Monthly Archives: april 2010

Bilar föder kärlek?

En stund senare ligger jag  utsträckt på en gräsmatta och läser när telefonen plingar till.

”Baby, vet du vad som hände när du gått?”

”Haha nej?”

”Jo, jag upptäckte att jag blivit ännu mer kär i dig. Hur nu det är möjligt. Men så är det.”

Och jag tänker det måste varit bilarna som gjort det.

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

Estetik före funktion

Vi sitter med ansiktena mot solen. Jag bär solglasögon, han kisar och han påpekar hur svårt det är att ha ögonen helt öppna när det är så soligt och jag smuttar leendes på min chailatte. Solen värmer idag. Ni vet sådär så att man vill klä av sig allt man har och bara ligga där naken på marken och försvinna in i ingentinget och alltinget och bara vara. Flyta.

En sån kan väl vi ha när vi är gamla? säger jag och pekar på en röd minimal liten bubble-aktig bil där det sitter en liten tant bredvid sin lilla gubbe.

– Ehm… DU kan ha en sån, men dra inte in mig i det. Jag ska ha en Maserati.

– Meh… Åh! Och en gammal Amazon! Och så min Mustang såklart.

– Men.. Vad är det för fel på dig? En gammal Amazon?

– Mm.. Dom är så fina. Gärna lite halvrisig ska den va, min Amazon.. Såndär som man inte aldrig riktigt vet om den kommer att starta eller inte..

– Alltså seriöst..? Jag ska i alla fall ha en Maserati…

– …estetik före funktion liksom. (Och jag tänker att man hör ju på bara namnen vilka underbara bilar det är; Mustang och Amazon. Vildhet och frihet och styrka och vind i håret och ändå mysigt och vackert. Så tänker jag. Men det säger jag inte, för han skulle säkert tro jag är galen på riktigt.)

– Estetik före funktion, mumlar han och skrattar åt mig och jag vet han tycker jag är galen men jag har ju faktiskt aldrig påstått något annat.

Så går det när man köper grisen i säcken. Och jag är så väldigt nöjd med att ha hittat en pojkvän som sitter med mig i gassande sol och står ut med min galenskap vad gäller bilar.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om det här med barn

Jag förvandlas till ett överexalterat barn igen när jag springer upp för trapporna och ropar till min åttaåriga kusin Prinsessan Flora att skynda sig. Efter oss kommer en fyraårig Lilla Kaxig i full fart och springsnubblar uppför trapporna för att hinna ikapp oss till djuren på Skansen. Och jag skrattar för Lilla Kaxig är så rolig när hon skriker att vi är för snabba och jag tänker på Lille Skutt i Bamsevisan och stannar för att vänta in min lilla, lilla kusin. Hon som underhöll Mowgli hela min födelsedag. För underhålla, det kan hon allt, Lilla Kaxig.

Solen går i moln och det blir kallt, så kallt att jag måste slänga på mig jackan igen, högst motvilligt. För det går liksom inte riktigt ihop det där. Kyla och jacka och samtidigt vår och glada utrop på Skansen. Och vi klappar i händerna när vi ser apor slänga sig från det ena trädet till det andra och jag dör lite när lemurerna ligger som en enda stor ihopkurad boll och tittar på oss med oranga, sömniga ögon och jag önskar jag kunde krypa ihop till en liten boll där med dom och mysa i värmen och deras mjuka päls. Och vi hoppar från sten till sten och Lilla Kaxig säger den stora grisen är lite ful och Prinsessan Flora påpekar att den inte alls är ful, bara gammal och lite smutsig.

Och min mamma och moster skakar på huvudet åt mig när jag med kusinerna i släptåg skuttar bort för att klappa på kossor och skratta åt vingliga lamm och kvacka åt gässen som simmar i den lilla dammen. Men dom vet ju hur jag blir när jag är med djur. Barn på nytt. Eller bara mer barn, för jag har nog aldrig riktigt slutat vara barn. Kommer nog aldrig sluta. Och just där, just precis där, bland kusiner och galna mostrar och mödrar och turister och en himla massa djur, är det svårt att låta bli.

