Monthly Archives: augusti 2010

‘Friends are lost by calling often and calling seldom’… But some friends are just never lost at all.

Hjärnan kopplar inte. Rösten är helt fel. Inte alls den jag är så van vid att höra. Men jag känner igen den. Någon tråd i nätverket som utgör mitt minne darrar till, sänder signaler och vibrationerna dunkar i hela huvudet. Plötsligt händer det. Ni vet, när hela bilden framför ens ögon helt plötsligt förvrids, blir alldeles suddig som om man snurrar runt, runt och så plötsligt.. Stopp. Bakåt i tiden. Jag har återigen ringen i näsan, min septum som kom att bli något av ett signum under åren i gymnasiet. Tjejen med septum. Det var jag.

Bohemkillen, det var han. Rösten i telefonen får det att rycka i mina mungipor. Spritta i mina ben och i mitt hjärta av glädje, och till en stor del även saknad. Och i samma stund som hans parfym nästlar sig tillbaks till mitt luktsinne, luktminne, kan jag erinra mig känslan av hans starka, varma famn och alla de kramarna vi gav varandra när vi sågs. Jag känner doften och skrattar åt minnet av när han lärde mig tillaga Pasta Carbonara på studentvis och jag ler när jag tänker på alla de kvällar vi låg där i soffan och raklånga på golvet, bland alla hans växter och rökelser och musiken, och diskuterade inpå småtimmarna. Och jag minns framför allt hur han var en nästan rak motsats till min dåvarande pojkvän, Gitarristen.

Och vi skrattar åt vår egen förvirring när vi hör varandras röster, så välbekanta men ändå så främmande, och konstaterar att vi inte pratat sedan 2007. Vi skrattar åt att vi slutat upp i samma stad efter att ha åkt runt halva världen, åt gamla minnen  och åt hur jag såg ut sist han såg mig. Och vi skrattar hysteriskt åt faktumet att vi båda börjar sluddra och tänka oklart över telefon. Och jag förundras över hur jag växlar från blyghet till rättframhet och tänker att ja, nog har jag saknat honom alltid. Saknat den sträva rösten och dom långa samtalen och filmkvällarna och turerna på Vänern med hans lilla båt.

En timme senare har vi lagt på. Inte ens det har vi kunnat göra utan att skratta och flumma. Och jag känner en plötslig impuls att ringa till Mowgli och berätta. Ringa till Jules och berätta. Men det är inte tillfälle. Så nu sitter jag här och fånler för mig själv. Vi har inte talats vid sedan 2007. Och allting är precis som vanligt. Precis som när vi gick på samma skola och spenderade den mesta av tiden på samma kvadratmeter. Och jag kan knappt bärga mig tills vi sitter där, i någon sliten gammal soffa med en stor, stor kopp te och låter timmarna förflyta men samtal om minnen och tankar medan vi lyssnar på musik från Amelie från Montmartre.

Det är fantastiskt hur tiden kan förändra allt. Och precis ingenting.

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

‘And some things will just stay the same way they always were – a mysteria’

Jag minns fortfarande första gången jag träffade henne. Det var ett möte som varade mindre än en minut och som på den tiden inte betydde någonting för mig. Jag kände inget utöver nyfikenhet. Men jag kunde inte undgå karisman. Eller glansen i dom genomträngande, blå ögonen. Det är dom jag minns tydligast. De blå ögonen som från andra sidan rummet mötte mina. Hur dom liksom mätte mig. Hur dom redan då tycktes klassa mig som ett hot. Trots att jag knappt utbytt ett ord med honom. Trots att jag knappt kunde komma ihåg vad han hette.

Det tog tid för oss att bli dom vänner vi blev, han och jag. Att komma så nära inpå. Att våga släppa in. Men när dörren väl öppnats upp fann ingen återvändo. Någonstans tror jag att vi visste det, båda två. Vi ville bara inte veta. Så vi blundade för det. På samma sätt som vi blundade för alla fel vi gjorde. Vi blundade mycket, han och jag. Och ofta. Jag antar det var enklare så. Åtminstone då.

Första gången jag träffade honom visste jag inte. Tänkte överhuvudtaget inte tanken. Jag såg honom inte så. Men jag mindes honom. Hans kloka, men något vilsna, klarblå ögon som kantades av tjocka, mörka ögonfransar. Och den raspiga rösten, hans skratt. Jag minns känslan av hur jag kunde känna hans blick bränna sig fast vid min profil när jag sjöng. Och mest av allt minns jag hur förvirrad det gjorde mig att han gjorde ett så starkt intryck på mig. Hur han liksom etsade sig fast i mitt minne, likt en igel. Och på samma sätt som en igel skulle han komma att suga fast sig i mitt hjärta. I mina svarta hål och i min enorma ilska. Han skulle komma att livnära sig på all min styrka, samtidigt som han livnärde sig på all min svaghet. Inget av det något som jag någonsin kunnat ana.

