Tag Archives: Pokerfejs

Och om man jämför…

Hittade en uppföljare också, där jag jämförde Lee med Honom…

Jag har en dejt. Ja, sådär lagom bra tajmat nu när du åker härifrån om nån dag, tänker ni. Och jag kan väl inte säga att ni inte har rätt, men så tokigt är det väl ändå inte?

Lee och jag har kul ihop. Nej, han är ju inte X – inte på långa vägar – men han är rolig och trevlig och ett alldeles utmärkt sällskap. Och han är inte alls som X. Han är lätt istället för svår, rak och spelar med öppen hand istället för krokig med pokerfejs och specialregler. Lee är långt ifrån X.

Lee är killen med de mjuka jordgubbs-och-gräddekyssarna som vet att jag ska lämna landet och vara borta i flera månader, men som ändå tycker vi kan ge det en liten chans för att se vad som händer. Kommer jag tillbaks så vet han ju i så fall – och jag med  – om där finns något att bygga vidare på.

X är killen med de sträva körsbärs-shisha-kyssarna som vet att jag tänker lämna landet och ska vara borta i månader, och verkar tro att jag tänker vänta tills jag är 80 (18, 35, 80… Det är visst allt detsamma i hans ögon. Idiot.) för att han ska bli redo att knacka på min dörr och säga ‘Här är jag, nu är jag din’. Som inte tycker att vi kan ge det en chans än, trots att vi båda mycket väl vet att fick vi bara chansen så skulle där inte behöva byggas och vändas – bladen skulle vända sig själva och vi skulle vara som boken man inte kan lägga ifrån sig.

Lee, hans ögon ler lika mycket som mina läppar. X’s ögon borrar in sig och läser av likt infrarött. Lee är mysig. X… X är smärtsam njutning som är lika beroendeframkallande som heroin.

Och hur kom jag in på det här? Fråga mig inte, men det är dags för mig att möta den enklare utav dom vid stationen nu. Och om så för ikväll, en enda kväll, så ska jag glömma allt vad X heter.”

Och än en gång undrar jag för mig själv varför jag aldrig valt den enklare vägen. Varför jag inte vet hur man ‘bara nöjer sig’. Vet ni?

”— Han kysste mig innan han gick. Med armarna varmt och länge om mig och mjuka ord om att höra av mig när jag vaknade. Det ska jag, sa jag och skickade mycket riktigt iväg ett sms så fort han stängt dörren efter sig och sedan kröp jag ned i sängen och borrade in mig i värmen som fanns kvar efter honom. Allting med honom är mjukt, varmt. Till och med de hårda musklerna har en mjukhet. Och det var precis vad jag behövde.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Ödet, Illusionisten & villovägar

Om det finns någon på den här jorden som känner mig väl, så är det nog han. Och jag minns hur otroligt arg det brukade göra mig. Att det var så lätt för honom att komma nära inpå, att bryta sig igenom väggar och försvar och komma åt mitt innersta inre. Eller nej. Han bröt sig aldrig igenom. Han snarare.. svävade rätt igenom. Som en magiker eller illusionist som genom att uttala någon trollformel bara, ja, svävar rätt igenom tjocka väggar med låsta dörrar. Precis så.

Det var någonting med hans närvaro som fullständigt trollband mig, redan första gången jag såg honom stå där mitt i gruppen av musiker, med ögon så blå och genomträngande att de nästan brände mig. Nej, inte kärlek. Jag tror inte på Kärlek vid första ögonkastet. Attraktion, ja. Kärlek, nej. Men jag minns så väl hur jag inte kunde slita blicken från honom, trots att jag försökte och trots att jag inte alls förstod varför. För just då var jag faktiskt inte attraherad heller. Det var någonting annat. Ungefär som om stjärnorna bestämt för längesen att våra vägar skulle korsas och jag inte hade någon talan.

Jag vet inte så noga om jag tror på det här med ödet. Jag vill inte gärna tro att saker är förutbestämda och så väldigt bortom min kontroll. Vill inte gärna tro att jag själv inte väljer mitt liv (eller åtminstone stora delar av det) och att jag egentligen bara är en liten marionettdocka i ett enda stort virrvarr av trådar och repliker någon redan bestämt åt mig. Men ibland kan jag ändå inte låta bli att undra. Det skulle förklara så mycket. Och det skulle ge mig svar på om vi är ämnade för varandra eller inte. Om sådant faktiskt existerar.

Han har ett sätt att få mig att tala trots att huvudet säger åt mig att tiga. Det går mig på nerverna ibland. Mer förr än vad det gör nu. Mer på den tiden då jag var så totalförlorad att jag inte ens fungerade som en människa på egen hand. Och problemet var just att jag alltid var på egen hand. För han var aldrig min. Aldrig mer än över dagen. Eller för en vecka när han tog planet för att hälsa på. Eller för en natt över telefon. Han har aldrig varit bara min. Aldrig varit mer än någon till låns.

Och jag har visst gått vilse i mina ord igen. Tappat bort det jag ville ha sagt från början. Det är så lätt hänt när jag skriver om Honom, för jag kommer alltid in på villovägar. Okontrollerbart. Men jag tror att det jag hade tänkt skriva om från början var att jag hatälskar hur väl han känner mig. Hur väl han vet hur jag fungerar. Hur lätt det är för honom att se, bara ett snabbt ögonkast, att min gard har höjts igen. Jag behöver inte ens säga något längre. Och nog för att det kan vara bra ibland – det där med att tala utan ord – men jag önskar såväl att jag kunde ha hemligheter för honom utan att han visste om det. Bara ibland. Någon gång. Ni vet. Och jag antar att det är det som är så osmart med att bli förälskad i sin närmaste vän.

Och ändå påstår han att jag är den mest komplexa människa han vet.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Jag kan själv!

Just nu känner jag mig så väldigt långt bort från dig. På en annan planet. Ett annat universum.

Och vet du? Det känns helt okej. För all den där tiden jag gick utan dig efter alla lögner jag fick kastade i mitt ansikte, all den tiden gjorde mig stark. Lärde mig andas på egen hand igen. Lite mer ansträngt kanske, men det går.

Jag önskar bara jag kunde säga det till dig, utan att såra dig. För jag tycker inte om att ljuga. Jag hatar att inte berätta allt för dig. Men jag hatar, hatar, hatar att såra dig. Trots att du sårat mig mer än någon annan någonsin gjort och kommer göra.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Vart är frivolterna?

Ikväll känner jag inte ens. Jag som brukar sitta här med ett hjärta som löper amok så fort jag ser honom logga in. Jag förstår inte riktigt vad det är som hänt dom senaste dagarna, inte alls faktiskt. Jag har gått från att gråta glädje/saknads/ilske/ledsen-tårar till att inte ens reagera. Hjärtats dunkanden är inte alls onormala; inga frivolter eller totalstopp. Fjärilarna i magen? Låt mig känna efter… Nej. Ingenting. Nada. Men det som nog får mig att förundras mest är faktumet att mitt huvud är tyst inatt.

Är det hemskt onormalt att känna mig nästan lite dålig för att jag inte berättar det här för honom? För att jag låtsas som ingenting? Eller är det helt okej att göra så? Jag vet faktiskt inte. En del av mig säger åt mig att berätta, för jag är alltid ärlig mot honom numera. Det är liksom vår nya grej. Ärlighet. Mest för att jag gjort klart för honom att jag inte tolererar något annat längre. Helt klart hellre sårad av sanningen än av vita små lögner som sedan visar sig vara just lögner.  Och jag vet att det är svårt för honom att vara ärlig mot mig. För det finns så väldigt mycket med honom som sårar mig dagligen. Och jag har tydligen ett bra pokerfejs. Så länge man inte ser mig i ögonen. Har hört dom avslöjar mig varje gång. Talar med stora bokstäver trots att jag själv inte talar alls.

Äsch, jag vet faktiskt ingenting. Just ikväll vet jag bara att det inte känns som det brukar. Och att för en gångs skull känns det helt okej. Som min gode vän Timbuktu säger – det löser sig…

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized