Tag Archives: Om frihet

Men ska jag falla, då ska det finnas tid att falla fritt

Inte för en sekund slås jag av rädsla. Inte ens när jag ser de andra falla handlöst och snabbt närma sig marken. Allt det där blå och alla de fluffiga molnen och höjden och vinden – allting fascinerar mig. High-fivar med kameratjejen och PI, min ständigt leende instruktör och så plöstligt har vi släppt taget. Faller fritt med vinden i ansiktet. Och allt jag kan göra är att skratta. För att känslan är så fantastisk att jag inte förstår varför jag inte levt hela mitt liv däruppe med utsträckta armar. För att jag känner mig så fri och så trygg och så hemma, allt på en och samma gång, att mina ögon nästan tåras.

Svisch! Det solgula, enorma stycket tyg vecklas ut över oss och PI pekar och skrattar och säger att ”Är det inte vackert?”. Jag nickar. Fortfarande mållös och idel fascination och lycka. Det är vackert. Så obeskrivligt fantastiskt. Och när vi väl står på fast mark igen och jag i glädjerus omfamnar PI och genast längtar tillbaks upp igen, ja då vet jag. Det här är bara början. Jag har fallit handlöst. Jag är fast nu.


2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om våren & Han med Bröstkorgen

Vårkänslorna spritter i kroppen där jag sitter på Konserthusets trappa. Det är en av de vackraste dagarna på länge, tänker jag när jag känner vårsolens värmande strålar mot mitt ansikte och hur den lätta vinden drar i mitt utsläppta, fortfarande fuktiga hår. Och nej, det handlar inte bara om vädret, utan om att jag njuter. Om att jag för första gången på mycket länge verkligen känner att jag kan njuta med allting som är jag. Och det handlar om att just precis idag känner jag mig så väldigt väldigt fri. Jag älskar att känna så. Frihet. Det är viktigt.

Och det handlar om att jag väntar på Han med Bröstkorgen…

”Det kan inte vara en slump att vi ses just idag.”

Det är svaret jag får efter att jag fått ett infall och plitat ihop ett sms om hur underbart jag tycker det är just precis idag. Där sitter jag. Mitt ibland ett hav av människor som, liksom jag, vaknat ur sitt vinteride och vågat sig ut ur sina gömställen. Människor som, liksom jag, lutar huvudet bakåt och låter solen komma åt där den kan där de sitter, leendes. Det är folk överallt. Torget badar i solljus och liv och jag hör folk skratta omkring mig. Sverige har börjat vakna till liv igen. Äntligen.

En man med filmkamera passerar. Filmar storleendes alla oss som sitter här på trappan och jag besvarar hans leende när han nickar mot mig. Och jag känner mig så varm inombords. Så levande. Så skimrande. För det är andra gången i mitt liv jag sitter just precis här, på trappen, i vårsolen, med precis samma pilotbrillor och känsla av frihet. Och det är helt underbart!

Våren. Min vår. Årets allra bästa tid. Hoppets tid. Livets tid. Uppvaknandets tid. Kärlekens tid..

Och nej, kanske är det ingen slump att Han med Bröstkorgen och jag ska ses just idag. Kanske är det ingen slump att han kommit in i mitt liv, totalt oväntat, vid precis den här punkten i mitt liv. Och jag vet fortfarande inte vad det är, det där vi har, men jag känner mig mer hoppfull än nånsin. Och det kommer bli en fantastisk dag.

Marvellous.


4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Vårkänslor en måndagseftermiddag

Jag är påväg till jobbet.  Halkar omkring i solen som Bambi på den halvslaskiga isen och skrattar förtjust åt den lilla dunfjäder jag hittar i mitt okammade hår. Jag vet vart den kommer ifrån.. Och Cindy Lauper sjunger hon ska fånga upp mig om jag faller och jag känner mig trygg och lycklig och lite svävande. Med henne, den lilla dunfjädern och solen i ögonen.

Och jag vet inte, men jag kommer att tänka på Snyggast i Stan. Och sen på den nya, så väldigt fina vännen jag besökte i helgen. Och jag tänker att pannpussar är att dö för och att just dom två nog är dom enda som någonsin pussat mig på pannan sådär. Sådär så att jag bara vill sluta ögonen och jag svär att om jag var en katt skulle jag spinna och jag önskar jag kunde stoppa tiden och aldrig glömma hur fint det känns med ett par mjuka läppar mot huden på min panna.

Och just pannpussar, Cindy Laupers löften, dunfjädern i mitt hår och solen i ögonen, är en perfekt kombo.

Och jag känner mig fri. Så väldigt fri. Och jag önskar jag kunde fånga just den här stunden i solen i en såndär liten glaskula som snöar när man skakar på den. För jag vill aldrig nånsin glömma. Och jag skulle alltid kunna bära den med mig, min alldeles egna lilla lyckokula, med regnande små dun, lika mjuka mot min kind som läpparna mot min panna.

Och jag behöver inget mer. Inte nu.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Om en helg & en bröstkorg

Känslan av befrielse är påtaglig när mina fingertoppar åter möter tangenterna. Dom liksom kindpussas och ler brett mot varandra, lyckliga att få leka tillsammans igen, och jag har inte hjärta att säga åt dom där egentligen inte finns tid till lek, trots att klockan ilsket tickar ovanför dörren och den oranga msn-konversationen får mig att vilja slänga datorn i väggen. För mina fingertoppar är lyckliga.

Hela helgen har ord och meningar och spalter formats i mitt huvud. Intryck och tankar jag måste skriva om, men jag har inte kunnat. Och trots att jag känt behovet, inte alltid velat. Så dom har tålmodigt fått hopas därinne, fått lära sig att vänta trots att det får dom att stampa med fötterna i marken och lägga armarna i kors och blänga på mig, för dom måste hela tiden trängas mer och mer för det är så det är när man inte kan hindra nya tankar från att födas. Mitt huvud är inte Kina.

När jag vaknade imorse, för andra gången, kunde jag inte hejda leendet som spred sig på mina läppar där jag låg och iakttog mönstret på väggarna. Liksom letade figurer, precis som jag legat på samma plats och gjort tidigare dagen innan. Och jag andades in doften han lämnat bakom sig när han gått och undrade om han förstod att det inte skulle dröja länge förrän orden som trängdes i mitt huvud behövde yttras. Undrade om han insåg att jag med största sannolikhet skulle skriva om hans bröstkorg så fort jag bara fick chansen. Men så tänkte jag att jo.. Han måste nog veta tillräckligt mycket om mig för att förstå. För hur ska jag väl nånsin kunna låta bli att skriva om någonting så berusande och enkelt som just den närheten? Hur ska jag kunna låta bli när mina ord är som vattnet som tar sig fram överallt där det finns kryphål och chanser? För dom kan inte stängas in helt. Dom har inte tålamodet. Vill inte ha tålamodet.

Och jag minns hur jag småpirrigt och nervöst slog in hans portkod. Kände mig fånig när mina ben skakade lätt då jag ringde på dörren och hörde honom röra sig på andra sidan. Och jag förstod inte riktigt nervositeten, för även om den inte var jättestor som när jag pratade med honom för första gången, så fanns den. Trots att jag aldrig trott en sekund på att mötet skulle gå dåligt. Trots att jag aldrig tvivlat på att jag ögonblickligen skulle tycka om honom. Och det gjorde jag.

Men jag vet nu.. Jag insåg det när jag låg där och tittade efter hästar och lejon och microgrisar i tapeten. Att jag var orolig över att han inte skulle tycka lika bra om mig, i verkligheten, som mina ord och det jag skriver. Orolig över att jag inte skulle vara lika bra som mina ordval.. För det är ju så lätt att försköna när man skriver.

Men när vi sedan satt där, ihopkurade, som om det vore den mest naturliga sak i världen att känna sig så bekväm och sitta så ihopkurad med en person man just träffat för första gången, kunde jag inte bry mig mindre om nervositet och oro och vad som pågick utanför lägenhetens väggar. Och inte heller kände jag den minsta önskan att lyfta mitt huvud från hans inbjudande, trygga bröstkorg och åka till andra sidan havet. Och för första gången på så väldigt länge önskade jag inte att jag var någon annanstans när rastlösheten tog över. För det fanns aldrig någon rastlöshet.

Bara han och jag, mitt ibland stearingljusen och rökelsen och tequilan och Winnerbäck och bär-shots och godispåsen och mjuka fingertoppar och persienner och oversize-tröjor och mönstrade kuddar och en kvarlämnad tv-bänk och youtube-klipp och Rafiki och Mufasa och Shenzai och Nala.. Bara han och jag och Lejonkungen.

Och senare, när jag vandrade i solen fylld av vårkänslor, kändes det lite som att ha vingar. För han gav mig vad ytterst få har kunnat… Total och absolut frihet.

11 kommentarer

Filed under Uncategorized