Tag Archives: Om oro

Om att vara liten

– Oj.. Du är visst liten idag.. säger han och stryker mig över håret. Kan höra det lilla leendet på hans läppar när jag med ansiktet begravt mot hans tröja nickar. Ja, jag känner mig liten idag, konstaterar jag för mig själv och sväljer gråten. Och jag vet inte om det är för den grå intigheten eller för att det är fel tid på månaden eller för att jag insett att jag kommer behöva ge upp mina flykter till stall och häst eller för att jag är alldeles för fattig för att köpa vin.. Men jag känner mig så obeskrivligt liten idag. Som teskedsgumman. Eller Nils Karlsson Pyssling.

När jag ändå står där, med huvudet mot hans tröja, tänker jag att min tur mitt i all otur varit stor. För trots att det inte gått som jag väntat mig, trots att jag krånglar och just nu mitt i all oro inte är mitt bästa jag, så är han fantastisk. Och jag vet egentligen inte vad jag hade trott, för han kan väl inte vara annat. Jag är glad vi fortfarande kan skratta ihop. Jag är glad att jag i en så fantastisk person, fann en så oumbärlig vän.

Och jag är så glad och så ledsen och så allt på en och samma gång att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Tvättmedel

Och plötsligt från ingenstans går jag in i en doftvägg som luktar tvättmedel. Jag kan inte riktigt förklara varför jag får impulsen att stanna upp, dra in doften djupt ner i lungorna och le. Eller varför just den doften tar mig flera år tillbaks, till min första egna lägenhet. Kanske var det för att jag såg tvättstugan som någon slags fristad. För att tiden stannade upp. Och för att maskinernas konstanta brummande och värmen de gav ifrån sig, på något sätt skänkte mig trygghet. För att problemen inte fick plats bland maskiner och kläder och sköljmedel. Och kanske för att doften av nytvättat alltid fått mig att osökt tänka på min mormor, vars hobby var att stryka kläder.

Ännu märkligare är den plötsliga känsla av tomhet som smyger sig på när jag går därifrån. När jag inte längre känner doften blir jag med ens medveten om oron som gnager i min kropp. För det är svårt att glömma bort att man inte har någonstans att ta vägen. Att det bara är en fråga om tid. Och det är särskilt svårt att glömma när pengarna inte finns. Pengar som är så obetydligt. I den här världen verkar dom betyda allt. Och den här gången kan jag inte fly till mina spanska öar när det ekonomiska inte fungerar. Jag har sådant som håller mig kvar nu. Bunden.

Det skrämmer mig…

15 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om man spolar framåt (probs too much!)

Det är tyst i huset. I gästrummet ligger jag och Mowgli utsträckta och småpratar, såsom vi så ofta gör när himlen släckts och vi båda är på väg att somna. Men så blir det plötsligt tyst. Väldigt tyst. Så väldigt och intensivt tyst att det dånar i öronen på mig. Mowgli tänker. Jag kan höra tankeverksamheten som pågår, lika tydligt som om jag stod precis bredvid den största högtalaren på discot och tryckte örat mot. Och jag har aldrig haft mycket emot tystnaden som ibland uppstår, men just den här tystnaden får min mage att reagera och något, kalla det kvinnlig intuition den som vill, säger mig att jag måste fråga.

– Nej… Det är inget, mumlar Mowgli, men jag tror han själv märker hur lite jag tror på det han säger, för han är bara tyst i någon sekund innan han ändrar sig. Jag… tänkte bara att tänk om Pocahontas aldrig kommer vilja ha barn med mig..

Och jag vet inte varför, men orden kommer lite som ett slag i magen. Tycker mig kunna höra något i hans röst som liknar vemod eller kanske oro. Som om han anar ont som kommer hända, och inte jag. Och jag minns hur han tittat på Fotografens och Kiwis yngsta son, inte mycket större än att han får plats i Mowglis båda händer. Jag minns hur han lett det där leendet som gjorde mig alldeles knäsvag. Hur han pussat den lilla pojken på huvudet och sagt godnatt. Och jag vill nästan gråta.

Jag ligger vaken när Mowgli har somnat. Länge. Tittar blint ut i mörkret och skapar scenarion. Hjärtat värker. Slår fort, men tyst. Som om det inte vågar göra ljud ifrån sig. Och jag kämpar för att rygga undan rädslan som kommer smygandes. Ryggar när jag i mörkret ser bilder av framtiden. En framtid där jag fortfarande inte vill ha barn och Mowgli driver bort från mig. En annan framtid där jag fortfarande inte vill ha barn, men där Mowgli stannar. För kärlekens skull. Men aldrig fullkomligt lycklig. I den framtiden kommer jag aldrig ha förmågan att ge honom det han vill ha. En tredje framtid blir synlig. En där jag är gravid, Mowglis barn. I den tredje framtiden är vi glada. Vi ler och Mowgli är förväntansfull. Men jag gråter i hemlighet, i undangömda vrår. Över min förändrade kropp som skrämmer mig. Över att jag är rädd att något ska gå fel. Över att jag inte ska orka hålla uppe skenet. Över att jag gått med på att göra någonting så stort fast jag egentligen inte vill.

Det finns såklart en fjärde framtid. Den gör mig också sällskap i mörkret. Det är en framtid där vi båda får det vi vill. Han sitt barn, jag mitt lugn och kärleken och honom. Och barnet. En framtid där jag inte är så rädd. En ljus framtid. Men i skuggan av den första och den andra och den tredje framtidsvisionen krymper den. Blir suddig och svag där dom andra är skarpa och konkreta. Gör inte mycket intryck där dom andra skrämmer mig till tysta tårar.

Och mitt i allt det där ler jag bistert åt ironin. Ironin i att ha hittat någon som honom och kanske aldrig kunna ge honom allt han i slutändan vill ha. Och jag ler lika bistert åt faktumet att vi inte ens varit tillsammans ett halvår och jag ändå tänker som jag gör tillsammans med honom. Hur han ibland får mig att tänka. Jag gör aldrig det. Tänker aldrig så. Annars. Har aldrig riktigt och helhjärtat vågat planerat en framtid med någon, av rädsla att förlora denne innan vi ens hinner nå dit. Och jag tänker jag borde sluta tänka så mycket. Jag är 23, jag vet inte vad ordet ekonomi betyder och jag har knappt en aning om vad jag vill göra med mitt liv. Varför ligger jag och bekymrar mig över hur framtiden kommer att se ut? Den är så långt borta. Det finns så mycket jag vill göra innan jag ens kommer dit. Dit. Den där platsen och tiden som jag inte ens vet vart den finns. Om den finns.

Och så minns jag igen. För honom är det annorlunda. ‘Dit’ känns nog närmare för honom är vad det känns för mig. ‘Dit’ kanske är mer avgörande för honom än vad det är för mig. Och det skrämmer mig. Det skrämmer mig, det skrämmer mitt huvud och det skrämmer mitt hjärta. Vi tre vet ju. Vi kan inte ge några löften om förändrade åsikter och viljor..

Till slut somnar jag. En sista, utmattad suck. Och allt suddas ut. Äntligen. Jag går händelserna i förväg anyways.

10 kommentarer

Filed under Uncategorized

Maybe tomorrow I’ll find my way home

Jag känner mig smått oinspirerad. Tror det är för att jag är lite för nervös just den här veckan. Kan liksom inte riktigt få ur mig saker och ting. Orden fastnar i halsen, halvvägs ut. Och fingrarna rör sig inte riktigt lika lätt över tangentbordet, flyter inte som de brukar, snabbare än mina tankar..

Det är dom där arbetsintervjuerna som är bovarna i dramat. Jag vill så gärna och oroar mig för mycket. Vill så gärna hålla måttet. Vill så gärna hitta något att trivas med.Vill så gärna flytta. Börja om. Hitta ett hem igen.

Ett hem. Frihet. Privatliv. Space. Mina regler. Mina saker. Vin och umgänge när jag vill. Mycket färg, en märklig blandning av teer och alldeles för hög musik. Vill packa upp allt mitt krimskrams som jag ekorrsamlat under åren. Krimskramset som berättar historien om mitt liv för den som väljer att se något annat än skräp. Lappar jag sparat från hela min skolgång  och pennor och akvareller och akryler och teckningar och brev och bilder och böcker och skivor och rökelser och filmer och ljus och halvfärdiga låttexter och för att inte nämna den ofantliga mängd dagböcker jag skrivit ut genom åren..

Så håll tummarna för mig därute. Imorgon och fram till på lördag är det dags för mina eldprov.

13 kommentarer

Filed under Uncategorized