Tag Archives: Om kärlek

Om hur man vet att man vet

Jag minns hur jag som liten frågade min mormor hur man visste. Där och då skrattade hon hjärtligt åt den fråga som ställdes med allra största allvar. Eller kanske skrattade hon mest åt det faktum att hennes sisådär åttaåriga barnbarn såg på henne med en så rynkad panna, som vore det världens viktigaste fråga. För mig var den kanske just det. Man vet bara, hade hon svarat. Ett svar alldeles för simpelt för en sådan som jag som ville veta hur och när. Ja, gärna allt på en gång. När den dagen kommer, då vet du bara. Jag lovar.

Det tog mig många år och omvägar innan jag verkligen kom att förstå; det är verkligen så simpelt. När rätt person dyker upp, då vet man. Kanske inte på en gång. Kanske det krävs att tappa bort varandra för att verkligen finna varandra. Kanske tar det ibland ett helt liv innan insikten kommer. Men när tiden är inne, då vet man.

Jag var en av de som behövde gå vilse för att hitta rätt. För att förstå storheten och styrkan i vårt band. För att förstå jag redan hade svaren jag trodde att jag sökte. Du var svaret. Hela tiden. För varthän jag styrde mina steg, varthän mina tankar vandrade och vindarna förde mig – så fanns du där. Varje gång. Även de gånger jag minst av allt förtjänade det.

DU är den största av gåvor.

Annonser

12 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om Kiwin & Fotografen som gifte sig i smyg

Så Kiwi och Fotografen gifter sig till slut. Helt utan vita spetsar och krusiduller. Alldeles i smyg. (Var det åtminstone tänkt.) I huset där det är högt i tak samlas familj för att fira deras kärlek. Och så vi. Mowgli och jag. Kiwi kramar om och viskar fina ord i mitt öra. Säger hon är så glad det är vi igen. Att hon kände det på sig. Hon säger det om och om igen hela kvällen. Fotografen kramar om han med. Säger han är glad att se mig. Oss. Tillsammans. Och jag tänker tillbaks på den där julikvällen då vi satt där på terrassen alla fyra i sommarnatten. Minns hur vi utbytte hemligheter och skrattade bland tända ljus och nitiska mygg. Lätta och genuina, minns jag att jag sa då. Lätta och genuina, konstaterar jag även denna kväll och känner värmen spridas i mitt bröst när jag ser dem le mot varandra bland klirrande glas.

Och må så vara att jag känner mig lite vilse bland människor jag aldrig träffat. Må så vara att jag känner mig helt utmattad och längtar till min säng. För värmen i mitt bröst väger upp det. Att få träffa Kiwi och Fotografen igen, på deras bröllopsdag, med Mowgli – allt det väger upp det. Värmen vet inte gränser.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

I min kropp föddes en studsboll

Sju timmar har gått. Sju timmar av idel lycka och gråtiga skratt. Av ett hjärta som bultar så snabbt, så hårt att det är ett under det fortfarande sitter kvar i mitt bröst. Till hela världen fick jag tillåtelse att skrika ut det. Till de viktigaste i min värld skrek jag ut det. Var tvungen för att inte spricka i tusen bitar – som en liten röd, okontrollerbar studsboll av känslor i ett alldeles för litet utrymme.

Så jag låter den studsa till Bönan – hon säger hon dör av lycka. Hon säger hon måste läsa mitt SMS till hela sin klass. Att det är hennes dröm-SMS från och med nu. Och hon skriker ut sin glädje i versaler. Jag, jag har slutat andas. Kan se framför mig hur min studsboll hamnat i hennes bröst och hur hon ler sådär, ända in i kärnan så att det glittrar som tusen diamanter i hennes fantastiska ögon. Den genuina glädje som finns hos henne – över min lycka – är så överväldigande att jag inte finner ord.

Jag låter den röda, vackra bollen studsa vidare. Hermanita. Hon säger hon börjar gråta. Skickar hjärtan och rosor och pussar. Och jag skrattar med tårglansen glimmandes i mina ögon. Ser framför mig hur hon sitter där, med den där genuina värmen och omsorgen i blicken och leendet som fick mig att älska henne så. Hon förstår. Mig. Vår historia. Har funnits vid min sida från dag ett på min resa. Har gråtit och skrattat som vore vi en och samma själ. Som om Aristoteles talade om oss när han talade om vänskap. En själ i två kroppar.

Och bollen fortsätter studsa. Söstra mi, familjen. För jag kan inte vara tyst längre. Kan inte lämna hoppet, glädjen och den oändligt stora lättnaden innanför min kropp. Väntan är över och säkerhetskedjan lyftes bort, jag släpptes in igen. Efter vad som känts som hundra år av ensamhet. Hundra år av gränslös rädsla.

Mina ord gör det inte rättvisa. Det här är långt större, långt vackrare och långt mer befriande än något annat. Inga ord gör det nånsin rättvisa. Så jag låter min studsboll studsa. Än hit. Än dit. Och vidare i oändlighet.

Så kanske var det ingen slump att de möttes, Mowgli och Pocahontas, just precis när de möttes…

20 kommentarer

Filed under Uncategorized

Den fjärde versionen

När jag ligger där med huvudet i hans knä och en värkande kropp, känner jag en sådan lycka att halsen snörs ihop. För till och med när jag sluter de trötta ögonen kan jag känna hur han ser på mig. Liksom han tidigare betraktat mig med ögon fulla av värme. De lyser på ett sätt jag inte kan förklara. Och mitt hjärta hoppar över ett slag. Och ännu ett. Han säger han älskar att komma hem och finna mig där. Och jag som så länge nu känt mig så osäker, skulle kunna gråta av lättnad. Av ren och skär kärlek till denna fantastiska människa som fyller mig med just det inre lugn jag sökt i 24 år. Och det slår mig; jag har aldrig varit så säker som nu. Om man spolar framåt är det den fjärde versionen som är vår. Den enda som betyder något och den enda jag vill leva i. Med honom vill jag ha allt. Och om jag får önska mig en enda sak i jul, så önskar jag att hans ögon alltid kommer vila på mig med samma värme och samma kärlek som när jag ligger där med huvudet i hans knä. Med samma ljus som de vilade på mig när vi satt där på Friday’s då allting fortfarande var nytt.

And it’s you and me
And all other people
And I don’t know why
I can’t keep my eyes off of you


4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Vad vore jag utan era andetag?

Jag inser plötsligt att tårar rinner hejdlöst nedför mina kinder. Rinner, som om de tävlar med det varma vatten som sköljer över min utmattade kropp. Och jag vet inte vilka utav dropparna – de salta eller de söta – som går segrande ur det. Jag förstår inte vad de kommer ifrån, alla dessa tårar. Förstår inte hur så mycket vätska kan födas i mina ögonvrår. Ett evighetshjul. Liksom jorden snurrar, faller mina tårar i oändlighet. Men jag förstår jag gråter av kärlek.

Jag hade ingen aning om att min inte särskilt stora lekamen kunde rymma så mycket kärlek. Kärlek till livet och alla de människor omkring mig som ger det mening. Som ger mig styrka och fyller mig av beundran. Alla dessa krigare som inte låter såren besegra dom. Alla dessa hjältar och hjältinnor som modigt slåss för att rädda varandra. För att bära, för att styrka – för att älska. Jag gråter av glädje, av medlidande, av beundran, av saknad – och av kärlek. Och för att alla dessa känslor är så överväldigande att jag inte vet vad jag ska göra av dom.

Jag gråter över mina bröder. Över det fysiska avstånd som håller oss isär, trots att de ständigt finns i mina tankar. Jag gråter av beundran över deras mod och styrka. Över deras klokhet och rena hjärtan. Över den svåra väg den yngste av dom bestämt sig för att följa – för att vara sann. Mot sig själv. Mot oss alla. Och det gör mig stolt. Att min fantastiska lilla lillebror vuxit upp och blivit så stark, så klok och så väldigt, väldigt modig. Samma lillebror jag kände en villkorslös kärlek till redan vid första mötet där på BB, trots att han kissade mig rakt i ansiktet när vi skulle byta hans alldeles för stora blöja. Jag tror faktiskt jag älskade honom redan innan det – redan när han var ett litet väsen i min mammas mage som jag inte fick döpa till Skorpan trots att man sagt jag fick bestämma vilket namn jag ville. Och under hela uppväxten var han min stora kärlek. Min lilla apa jag alltid ville bära på. Och lika mycket som jag gråter av kärlek, gråter jag av smärta. För att inte alla har sinnen öppna nog att förstå. Och jag gråter av rädsla för att det ska såra honom.

Jag gråter av kärlek till min syster. Min fina, storhjärtade lillasyster vars vägar har kantats utav gupp och snåriga skogar. För de prövningar hon så ofta fått gå igenom de senaste åren. Det är hennes hjärtas fel. Hennes hjärta som är så stort, så rent, att det gör allt för andra men glömmer bort att ta vara på sig själv. Och jag önskar jag kunde trolla bort allt det onda, allt det fula och allt det vilsna. Men jag vet det inte är min strid. Och jag kan inte annat än att finnas till hands. Så därför gråter jag. För jag kan inte ta över hennes sorg. Kan inte rädda henne helt undan fallet. Men jag vet hon finner sin väg till slut. Hon är starkare än hon tror.

Jag gråter för att min far hittat tillbaks till målandet. Tänker att det var på tiden. Det var så längesen jag såg honom använda sina talanger sådär – och jag gråter av glädje när man säger mina verk blivit hans inspiration.

Jag gråter av glädje för att vi funnit tillbaka till varandra, jag och min mor. För att vi denna kväll kunnat låta våra hjärtan samtala och lära av varandra. För att vi funnit likheter vi tidigare inte anat och för att livet gav oss en ny chans. Jag gråter av beundran över hennes styrka och enorma kärlek till sin familj. Över att hon förstått och lyssnat och valt att finnas där för min bror. Mina syskon. Mig. Alla de hon älskar. För att hon inte gett upp när hennes förhållande till min far blivit prövat. För att hon ger mig styrka och hopp. För att hon uppmanar mig att vara ärlig och stå fast vid den jag älskar.

Jag gråter av kärlek till de få, men oumbärliga nära vänner jag har. Gamla, som nya. Låter tårarna falla fritt för all den styrka och värme de skänkt mig genom åren. För stöttepelarna, för skratten, för tårarna och äventyren. För att de förstår mig och låter mig vara den jag är, utan att någonsin vika från min sida när vinden blåser hål i våra hjärtan. För det mod ni injicerar i mina ådror när jag är som mest rädd.

Mest av allt gråter jag av kärlek till dig. För att du visat mig vad verklig kärlek betyder, även när du inte hållit min hand. För att du bestämt dig för att våga igen. För att du lyssnat till min vädjan och visat vilja att gå emot dina rädslor. För att du fått mig och mina perspektiv att förändras – utan att ändra på den jag är. För att du aldrig försökt göra mig till någon annan och aldrig lämnat min sida, även om jag trott det. För att du visar så mycket värme inte bara för mig, utan för mina nära. Alla de mina som älskar dig som vore du ett syskon, ett barn, en oumbärlig familjemedlem. För dig låter jag tårarna falla i oändlighet. För att du, för första gången i mitt liv, fått mig att inse att jag ändå tror man kan älska samma person genom hela livet. Jag gråter för att jag i själ och hjärta vet du är den jag vill dela mitt liv med. För att jag tror på oss, långt mer än jag någonsin trott på något förut. För att du är den bästa och sannaste av vänner. Så jag gråter för att jag älskar.

Vattnet stängs av. Tårar slutar falla. Jag minns hur en god vän för inte så längesen frågade mig varför jag lägger så mycket tid och energi på mina relationer. I samma ögonblick som jag möter min spegelbild i immiga glas, vet jag svaret. Och jag förstår det alltid funnits inom mig. Hela tiden. Hela livet. Jag lägger hela mitt hjärta i mina relationer av ett enda skäl. Kärlek. I alla dess former. För att kärlek är det jag lever för. Det som ger mig mening och mål. Av kärlek är jag född, av kärlek vill jag dö. Kärlek ger mig livet. Och utan den vill jag aldrig nånsin leva.

11 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om att följa sina fäders spår

Ju äldre jag blir, desto mer börjar jag inse hur lik jag är mina föräldrar. Hur jag omedvetet följer deras fotspår och vägar i livet. På mitt eget vis, i en annan tid, ett annat liv. Vi är så olika, unika, men så fundamentalt lika. Det fanns en tid då jag skulle avfyrat raka högrar åt alla håll om man påstått jag var lik min mor. Idag vet jag bättre. Idag vet jag att de likheter jag har med mina föräldrar oftast är likheter att bära med huvudet högt.

För varje ny berättelse, varje ny betraktelse finner jag nya likheter. Och det ger mig hopp. För de fick varandra till slut. Varandra och det liv de tillsammans byggde upp, trots alla de motgångar de mött. Och kanske är de inte perfekta. Kanske är deras liv och allt de har i andras ögon föga värt. Men de fick varandra och mer kärlek än många andra. Så det ger mig hopp. Kanske faller inte äpplet långt från trädet trots allt. På gott och ont.

Var det möjligt för dom måste det vara möjligt för mig. Så jag hoppas. Att en dag få sitta gråhårig vid hans sida igen och veta säkert han är min.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

I don’t want you thinking I’m unhappy, what is closer to the truth, that if I lived ‘til I was 102, I just don’t think I’ll ever get over you

Och så another meltdown. Seems it’s all I do these days. Dom infinner sig ungefär var tjugonde minut, skulle nästan kunna ställa klockan efter dom. För jag vet ingenting utom det enda jag vet – att jag väntar. På någon form av svar antar jag. Något slags tecken, någon slags förändring, någondag, någongång, som ingen kan ge mig svar på vad det är eller när det händer. Eller vad jag behöver bevisa? Stunderna av total meltdown infinner sig för att jag aldrig haft någon som helst talang för att inte veta, inte förstå och inte kunna påverka situationer. Har aldrig varit duktig på att hantera känslan av maktlöshet. Och jag förstår plötsligt varför jag har så svårt för att simma under vatten i mörka sjöar..

Men det löser sig. Det löser sig, det löser sig, det löser sig. Jag intalar mig det och sminkar om mig för sjuttonde gången den här dagen. Egentligen vet jag inte varför, för det slutar ändå bara med att jag snart går och lägger mig. Och ändå inte kan somna. Mina tankar ger mig ingen ro såhär när mörkret faller och ingen finns att slå armen om mig. Maslows lilla apa i en ask. Minns ni den? Jag hade nästan glömt… Jag är inte gjord för att leva utan den jag älskar.

Men var stark. Var stark, var stark, var stark. Jag intalar mig det och trycker kudden över huvudet för att stänga ute mina tankar. Egentligen vet jag inte varför, för de hindras ändå inte av en dunig huvudkudde. Och jag kan ändå inte somna. Så… Jag gör det enda jag kan komma på och gläds över att åtminstone statistiken strävar uppåt. Man får glädjas åt det lilla, tänker jag och skrattar ut i mörkret. Och skriver. För det är det enda jag kan göra.

Och jag sänder en tacksam tanke till alla er som lyssnar. Till min älskade Böna som svarar på mail i nätterna och helhjärtat delar mitt hopp. Till min fantastiska Hermanita som lyssnar när jag snörvlar och säger sanningar jag behöver höra. Det är sådana vi är du och jag – känslomänniskor, säger hon och vi skrattar. Det är det som är charmen, men också vår förbannelse. 

Och så en tacksam tanke till min mor som ingenting vet, men som ändå alltid checkar in när ögonblicken inträffar, bara för att höra hur jag mår. Det är märkligt hur väl hon väljer sina tillfällen. Ibland önskar jag att jag inte var så förbannat stolt. Att jag kunde förmå mig att ringa och falla isär och låta henne plocka upp skärvorna, som jag vet att hon skulle göra. Som jag vet att ni alla skulle göra. Och när jag tänker så kommer tårarna igen. För det är svårt att älska så mycket och inte kunna göra någonting av det, mer än att just inte göra nånting alls. Mer än att vänta.

Men det löser sig. Var stark. Jag intalar mig det. Och skriver lite till.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized