Tag Archives: Frivolter

Om det där med bloggcrushar

I soffan sitter vi uppkrupna och jag känner fnittret leka kull i min hals. Känner livet i mina ben och styrkan i mitt hjärta. Inte ens tentan som tålmodigt väntar rör mig i ryggen, trots att det bara är två dygn kvar tills deadline och jag inte skrivit ett ord. Själen är lugn nu. Hemma. Där med min hand på hans bröstkorg.

Jag tror bestämt jag börjar få en liten bloggcrush på honom, skrattar jag när vi sitter där och tittar på videobloggarna.

– Meh… Och så ett litet skratt.

Men tystnaden blir med ens så talande att jag inte kan låta bli att vända på huvudet och försöka skymta hans blå. Och så plötsligt har det kullat mig – fnittret. För det når ut och växer till ett högt skratt ända ner från magen.

– Blev du lite svartsjuk!? 

Mmnneeejoo… Men han är ju så mycket snyggare än mig ju! Försöker han tränga genom ljudet av mitt skratt. Och jag skrattar ännu mer. För jag är inte dummare än att jag förstår att Mowgli längtar efter den dag hans träning gett samma resultat, trots att hans kropp idag är det vackraste jag vet.

 – Men han är ju bara en snubbe från TV som driver en blogg! 

– Du! Vi vet båda vad som hände sist du hade en bloggcrush

Touché, tänker jag. Och värmen i mig växer starkare, når ända ut i fingertopparna tills jag fullständigt exploderar av skratt. För han är så fin, min Mowgli. Som är helt okej med att jag ränner runt med mina manliga vänner över stan och aldrig försöker begränsa mig. Och som reagerar på en fånig liten kommentar om en crush på en kille känd från TV, som råkar ha en blogg.

 

 

 

Annonser

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om hur man vet att man vet

Jag minns hur jag som liten frågade min mormor hur man visste. Där och då skrattade hon hjärtligt åt den fråga som ställdes med allra största allvar. Eller kanske skrattade hon mest åt det faktum att hennes sisådär åttaåriga barnbarn såg på henne med en så rynkad panna, som vore det världens viktigaste fråga. För mig var den kanske just det. Man vet bara, hade hon svarat. Ett svar alldeles för simpelt för en sådan som jag som ville veta hur och när. Ja, gärna allt på en gång. När den dagen kommer, då vet du bara. Jag lovar.

Det tog mig många år och omvägar innan jag verkligen kom att förstå; det är verkligen så simpelt. När rätt person dyker upp, då vet man. Kanske inte på en gång. Kanske det krävs att tappa bort varandra för att verkligen finna varandra. Kanske tar det ibland ett helt liv innan insikten kommer. Men när tiden är inne, då vet man.

Jag var en av de som behövde gå vilse för att hitta rätt. För att förstå storheten och styrkan i vårt band. För att förstå jag redan hade svaren jag trodde att jag sökte. Du var svaret. Hela tiden. För varthän jag styrde mina steg, varthän mina tankar vandrade och vindarna förde mig – så fanns du där. Varje gång. Även de gånger jag minst av allt förtjänade det.

DU är den största av gåvor.

12 kommentarer

Filed under Uncategorized

I min kropp föddes en studsboll

Sju timmar har gått. Sju timmar av idel lycka och gråtiga skratt. Av ett hjärta som bultar så snabbt, så hårt att det är ett under det fortfarande sitter kvar i mitt bröst. Till hela världen fick jag tillåtelse att skrika ut det. Till de viktigaste i min värld skrek jag ut det. Var tvungen för att inte spricka i tusen bitar – som en liten röd, okontrollerbar studsboll av känslor i ett alldeles för litet utrymme.

Så jag låter den studsa till Bönan – hon säger hon dör av lycka. Hon säger hon måste läsa mitt SMS till hela sin klass. Att det är hennes dröm-SMS från och med nu. Och hon skriker ut sin glädje i versaler. Jag, jag har slutat andas. Kan se framför mig hur min studsboll hamnat i hennes bröst och hur hon ler sådär, ända in i kärnan så att det glittrar som tusen diamanter i hennes fantastiska ögon. Den genuina glädje som finns hos henne – över min lycka – är så överväldigande att jag inte finner ord.

Jag låter den röda, vackra bollen studsa vidare. Hermanita. Hon säger hon börjar gråta. Skickar hjärtan och rosor och pussar. Och jag skrattar med tårglansen glimmandes i mina ögon. Ser framför mig hur hon sitter där, med den där genuina värmen och omsorgen i blicken och leendet som fick mig att älska henne så. Hon förstår. Mig. Vår historia. Har funnits vid min sida från dag ett på min resa. Har gråtit och skrattat som vore vi en och samma själ. Som om Aristoteles talade om oss när han talade om vänskap. En själ i två kroppar.

Och bollen fortsätter studsa. Söstra mi, familjen. För jag kan inte vara tyst längre. Kan inte lämna hoppet, glädjen och den oändligt stora lättnaden innanför min kropp. Väntan är över och säkerhetskedjan lyftes bort, jag släpptes in igen. Efter vad som känts som hundra år av ensamhet. Hundra år av gränslös rädsla.

Mina ord gör det inte rättvisa. Det här är långt större, långt vackrare och långt mer befriande än något annat. Inga ord gör det nånsin rättvisa. Så jag låter min studsboll studsa. Än hit. Än dit. Och vidare i oändlighet.

Så kanske var det ingen slump att de möttes, Mowgli och Pocahontas, just precis när de möttes…

20 kommentarer

Filed under Uncategorized

Den fjärde versionen

När jag ligger där med huvudet i hans knä och en värkande kropp, känner jag en sådan lycka att halsen snörs ihop. För till och med när jag sluter de trötta ögonen kan jag känna hur han ser på mig. Liksom han tidigare betraktat mig med ögon fulla av värme. De lyser på ett sätt jag inte kan förklara. Och mitt hjärta hoppar över ett slag. Och ännu ett. Han säger han älskar att komma hem och finna mig där. Och jag som så länge nu känt mig så osäker, skulle kunna gråta av lättnad. Av ren och skär kärlek till denna fantastiska människa som fyller mig med just det inre lugn jag sökt i 24 år. Och det slår mig; jag har aldrig varit så säker som nu. Om man spolar framåt är det den fjärde versionen som är vår. Den enda som betyder något och den enda jag vill leva i. Med honom vill jag ha allt. Och om jag får önska mig en enda sak i jul, så önskar jag att hans ögon alltid kommer vila på mig med samma värme och samma kärlek som när jag ligger där med huvudet i hans knä. Med samma ljus som de vilade på mig när vi satt där på Friday’s då allting fortfarande var nytt.

And it’s you and me
And all other people
And I don’t know why
I can’t keep my eyes off of you


4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Mi cuerpo pide salsa

Och där, precis där bland människorna på dansgolvet finner jag henne igen. Den där tjejen jag en tid nu inte sett skymten av alls. Den med energin och en aldrig sinande kärlek till livet. I ett hav av snurrande, blanksvettiga kroppar och varma rytmer fylls jag av en sådan eufori att jag vill brista ut i skratt. Och det gör jag. För att ingen någonsin kan må dåligt när man lyssnar på salsa och merengue och cumbia och bachatas. För att trots att dagen i sig varit den jävligaste på länge, har kvällen bjudit på så mycket värme att min själ svämmar över av tacksamhet och glädje. Bland nyfunna vänner och folk jag inte känner. Kvällen gav mig precis det jag behövde för att glömma bort allt som tynger mig. Och jag snurras hit och  jag snurras dit och alla är vi genomblöta. Men ingen bryr sig. Om sminket smetas ur och svetten rinner, så än sen? Våra kroppar ber om mer och golvet ropar våra namn.

Och senare när jag ensam är på väg hem i mörkret slår det mig. Hon den där tjejen är inte alls borta. Hon har bara varit jävligt långt borta ett tag, men inte försvunnen. Och resten av året ska jag dedikera till att säkra hennes plats på första parkett igen. Så att hon inte behöver fly något mer. Hon ska få veta hon hör hemma där, längst fram. Inte i bakgrunden. Och hon ska få veta och känna hon är värd så jävla mycket mer än hon tidigare trott och att hon visst är starkare än hon ibland tror. Resten av året är hennes. Hon ska aldrig mer behöva stiga åt sidan för att få någon annan att acceptera henne. Hon ska aldrig mer behöva bli trampad på sådär. Hon ska tillbaks. Och hon ska stanna.

 

12 kommentarer

Filed under Uncategorized

Oh baby, let’s have another fight?

Vi sitter i bilen och bråkar som vanligt. Och det skrattas och jag biter i luften efter hans fingrar och vi kallar varandra för diverse ogulliga saker. Precis som det brukar vara. Och vi åker till lägenheten han bodde i med ett utav sina ex en gång och jag säger att fyfan vilka helvetes fula hus och han blir lite stött och säger något dumt tillbaks och jag skrattar så ögonen tåras. Och jag förklarar jag snackat skit om husen, som han för övrigt själv just sagt är jättefula, och inte om honom och han kontrar med att säga något om att jockeys brukar vara små och smala när jag berättar om hur min pappa (som under åren varit ganska, läs mycket, överviktig) red galopphästar som ung och jag känner hur min ‘försvara-familjen-knapp’ trycks på och jag blir en liten terrier som skäller högre än jag bits…

Och så bryter båda ihop igen. För vi kan visst inte bråka på allvar. Och jag skrattar så det gör ont i magen och säger högt och bestämt att det inte är samma sak att snacka skit om farsor som att snacka skit om hus som alla tycker är fula och vi tjafsar fram och tillbaks och jag kan inte sluta tänka att herrefuckingshit vad jag tycker om honom.

Och vi fortsätter hela dagen. Han fäller mig mitt i Stadium och där sitter jag på golvet och folk glor och vi garvar och hela Täby tycker nog vi är dumma i huvudet. Och han bråkar med en galen tant på McDonaldstoaletten och jag skrattar där jag sitter på andra sidan dörren och trots att jag hör hur förbannad han är kan jag inte låta bli att svälla av stolthet och jag svär att om jag låtit lite mer som Tsatsikis farsa hade jag skrikit ”Stolt som tuppen” på greksvenska när jag hör hur han ryter åt tanten att ”Jag väntar faktiskt på min flickvän!”.

Och ja… Vi är nog rätt märkliga vi två, men det är precis som det ska vara. Och när jag sitter där i soffan och dricker kaffe med honom och hans föräldrar och lyssnar på när hans pappa spelar ukulele och tittar på kort och diskuterar musik, kan jag inte tänka mig någon annan på hela jorden som jag hellre vill vara med. För fan… jag minns inte när jag senast var såhär glad. Och jag tycker om hans päron. Och jag tycker om deras röster och sättet dom småkivas med varandra på.

Och så tänker jag att sådär, precis sådär, vill jag också ha det om X antal år. Jag vill fällas till marken mitt i Täby Centrum och bli biten hårt i underläppen i rulltrappan så att det tåras i ögonen och gräla så att tårarna rusar ikapp med skrattet och spilla kaffe över varandra och snubbla på stolar och bara… Känna mig så jävla älskad.


6 kommentarer

Filed under Uncategorized

‘And there’s you and me and all other people and I don’t know why I can’t keep my eyes off of you’

Jag vaknar av att solen lyser igenom den blå rullgardinen i Mowglis rum. En enda intrasslad hög av lakan och täcke och kuddar och jag ligger där och ler för mig själv. Blicken fastnar vid taket. Och den lappen som sitter fasttejpad där sedan en tid tillbaks. Den som jag spenderade en halvtimme hoppandes och skrattandes i hans säng för att klistra fast däruppe medan han var på jobbet. Jag läser och solens varma strålar lindar sig mjukt runt mitt hjärta när jag tänker hur det jag skrivit fortfarande stämmer. Trots saker som händer omkring oss som kan vara nog så skrämmande.

Jag kommer att tänka på igår och på hur vi satt där i solen. Hur underbart det var att ligga med huvudet i hans knä medan hans fingrar lekte i mitt hår och vi skrattade åt samma saker, utan att säga något. En blick bara, och så skrattade vi i någon form av hemligt samförstånd. Och jag var så glad över att få ta med honom hem till min tjocka, högljudda, chilenska familj som bakom hans rygg gjorde tummen upp åt mig och nickade gillande. Och jag såg det på dom. Han flyttade in i deras hjärtan på tre sekunder och där stod jag och tittade i ren förundran.

– Jag mördar dig om du gör slut med honom, viskade moster när hon kramade mig. Jag önskar Kusin Vitamin kunde hitta en sån… Har han någon bror?

Och min treåriga kusin gav honom godkänt efter att hon den första timmen envisades med att ”inte orka se på honom” och spelade blyg fast hon är den minst blyga ungen på hela jorden. Jag stod och tittade på honom när han lekte med henne, outtröttligt och skrattandes, med en svällande stolthet i bröstet över den fantastiska killen som jag har turen att kalla för pojkvän.

Jag talar om det för honom när vi ligger och halvsover i sängen. Att jag känner mig så jäkla stolt över att han vill vara min. Och han skakar på huvudet och jag blinkar till och säger igen att jo, det är jag och tänker att han måste ju se det när till och med random folk på stan kommer fram och säger att jag ser så väldigt förälskad ut. För jag känner mig som en enda stor självlysande, svävande lyckobubbla som hela tiden växer och blir större och starkare och mer självlysande och svävande och samtidigt står jag kvar på jorden. Och damn.. Jag hoppas han förstår. Det är ju han som gör mig sådan. Det är ju han.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized