Om frusna hjärtan

Jag pratar med honom ibland. Har blivit duktig på kallprat. Jag som oftast i livet skytt kallprat som pesten. Men likväl… Det är det enda som finns att säga. Och egentligen inte ens det. Men jag pratar ändå. Kanske han, egentligen. Jag lyssnar nog mest. Fast inte det heller. Jag märker ibland hur mitt ointresse av att lyssna rycker tag i mina tankar och för mig bort från honom och hans tafatta ord. Han har aldrig varit tafatt. Aldrig någonsin. Den tafatta har alltid varit jag när det handlat om oss.

Nu säger han att han saknar mig. Och jag kan inte svara någonting han vill höra. Så jag byter samtalsämne. Lika lätt som de snövita flingorna faller till marken. Som flingorna och snön begraver marken, begravs hans ord av kallprat. De drunknar där. Blir suddiga och fryser till is. På samma sätt som mitt hjärta gjorde för honom. Och jag vet att han vet. Även om han inte slutar försöka.

Han säger han saknar mig igen. Men mina öron är döva. Och jag inser, mitt hjärta är för honom så fruset det någonsin kan bli.

Uppraggad på Sainbury’s

Det var med lättnad jag höjde volymen och lämnade kassan för att trava hemåt. Inom en sekund hade jag återvänt till min inbillade musikvideo där jag tillsammans med mina musiker skrek ut min ilska och förtvivlan över mina misslyckade relationer. På den tiden var jag en sann virtuos när det gällde misslyckade relationer. De senaste åren hade jag samlat dom på hög och med mig i min imaginära ryggsäck fanns dom alla. Speciellt en.

Anyways, så där var jag. Djupt försjunken i min musikvideo, när jag plötsligt känner en hand på min axel och obarmhärtigt rycks jag tillbaks till verkligheten och den mörka gatan i mitt Mornington Crescent. Och där var han plötsligt, killen från Sainsbury’s-kön.

– I’m so, so sorry…utbrast han och rodnade. 
– Ja, det borde du vara du din…tänkte jag förstås bara och sade istället:  Ehm..? Hey you.
– Ehm.. this probably sounds really weird and stupid… But-I-think-you’re-insanely-gorgeous-and-I-can’t-help-it-can-I-have-your-number-and-take-you-out?
-Ehm…?
– Oops.. Or.. Ehm.. You-don’t-have-to-maybe-you-have-a-boyfriend-and-I-don’t-know-but-maybe-you-know-if-one-always-play-it-safe-you..
– I most certainly don’t have a boyfriend! skrattade jag och killen såg mest väldigt förvirrad ut. 
– No? What? No boyfriend? Are you sure?
– Nope, no boyfriend. So sure.. Here’s my number.
– What!? You’re actually giving it to me?
– Sure, why not?
– Bloody hell! Cheers! Then… Then-I’ll-give-you-a-ring-sometime-soon!
– Sure… What’s your name?
– Oh… Oh-right-John.
– Well then.. Goodbye Oh-right-John. I’m Fariahn by the way.

Och jag såg skrattandes hur han nästan sprang hela vägen hem och kastade blickar över axeln då och då. Och plötsligt var tidigare sorger som bortblåsta.

Idag kan jag räkna upp otaliga scener ur de senaste åren då jag blivit uppraggad på liknande sätt. Ni vet, sätt som man verkligen, verkligen minns. Så, vad har ni för raggnings-minnen? Blow me away, people!

Jag tänker inte på dig längre

Jag sitter och läser igenom mina gamla inlägg såsom jag ibland gör. Och det slår mig hur fantastiskt mycket jag ändrat inriktning på det jag skriver. Hur mina ord inte längre genomsyras av hjärtvärk av den jobbiga sorten, osäkerhet och rädsla. Och det känns bra. Jag förändras. Förändring är bra. Förändring är det enda man kan vara säker på, det enda som är riktigt konstant.

