Monthly Archives: maj 2010

Om att vända sig om

Jag vänder mig fortfarande alltid om när jag går ifrån honom. För att ta en sista titt innan han försvinner ur mitt synfält. För att se honom vända på huvudet och le mot mig eller räcka ut tungan. För att det kittlar i min mage av förväntan varje gång jag känner på mig att han vrider på huvudet för att söka min blick. För att stoltheten sväller i bröstet när jag varje gång tänker att den där fina killen därborta, det är min pojkvän.

Jag tror det kallas KÄRLEK.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om en krogsöndag med Fifi

Det är krogsöndag på jobbet och jag får gå av redan vid nio och dricker Spritzers och Fifi blir överlycklig när hon ser mig. Vi tjoar och tjimmar och testar att köra rattfulla på racingsimulatorerna och bowlar och jag får fyra strikes i rad utan att förstå hur fan det gick till för när jag är nykter är jag usel på just bowling. Med oss har vi ett gäng grabbar som jag inte känner, men det är lätt att lära känna i ruset och neonljuset. California och jag blir superbuddies, trots att han har på sig shorts och en sliten keps och inte riktigt går att bestämma ålder på. Men det är fint, för jag får prata engelska igen på heltid och det känns… hemma.

Och så vinglar vi in på O-baren som mer liknar en begravning och istället vinglar vi bort till uteserveringen i tältet där man spelar soul och vi vet ju att soul är det jävligt mycket själ i och Fifi och jag blir helsålda på musiken och startar upp ett dansgolv mitt bland klirrande, gröna flaskor och oidentifierade järn. Och vi dansar och skrattar och skålar och dricker och allting känns lätt och enkelt och roligt och stämningen är sådär intim och mysig och varm. Fifi blir alldeles tårögt glad när jag pussar henne och säger det var längesen någon pussade henne och vi kramas och dansar och skrattar åt den äldre mannen vid baren som vill bjuda mig på dricka för att jag är vad han kallar den vackraste kvinna han någonsin sett.

Och vi blir kompisar med två norska killar i baren på andra sidan gatan och jag trillar av stolen när den ena säger han heter Kato. För jag skrattar och skrattar och gråter lite och skrattar så mycket att jag får ont i magen och hans norska kompis skrattar och slår näven i bordet för ingen har skrattat åt Kato så som jag gör  och jag kan inte låta bli att fråga om hans föräldrar inte tyckte om honom och Fifi skrattar och Kato skrattar och alla skrattar. Och så håller vi på i vad som säkert är nästan en timme. Vi har nog roligast i hela Stockholm just då. För hur ska man inte kunna skratta åt en norsk riddar Kato med rött hår?

X antal spritzers, öl och järn senare är det dags att göra sorti och Fifi och jag skrattar fortfarande när vi vinglar uppför gatorna på Stureplan. Mörkret känns hemtrevligt med dom färgglada ljusklickarna runt omkring oss och natten är vår vän där vi går och delar hemligheter med varandra. Och någonstans där tänker jag att jag kommer sakna henne vansinnigt mycket när vi inte längre jobbar ihop och hon flyttar ut till skärgården över sommaren. För Fifi är varm och rolig och sådär enkelt enkel som jag gillar. Och ni vet säkert hur man alltid lovar varandra att hålla kontakten, med goda intentioner såklart, men hur man alldeles för ofta faller i glömska hos den andre? Eller hur saker och ting ibland bara inte blir av?

Fast Fifi och jag vi håller nog. Det tror jag det. Och jag pussar henne igen och säger jag är glad vi blivit vänner och sen ser jag henne ramla ur taxin och vingla hemåt med ett brett leende medan jag själv åker vidare till världens finaste pojkvän som jag säkert kommer att väcka när jag tror jag är smidig och diskret på fyllan. Och tanken på att komma hem till honom… Det är kärlek det.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Om stora ägg

Vid frukosten.

Jag: Alltså… Dom här äggen är megastora!

Mowgli: Jag tänkte aldrig på det… Jag kanske kokade dom för lite..

Jag: Men baby… Dom blir ju inte mindre för att du kokar dom längre!


4 kommentarer

Filed under Uncategorized

– Åh! Jag kommer bli omflyttad på jobbet och få nytt schema och då kanske vi slutar jobba om varandra!

– Ehm.. Men.. Jag jobbar ju fortfarande bara kvällar…

– ..bla bla klockan fem! … SKIT! Det gör ju inte alls någon skillnad!

– …..

– …..

Och jag kan inte låta bli att känna en enorm klump i halsen när det blir sådär tyst i telefonen. För hur Kusin Vitamin och jag än försöker så verkar våra jobbscheman aldrig vilja bli kompatibla. Och vi lägger på och jag uppdaterar min status och Bönan skriver plötsligt hon älskar mig och vädret är alldeles grått och kroppen gör fortfarande ont och jag är trött och det börjar regna ur mina ögon. För jag är inte van vid att inte ha tid för mina vänner.

Och jag tänker igen att nu får det räcka. Jag måste byta bransch.


Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Om gäng och rastlösa själar

Sex and the City. Premiär, tjejer så långt ögat kan nå… och så Mowgli och Datakillen. Jag och Syrran är som fnittriga småtjejer där vi sitter bredvid varandra och skrattar så att ögonen tåras och jag märker hur Mowgli tittar lite åt vårt håll ibland med lätt höjda ögonbryn.

Någonstans där mitt i filmen kommer jag på mig själv med att verkligen sakna tiden då jag själv hade det där. Ett tjejgäng. Som tog hand om varandra i vått och torrt, modekriser, detjingkriser… You name it. Men det var längesen jag var en del av det och det blir ju lätt så när man flänger runt som jag har gjort. Men det betyder inte att jag inte minns. Eller att jag inte saknar det.

Under högstadiet var det vi fyra mot världen. Vi åt Alla Hjärtans Dag-frukostar och pratade killar och pluggade ihop och dansade ihop och vi kidnappade varandra på födelsedagar och blev osams och sams och hade filmkvällar och bakade och grät och skrattade och… Vi hade alltid varandra under dom åren.

Så gick tiden och vi växte isär, men jag kom att hitta ett nytt tjejgäng i gymnasiet. Gänget jag så ofta saknar så att det värker. Bönan och Stumpeblumpan. Om det är några tjejer som betytt mycket för mig i livet så är det just dom. Vi har gråtit i varandras armar, druckit oss stupfulla och ramlat i buskar och skrattat tills vi kiknat och vi har bytt varenda hemlighet som går att byta under alla de timmar vi spenderat ihop under gymnasiet. Idag bor vi så långt ifrån varandra att man får vara glad om man lyckas höras några få gånger i månaden per telefon eller mail. En i Göteborg, den andra i Skottland och så jag här i huvudstaden.

Och jag tänker att det är lite förjävligt det där med att livet alltid går vidare, för ibland, bara ibland, skulle det vara himla fint om vissa saker kunde vara som dom alltid varit. Om jag kunde vakna varje morgon och känna att det bara är att springa över till någon av tjejerna om jag inte känner för att gå och handla själv eller äta frukost eller se på tv eller ligga på en gräsmatta alldeles själv. Om jag alltid hade någon av mina bästa tjejkompisar i närheten att gråta ut hos eller skratta med eller ligga på golvet och svepa vinflaskor med.

Men är man unga, rastlösa själar så har man nog inte alltid den lyxen. För man vill vidare. Hela tiden vidare. Och man måste vidare för att må bra. Oavsett om det betyder att man måste lämna dom man älskar därhemma…

Och trots att jag har jättefina vänner nu, visserligen bor dom flesta fortfarande löjligt långt bort från mig, så kan jag inte låta bli att drömma om att bli en i gänget igen. I ett gäng som bor i samma stad. I samma land.

Jag undrar bara när fan jag ska få tid att träffa dom..?

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

‘Writing is the only thing that, when I do it, I don’t feel I should be doing something else.’

Vi sitter uppflugna på stolarna i hennes turkosa kök och äter halvbrända pannkakor med sirap. Det är lite som att resa med tidsmaskin till min gymnasietid där allting var färgstarkt och omatchande på ett charmigt vis och där Bob Marley nickade godmorgon, godmiddag, godkväll från sin plats på väggen. På ett vis som ger ett hem personlighet. På ett vis som utstrålar värme. På ett vis som känns hemma på ett sätt som får mig att riktigt mysa där jag sitter.

– Vill du ha något att dricka? frågar hon. Det blir vatten i färgglada glas, för Fifi inser att där inte finns annat. Och jag skrattar i samförstånd, för det är som att se mig själv för ett par år sedan i min egna plommonlila etta med guldtrådskuddar och vaniljdoftande ljus och sandalrökelse från min lilla svarta Buddha och ett kylskåp som alltid var halvtomt. För att jag, liksom Fifi, glömde att man måste äta om dagarna när vi upptäckte att det gick att klara sig bra utan.

Vi pratar om tjusningen med Londons pittoreska gator och som de förvuxna barn vi egentligen är pratar vi högljutt och gestikulerandes i mun på varandra om de barer vi levde på, i samma stad, på samma tid, utan en aning om den andres existens. Jag tänker det är märkligt det där hur liten världen egentligen är och hur man kan befinna sig på samma plats som någon, någon helt annanstans i världen, för att sedan plötsligt dyka upp på samma. Så som man ofta tänker. Och vi suckar över hur Solomon Burkes själ finns i hans röst och säger att soul, det är en hel massa själ i det. Och om hur raspiga röster ger gåshud och hjärtvärk, men samtidigt gör en så väldigt lycklig.

Senare sitter vi där på Mälarpaviljongen och diskuterar huruvida allting gungar eller om det är så att vi bara är lättpåverkade som guppar och finner nöje i norska kungahusets skandaler och Volvo’s misslyckande med krocksäkra bilar. Och jag dricker mitt vin och hon dricker sin öl och vi skålar över hur fint det är att förtära fredagsdryck på en helt vanlig måndag i staden där hela veckan är en enda sjudagarsfredag.

Och någonstans precis där, i solen på ett guppande blå med världens bästa Fifi, finner jag dom. Orden. Och jag andas ut och suckar, lättad över att hur långt bort dom än kan kännas så finns dom ändå alltid där just precis runt hörnet. Det är bra det. För jag hade nog inte överlevt utan mina bästa vänner.

I can’t help but to write, I have a inner need for it. If I’m not in the middle of some literary project, I’m utterly lost, unhappy and distressed. As soon as I get started, I calm down.

– Kaari Utrio

Och så lite soul på det

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

Urladdning. Ett stort jävla åskväder som får jorden att darra och ett regn som slår mot rutorna. Storm. Jag behöver kaoset. Utrensningen. Vatten som sköljer bort. Jag finner inte mina ord. Kan inte greppa tankar. Kvävs i mina fingrars dvala. Och jag vill stå barfota vid sjön där jag växte upp och vänta in den. Stormen. Vänta in de svarta molnen och välkomna de förblindande blixtarna och dansa i det förlösande regnet. Och jag vill vakna nästa dag av ett ivrigt kvitter och solen på min näsa. Jag vill andas in den rena luften. Det vill jag ha. Allt det där. Jag vill ha stormen. Jag vill ha kaoset. Där finner jag orden.

8 kommentarer

Filed under Uncategorized