Men hon anade ända från början. Redan första gången hon såg mig. Redan innan jag själv ens hunnit tänka en enda, omedveten liten tanke. Och jag har ofta undrat varför. Vad var det med mig som gjorde att hon uppfattade mig som något farligt? Som om jag hade varningsblinkers över hela kroppen? Och varför var hon ändå så fantastisk mot mig den där sommaren, andra gången vi sågs och hon höll en alla-vi-som-tycker-om-Fariahn-omröstning för att muntra upp mig när jag grät?

Varför valde hon att lita på mig? När hon visste. Varför var det mig hon vände sig till när hon behövde svar? När hon behövde finna mod att bryta upp? Och varför just hon? Och hur kunde han göra så mot henne? Jag förstår fortfarande inget utav det. Kanske aldrig kommer göra det heller.

Märkligast av allt är ändå mina egna val. Varför såg jag mig om, den där gången då jag för första gången vände ryggen till?

Det är och förblir ett mysterium. En lång och invecklad roman jag aldrig kommer att förstå mig på. Kanske får jag en dag ner den i ord. På riktigt.

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

Seems I’m dating a comedian

Mowgli sitter och tokskrattar åt sitt eget inlägg. Kommer bli mycket intressant att läsa om hans teaterupplevelse. Mucho.

HERE IT IS.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

His&Hers #2 – Om ett teaterbesök

Jag är full av förväntan där vi står i foajén. Jag, Bönan och Mowgli. Vi och alla andra förväntansfulla människor. Folk som känner folk som känner folk. Och så vi. Någonstans vid världens ände, i en svagt belyst foajé vars väggar och vrår är täckta av pittoreska prydnader, alla med sina egna berättelser och i en brokig samling av färger och mönster. Det hänger girlander i taket. Sitter artiklar och recensioner och affischer på varje millimeter av anslagstavlorna och i bakgrunden hörs gammal musik. Hade jag inte sett stereon har jag nästan svurit på att den kom från en gammal grammofon.

Under dom kommande två och en halv timmarna kommer vi att sitta där och svälla som stolta tuppar av stolthet. Jag är helt övertygad om det. Jag och Bönan ser på varandra, idel pirrande förväntan, och vi låter våra blickar tala för sig. Och så sneglar jag på Mowgli. Min älskade Mowgli som försöker hålla god min, men jag tycker mig ändå ana en viss skepsis där bakom hans mask. Och jag tänker att kanske, kanske kommer det bli helt fel. Föreställer mig hur han kommer sitta och sucka för sig själv av leda. Och jag vet inte riktigt varför, men jag tar det nästan lite personligt. Kanske för att det vi ska bevittna ligger mig så varmt om hjärtat. Kanske för att kvinnan som spelar huvudrollen i UngaTur’s kritikerrosade uppsättning av Ionescos Noshörningen är samma kvinna som jag till mångt och mycket har att tacka för några av de mest betydelsefulla åren av mitt liv. En kvinna jag beundrar och ser upp till.

– Du MÅSTE inte följa med älskling. Jag minns mycket väl att jag yttrat orden ett flertal gånger innan vi tog tunnelbanan till förorten som jag vid ankomsten kallar för ”Tjernobyl-olycka”. Så jag intalar mig själv att det kommer att bli okej. Han valde själv.

Och så börjar det.

Jag sitter som fängslad. Förundras över talangen, från den första entrén till den sista sortin. Bönan, vid min sida, sitter alldeles blickstilla med de blå ögonen fästa vid vår gamla gymnasielärare. Och så ser vi på varandra, ler och lyser av stolthet. Vi har aldrig sett henne sådan förut, aldrig sett henne agera på allvar. Har aldrig betvivlat hennes talang, men aldrig heller fått se henne använda den till fullo. Och hon är alldeles fantastisk.

På andra sidan om mig sitter Mowgli. Jag kan inte låta bli att snegla på honom då och då. Till en början för att försäkra mig om att han förhoppningsvis har lite kul ändå, men för varje gång jag tittar blir jag bara mer och mer säker på att han nästan hatar det. Och jag får dåligt samvete för att jag dragit med honom. För att jag kanske blir anledningen till att han börjar ogilla teater på riktigt. Jag vill ju så gärna att han ska ha kul. Att han ska se på det som utspelas framför våra ögon och förstå. Förstå min passion. Förstå mitt förflutna. Förstå mig. Kanske är det helt enkelt för mycket begärt?

Och kanske är det för mycket begärt att förvänta sig att han ska fatta tycke för min gamla lärarinna bara genom att hälsa på henne. Han går ut och tar luft och jag blir fladdrig. Känner mig något vilse utan honom, men samtidigt fullkomligt hemma i den svaga belysningen och sorlet från publiken som minglar med skådespelarna efteråt. Och jag förundras över hur normalt det känns att leta upp en gammal lärare och omfamna henne.

Kanske är det alldeles för mycket begärt att förvänta sig att Mowgli någonsin kommer att förstå allt det där. Men just där och då gör jag nästan det. Och jag vet inte varför. Kanske för att jag är så van vid att han alltid förstår allting annat. Kanske…

Kanske ska jag ta med honom på en renodlad komedi nästa gång? OM det blir en nästa gång…


7 kommentarer

Filed under Uncategorized

Jag borde inte sitta här

Jag borde egentligen inte sitta här, iförd hans blårandiga tröja och men fingertopparna mot de knattrande tangenterna. Klockan tickar iväg i det högra hörnet och någonstans känner jag en svag röst i mig som muttrar ogillande. Jag borde stå i duschen. Äta. Klä på mig. Men jag har försökt lösa gårdagens problem igen. Ringt och ringt och förundrats över nonchalansen. Förundrats över hur förlamande regler kan vara. Och nu försöker jag intala mig själv att jag gjort vad jag kunnat. Att det bara är att vänta och hoppas på att jag har tur. Men jag hatar att utelämna mig endast åt det där som kallas för tur. Oberäknelig. Oförutsägbar. Tur.

Jag borde egentligen inte sitta här, och dra in doften av hans tröja precis som Ferdinand drar in doften från sina blommor. Han är min blomma. Fast han luktar godare. Är manligare. Och jag är inte allergisk mot honom. Allt annat än allergisk. För varje dag, vecka, månad som går växer jag bara mer och mer fast vid honom. För varje dag, vecka, månad känns det bara mer och mer omöjligt att leva utan honom. Jag har inte kvar ens en tillstymmelse av det som brukade vara min gard. Där jag står nu, där jag har växt fast, fast rörlig och utan bojor, vid hans sida, kan jag inte ens värja mig. Och jag är inte ens rädd. Inte som förut. Det enda som skrämmer mig är tanken på att inte ha honom i mitt liv.

Men jag borde verkligen inte sitta här. Tiden väntar inte på mig.

9 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om Måndagsfyllan

– Chiiiip!!

– Boooing!!

– Booooing!!

– Chiiiip!!

Och skrattet får oss att vika oss dubbla. Bönan och Mowgli och jag. Det är full rulle här i vår lilla lägenhet. Tequila och rom och gamla fotoalbum som åker fram. Mowgli förlorar Chip och Boing och ser ut som en cp-skadad med tourettes. (Varning för mycket ickepolitisktkorrekt fylleblogg!) Efter en helvetesdag sitter vi på en röd matta och en svart soffa och dränker våra sorger. Skrattar ikapp med kramper i kind. Jose Cuervo har snart sjungit på sista refrängen. Det känns som om vi bara börjat. Och jag skrattar mig knasig vid tanken på att jag imorgon har min första dejt med min nya PT. Bra start där.

Och jag tittar på Mowgli och tänker hur lyckligt lottad jag är. Hur han jämt gör sitt yttersta för att göra mig glad. Hur han stöttar och bär och pushar och älskar. På hur varmt det kändes inombord när jag gick bredvid honom i mataffären tidigare idag och kände mig löjligt tacksam över att han vill vara vid min sida i alla väder. Och jag tittar på Bönan, på hennes blonda vågsvall och suckar. Jag är så glad att hon är här på besök. Att hon är det sötaste som finns och köper småpresenter och muntrar upp och pratar ut. Och jag tackar gudarna för Jose Cuervon som bränner i min strupe när vi sköljer bort ännu en snudd av dagens dilemman.

Måndagsfylla. Underbara vänner. Jag vet inte. Men är inte det sunt, så vet jag inte. För jag mår bra som fan. Och det är faktiskt allt som behövs just precis nu.

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

Check this out!

Min Böna har skaffat blogg! Say hiiiii! 😀

2 kommentarer

Filed under Uncategorized