Etikettarkiv: Insikt

Not my stripes

– But I tend to change my mind, not my stripes… hör jag honom mumla och följer hans blick till tavlan i hans vardagsrum. Han frågar mig vad jag menar med det. Med texten jag skrev med en svart spritpenna över målad canvas för drygt ett år sedan. Jag säger att det betyder jag må ändra mig, men jag är alltid jag. Alltid samma kärna. Även om drömmar och åsikter förändras med tiden.

Jag funderar på det där. I timmar. Funderar över om jag verkligen visste vad jag menade med tavlan när den skapades, lika hastigt som alla mina spontana verk skapas. Tänker tillbaks på den där kvällen då jag drog mina knivar över den vita duken utan att fundera över vad jag gjorde. Målade det jag kände. Där. Då. Och det lustiga är att det nog inte är förrän idag jag faktiskt förstår den fulla innebörden av budskapet på min tavla. Den lilla bit av självbiografi den faktiskt innehåller. Och kanske var det därför jag kände en sådan genuin sorg över att skiljas från den. Jag sålde en bit av min själ, sa jag då. Och nu när jag tänker efter så var det nog precis det jag gjorde.

I tend to change my mind, not my stripes. När jag tänker tillbaks på året som snart är över slår det mig hur mycket som har hänt. Runt omkring mig. Inuti mig. Så mycket har förändrats och ändå är jag precis densamma. Samma flicka från Västgötaskogarna som identifierade sig med Ronja Rövardotter och alltid sökte vart vinden än förde henne. Men hon har förändrats. Hennes drömmar har förändrats. Hennes viljor och mål. Någonting har mognat. Insikten? Tiden? Kärleken? Hon? Kanske är det allt. Kanske hör allt samman. Kanske har allt som hänt inte hänt utan anledning. Kanske behövde allt det som hände hända. För att vi skulle förstå. För att Rövardottern skulle hitta hem igen efter att ha gått vilse bland vildvittrors skrik och grådvärgars mörker. Den som livnärde sig på rädslan.

Det är så annorlunda nu. Men precis samma. Det jag känner. Den jag är. Kanske syns det inte. Kanske hörs det inte. Men det känns. Inåt. Mognad. Och jag släpper aldrig nu.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Vad vore jag utan era andetag?

Jag inser plötsligt att tårar rinner hejdlöst nedför mina kinder. Rinner, som om de tävlar med det varma vatten som sköljer över min utmattade kropp. Och jag vet inte vilka utav dropparna – de salta eller de söta – som går segrande ur det. Jag förstår inte vad de kommer ifrån, alla dessa tårar. Förstår inte hur så mycket vätska kan födas i mina ögonvrår. Ett evighetshjul. Liksom jorden snurrar, faller mina tårar i oändlighet. Men jag förstår jag gråter av kärlek.

Jag hade ingen aning om att min inte särskilt stora lekamen kunde rymma så mycket kärlek. Kärlek till livet och alla de människor omkring mig som ger det mening. Som ger mig styrka och fyller mig av beundran. Alla dessa krigare som inte låter såren besegra dom. Alla dessa hjältar och hjältinnor som modigt slåss för att rädda varandra. För att bära, för att styrka – för att älska. Jag gråter av glädje, av medlidande, av beundran, av saknad – och av kärlek. Och för att alla dessa känslor är så överväldigande att jag inte vet vad jag ska göra av dom.

Jag gråter över mina bröder. Över det fysiska avstånd som håller oss isär, trots att de ständigt finns i mina tankar. Jag gråter av beundran över deras mod och styrka. Över deras klokhet och rena hjärtan. Över den svåra väg den yngste av dom bestämt sig för att följa – för att vara sann. Mot sig själv. Mot oss alla. Och det gör mig stolt. Att min fantastiska lilla lillebror vuxit upp och blivit så stark, så klok och så väldigt, väldigt modig. Samma lillebror jag kände en villkorslös kärlek till redan vid första mötet där på BB, trots att han kissade mig rakt i ansiktet när vi skulle byta hans alldeles för stora blöja. Jag tror faktiskt jag älskade honom redan innan det – redan när han var ett litet väsen i min mammas mage som jag inte fick döpa till Skorpan trots att man sagt jag fick bestämma vilket namn jag ville. Och under hela uppväxten var han min stora kärlek. Min lilla apa jag alltid ville bära på. Och lika mycket som jag gråter av kärlek, gråter jag av smärta. För att inte alla har sinnen öppna nog att förstå. Och jag gråter av rädsla för att det ska såra honom.

Jag gråter av kärlek till min syster. Min fina, storhjärtade lillasyster vars vägar har kantats utav gupp och snåriga skogar. För de prövningar hon så ofta fått gå igenom de senaste åren. Det är hennes hjärtas fel. Hennes hjärta som är så stort, så rent, att det gör allt för andra men glömmer bort att ta vara på sig själv. Och jag önskar jag kunde trolla bort allt det onda, allt det fula och allt det vilsna. Men jag vet det inte är min strid. Och jag kan inte annat än att finnas till hands. Så därför gråter jag. För jag kan inte ta över hennes sorg. Kan inte rädda henne helt undan fallet. Men jag vet hon finner sin väg till slut. Hon är starkare än hon tror.

Jag gråter för att min far hittat tillbaks till målandet. Tänker att det var på tiden. Det var så längesen jag såg honom använda sina talanger sådär – och jag gråter av glädje när man säger mina verk blivit hans inspiration.

Jag gråter av glädje för att vi funnit tillbaka till varandra, jag och min mor. För att vi denna kväll kunnat låta våra hjärtan samtala och lära av varandra. För att vi funnit likheter vi tidigare inte anat och för att livet gav oss en ny chans. Jag gråter av beundran över hennes styrka och enorma kärlek till sin familj. Över att hon förstått och lyssnat och valt att finnas där för min bror. Mina syskon. Mig. Alla de hon älskar. För att hon inte gett upp när hennes förhållande till min far blivit prövat. För att hon ger mig styrka och hopp. För att hon uppmanar mig att vara ärlig och stå fast vid den jag älskar.

Jag gråter av kärlek till de få, men oumbärliga nära vänner jag har. Gamla, som nya. Låter tårarna falla fritt för all den styrka och värme de skänkt mig genom åren. För stöttepelarna, för skratten, för tårarna och äventyren. För att de förstår mig och låter mig vara den jag är, utan att någonsin vika från min sida när vinden blåser hål i våra hjärtan. För det mod ni injicerar i mina ådror när jag är som mest rädd.

Mest av allt gråter jag av kärlek till dig. För att du visat mig vad verklig kärlek betyder, även när du inte hållit min hand. För att du bestämt dig för att våga igen. För att du lyssnat till min vädjan och visat vilja att gå emot dina rädslor. För att du fått mig och mina perspektiv att förändras – utan att ändra på den jag är. För att du aldrig försökt göra mig till någon annan och aldrig lämnat min sida, även om jag trott det. För att du visar så mycket värme inte bara för mig, utan för mina nära. Alla de mina som älskar dig som vore du ett syskon, ett barn, en oumbärlig familjemedlem. För dig låter jag tårarna falla i oändlighet. För att du, för första gången i mitt liv, fått mig att inse att jag ändå tror man kan älska samma person genom hela livet. Jag gråter för att jag i själ och hjärta vet du är den jag vill dela mitt liv med. För att jag tror på oss, långt mer än jag någonsin trott på något förut. För att du är den bästa och sannaste av vänner. Så jag gråter för att jag älskar.

Vattnet stängs av. Tårar slutar falla. Jag minns hur en god vän för inte så längesen frågade mig varför jag lägger så mycket tid och energi på mina relationer. I samma ögonblick som jag möter min spegelbild i immiga glas, vet jag svaret. Och jag förstår det alltid funnits inom mig. Hela tiden. Hela livet. Jag lägger hela mitt hjärta i mina relationer av ett enda skäl. Kärlek. I alla dess former. För att kärlek är det jag lever för. Det som ger mig mening och mål. Av kärlek är jag född, av kärlek vill jag dö. Kärlek ger mig livet. Och utan den vill jag aldrig nånsin leva.

11 kommentarer

Under Uncategorized

Ain’t it funny…

Så kommer då orden jag väntat på. Jag tänker jag borde varit mer mentalt förberedd – ändå är det som ett slag i magen när jag inser att jag faktiskt förlorat ännu en vän till det där jävliga. Eller åtminstone rätten att spontant höra av mig. Rätten att skicka ett sms och fråga hur han mår, eller kommentera bilder på Facebook. För vad?

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag HATAR svartsjuka! Jag HATAR bristen av ryggrad! 

11 kommentarer

Under Uncategorized

Gränser & att låta sig bli sårad för kärlekens skull

Så sitter jag där och undrar om det finns någon gräns. Om jag ens vågar fundera i dom banorna. För jag vet det finns en gräns, jag vet bara inte vart den går än. Och jag vill inte veta. Vill inte möta den dagen då jag plötsligt finner mig stå där, med gränsen under mina fötter. Som ett stup rätt ner. Men jag knuffas närmare och närmare, okontrollerbart. För jag har inte makten att kontrollera det. Jag kan bara göra mitt bästa för att stå emot. Men hur gör man för att stå emot, när det man tvingats göra är att förkasta sina murar för att våga släppa in? Nej, för att kunna släppa in. Det är märkligt hur jag drivit mig själv mot förändring och trott mig se den i min spegling, men nu inser att det kanske bara varit en synvilla. Att jag kanske bara hoppats och velat så mycket att mina ögon narrat mig. För jag står fortfarande utanför och väntar. På att man ska öppna dörren, inte bara lite på glänt och med säkerhetskedjan kvar. För att hålla mig ute. Och där står jag nu, med ett hjärta som värker så mycket att jag blir stum. Igen.

Men har jag inte gått min halva? Dedikerar jag inte varje dag åt att visa var jag står? frågar jag mig själv. Frågar jag mitt hjärta och mitt förnuft som står där handfallna och bara tittar på mig med ledsna ögon. Jag ser hur något börjat falna i deras blickar. Det har ersatts av en ny, smygande rädsla. Jag kan inte stå här hur länge som helst, säger hjärtat ynkligt. Jag ser på hennes spända lilla kropp att hon fryser. Att hon blöder. Att hon behöver tröst och skydd. Och jag vet att jag sviker henne. Jag som borde finnas där och skydda med mina armar. Men skyddar jag så förlorar jag. Skyddar jag inte… så kanske jag förgås av smärtan istället. Så jag ber henne vänta lite till. Ser tårarna glimma till i hennes ögon när hon nickar medgivande.

Så jag frågar er: finns det en gräns för hur mycket man kan låta sig såras? Även fast det är för att bevisa att man står fast. Att man har gjort ett val. Att man älskar. Finns det en gräns för när det inte är okej längre att låta det äta upp en inifrån? Finns det en punkt då det är okej att skrika SLUTA GÖM DIG BAKOM DINA RÄDSLOR även om det i mångt och mycket är jag som orsakat att dom finns där? På samma sätt som han orsakat mina..

Så jag sitter här och funderar på om det finns en gräns. Om jag ens vågar fundera i dom banorna. För jag vet där finns en gräns, jag vet bara inte vart den går än. Eller om jag någonsin vill veta.

5 kommentarer

Under Uncategorized

Om att följa sina fäders spår

Ju äldre jag blir, desto mer börjar jag inse hur lik jag är mina föräldrar. Hur jag omedvetet följer deras fotspår och vägar i livet. På mitt eget vis, i en annan tid, ett annat liv. Vi är så olika, unika, men så fundamentalt lika. Det fanns en tid då jag skulle avfyrat raka högrar åt alla håll om man påstått jag var lik min mor. Idag vet jag bättre. Idag vet jag att de likheter jag har med mina föräldrar oftast är likheter att bära med huvudet högt.

För varje ny berättelse, varje ny betraktelse finner jag nya likheter. Och det ger mig hopp. För de fick varandra till slut. Varandra och det liv de tillsammans byggde upp, trots alla de motgångar de mött. Och kanske är de inte perfekta. Kanske är deras liv och allt de har i andras ögon föga värt. Men de fick varandra och mer kärlek än många andra. Så det ger mig hopp. Kanske faller inte äpplet långt från trädet trots allt. På gott och ont.

Var det möjligt för dom måste det vara möjligt för mig. Så jag hoppas. Att en dag få sitta gråhårig vid hans sida igen och veta säkert han är min.

4 kommentarer

Under Uncategorized

Hold my breath

Så jag kan nog verka ombytlig. När jag är mitt bästa jag är det det minsta jag är. Men när jag är mitt sämsta jag tappar jag ofta fotfästet. Huvud strider med hjärta som strider med verkligheten som strider med drömmarna och till slut blir jag oförutsägbar fast jag egentligen är mer som en öppen bok. Så jag kan nog verka ombytlig. När jag egentligen bara behöver lite tid. Lite andrum. Ibland blir man förblindad av sådant som är för nära. Och man behöver liksom ta ett steg tillbaks för att återfå synen och se klart igen.

Men när jag vet vad jag vill, då vet jag. När jag återfinner fotfästet, återvänder jag. När jag älskar, då älskar jag. Hon såg det på mig den kvällen. Och jag var nära till tårar när dörren gick igen och jag hörde bilen starta och hon med kärleksfulla, blå ögon såg på mig som vore jag helt transparent och mitt hjärta och alla mina tankar fullt synliga.

– Du älskar fortfarande… 

Ingen fråga. Ett konstaterande. Och jag behövde inte ens svara, för svaret vet dom alla redan. Utan ett ord från mina läppar. Jag har sett det i mina föräldrars blickar och i min mosters. I Kusin Vitamins och i min egen spegelbild. Hör det på mina egna ord, ser spåren i varje tanke. Och vet att allt jag kan göra är att hålla andan. Hålla fast vid hoppet och tron på att det som ska vara en dag blir och på att de som vakar över mig ska se jag är värd det ändå. Att jag inte är perfekt, men att jag kämpar så gott jag kan för att visa jag är ganska okej ändå. Att jag faktiskt är värd att ta risken för. Jag vet bara inte hur jag ska stå ut med att inte veta. Så jag blundar hårt och kniper ihop mina läppar. Hoppas, ber och försöker bli religiös. Hoppas att man ska ha överseende med att jag bara ber när jag är rädd och inte vet andra sätt. För jag vill inte drunkna. Vill inte dränkas av salt vatten i mina lungor för att jag höll andan i hela mitt liv och ändå inte nådde min hamn.

Och kanske borde jag låta allt vara osagt. Gömma det som jag duktigt gömt undan och lura mig själv i fortsättningen också. Men jag kan inte gömma mer. Och inte glömma. Och när det väl kommer till kritan är det alltid hit jag återvänder. För här har jag min fristad, även om jag inte borde. Och jag kommer kväva mig själv med min egen tystnad om jag inte…

Så vad gör man när man bara kan vänta? Man håller andan och väntar. Hoppas, tror och blir religiös. Och ber att någon som vakar ska se. Att man nog är värd risken ändå.

1 kommentar

Under Uncategorized

Mi cuerpo pide salsa

Och där, precis där bland människorna på dansgolvet finner jag henne igen. Den där tjejen jag en tid nu inte sett skymten av alls. Den med energin och en aldrig sinande kärlek till livet. I ett hav av snurrande, blanksvettiga kroppar och varma rytmer fylls jag av en sådan eufori att jag vill brista ut i skratt. Och det gör jag. För att ingen någonsin kan må dåligt när man lyssnar på salsa och merengue och cumbia och bachatas. För att trots att dagen i sig varit den jävligaste på länge, har kvällen bjudit på så mycket värme att min själ svämmar över av tacksamhet och glädje. Bland nyfunna vänner och folk jag inte känner. Kvällen gav mig precis det jag behövde för att glömma bort allt som tynger mig. Och jag snurras hit och  jag snurras dit och alla är vi genomblöta. Men ingen bryr sig. Om sminket smetas ur och svetten rinner, så än sen? Våra kroppar ber om mer och golvet ropar våra namn.

Och senare när jag ensam är på väg hem i mörkret slår det mig. Hon den där tjejen är inte alls borta. Hon har bara varit jävligt långt borta ett tag, men inte försvunnen. Och resten av året ska jag dedikera till att säkra hennes plats på första parkett igen. Så att hon inte behöver fly något mer. Hon ska få veta hon hör hemma där, längst fram. Inte i bakgrunden. Och hon ska få veta och känna hon är värd så jävla mycket mer än hon tidigare trott och att hon visst är starkare än hon ibland tror. Resten av året är hennes. Hon ska aldrig mer behöva stiga åt sidan för att få någon annan att acceptera henne. Hon ska aldrig mer behöva bli trampad på sådär. Hon ska tillbaks. Och hon ska stanna.

 

12 kommentarer

Under Uncategorized

Avslut och insikt

Och så kommer det en dag då sådant som är nytt och tidvis svårt slutligen blir alldeles för svårt även när det börjar bli gammalt. Då fan och hans rädslor tar över för mycket av de färger man tidigare så starkt omgavs av och man liksom mattas av och suddas ut i kanterna. Och då inser man snart att kanske vill man inte det hela så mycket ändå. Kanske inte så mycket att man är beredd att bli färglös och allt annat sådant som man egentligen aldrig varit. Och man inser så mycket annat som skakar om ens värld att man plötsligt vet precis vad man måste göra. Vägen ut ur dimman och de krokiga snåren finns plötsligt där, liksom ropar ens namn och slår ut med armarna som om man varit en imbecill som inte sett det tidigare. Och kanske har den rätt.

Så man gör vad man måste göra och gör sitt bästa för att hålla modet uppe. Modet att vara uppriktig och ärlig och stark i sina beslut. Det är inte lätt alla gånger. Inte när fan och hans rädslor gör sitt bästa för att få em att vackla. Men så svänger det ibland och han blir återigen den där man så starkt ogillar. Den som sårar för att hantera sina egna sår. Den som svänger och trycker på knappar och får en att tappa humöret. Och då vet man. Att vägen faktiskt har helt rätt när den påstår man varit en imbecill.

Men det är bra. Att det blir så tydligt. Ibland behövs det – att det står där skrivet med stora, kursiva, skrikröda bokstäver framför näsan. Och att man själv erfar det som alla andra säger man kommer göra. Jag har alltid behövt erfara. Se och lära på egen hand, med egna ögon. Jag förstår först då. Att jag ändå inte hör hemma där. Att jag ändå aldrig skulle ha kunnat leva med någon som mattar mina färger. Att jag nog bara försökte bevisa något för mig själv. Att jag ändå aldrig var hans.

10 kommentarer

Under Uncategorized

Om en lärare och en succubus

Det var vintern 2008 och jag skulle snart lämna Landet Lagom för ett liv i solen. Om detta visste jag emellertid ingenting ännu. Den ansökan för jobbet som skulle förändra mitt liv jag i nattlig impulsivitet skickat hade fallit i glömska. Jag hade just slagit mig fri från det stora svartsjukedramat med Fyra-mils-killen och lämnat honom bakom mig. Jag var fri nu. Helt min egen. Stark. Men ensam ända in i själen. Kände mig övergiven där i den lilla staden vid Vänern, dit jag flyttat för att börja om på ett nytt gymnasium. Jag var ensam kvar, nu när mina vänner valt andra vägar i andra städer och jag i min vilsenhet och obeslutsamhet blivit kvar. Det var då han dök upp. Från ingenstans.

Han kom ofta för att äta lunch på restaurangen där jag då jobbade. Precis samma restaurang i grannstaden där jag lärde känna Den Lilla Farbrorn, men den historian känner ni ju redan. Och hursomhelst hör den inte riktigt hit nu, men dit brukade han komma. Läraren. Alltid samma, lite blyga, leende och vänliga frågor om hur jag mådde. Och så den där blicken, javisst. Det var något särskilt pojkaktigt med den som fick honom att se lite vilsen ut ibland, på något lite charmigt vis. Jag minns den gjorde mig nyfiken, såsom jag ofta blir över människor jag möter.

Ibland när jag tänker tillbaks på den tiden av mitt liv undrar jag vad det egentligen var man såg i mig. Vad det var som var så speciellt med mig att jag dag efter dag följdes av blickar. Vad det var som fick alla dessa manliga pojkar och pojkaktiga män (och ibland bara manliga män) att överösa mig med lappar och komplimanger och blommor från hemliga beundrare och meddelanden på servetter och telefonnummer jag aldrig sparade. Alla dessa otaliga gånger jag blev utbjuden vareviga vecka av kända och okända gäster. Det blev snart ett stående skämt bland mina kollegor. Men jag tackade alltid nej. Vänligt men bestämt. Kanske var det just otillgängligheten som sporrade dom alla att ändå försöka? Jakten, kampen och inte vinsten? Eller så var det kanske de specialbeställda, figurnära klänningarna från Kina och Thailand jag serverade i. Jag vet inte, men jag kan inte sluta undra.

Och inte heller vet jag varför han var den enda av dom alla som fick mig att tänka om. Kanhända var det den där vilsenheten i hans ögon ändå. Kanhända såg jag mig själv där, såsom jag så ofta gjort hos de människor jag sökt mig till. Kanhända var det något jag ville laga även där. Kanske var det mjukheten i hans röst och sättet på vilket han rodnade ibland när han mötte min blick, och höll kvar den lite för länge. Vad det än var så var lappen från honom den enda jag någonsin behöll. Och redan den där första kvällen fann vi varandra, framför de enorma panoramafönstren på berget som vette ut över den sovande stadens glimmande ljus. Vi fann skillnader och än fler likheter. Pratade drömmar och utbytte erfarenheter. Och i honom fann jag en tröstande trygghet. Jag har alltid behövt trygghet för att växa.

En vecka senare var vi inofficiellt oskiljaktiga. Som om vi känt varandra i sju år och inte sju dagar. Jag minns vi åkte kors och tvärs i hans lilla bil och drack ofantliga mängder te och hur vi lyssnade på musik och pratade böcker i timmar. Jag minns hur vi utsträckta på hans vardagsrumsgolv spelade Jenga och försökte lösa livets svåra gåtor och annat som inte riktigt går att finna svar på. Skrattade och grät om vartannat. Taket var högt och allting var spännande. Sju år äldre var han, men ändå så lik mig. Och om jag nånsin mött honom som lärare är jag säker på att han hade varit fantastisk.

Så kom det där telefonsamtalet. Det som skulle ta ifrån oss chansen redan innan vi riktigt fått den och förändra hela mitt liv. Och jag minns jag berättade för honom samma kväll som dom ringt mig från Medelhavslandet och erbjudit mig jobbet. Minns hur han lyssnade tyst och nickade förstående. Hur han höll om mig och sa han önskade han kunde säga åt mig att stanna, men att han aldrig skulle kunna be mig att tacka nej till en sådan chans. Jag minns jag grät av besvikelse. Och av insikt. För jag förstod redan när dom ringt att jag, även om jag bett om betänketid, aldrig skulle tacka nej. Att jag och Läraren inte skulle få den chans vi egentligen förtjänade. Och jag vet inte om ni någonsin befunnit er i situationen, men ni ska veta det kändes.

Jag lämnade Landet Lagom en dryg vecka senare. Och trots att vi sagt det var bäst att låta det vara, spenderade vi hela sista veckan ihop. Idag när jag tänker tillbaks förstår jag inte hur jag kunnat glömma. Hur en person som gjorde ett så väldigt stort intryck under så kort tid ändå kunde falla i glömska. Det är märkligt hur minnen fungerar.

Jag minns han kallade mig Succubus. Först idag tror jag att jag förstår vad han menade.

 

 

 

9 kommentarer

Under Uncategorized

‘We say we waste time, but that is impossible. We waste ourselves.’

Det är märkligt hur tiden aldrig låter en komma undan sådant man flyr. Märkligt hur lite tid kan få en att förstå sådant man tidigare inte förstått och se sådant man tidigare varit blind för. Förr eller senare kommer allt ikapp en. Ibland sakta, liksom smygandes. Andra gånger hårt och obevekeligt, som ett slag mot magen. Så blir man slagen till marken på en hundradels sekund. Ibland kommer de som en befrielse, insikterna. Liksom en välsignelse från ovan. Andra gånger får man kämpa för sitt liv för att hålla huvudet ovanför vattenytan. Liksom i den kallaste av isvakar. För sanningen har många ansikten. Kan både fria och fälla, ibland på en och samma gång. Och det är då dom uppstår – tvivlen. Det är då man inte vet vilken fot man ska stå på – för ingen av dom känns stadiga nog och marken under en sviktar.

Jag skriver i gåtor, jag vet. Men det är så det måste vara nu. När jag inte vet vart jag ska vända mig eller sätta ned min fot. Jag behöver tid att finna det igen. Tron. Övertygelsen. Mig. Jag måste erkänna jag förlorade mig någonstans på vägen. Bara lite, men lite kan vara tillräckligt för att rubba.

Ja, det är märkligt det där med hur tiden fungerar. Och det där med hur distans påverkar. Hur den förändrar, förstärker, försvagar. Hur den öppnar upp och stänger ned. Och hur sanningar alltid kommer ikapp en till slut.

2 kommentarer

Under Uncategorized