Senare vandrar vi upp och ned för backar och alla är vi helt slut. Och vi pratar om Mowgli. För han kommer ofta på tals. Och nu när vi hälsat på både varg och björn och enorma visenter och en tjock säl som hette Moses, så får liksom mamma och moster en syl i vädret och dom är så väldigt nyfikna på min Mowgli. Dom tycker om honom, det berättar Prinsessan Flora. Och jag tittar på en sovandes Lilla Kaxig i vagnen och tänker att ja, dom gör nog det. Och det känns bra.

– Han tycker om barn va? säger mamma och vi vet alla hon syftar på hur han lekte med Lilla Kaxig och Prinsessan Flora och jag nickar.

Åhååå! utropar Moster Galen och glittrar sådär lite extra med de mörka ögonen. Sådär som mina chilenska släktingar gör när det börjar pratas om barn och pojkvänner och mat och sådana saker.

Och jag himlar med ögonen och skrattar. För det är så jag gör. Och allt det här har jag hört förr. Jag är ju trots allt äldsta kusinen i släkten. Borde väl bygga bo och såntdär snart, tycks det litegrann. För det är ju så man gör. Där.

Och jag tycker om hundar, säger jag med en axelryckning och försöker verka oberörd, fast jag i hemlighet rodnar lite.

Ni får kompromissa, säger Moster och blinkar med ögat.

– Jaaaa, säger Prinsessan Flora där hon går en bit framför oss. Ni kan föda barn som ser ut som hundar!

Och jag tänker att jag tycker himla mycket om min släkt. Fast dom är alldeles hopplösa på att hålla sig till sitt eget, inte lägga sig i och inte sticka ut. Fast dom är pinsamma och högljudda och gråter i tid och otid och är grälsjuka. För jag vet ju, allt det där bottnar i kärlek. Och just kärlek, det har jag aldrig lidit någon brist av. Det gör man inte. Inte i min tjocka, högljudda, färgstarka familj.

12 kommentarer

Filed under Uncategorized

Det där om killens Ex

Och där sitter vi alla fem. Mowgli, jag, hans Ex och två vänner. Vi har lunchat ihop och nu sitter vi och äter glass, fast det är ganska kallt och solen gått i moln. Men jag är glad och jag njuter av utsikten över vattnet och trots kylan så känner jag mig alldeles varm inombords där jag delar bänk med Mowgli och hans Ex.

– Ska ni med på kryssning? utbrister hon plötsligt och tittar på mig med ett brett leende och jag kan inte annat än att le tillbaks och nicka.

Jag är på! svarar jag och känner mig riktigt exalterad över idén. För jag har aldrig varit på kryssning och jag blir så väldigt glad av inbjudan. Och vi bestämmer vi ska övertyga en smått motvillig Mowgli att det där med kryssning är en bra idé och så bestäms det att vi ska kolla datum och biljetter.

Senare sitter jag och funderar, efter att både jag och Mowgli kramat Exet hejdå, över just det där med ex. Och skillnaden mellan ex och ex och hur stor den kan vara. Och jag tänker på det jag läste för ett tag sedan, om en person som ansåg det vara äckligt att vara vän med ett ex och ännu äckligare att sitta vid samma bord som sin tjejs/killes ex för att det var äckligt att tänka att dom hade sex. Eller nåt. Och jag tänker att hans/hennes syn på hela grejen är rätt screwed up. För varför ska man inte kunna umgås med ex? Oavsett vems ex det är?

Men visst kan jag förstå det där med osäkerheten kring ex. Jag menar, vi har väl alla en osäker tonåring därinne nånstans och jag kan ärligt säga att varje gång jag tittar på Mowglis Ex så finns det där en liten tonårstjej i mig som suckar och säger att hade jag bara haft en kropp som Exets, ja då jävlar… För hon har – enligt mig – den perfekta kroppen. Och vem vill inte ha det? Och hon är trevlig och kul. Och vem vill inte va det?

Men så tänker jag att so what? Jag gillar henne. Hon betyder mycket för Mowgli och hon får mig att känna mig välkommen i en ny vänskapskrets utan vidare krusiduller. Och hon i sin tur är ju med en kille som hon tycker om och Mowgli är med mig, så varför fan skulle vi inte kunna vara vänner?

