Gitarristens syster


Det slår mig plötsligt – som ett knytslag mot magen – där jag stirrar på dödsannonsen framför mig. Det är märkligt hur den mänskliga hjärnan fungerar. Hur den lyckas förtränga och förvränga i all evighet för att skydda det sårbara inuti en. Hur man kan gråta sig till sömns och känna tårarna bränna mot huden ena stunden, för att i nästa fortsätta sitt liv. Vakna. Jobba. Sova. Vakna. Jobba. Sova. Som om inget hade hänt. Som om hon inte fattades alla oss som lämnades kvar här på jorden.

Det känns som ett svek ibland. Att inneha förmågan att fortsätta i livets ekorrhjul utan att ägna varje vaken tanke åt de människor man förlorat.

Men där står jag alltså – med de upprepade knytnävsslagen mot magen och känner hur fasaderna rämnar. Och bilderna, minnena och ljudet av hennes smittande skratt passerar som i revy för mina ögon. Ett montage av allt det jag minns från den tiden då vi var familj. Så många år har gått, men jag minns henne som vore det igår. Livsglädjen, de blå ögonen och det säregna, smittande skrattet. Som en porlande bäck lät det. Och jag minns hennes doft. Den mjuka rösten när hon talade. Den stora, klara rösten när hon sjöng. Jag brukade älska att höra henne sjunga där framme med gospelkören hon ledde. Så mycket värme som strålade från hennes varelse då, och som någonstans bottnade i en enorm kärlek för människor. Gud så väl jag minns henne. Och Gud så ont det gör att minnas. Att tänka på de barn som nu lämnats utan en mor, den man som lämnats utan sin älskade och de föräldrar som lämnats utan sin dotter. Ondast av allt gör det att tänka på honom. Gitarristen. Jag kan se honom framför mig. Tyst. Stark. Sammanbiten. Med tårarna brännandes bakom ögonlocken, skvallrandes i rösten. Han talar kort och sakligt om saken. Som han alltid gjort med sådant som är allvarligt och tungt. För att inte gå sönder. Gud så jag älskar den människan. Så många år har gått, så mycket har hänt i våra skilda världar och ändå älskar jag honom lika starkt som tidigare. Inte på samma sätt, men lika sant och starkt. Och jag går sönder när jag tänker på att han mist sin syster. Det finns ingenting rättvist med det. Ingenting.

Ett par timmar senare finner jag mig sitta här. Jag tittar på den svarta klänningen som hänger på dörren. Min nya, svarta klänning. Jag minns jag skämtade när jag köpte den – att om jag nånsin skulle på begravning så var den perfekt.

Jag anade bara inte att det skulle ske så snart…

Annonser

1 kommentar

Filed under Uncategorized

One response to “Gitarristens syster

  1. Inga ord räcker någonsin till när man mist någon. Hon är inte borta, inte egentligen. Inte så länge hon är ihågkommen och älskad.
    Kram ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s