Om tron på att man var ett undantag

Det är en väldigt speciell känsla som sakta växer i mitt bröst när jag läser orden. En känsla av att jag måste ha varit oerhört naiv som trodde jag skulle vara någon form av undantag eller speciell nog för att idag inte sitta här och läsa sådant som skrivs om mig och gör mig ledsen ända in i själen. Men kanske är det så det kommer att vara nu..?

För ett ögonblick översköljs jag av en stark vilja att göra samma sak. Skriva om mina besvikelser och det som gjort och fortfarande kan göra så ont i mig. Sådant han gjort och inte gjort som sårade, kändes orättvist och fel. För det skulle jag kunna göra, målande, ärligt och naket. Men jag inser i samma ögonblick att jag aldrig skulle kunna det. Att jag hyser en alltför stor kärlek till den människa jag en gång lärde känna för att skriva så, i vetskapen om att orden med stor sannolikhet skulle läsas och träffa precis där det gör som ondast. Så jag låter bli. Håller orden för mig själv för att visa på någon form av respekt och omtanke. Och någonstans måste jag erkänna att jag hoppades på detsamma från hans sida. Det är väl den där naiviteten antar jag. Eller kanske hjärtat, som alltid kommer att önska honom det bästa. Oavsett vilka vägar vi väljer att ta i våra liv. Oavsett vad jag får höra eller läsa eller hur besviken jag än blir. Jag kommer aldrig att minnas honom med bitterhet, trots att även jag gömmer ärr som föddes ur tiden vi hade tillsammans. Jag vägrar att minnas det som gjorde mig illa med dig och låta det sippra ut i välskrivna meningar.

Och även om jag aldrig skulle kräva eller begära detsamma av honom så gör det mig ledsen att förstå att det inte kommer självmant. Jag är inte bitter. Inte arg. Men sårad. Och besviken. Det är bara det jag ville säga. Det, att jag ska göra mitt bästa för att inte ha vägarna förbi hans ord igen… Och att behållen kontakt fungerar åt två håll. Även idag.