Och det är inte det minsta äckligt nånstans, det där med att sitta vid samma bord och dela filt med någon som en gång delat filt och mer än så med bröstkorgen jag är kär i, tänker jag och knäpper tonårstjejen i mig på näsan så hon liksom försvinner i ett litet rökmoln. Sådär poff bara. Och så kommer jag på mig själv med att känna mig himla glad över att Mowglis Ex är en person jag känner att jag faktiskt vill lära känna och bli god vän med. En person som andra gången vi ses bjuder med mig på kryssning och gaddar ihop sig mot Mowgli med mig.

Kort och gott; jag gillar hans Ex. Och inte fan är det äckligt.

17 kommentarer

Filed under Uncategorized

För vi är inte psykiskt stabila

– Alltså.. jag vet inte varför jag aldrig stöter på normala killar…

Salle och jag äter lunch ihop, efter att inte ha setts sedan 2007. Vi pratar och skrattar och uppdaterar och det stora, mest intressanta samtalsämnet är killar. Såklart. Och sex. Och vi är så högljudda att paret bredvid sitter och lyssnar och tittar sådär på varandra och försöker att inte skratta.

– Haha.. Vad var det för fel på dom du dejtade då? Dom där fem du pratade om förut?

– Jamen.. Tre var gifta, en hade flickvän och den femte var en idiot. Han sa till mig att han bara dejtade mig tills han hittade något bättre och jag blev såklart fly förbannad..

– Sa han det!?

– Ja!

– Och han tyckte det var konstigt du blev förbannad?!

– Ja! Och så säger han att ‘nej jag sa bara så för att kolla om du var psykiskt stabil och det är det ju inte, så jag tror inte vi ska ses nåt mer’…

– Men du… Du är ju inte psykiskt stabil, gapskrattar jag.

Nej jag vet, flinar Salle tillbaks. Jag är en sån som blir fly förbannad när killar är med mig tills dom hittar något bättre.

Är ni psykiskt stabila? Eller skulle ni också bli lite pissed off?


12 kommentarer

Filed under Uncategorized

On and on and on

”Och du, älskar att du finns vid min sida. Som min flickvän. Som en av mina bästaste vänner. Du är bäst. Puss”

Ibland undrar jag om han verkligen förstår hur otroligt glad han gör mig. Jag undrar om han förstår hur mycket han påverkar mitt hjärta och dess rörelsemönster och hur han får det att sjunga av lycka. Jag undrar om han förstår att han gör hela min värld mer rik på färger och musik och ljus och blå himlar och ljumma vindar och det känns lite som att vara barn igen och springa i skogen bland vitsippor och björkar och tallar och blåsa såpbubblor och bada naken i sjön och ligga på klippor och äta nyplockade smultron och… Lycka. Jag kan hålla på hur länge som helst.

12 kommentarer

Filed under Uncategorized

My baby fyller år

Han halvskriker i mitt öra att han inte fått böter och ljudet är så högt att det ringer lite i mina nyvakna öron, men jag kan inte annat än att skratta åt honom.

– Jag sprang heeela vägen till bilen för jag var så nyfiken och skulle egentligen bara ringa och säga det och jag är såå andfådd! WHAT A FABULOUS DAY BABY!! Ingen böter! WOHOO!!

Och jag ligger där och skrattar åt hur han låter som ett upprymt barn, alltmedan mitt hjärta svämmar över av kärlek och jag tänker att det är märkligt hur födelsedagar kan påverka människor. Och lite fint. För min egen födelsedag slutade sen ett par år tillbaks att påverka mig särskilt mycket; jag känner mig fortfarande som när jag var arton och brukar halvt glömma bort att jag ens fyller år, just för att det där med min ålder inte betyder någonting för mig egentligen. Tycker det är lite småskönt att slippa den där uppmärksamheten och blir mest generad när folk sjunger för mig och ger mig presenter. Därför blir jag alltid lika glad när jag ser människor fortfarande bli extatiska över sina födelsedagar. Som han. Min fina, bowlingfantast till pojkvän.

Grattis baby. Du anar inte hur glad jag är att du stulit mitt hjärta.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized