Så brister det. För jag vet inte hur jag ska bära på mer utan att explodera och när jag mitt i ett hållet andetag känner den blöta nosen mot min halsgrop och hans tyngd när han lägger sig ovanpå min bröstkorg, som för att beskydda mig mot allt som gör ont, så brister det. Så brister jag.

Det är en märklig förmåga människan har; att glömma, stoppa undan och fortsätta framåt. Som om ingenting hänt. Som om inget gått sönder och allting fortfarande är som det ska. Så länge man inte rör vid det, inte låter det andas där under vattentåliga plåster. Det man inte ser finns inte, säger man till hjärtat och sätter ännu ett plåster ovanpå de andra som börjat luckras upp i kanterna av all smuts.

Men så brister det sådär plötsligt. Som när en liten, osynlig spricka utan förvarning får hela dammen att brista och vattnet väller ut med ett sådant våldsamt tryck att ingenting i världen kan hindra dess väg. Trots att där ligger en lurvig varg tvärs över ens bröstkorg och gör sitt bästa för att fånga upp vattnet med sin tunga. Då hjälper det inte att blunda. Inte att glömma och fortsätta framåt. För jag måste känna. Man säger jag måste känna.

Om det bara inte gjorde så fasligt ont, viskar jag till vargen och begraver ansiktet mot hans skuldror. Han slickar mig över halva ansiktet och suckar. Och ingen närvaro i hela världen kan dämpa ångest så som hans.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om jag är stormen, är han lugnet

Det är dom små sakerna han gör. Ni vet de där sakerna man så lätt tar för givet – som ibland tycks så självklara för en hemmablind människa och som i själva verket är dom STORA sakerna. Hur han låter mig vara precis som jag är, med alla otaliga fel och brister, men låter mig växa i och ur allt det jag älskar och behöver. Han skulle aldrig neka mig något jag behövde för att vara lycklig. Inte tid, inte utrymme eller tålamod. Han skulle följa mig till världens ände om jag bad honom. Flytta ut i skogen, bli eremit och leva med tjugo hundar för att det gjorde mig lycklig, om jag bad honom. Nej, utan att jag bad honom. För att det för honom är självklart. När mitt inre stormar som värst är han lugnet. Likt en gammal, djupt rotad och oändligt stabil ek att luta sig mot när man är trött. Han låter mig bekämpa mina egna strider, på mitt sätt, i mitt tempo. Men viker aldrig från min sida. Bakom ibland, fångar upp när jag faller baklänges. Framför när jag behöver draghjälp. Bredvid när jag behöver sällskap. Och likt fåglarna i v-formationer på den blå himlen över mig, flyger han under mig för att fånga upp och bära mig de dagar mina vingar är trötta och behöver en paus.

En vän sa till mig för några dagar sedan att jag kommer vara gift med honom inom två år. Hon slog vad om det, så säker var hon. Jag skrattade och skakade på huvudet. Sa att det var för tidigt, att jag absolut inte tror det blir så snart, även om jag är säker på att det en dag blir med honom. Och jag erkänner det inte gärna, men jag ljög. Jag ljög och hon visste om det. För jag kan se det. Har kunnat se det länge, men inte velat erkänna det som den envisa åsna jag är. Vi har kämpat tillsammans i motvind från dag ett i den relation vi idag har. Utkämpat otaliga strider mot omständigheterna, bagage och situationer som tagit fram det värsta i mig – gjort många dagar till en kamp. Jag, han, vi har ifrågasatt allt i våra liv. Men inte en sekund har han ifrågasatt oss. Och för första gången, kanske någonsin, har inte heller jag gjort det.

För om jag är stormen, så är han lugnet. Kärnan i mitten av allt. Och precis den jag behöver. Han älskar mig när jag är mitt värsta jag. Lyfter mig ytterligare när jag är mitt bästa. Där finns inget mer självklart än vi.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Gitarristens syster

Det slår mig plötsligt – som ett knytslag mot magen – där jag stirrar på dödsannonsen framför mig. Det är märkligt hur den mänskliga hjärnan fungerar. Hur den lyckas förtränga och förvränga i all evighet för att skydda det sårbara inuti en. Hur man kan gråta sig till sömns och känna tårarna bränna mot huden ena stunden, för att i nästa fortsätta sitt liv. Vakna. Jobba. Sova. Vakna. Jobba. Sova. Som om inget hade hänt. Som om hon inte fattades alla oss som lämnades kvar här på jorden.

Det känns som ett svek ibland. Att inneha förmågan att fortsätta i livets ekorrhjul utan att ägna varje vaken tanke åt de människor man förlorat.

Men där står jag alltså – med de upprepade knytnävsslagen mot magen och känner hur fasaderna rämnar. Och bilderna, minnena och ljudet av hennes smittande skratt passerar som i revy för mina ögon. Ett montage av allt det jag minns från den tiden då vi var familj. Så många år har gått, men jag minns henne som vore det igår. Livsglädjen, de blå ögonen och det säregna, smittande skrattet. Som en porlande bäck lät det. Och jag minns hennes doft. Den mjuka rösten när hon talade. Den stora, klara rösten när hon sjöng. Jag brukade älska att höra henne sjunga där framme med gospelkören hon ledde. Så mycket värme som strålade från hennes varelse då, och som någonstans bottnade i en enorm kärlek för människor. Gud så väl jag minns henne. Och Gud så ont det gör att minnas. Att tänka på de barn som nu lämnats utan en mor, den man som lämnats utan sin älskade och de föräldrar som lämnats utan sin dotter. Ondast av allt gör det att tänka på honom. Gitarristen. Jag kan se honom framför mig. Tyst. Stark. Sammanbiten. Med tårarna brännandes bakom ögonlocken, skvallrandes i rösten. Han talar kort och sakligt om saken. Som han alltid gjort med sådant som är allvarligt och tungt. För att inte gå sönder. Gud så jag älskar den människan. Så många år har gått, så mycket har hänt i våra skilda världar och ändå älskar jag honom lika starkt som tidigare. Inte på samma sätt, men lika sant och starkt. Och jag går sönder när jag tänker på att han mist sin syster. Det finns ingenting rättvist med det. Ingenting.

Ett par timmar senare finner jag mig sitta här. Jag tittar på den svarta klänningen som hänger på dörren. Min nya, svarta klänning. Jag minns jag skämtade när jag köpte den – att om jag nånsin skulle på begravning så var den perfekt.

Jag anade bara inte att det skulle ske så snart…

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Om små änglar

Idag har vi bytt platser, hon och jag. Hon den där flickan på pendeltåget med rödkantade ögon och vilsen blick. Jag räckte henne en servett, ett leende då. Önskade jag kunnat göra mer.

Idag har vi bytt platser, tänker jag och stirrar ut i det svarta som passerar tunnelbanans fönster. Och jag gör vad jag kan för att lugna mitt rusande hjärta. För att tänka på något annat – men det fyller hela mig. Mer än jag någonsin föreställt mig fylls jag av sorgen. Sväljer hårt och håller andan.
Idag har vi bytt platser. Och liksom hon gjorde då, på pendeltåget en gång, överrumplas även jag.
”Är du ledsen?”
En liten, främmande flicka i neongul väst tittar på mig med rynkad panna. Och jag gör ett försök att le, att säga något. Men orden sviker och jag måste titta bort. Så känner jag den. Den lilla, späda handen som under tystnad tar min, försiktigt.
Så sitter vi, bara någon minut, men likväl en evighet. En ensam tår faller och jag håller andan igen. Håller ihop så gott jag kan med flickans hand i min. Och inom mig tackar jag för den lilla ängel som sändes mig när Gud valde att ta tillbaka en annan.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Om oss

Det var inte kärlek vid första ögonkastet. Inte vid andra, eller ens vid tredje. Ingen blixt från klar himmel som träffade i bröstet. Det föddes aldrig ur en fysisk attraktion; typen som pyr i en kropp fylld av begär. Brännheta blickar, dolda intentioner eller nöjet med jakten. Aldrig så. Det var aldrig något som kom ur nyfikenhet, en vilja att utforska förbjuden mark. Det var aldrig medvetet överhuvudtaget..

Vi föddes ur vänskap.

Vår vänskap föddes ur någon form av samförståelse. Jag minns fortfarande hur jag ända från början känt en viss samhörighet med honom. I de kloka, men allvarsamma ögonen. Kanske såg jag mig själv i honom. Såg mig själv i en människa folk automatiskt fattade stort tycke för, men som var ensam och hade svårt att släppa in. En person som vissa stunder var ljuset självt, men vars mörker tydligt lämnade spår i ögon och röst. Och kanske var det just därför jag blev en del av hans liv, liten i början men likväl en del. Om så bara för att visa jag förstod hans mörker. Att han inte vandrade ensam på snåriga stigar, så djupt ned men ändå så nära ljuset. Att han visst hade människor att räkna med och som ville honom väl.

Vår vänskap var kravlös och enkel. En vänskap som växte ur den mest osjälviska av viljor att se den andre växa. Och det var precis vad det handlade om, varje gång vi sågs. Att stötta och tro på varandra långt mer än vi trodde på oss själva. Att hjälpa framåt, misslyckas tillsammans och växa oss starkare och större. Bokstavligt talat. Dag för dag hjälpte vi varandra att överkomma rädslor; från de mest banala som att hoppa över lådor, såväl som de djupaste av rädslor som ofta hämmar vår person. Rädslan att misslyckas, göra fel, göra bort sig. Rädslan att inte räcka till, att inte ha makten över sitt liv eller vara bra nog. Alla dessa rädslor. Vi bar båda omkring på dem. Vi hjälptes båda åt att bekämpa dem, inte åt varandra men med varandra. Jämsides. Vi har alltid varit jämsides. Kanske är det just det som är speciellt med vår vänskap. Att vi från första stund väntat in, känt av och lyssnat. Utan krav, bara med en vilja att hjälpa och förstå. Utan försvar, utan prestige. Men ärligt, utan att låta den andre slippa undan och med ett driv att ta oss igenom hinder. Lådor, knäskador, dåligt väder eller humör. Det låter kanske fånigt, för somliga. Att de timmar vi spenderade på gymmet skulle ha varit så oskydliga men trots det så betydelsefulla och med kraft nog att vända upp och ned på flera liv. Men när jag ser tillbaks på det, på alla dagar och timmar vi slet där bredvid varandra, så är det inte så konstigt ändå. För vi kämpade tillsammans. Vi växte och vi utvecklades. Gladdes åt varandras framgångar, hur stora eller små de än var – och vi bar varandra genom motgångar. Pushade, drev och överöste varandra med styrka. Vi skrattade, vi skrek, vi frustade och grät. (Nåja, det var väl mest jag som grät såklart..) Han har skrattat och stöttat när jag slagit huvud i stänger, snubblat runt på stumma ben och varit så arg att tårar sprutat. Liksom han high-fivat, skrattat och firat när jag första gången vågade mig på boxjumps och hoppat jämfota av endorfiner, satte personbästa i bänkpress och gjorde min första chin.  Och oavsett vad som hänt har han alltid låtit mig äga mina känslor. Arg, som ledsen, som sprudlande glad. Precis som det bör vara i livet. Och därför förstår jag idag att de otaliga timmarna på gymmet är en perfekt metafor för livet. Så kanske krävs det att man fungerar med mig där för att på allvar fungera med mig..? Kanske måste det vara en viss typ av människa. En människa som kan ta att jag ifrågasätter, växlar humör som dag och natt och behöver få äga mina känslor och lösa mina egna problem – men som förstår allt det och likväl står stadigt vid min sida utan prestige.

Så blev han min bästa vän. Min ärligaste, mest lojala och största supporter. Liksom jag hans. Så otroligt lika, men så väldigt olika. Och inte en dag har vi tvivlat på var den andre står – på att vi tar oss igenom de hinder vi möter. Jag tror vi någonstans befäste den grunden redan där bland hantlar och maskiner. Liksom vi lade grunden för tilliten genom att alltid finnas där när det behövdes, även om det förr handlade om att passa stänger och undvika skador. Men så är det ju i livet. På samma sätt ska man finnas för varandra, alltid. Utan att man ska behöva be om det jämt. Det ska vara självklart. Och precis det är vi. Vi är självklara.

Och må så vara att vi själva inte förstod vad som höll på att hända mellan oss förrän långt senare. Att vi, vår vänskap, växte och utvecklades till något helt annat än vad någon av oss någonsin räknat med. Må så vara att tajmingen var helt fel, att jag just kommit ur en relation men personen jag trott var han med stort H och att jag var livrädd för att skada mer än jag redan skadat. Att jag valde att ändå följa mitt hjärta och lägga rädslor åt sidan, i vetskapen om hur det skulle komma att se ut i andras ögon. Att jag valde att gå den väg jag ansåg vara rätt, för mig, fastän det ansågs okänsligt. Må så vara att vi sedan dag ett har haft allt annat än självklara omständigheter och en verklighet fylld av problematik. Men vi är inte den problematiken. Vi är inte våra omständigheter. Vi är starka tillsammans. Vi tar oss igenom hinder. Vi finns där när ingen annan gör det. Prestigelöst, ärligt och med en verklig önskan att växa tillsammans. Och det gör vi. Varje dag.

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om tron på att man var ett undantag

Det är en väldigt speciell känsla som sakta växer i mitt bröst när jag läser orden. En känsla av att jag måste ha varit oerhört naiv som trodde jag skulle vara någon form av undantag eller speciell nog för att idag inte sitta här och läsa sådant som skrivs om mig och gör mig ledsen ända in i själen. Men kanske är det så det kommer att vara nu..?

För ett ögonblick översköljs jag av en stark vilja att göra samma sak. Skriva om mina besvikelser och det som gjort och fortfarande kan göra så ont i mig. Sådant han gjort och inte gjort som sårade, kändes orättvist och fel. För det skulle jag kunna göra, målande, ärligt och naket. Men jag inser i samma ögonblick att jag aldrig skulle kunna det. Att jag hyser en alltför stor kärlek till den människa jag en gång lärde känna för att skriva så, i vetskapen om att orden med stor sannolikhet skulle läsas och träffa precis där det gör som ondast. Så jag låter bli. Håller orden för mig själv för att visa på någon form av respekt och omtanke. Och någonstans måste jag erkänna att jag hoppades på detsamma från hans sida. Det är väl den där naiviteten antar jag. Eller kanske hjärtat, som alltid kommer att önska honom det bästa. Oavsett vilka vägar vi väljer att ta i våra liv. Oavsett vad jag får höra eller läsa eller hur besviken jag än blir. Jag kommer aldrig att minnas honom med bitterhet, trots att även jag gömmer ärr som föddes ur tiden vi hade tillsammans. Jag vägrar att minnas det som gjorde mig illa med dig och låta det sippra ut i välskrivna meningar.

Och även om jag aldrig skulle kräva eller begära detsamma av honom så gör det mig ledsen att förstå att det inte kommer självmant. Jag är inte bitter. Inte arg. Men sårad. Och besviken. Det är bara det jag ville säga. Det, att jag ska göra mitt bästa för att inte ha vägarna förbi hans ord igen… Och att behållen kontakt fungerar åt två håll. Även idag.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Jag, en levande kulturkrock?

Och så en dag forsar orden igen. Får inte plats i allt det instängda och tränger sig ut. Spränger sig ut. Och på grund av en man. Alltid dessa män! Men inte på det viset, inte den här gången.

Du är lite som en levande kulturkrock, säger han. Vänligt, ärligt och med ett leende i dom skarpsynta ögonen. Men eftertänksamt. För du har din starka, färgrika personlighet. Latinan, ler han brett.  Du är öppen, varm och hörs. En hjärtlig, bra, genomgo tjej. Fin om man säger. Men så har du det där andra, den där väldigt svenska svenskheten som gör dig rädd för att säga fel saker, rädd för att ibland tala rakt och synas för mycket eller ses som något annat än snäll. Du talar med övertygelse och tryck, men lyssnar man så hör man osäkerheten. Janten, om man vill kalla det så. Och det är där jag kan se dina svårigheter – det är det jag tror folk inte förstår eller kommer överens med.

Och där sitter jag. Tar in, tänker och undrar hur en människa som bara träffat mig ett fåtal gånger och knappt kan mitt efternamn, ändå kan se sådant som många av de jag delat mitt liv med verkar ha undgått. Och jag tänker att han sätter på fingret på just den konflikt jag i tjugofem år haft inom mig, men aldrig förstått till fullo. Det är det som är motsägelsen i mig. Det som drar mig åt olika håll, vart jag än går i livet. Det som delar mitt hjärta i två, ibland oförenliga bitar och som jag fortfarande inte helt lärt mig att balansera emellan. Men när lär man sig det? Och hur?

Jag säger såklart inte allt det där. För han har ju rätt, nog är jag ibland rädd för att säga precis det jag tänker. Även om den andra delen av mig tycker jag ska det. Ut med det bara, tycker den. Så jag säger inte allt jag tänker, men jag nickar och bekräftar det han sagt. Ler, road men innerst inne dansar en osäker liten flamma, för vi pratar om ömma punkter nu. Och ömma punkter är ju trots allt just det – jädrans ömma. Och jag erkänner det förvånar mig han snappat upp det. Just det där – kärnan i mig. Ser i hans ögon att han kan förstå mig, å ena sidan, men att det å andra sidan kan vara ett problem. Om jag inte lär mig finna balansen i tid. Osäkerheten i mig (janten?) säger jag kommer bli ratad. Att jag inte är rätt för dom, för obalanserad och grön. För stormig i mig själv. Styrkan i mig, hon som brinner likt en fackla, säger åt mig att tro på mig själv. Att jag visst räcker till. Att jag har alla verktyg jag behöver inuti mig och att tiden är min vän. Tiden ska ge mig erfarenhet och förståelse, säger hon. Och jag hoppas så innerligt att hon har rätt.

Men när jag lämnar hans kontor kan jag ändå inte trycka undan osäkerheten. Rädslan att bli ratad av något jag känner så starkt för. Att göra dom besvikna, som haft förväntningar på mig. Ännu mer att göra mig själv besviken, jag som haft förväntningar på mig själv. För när det i grunden inte handlar om yrkeserfarenhet, utan någonting man är. När det handlar om det man i tjugofem år nöts, härdats, formats och skapats till – då kan det kännas som att man är rätt maktlös. För det handlar om mig. Och kärnan i mig som jag fötts med och ur. Det faktum att jag har två olika ben, där det ena hoppar rakt ut över stup och det andra står kvar för att doppa tån först, och ibland inte vet vilket jag ska stödja mig mest på. Båda, tänker jag spontant. Två ben ger mer stabilitet än ett. Mer styrka och balans.

Men vad gör man om benen reagerar och drar åt olika håll? Vad gör man när ens största styrka också är ens största svaghet?

 

 

3 kommentarer

Filed under Uncategorized