Tag Archives: Blogging

Om krympande rum

Mina ord sitter fast lite. Vågar sig inte riktigt ut som förr. Och någonstans i mig mumlas det om flykt. Det mumlas om att det utrymme jag tidigare hade här, sakta men säkert börjat krympa. För det är det som händer när man med tiden blir alldeles för bekväm. Släpper in för många som vet för mycket. Utrymmet krymper och luften räcker inte till. Jag behöver luften. Behöver svängrum nog att sträcka ut mina armar och snurra, snurra, snurra tills jag är så yr att allting plötsligt faller på plats.

Kanske behöver jag bara en flytt. En paus. Eller en helt ny väg. Jag vet inte. Jag vet bara att mina ord är rädda. Och nu närmar sig väggarna.

Annonser

16 kommentarer

Filed under Uncategorized

Han bloggar, jag bloggar, vi bloggar, alla bloggar..

Ibland funderar jag över det här med att vi båda bloggar. Man kan tycka det måste vara lite märkligt, det där med att hela tiden kunna se in i varandras huvuden och hjärtan. För ofta så är det som skrivs i våra ‘anonyma’ bloggar sådant som inte alltid sägs högt oss emellan. Och precis som jag vet att han aldrig skulle få för sig att försöka redigera någonting som jag skrivit, så skulle jag aldrig ens komma på tanken att försöka redigera hans meningar om gamla kärlekar och tankar.

Ibland tänker jag att det är just det som får det att funka så helvetes jävla fint. För jag tror det är hans öppenhet, hans skrivande och hans orädsla för att skriva något som kan uppröra mig som är själva hemligheten. Det som står bakom all den totala tillit jag känner för honom.

Ibland inser jag att hade det inte varit för vårt skrivande så hade vi nog aldrig träffats. Och tänker man så, ja då kan just det här med skrivandet ses som en utav dom viktigaste sakerna i mitt liv.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Och vissa kvällar går man på bloggdejt

Jag känner genast igen henne. Den röda jackan och det breda leendet lyser upp hela Medis när jag kommer ut från tunnelbanan och trots att jag aldrig förr träffat henne – eller haft kontakt särskilt länge – känns det helt naturligt att krama henne. Och jag tror det tar ungefär två millisekunder att veta jag kommer gilla henne.

Och vi pratar så vi inte vet vart vi är på väg, men på något vänster lyckas mitt lokalsinne ändå ta oss till Carmen. Jag har lockat med billig öl och mitt i allt får jag en present.

– Jag kunde inte riktigt låta bli, skrattar hon när jag bryter mig in i det röda, inbrottssäkra lilla paketet.

Tärningar! utbrister jag med skratt i kroppen och dinglar dom små örhängena framför mig i luften. Jag tänker att jag måste visa Mowgli dom.

Och jag tappar tidsuppfattningen lite, som jag vanligtvis gör när jag trivs med mitt sällskap, och huvudet blir lite rusigt av vinet jag dricker. Och vi pratar bloggkärlek och bloggdejting och om det där med att flytta ifrån allt man känner och om musik. Om musik såklart! Och festivaler. Och hon, precis som så många andra på sistone, rynkar liksom lite på näsan och erkänner skrattandes att hon nog hellre står över det där med tält och festivalfyllor. Och jag fortsätter som vanligt att hävda allting handlar om livebanden. Vi möts nånstans i mitten. Bra liveband och hotellrum, typ.

Kusin Vitamin dyker upp med sina svarta lockar och jag vet inte hur, men när vi tre står ute på en rykis springer vi plötsligt rätt in i J och Snurrkungen från Nicaragua. Och jag tänker att Stockholm är nog rätt litet ändå. Och vi går i gemensam trupp och slår oss ned inne på Carmen igen, alla vi fem. Och samtalen stiger i decibel och ruset i procent och helt plötsligt är klockan tio och bartendern ringer i stängningsklockan och ropar ut att det är sista beställningen som gäller. Man vill vidare, men både jag och HeartvsMind bestämmer oss för att ta oss hemåt istället. Och vi kramas och säger att det här gör vi om och så går vi skilda vägar.

Och jag får bråttom att komma hem till en varm, vacker kropp som har en talang för att alltid lukta gott och vara inbjudande. Mitt hjärta liksom slår dubbla slag när jag når min slutstation och jag – som fortfarande känner mig både energisk och rusig – kan inte hjälpa att benen vill springa hela vägen hem. Och jag springer faktiskt. Springer för att jag saknat honom och för att hans bröstkorg är världens bästa plats och jag hinner tänka han skulle skratta ihjäl sig om han såg mig nu. Om han såg hur jag flyger nedför trappstegen. Och väl där – när nyckeln vridits om och jag andas ut i hans armar – kliver jag in i himlen. Och jag är hemma.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Bloggdejt

Och förresten! Glömde nämna jag ska träffa Heart vs Mind ikväll. Det där med bloggvänner alltså… I like!

10 kommentarer

Filed under Uncategorized