Och det slår mig hur lite jag tänker på Honom. Han som jag tidigare skrev om hela nätterna. Och jag tycker det är lite märkligt hur lätt det är att inte tänka på honom. Hur jag inte ens behöver försöka. Hur han, utan att jag är medveten om det, bleknar. För varje dag som gått har tankarna blivit färre och idag tänker jag knappt på honom alls. Och jag undrar, var det så lätt hela tiden? Har jag gått runt med förmågan att inte tänka på honom i så många år utan att se den? Var det min egen rädsla som hindrade mig?

För ibland tror jag att det enda som egentligen krävdes var att öppna upp hjärtat. För någon ny. För just det har jag ju aldrig gjort under dom här åren, jag har aldrig låtit någon annan komma in med mer än med tåspetsen. Aldrig gett en ärlig chans. Och kanske var det där jag bet mig själv i svansen. Kanske hade jag tagit mig ur det hela långt tidigare om jag bara vetat att det var jag själv som hade nyckeln hela tiden?

Men sen tänker jag att det inte hade spelat någon roll. För tiden var inte rätt. Jag var inte redo. Och så plötsligt träffade jag Mowgli. Och jag behövde inte försöka. Jag behövde inte tänka. Jag behövde inte välja. Jag behövde egentligen inte undra. För valet gjordes åt mig. Jag var redo. Mitt hjärta var redo. Att släppa taget. Att släppa in. Och det gav bort sig självt..

Jag tänker inte på dig längre. Och det känns bättre än jag nånsin kunnat tro.

Aldrig riktigt slut? Jo, nu.

Han på andra sidan havet mailade igår. Första dagarna efter jag satt punkt var han rasande. Förtvivlad, sa han. Insinuerade alla möjliga saker och slängde ur sig ord som i normala fall skulle gjort mig ledsen, men nu mest gjorde mig arg. Mail efter mail efter mail, flera gånger om dagen, trots att han inte fick några svar. Därefter följde tystnaden. Och faktum är att jag kände mig mest lättad. Som om dom där bojorna runt fötterna på mig löstes upp och försvann i tomma intet. Men så för någon dag sedan skrev jag tillbaks.

Jag berättade om Han med Bröstkorgen. Att jag visserligen bestämt mig för att sätta punkt redan innan Han med Bröstkorgen kom att bli mer än en vän, men att nu är det annorlunda. Nu har han trasslat sig in i mitt hjärta – och jag vill ha honom där. Han är välkommen. Han är bra för mig. Och jag berättade att orden han skrivit till mig i sina mail sårat mig. Att dom gjort mig arg och besviken och att jag inte förtjänade dom efter alla år jag ställt upp och väntat och försvarat och släppt in. Och jag bad honom gå. Lämna mitt hjärta ifred. Lämna min hjärna ifred.

Och jag visste han skulle lyssna. Den här gången skulle han det. För han bryr sig. Trots att allting han gjort och sagt under åren varit minst sagt tvivelaktigt, så vet jag. Och han vill jag ska må bra. Han vill jag ska vara lycklig. Så han lovade att gå.

– I will spend the rest of my life waiting, like I said I would. Don’t feel bad. Don’t feel pressured. That’s just my choice. And if one day you decide that you want me back, I’ll be there. I’ll be there with my feelings just as strong as they are now. Get married, have kids, start a life, do whatever. I will be ready to take on all of it if that day ever comes…

Kanske är det så. Jag vet inte. Men jag vet att jag har väntat färdigt. Och jag vet att han aldrig kommer att vänta på egen hand. Aldrig ensam. För det är sån han är. Och just precis därför kommer han att få vänta förgäves.

Nu är det slut på riktigt. Nu börjar den nya eran.

För alla vägar tog mig hit

Sitter på ett pendeltåg till centralen. Påväg till Han med Bröstkorgen. Och jag kan inte hjälpa det, men jag känner att mitt tålamod börjar tryta där jag sitter och hör hur den kvinnliga speakerrösten säger vi är lite sena för att det nånstans blivit lite fel. Det går sakta. Alldeles för sakta.

När jag sitter där med huvudet lutat mot fönstret, får jag syn på ett stort, vitt flygplan försvinna in bland de grå molnen. Och jag känner av det. Ressuget. Inte för att jag längtar bort, för precis här och nu är livet underbart, men för att jag älskar att flyga. Och jag längtar efter äventyr i solen och varma nätter och nattliga havsbad och brasor på stranden med en flaska Jack Daniels i ena handen och cola i den andra. Och för att jag älskar kicken jag får av att åka till främmande platser med främmande människor, utan att riktigt veta vad som kommer att hända. För att jag älskar att inte planera allting och istället se vart vinden tar mig. För att jag älskar att lära känna nya platser. Och människor. Och smaker. Och dofter. Mig själv.

I sommar kommer jag ha min första riktiga semester sen jag var kring tolv år. Och jag tänker jag vill resa. Hitta nya platser och människor att ta till mitt hjärta. Ta en miljon foton och sitta på nya torg och vandra på främmande sandstränder och upptäcka nya klippor och träd och drinkar och..

Vi brukade prata om det där. Han på andra sidan havet och jag. Det pratades om Italien och Frankrike. Amsterdam och Prag. Jag och Han och D och C. Juli. Cyklar och pennor och papper och kameror. Och mycket musik. Så naivt, tänker jag nu. Såhär i efterhand. Att bygga upp så många planer kring något – någon – jag aldrig haft. Egentligen. Så väldigt naivt. Men så tänker jag också att hade jag hamnat där igen, vid precis samma vägskäl och precis samma människor, så hade jag nog gjort precis samma val. Gått precis samma vägar.

…för dom tog mig ju hit. Och när jag sitter där och ser på saker ur just den synvinkeln så märker jag att där egentligen inte finns någonting jag ångrar, som är av betydelse. För alla vägar tog mig ju hit. Där jag vill vara.

Till ett pendeltåg som går lite alldeles för sakta mot en kille vars bröstkorg känns som hemmet jag sökt så väldigt länge. Och där, där vill jag vara.

”..och om mitt hjärta brister, laga det med Karlssons Klister.”

Det är när jag ligger här i sängen och stirrar upp i det vita taket som jag först förstår. Jag har precis läst igenom dom fina kommentarerna jag fått dom senaste dagarna och tårar trängs fortfarande för att få komma ut. Och det är när jag läser som jag förstår varför jag inte känner den där paniken längre. Eller ångesten eller rädslan eller någonting av det, utöver en viss oro för vad Han ska hitta på därborta, på andra sidan havet. Men det är inte för Honom jag gråter. För tårarna är av den bra sorten. Födda ur värmen. Och glädjen. Och lättnaden.

Och den nyfunna friheten.

Jag brukade vara så väldigt fast i vår nästan-relation. Visste inte vägen ut. Tills den gången i London, fyra och en halv månad efter att jag kommit dit. För Honom. Utan pengar, utan nånstans att ta vägen och utan jobb. Den ultimata kärleksförklaringen, sa en vän en gång. Och för mig var det det. Och jag minns hur jag såg mig själv trasas sönder i en miljon små bitar över hela min lilla lägenhet i Camden när jag förstod att han ändå inte skulle välja mig. Jag var ju inte praktisk nog att vara med. Och jag minns kylan och hur jag grät mig till sömns varenda natt, tills jag tog mig själv i kragen och började plocka upp dom. Alla bitarna av mitt hjärta som låg utspridda över golvet. Försiktigt på tå, för att inte skära mig på de vassa små glasbitarna. För att inte råka trampa sönder dom ytterligare. Det var sent i februari och jag retirerade.

Jag flyttade tillbaks till mitt soliga Spanien och bröt kontakten. Tillsbaks till utelivet och mina vänner med eldhjärtan, precis som mitt hade varit innan London. Och jag kunde sitta i timmar och bara titta på hur vågorna rullade in mot stranden, slog mot klipporna. Sanden under mina bara fötter hade aldrig varit så skön, så varm. Och allt det där pusslade ihop mitt hjärta igen. Och jag lärde mig att fungera igen. Jag slutade gråta över Honom. Tänkte jag nog hade förbrukat alla tårar där fanns att förbruka över Honom.

Och det är allt det här jag minns just precis den här morgonen. Jag tänker jag måste förbrukat all sorg redan. Och jag lägger handen mot mitt bröst. Känner mitt hjärta slå stadigt, envist och jag känner efter lite till.. Och jag blir förvånad över vad jag hittar. Över att mitt hjärta fortfarande är intakt. Jag kan känna skarvarna om jag känner efter ordentligt. Dom som blev kvar efter alla ihoplimningar. Men mitt älskade hjärta är intakt.

Tänker att den här gången måste jag ha gjort rätt. Och att mitt hjärta måste vara så mycket starkare än jag trott. Härdat. Och jag förstår att jag inte känner mig helt förstörd den här gången, just för att jag redan förbrukat allt det där. Kanske får man bara ett visst antal tårar att förbruka över en person? Och kanske är det så att mina nu tagit slut?

För det gör ont. Det svider i skarvarna och jag kommer nog få bättra på limmet lite här och var. Men det känns rätt. Och jag har alla förutsättningar i världen för att klara mig alldeles utmärkt. Jag har gjort det förr. Jag gör det igen. Och den här gången utan instruktionsbok och stödhjul.

Och alla ni därute, ni som hjälper och värmer och håller om, ska veta jag är tacksam. Ni är limmet.

Om natten när punkten sattes

Det är sent. Betydligt mycket senare än vad som egentligen är bra för mig. Jag minns jag tänker på det när jag inser att mitt alarm kommer ringa om tre och en halv timme och jag har en tretton timmar lång dag att jobba framför mig..

Och han maler på. Skriver essäer om  hur illa jag gör honom. Om hur han ska göra allt han kan för att få mig att ändra kurs och gå efter hans kompass. Om hur jag bryter löften och gör misstag och.. Om att jag står ansvarig om någonting ‘händer’ honom.

Det är där jag på riktigt reagerar. Och tårarna som trillar nedför mina kinder är inte längre ledsna, utan föds ur ren ilska och frustration över korten han just valt att spela. Jag tänker jag har allt varit här förut, innan Gitarristens tid. Jag känner igen mönstren, och minnen som varit avlägsna och bleknade gör sig påminda. Minnen av ilsket ringande telefoner och vanvetts-jakter kring tågspår, sönderslagna dörrar och skräckslagna samtal till vänner och familj. Ljudet av splittrat glas mot parkettgolvet i min gamla lägenhet och lukten av blodiga händer. Jag minns kallsvetten och ångesten och paniken jag kände de gånger jag låste in mig i det gröna lilla badrummet och låg i fosterställning på det kalla golvet medan tredje världskriget pågick därutanför.

Och jag minns alla tårar. Alla dessa ofantliga mängder tårar som inte borde borde få gråtas när man är så ung, alltför tidigt i livet. Tårar som inte borde få gråtas alls.

Jag tänker det är så fel. Det är så väldigt fel och blotta tanken får det att krypa i hela min kropp. För jag kan inte förstå. Hur tänker man? För inte kan man väl medvetet vilja såra en människa på det viset? Tvinga någon att stanna, om inte ett släckt liv ska läggas på denne någons samvete? Vart finns kärleken i det? Vart finns ”jag vill bara att du ska vara lycklig”?

Men kanske är det så. Att det bara är okej att vara lycklig om man är just med den personen och vill man inte ha honom, ja då förtjänar man all världens djävlighet..?

Kusin Vitamins fula hund lägger sin fuktiga nos mot min halsgrop och gnyr och för första gången sedan jag berättade jag tänkte sätta punkt, ser jag nu bort från helvetesskärmen. Och jag trycker det lilla djuret mot mitt bröst och begraver ansiktet mot den sträva lilla kroppen och gråter bittra tårar. För jag förtjänar inte det här.

Inte efter alla år av väntan och uppoffringar och kärleksförklaringar och ändlösa nätter och gånger jag ställt upp för honom. Trots att han inte fanns där för mig. Inte efter alla gånger jag försvarat och förlåtit. Saker jag kanske aldrig borde ha försvarat egentligen…

Och det är min tur att prata. Tycker det känns märkligt att jag inombords ändå känner mig så lättad. Ja, som om huvud och hjärta bildat en enad front och efter så många år funnit varandra igen. Dom håller varandra i handen nu. Tycker jag borde känna mig panikslagen, som dom andra gångerna. Men han är smart. Manipulativ. Och jag känner honom väl, väldigt väl. Den här gången var jag förberedd.

– …on April 7th, I will land in Skavsta and will walk the 100km to Stockholm. I will walk the city until I find you and I will stand there in front of you, arms outstretched, having forgiven you for breaking my heart, as I always do…

Förlåta mig? Han gör alltid det? Jag förstår inte riktigt.. Jo, jag vet jag kan vara svår, ja jag är nog inte hälften så bra som jag ibland kanske låter, men när det gäller Honom och mig så är och har det aldrig varit jag som stått för alla saker att förlåta. Det är inte jag som felat och svikit.

– Han kommer försöka få dig att känna skuld, sa Priceless en gång. Jag minns det glasklart nu. Det är så han kommer försöka få dig att aldrig lämna honom.

Och jag känner mig plötsligt så trött. Säger till honom jag inte orkar mer, att nu går jag. Och han protesterar, skriver med kursiva versaler och säger åt mig att stanna och lyssna och prata.

Men jag har inget mer att säga.

Punkt.

Och jag gjorde det. Satte punkt. Klippte av. Stod på mig. Och jag vet inte vart jag ska ta vägen just nu. Och oron gnager i mig, den är som den där kalla handen om strupen som Pär Lagerkvist en gång skrev om.

Vad är det med människor som tror dom kan hålla en kvar genom att hota att ta livet av sig?

Och varför fan lyckas dom? För även om man går så finns man kvar. Och jag kommer undra och oroa mig och jag vet inte. Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte..

Heart & Shoulder

”När jag tänker på dig blir jag glad. Väldigt glad.”

Enkla ord. Små ord. Med en stor betydelse för mig och mitt skuttande hjärta. Och mitt huvud, som för första gången sedan jag blev kär i Gitarristen när jag gick på gymnasiet, inte säger emot hjärtat eller varnar mig för att inte vara tillräckligt försiktig. Och det är märkligt det här.. Ja, hela grejen faktiskt. Men jag kunde inte bry mig mindre för det är någonting med hans närhet som ger mitt hjärta vingar av den obräckliga sorten.

För samtidigt som jag inte förstår så mycket av just precis det här som händer med mig just nu, så förstår jag plötsligt något annat. Någonting jag kämpat för att försöka förstå i år och ibland trott att jag förstått, men utan att förstå alls. Jag förstår att Han och jag kommit så långt vi kan komma. Och det är dags för mig att ta ett djupt andetag och låta helvetet bryta löst en aning. Okej, en stor aning. För jag känner Honom väl. Och jag känner mig själv bättre. Vet jag kommer sitta där med tårarna rinnandes när Han säger jag gör honom illa, att jag sviker löften om att alltid finnas där.. Jag hatar att göra illa. Tar hellre stryk själv. Men den här gången måste jag. Tror det kallas självbevarelsedrift.

Men om någon har en axel och ett par armar att låna ut under tiden… Och kanske lite kloka ord emellanåt, ja det skulle uppskattas. Mycket. Väldigt mycket.

 

‘Cos I am like this, because you did like that, believe me if I could I would jump this track’

– Christ —,  never ever leave me?

Och jag får panik igen. Tänker att jag är så ung och jag litar inte på Honom och jag vill inte lova saker jag inte vet om jag kan hålla för sånt har man ringar till och jag är ingalunda redo och när Han pratar om sånna saker vill jag dra täcket över huvudet och knipa ihop ögonen och sätta händerna för öronen och skrika BLA BLA BLA BIIIINGOOO så det skakar i husväggarna och jag känner mig lite spyfärdig och jag tänker att min reaktion på Hans ord inte kan betyda något gott. Alls. Och jag trycker mina fingrar så hårt mot tinningarna att dom vitnar och det nästan gör ont och fokuserar på att stänga Hans ord ute för jag vet inte hur jag ska hantera dom.

Så jag börjar prata om vädret. Och Han fattar ingenting. Och det känns nästan bra. För nu ser Han mig inte. Skölden är på plats. Och den skaver inte längre.