag gråter av glädje för att vi funnit tillbaka till varandra, jag och min mor. För att vi denna kväll kunnat låta våra hjärtan samtala och lära av varandra. För att vi funnit likheter vi tidigare inte anat och för att livet gav oss en ny chans. Jag gråter av beundran över hennes styrka och enorma kärlek till sin familj. Över att hon förstått och lyssnat och valt att finnas där för min bror. Mina syskon. Mig. Alla de hon älskar. För att hon inte gett upp när hennes förhållande till min far blivit prövat. För att hon ger mig styrka och hopp. För att hon uppmanar mig att vara ärlig och stå fast vid den jag älskar.

Jag gråter av kärlek till de få, men oumbärliga nära vänner jag har. Gamla, som nya. Låter tårarna falla fritt för all den styrka och värme de skänkt mig genom åren. För stöttepelarna, för skratten, för tårarna och äventyren. För att de förstår mig och låter mig vara den jag är, utan att någonsin vika från min sida när vinden blåser hål i våra hjärtan. För det mod ni injicerar i mina ådror när jag är som mest rädd.

Mest av allt gråter jag av kärlek till dig. För att du visat mig vad verklig kärlek betyder, även när du inte hållit min hand. För att du bestämt dig för att våga igen. För att du lyssnat till min vädjan och visat vilja att gå emot dina rädslor. För att du fått mig och mina perspektiv att förändras – utan att ändra på den jag är. För att du aldrig försökt göra mig till någon annan och aldrig lämnat min sida, även om jag trott det. För att du visar så mycket värme inte bara för mig, utan för mina nära. Alla de mina som älskar dig som vore du ett syskon, ett barn, en oumbärlig familjemedlem. För dig låter jag tårarna falla i oändlighet. För att du, för första gången i mitt liv, fått mig att inse att jag ändå tror man kan älska samma person genom hela livet. Jag gråter för att jag i själ och hjärta vet du är den jag vill dela mitt liv med. För att jag tror på oss, långt mer än jag någonsin trott på något förut. För att du är den bästa och sannaste av vänner. Så jag gråter för att jag älskar.

Vattnet stängs av. Tårar slutar falla. Jag minns hur en god vän för inte så längesen frågade mig varför jag lägger så mycket tid och energi på mina relationer. I samma ögonblick som jag möter min spegelbild i immiga glas, vet jag svaret. Och jag förstår det alltid funnits inom mig. Hela tiden. Hela livet. Jag lägger hela mitt hjärta i mina relationer av ett enda skäl. Kärlek. I alla dess former. För att kärlek är det jag lever för. Det som ger mig mening och mål. Av kärlek är jag född, av kärlek vill jag dö. Kärlek ger mig livet. Och utan den vill jag aldrig nånsin leva.

11 kommentarer

Filed under Uncategorized

Gränser & att låta sig bli sårad för kärlekens skull

Så sitter jag där och undrar om det finns någon gräns. Om jag ens vågar fundera i dom banorna. För jag vet det finns en gräns, jag vet bara inte vart den går än. Och jag vill inte veta. Vill inte möta den dagen då jag plötsligt finner mig stå där, med gränsen under mina fötter. Som ett stup rätt ner. Men jag knuffas närmare och närmare, okontrollerbart. För jag har inte makten att kontrollera det. Jag kan bara göra mitt bästa för att stå emot. Men hur gör man för att stå emot, när det man tvingats göra är att förkasta sina murar för att våga släppa in? Nej, för att kunna släppa in. Det är märkligt hur jag drivit mig själv mot förändring och trott mig se den i min spegling, men nu inser att det kanske bara varit en synvilla. Att jag kanske bara hoppats och velat så mycket att mina ögon narrat mig. För jag står fortfarande utanför och väntar. På att man ska öppna dörren, inte bara lite på glänt och med säkerhetskedjan kvar. För att hålla mig ute. Och där står jag nu, med ett hjärta som värker så mycket att jag blir stum. Igen.

Men har jag inte gått min halva? Dedikerar jag inte varje dag åt att visa var jag står? frågar jag mig själv. Frågar jag mitt hjärta och mitt förnuft som står där handfallna och bara tittar på mig med ledsna ögon. Jag ser hur något börjat falna i deras blickar. Det har ersatts av en ny, smygande rädsla. Jag kan inte stå här hur länge som helst, säger hjärtat ynkligt. Jag ser på hennes spända lilla kropp att hon fryser. Att hon blöder. Att hon behöver tröst och skydd. Och jag vet att jag sviker henne. Jag som borde finnas där och skydda med mina armar. Men skyddar jag så förlorar jag. Skyddar jag inte… så kanske jag förgås av smärtan istället. Så jag ber henne vänta lite till. Ser tårarna glimma till i hennes ögon när hon nickar medgivande.

Så jag frågar er: finns det en gräns för hur mycket man kan låta sig såras? Även fast det är för att bevisa att man står fast. Att man har gjort ett val. Att man älskar. Finns det en gräns för när det inte är okej längre att låta det äta upp en inifrån? Finns det en punkt då det är okej att skrika SLUTA GÖM DIG BAKOM DINA RÄDSLOR även om det i mångt och mycket är jag som orsakat att dom finns där? På samma sätt som han orsakat mina..

Så jag sitter här och funderar på om det finns en gräns. Om jag ens vågar fundera i dom banorna. För jag vet där finns en gräns, jag vet bara inte vart den går än. Eller om jag någonsin vill veta.

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om tystnadsknoppen som brast

Så jag gör det till slut. Frågar. Eller brister. Det är lite samma lika med det där. För jag kan inte fråga utan att brista. Så det gör jag när vi ligger i ett nedsläckt rum där gatuljus kastar skuggor mot väggarna. Kanske är det så att jag till slut vågar fråga för att jag varit på väg i så många dagar nu. Kanske kommer orden till slut ur mig för att jag tidigare under dagen gråtit gömd mot Syrrans mörka lockar för att fasaden till slut spruckit. För att känslorna alla legat och pyrt under min hud, tills de till slut måste ha frätt hål och sipprat ut. Så visst var det väl så att även knoppar av tystnad måste brista till slut.

Och Hermanita, jag tror jag lyckades litegrann ändå. Att gå från salladshuvud till rosenknopp. Baby steps, javisst, men baby steps är bättre än inga steps at all. Osäkerheten.. Den är inte borta, men den är mindre förslavande. Så, nu börjar jag mitt vilande på nytt. I övertygelsen och hoppet.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om Osäkerhet

Jag känner mig sällan så osäker som när jag inte är säker. Genom hela livet har jag oftast välsignats med människor jag inte behövt tvivla på, människor stadiga som berget och som aldrig velat göra mig illa. Det finns undantag, javisst, men dessa har sällan varat länge, även om de ändå oftast varat för länge. Men jag har sällan varit osäker när jag varit med någon, på riktigt. Aldrig behövt tvivla på någon annan än mig själv. Så, av naturen kan jag inte hantera den. Osäkerheten jag känner just nu. Den som får mig att överanalysera varje rörelse och censurera alla mina ord. Den som får mig att ifrågasätta allt och skälva av rädsla för att sådant jag säger i oövertänkta ögonblick ska krossa den glastunna hinna av hopp jag står på. I nätterna kväver jag sådant som vill ut trots att det buntar ihop sig till stora klumpar av förtvivlan i mitt bröst. För jag vet inte hur jag ska överleva om det där spröda går sönder. Vet inte hur jag ska hålla mig upprätt om jag förlorar min övertygelse. Så jag låter det kväva mig istället. Låter rädslan tysta mig. Trots att jag vet att även knoppar av tystnad en dag måste brista.

Ofta kan jag ändå vila i övertygelsen. För jag ser ju förändringen. Sakta, försiktigt, men jag ser den. Tycker mig kunna känna den. Ibland vågar jag till och med ta initiativ. Försiktiga förfrågor om närhet och tid. Men vissa dagar räcker det inte. Vissa dagar vinner rädslan med ett sådant övertag att jag finner mig stirra ned i en avgrund och bara vänta på att knuffas över kanten. Så jag trycker mig nära i natten. Låter den värme jag själv saknar döva den förslavande kölden min osäkerhet bär med sig. Blundar hårt och begraver läppar mot varm hud för att hindra dom från att tala. Släpp in, hör jag röster i mitt huvud viska. Släpp in, fast du inte vågar. Fast du inte känner dig insläppt. Släpp in. Fråga allt du vill fråga. Ta risken. Men jag frågar inte. Blir feg och väntar tills andetag avslöjar bara jag är vaken. Först då vågar jag bryta tystnaden.

Jag är sällan så osäker som när jag inte är säker. Kanske är det mitt straff. Men det klär mig inte. Tär på mig så till den grad att det blir synligt när jag inte är på min vakt. Jag ser det i deras bruna ögon – hur min osäkerhet finns målad över min spegelbild. Hur jag skälver av återhållen ångest när man frågar. För alla de murar som en gång bröts ned har ännu inte återfått den styrka de hade innan honom. Och för de som står mig närmast kan jag inte ljuga trots att jag gör mitt allra bästaste bästa. Förlora dig inte, säger hon till mig. Våga kräva det du behöver och vänta inte så länge att livet passerar – utan dig. Och jag stirrar med glansiga ögon och undrar tyst vad man gör när det i själva verket är Livet självt man väntar på. Jag tror att hon förstår ändå, att hon ser rakt igenom mig precis som hon alltid gjort, min mor. Jag har inte något annat alternativ, viskar jag. Han är mitt liv. Den jag vill leva med tills mina ben inte längre bär mig. Vänta är det enda jag kan göra. Det kanske dödar mig.. Men jag dör om jag vänder också. 

Jag dör om jag vänder också.

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

Så vi tvättar vår tvätt tills fläckarna försvinner

Det är en sådan kväll. En sådan då inget går att hålla inne och allting bara måste ut. Då allt måste analyseras och reflekteras, diskuteras och dissekeras. Jag känner det redan när jag sätter mig på tåget hem för att byta kläder. Det är en sådan kväll. Då tröttheten när som helst kan få allt det där inom mig att brista. Och jag vill, men har inte någon lust. Men jag tar mig dit. Sätter på mig klackar och läppstift och tar mig dit. För någon eller någonting säger mig att det är där jag ska vara. Att det är där jag behöver vara.

Mörkret har redan fallit över staden när jag anländer till Slussen. Men så snart jag hör hennes skratt bakom draperiet ljusnar det. För hon har kommit att bli my person. Den jag delar allt det svåra med som jag inte vågar prata om med andra. Den jag vet kommer att lyssna och överanalysera vid min sida, som kommer att gråta av smärta medan vi skrattar åt att vi alltid tycks gråta när vi är med varandra. Men I guess it’s our thing. För hon förstår mig. Förstår mina rädslor, mina farhågor och känslostormar.

Flaska efter flaska och det blir en sådan kväll. Då allt ska ut i ljuset och dissekeras. Plockas isär, analyseras och diskuteras. För att sedan omsorgsfullt pusslas ihop igen. Hermanitas vän Cougar visar sig vara fantastisk. Lite som en mamma, säger jag och värms av den uppfriskande ärligheten. En ärlighet som endast kommer ur ren och skär vilja att hjälpa. En ärlighet som är född ur omtanke. Svår ibland, men nödvändig. Precis som en mors. Och det förundrar mig att någon som jag aldrig tidigare träffat ändå har kuraget och omtanken nog att vilja vara ärlig mot mig. Att inte bara stryka medhårs, utan omtanke nog att öppna mina ögon. De säger jag måste våga tvätta min tvätt. Våga släppa in och rensa ur. Våga öppna upp och tvätta tills alla fläckarna försvunnit. Och de har rätt. Jag vet de har rätt. Så jag gråter. För sanningen är svår ibland. Att höra. Att ta tag i. Och det är svårt att känna man står ensam med sina farhågor utan att fångas upp. Svårt att släppa in utan att släppas in. Vi vet alla tre – vi hjärtan som  trasat ikapp genom de liv vi levt. Vi är så olika, men precis likadana.

Det är svårt att vara ny i en stad där alla har ögon, men ingen ser. Där alla hör, men ingen lyssnar. Där alla säger det man ska, men ingen det som är av betydelse. Det är svårt att finna sin plats och inte försvinna i mängden. Men ibland, någon enstaka gång, möter man sådana som Hermanita och Cougar. Och min tacksamhet vet inga gränser. I en stad där alla försvinner i myllret och ingen riktigt har tid, får man vara lycklig om man lyckas.

9 kommentarer

Filed under Uncategorized

God, grant me the serenity to accept the things I cannot change, courage to change the things I can and wisdom to understand the difference

Jag tror att jag börjat hamna i något slags mellanläge. Den typ av läge där man fortfarande fungerar, utan att bryta ihop varje minut. Det är ett läge när man någonstans börjar acceptera att saker är som dom är. Inte gilla det, men acceptera. För kan man i slutändan göra någonting annat när man själv inte har makten att förändra?

Jag gör vad jag kan. Även fast rädslan byggt sitt näste i mitt bröst och osäkerheten viskar i mitt huvud. Även fast jag ibland inte vågar säga vad jag faktiskt känner eller följa de impulser jag vill följa. Jag gör vad jag kan. Gör mitt bästa för att visa var jag står. Jag står stadigt nu. Vet vad jag vill. Men jag kan inte nå dit på egen hand och det vet jag också. Så återigen, acceptera. Acceptera, acceptera, acceptera. Mitt nya mantra. Andas ut, andas in, ut och sen in. Och fortsätta visa. Fortsätta finnas där. Fortsätta, fortsätta, fortsätta.

Och jag kanske inte känner mig glad så ofta när jag är ensam och tänker för mycket. Jag kanske inte kan svara ärligt på hur jag mår och på varför jag är så disträ. Jag kanske rör mig rastlöst och tappar tidsuppfattningen och gräver ned mig i låtsas-människors problem för att fly mina egna en stund. Och ja, kanske är det så att dom enda stunder jag ser skymten av mina färger är när jag är med dig. Men jag har slutat gråta. Ja, nästan i alla fall. Jag ligger inte längre i fosterställning på Kusin Vitamins säng. Och kanske får det helt enkelt räcka just nu. Kanske kan jag leva såhär en stund och bara flyta med. Acceptera, göra vad jag kan och bara komma ihåg att andas. Så får tiden göra resten.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized