Morbror Eddie

Där sitter vi. Bordet är uppdukat med godsaker och drycker. Bordet är alltid uppdukat när man kommer hem till mina släktingar. Precis så som seden bjuder där jag har mina rötter. Man visar kärlek genom mat. Min moster göder mig så fort jag är inom synhåll och tar illa vid sig om man inte äter. Min mormor tyckte jag åt som en fågel. Mina gammelmostrar dukade frukostbord som om där inte fanns någon morgondag. Nu är vi hemma hos min morbror. För jag hade inte hjärta att säga nej när han berättade han blivit så glad över att vi kommer förbi för att hämta upp bilen, att han sprungit ut och inhandlat drickor och glass och frukter och bullar och.. Och när han låter sådär glad, nästan gråtmild på rösten, kan jag inte säga nej.

Jag tittar på honom ibland, i smyg, och känner hur hjärtat värker för den 43-årige mannen i vars gröna ögon det bor en sådan vilsenhet och ensamhet att det ibland överväldigar mig. Jag ser på honom och vet att han har förlorat nästan allt. En dotter som tog så otroligt många år, motgångar och resor att äntligen få. En dotter som för honom är allt. Och en fru. En fru som tar med sig den adopterade dottern till ett land på andra sidan jorden och inte har för avsikt att återvända. Och en mor. En mor som var den stora tryggheten. Styrkan. Stöttepelaren. Han höll henne i sina armar när hon dog. Ensam. På andra sidan jorden. Och jag lyssnar på honom när han säger han vill sälja alla sina möbler. Han är trött på dom, säger han. Jag vet sanningen. Vet att det är för att allting han äger påminner om allting han förlorat. Och sättet hans röst blir ostadig när han talar om saker hans 5-åriga dotter sagt över Skype förstör mig.

– Hon frågade mig häromdagen varför hennes mor aldrig tar med henne för att hälsa på mormor, säger han.

Och så blir det tyst. För jag vet hur ont det gör och ingen utav oss vet vad vi ska säga utan att våra röster bryts. Så vi ler och håller god min och koncentrerar oss på maten och tv:n istället. Och någonstans därinne hör jag den där lilla viskningen. Den säger att den är glad att jag inte sade nej, trots att jag ofta tycker det är svårt och jobbigt att umgås med honom. För han är inte alltid så lätt. Och han pratar alldeles för mycket, så mycket att folk blir trötta. Att det är för att tystnaden dödar honom, det är lätt att glömma när man bara tänker på sig själv. Jag vet. För det händer även att jag blir trött. Ofta. Och jag får alltid lika dåligt samvete.

Men ikväll är jag glad. För jag vet att han blev glad över vårt besök. För jag vet att han älskar mig och skulle göra allt för mig, precis som han skulle för mina kusiner och syskon och mostrar och föräldrar. För även om vi inte alltid drar jämnt och även om våra åsikter skiljer sig i det mesta, så är han min morbror. Den enda riktiga jag har och den som var min häst och min Patrik Swayze och min clown när jag var liten. Den som körde oss till stränder och cirkusar och tivolin och biobesök. Den som ställt upp med pengahjälp och sovplats. Och det enda han egentligen begär är att inte bli bortglömd. Inte bli tagen för givet. Och i det stora hela, vad är då ett par timmars för mycket prat?

Att finnas där, om så bara nångång ibland, för en fika… Är det inte det kärlek handlar om?

Det där om att vara själv men inte ensam, ensam men inte själv

Idag har jag vandrat planlöst omkring. Vädret har varken varit bra eller dåligt.. bara väder. Den intetsägande typen av väder som liksom inte är någonting. Någon form av gråzon. Och när jag sitter där på en bänk och lyssnar på Mumford & Sons tänker jag att det är en befrielse att trivas i sitt eget sällskap. För jag vet folk som inte gör det, folk som avskyr varje ensam minut och som liksom är döda när de inte är med andra. Själv är jag som vädret – mittiemellan. Jag är social, men inte översocial och jag trivs samtidigt med min ensamhet, så mycket att jag ibland bara MÅSTE ha den. Tiden med mig själv. Har aldrig haft några problem med att sitta tyst och lyssna på musik hela dagarna eller vandra omkring på gator utan sällskap, mer än de röster som följer mig vart jag än går. Nej, jag menar inte multipla personligheter, utan min MP3-spelare.

Det är en himla skillnad på att vara själv men inte ensam och på att vara ensam men inte själv. Jag har erfarit bådadera. Jag tror dom flesta av oss har det..?

Trivs du i ditt eget sällskap?

Och så lite Mumford & Sons

För vänskap har ingen ålder

Ibland kommer jag att tänka på den lilla farbrorn som brukade äta på restaurangen där jag jobbade efter studenten. Jag minns mitt hjärta värkte för honom första gången jag såg honom. Klockan var strax innan tre en onsdagseftermiddag och den stora lunchrushen hade just lugnat ned sig och kvar fanns bara ett fåtal gäster. Och så han. Den lilla darrhänta farbrorn med sin käpp och de vänliga blå ögonen. Jag minns jag hjälpte honom med kaffet när jag såg hur han fick kämpa för att inte spilla. Och jag struntade i min snikna chefs ord om att inte ställa fram för många mintkakor efter klockan tre och han blev så glad att ögonen tårades och han gav mig en såndär bräcklig kram som bara en gammal darrhänt liten människa kan ge. Och jag tänkte han måste vara ensam.

Det blev början på en fin vänskap. Efter det där första mötet kom han alltid tillbaks, varje onsdag strax innan tre i nästan sju månaders tid. Han brukade fråga efter mig, betala en lunch och så satt han där vid sitt vanliga bord intill de stora fönstren och jag brukade sätta mig med en kopp kaffe och lyssna på hans historier om karriären som journalist och historier om sonen i Göteborg som han sällan träffade. Och jag frågade varför och han log, liksom skrockade för sig själv, fast hans ögon skvallrade tydligt om hur sårad han var.

– Dom har inte tid med en gammal gaggig gubbe som jag, svarade han och mitt hjärta värkte ännu mer.

Jag fick ett litet vitt kuvert instucket i handen en utav dom där eftermiddagarna när han skulle gå hem. Och jag öppnade det senare och det trillade ur en femhundring och jag minns jag grät när jag läste det lilla brevet som dom darriga händerna skrivit och tackat för att jag visade honom vänlighet och för att jag lyssnade och för att jag inte viftade bort honom som en galen gammal gubbe.

Ibland fikade vi utanför jobbet och en gång minns jag vi var på Kulturhuset för att se på gratisfilmerna som visades under filmveckan. Och han höll min hand under hela filmen och senare berättade han hur mycket jag påminde om hans barnbarn och jag minns jag alltid undrade vart dom där barnbarnen höll hus. Varför ingen kom och hälsade på honom oftare och varför man lät honom känna sig så ensam.

Så träffade jag sonen. Han från Göteborg som inte hade tid. Han som skällde på sin pappa för att han tog mer än en mintkaka och råkade spilla kaffe. Han som inte erbjöd sig betala för sin pappas lunch. Han som kom fram till mig och sa att jag inte skulle bry mig om hans pappa för han var bara gammal och sällskapssjuk och han bad om ursäkt för att pappan var jobbig. Och där satt min lilla farbror bara någon meter bort och hörde allting och man kunde tydligt se hur han liksom krympte och hur hans huvud började hänga sådär som en ledsen människas huvud hänger. Och jag var arg. Jag var så väldigt arg att ögonen tårades när jag svarade att jag visst inte kände mig tvingad att umgås med den lilla farbrorn utan att jag faktiskt trivdes i hans sällskap. Och så gick jag till personalrummet och grät. För sonen var så kall och elak och min lilla farbror så ensam och jag tänkte att sådär kommer jag aldrig någonsin behandla mina föräldrar när dom blir äldre.

Jag sa upp mig senare den vintern. Flyttade till Spanien. Och den lilla farbrorn grät när han fick veta, för jag var hans enda vän. Och vi höll kontakten ett tag, men jag har alltid varit dålig på att höra av mig med jämna mellanrum och så småningom började det hända saker i mitt nya liv som fick mig att för stunden glömma livet och det jag lämnat kvar i Sverige.

Och igår fick jag syn på en såndär liten gubbe igen. Som såg så väldigt ensam ut. Och jag sa hej och log och han log mot mig med hela ansiktet, förvånat. Och jag tänkte jag ska maila min lilla farbror. Men så blir jag rädd. För det är över två år sedan. Och jag vet inte om han minns. Och jag vet inte ens om han lever…

Den ensamma, darrhänta, lilla farbror som blev så glad av mitt sällskap. Och jag tänker att vänskap inte har någon åldersgräns. Och inte kärlek heller. Och det är fint.

Så jag undviker Honom

För första gången sedan vi började prata igen undviker jag att logga in på MSN det första jag gör när jag sätter mig framför skärmen. Och jag tänker inte på det förrän nu, nästan två timmar senare, och inser att jag nog undviker honom. Försöker hålla honom lite på avstånd. För jag tror inte riktigt jag kan hantera det här. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Vet inte riktigt hur man gör för att släppa in någon, som bränt dig så många gånger förr, innanför de skyddande, madrasserade, mjukfluffiga, men hårda och bestämda väggarna.

Jag började bygga för längesen. Så längesen att byggnadsarbetet efter ett tag fortsatte på egen hand, utan att jag behövde anstränga mig. Det var sån jag blev. Och nog har där funnits sprickor och vattenskador på mina väggar och med andra har jag faktiskt kunnat slappna av. Men med Honom vet jag inte om jag nånsin kommer kunna andas normalt igen. Jag vet inte om det där med tilliten nånsin kommer kunna byggas upp helt igen. För varje del av mig som vill vara med honom, är det en annan del av mig som backar, får panik. För varje steg framåt från hans sida, är det två steg bakåt för min.

Kan någon smart människa som förstår sig på det här och är betydligt objektivare än vad jag själv är i frågan vara så väldigt vänlig att förklara för mig vad det är som händer?

För det är så svårt att vara ärlig mot Honom när jag inte själv förstår. Och jag vill inte ljuga. Jag vill inte låtsas. Och jag är så väldigt trött på den där paniken. Och på bristen av tillit.

Och jag blir så väldigt osäker på mig själv när han är osäker. Jag blir så väldigt osäker på oss när han gång på gång visar sig ha problem med att vara ensam.

För jag vet ju. Han är aldrig singel. Bor aldrig utan en flickvän. Ibland undrar jag om han föddes utan förmågan att vara det. Singel. Ensam. Fungera på egen hand. Och det, om något, skrämmer mig.

För hur ska han någonsin kunna lova sig till mig om han kommer behöva vara ensam, på andra sidan havet, 80% av tiden?

Så jag undviker Honom. För jag vet inte hur jag ska bete mig. Och jag vet inte om jag orkar.

Maslows lilla apa

Igårnatt var det helt omöjligt att sova. Hur mycket jag än försökte och knep ihop ögonen så gick det inte. Försökte med musik. Utan musik. Och med musik igen. Räkna får hjälpte inte. Inte heller reglering av temperaturen. Läste, sms:ade halva världen och skrev. Men hur jag än vände och vred på mig så ville inte oron försvinna. Den där gnagande känslan i magen och klumpen i halsen efter vårt tidigare samtal.

”What happens when I leave.. and you’re feeling lonely again?”

En enkel fråga. Men svaret var inte lika simpelt att finna. Och det gjorde ont. Det visste han. För jag kan inte ljuga. Inte för honom. Och därför spelade jag oförståendes, frågade vad han menade med sin fråga, trots att jag egentligen förstod mer än jag ville säga.

Det var N han syftade på. För jag kan inte ljuga för honom. Och han har länge vetat om N. Trygga, ensamma N som använder mig som flickväns-substitut lika mycket som jag använder honom. N, som behöver min närhet lika mycket som jag behöver hans. Utan krav. Utan förhoppningar. Utan regler. Utan framtid…

Så ja, han vet om N. Och han vet om hur mycket jag behöver närhet. Hur jag kastar mig fram och tillbaks i sängen av rastlöshet när där inte finns armar som håller om. Hur jag gråter torra tårar och skriker stumma ord av saknad. Hur min kropp söker värme och ömhet. Han känner mig så väl.

Jag är som Maslows lilla apa. Den man gjorde experiment med för att styrka teorierna om behovstrappan. Den som nästan dog (eller den kanske gjorde det?) i brist på ömhet och kärleksbetygelser. Precis så. Precis så brukade jag dö hela tiden innan jag lärde mig tänka bort, förtränga, ignorera och byta ut. Innan jag började med hela substituts-grejen.

”What happens when I leave… and you’re feeling lonely again?”

Jag vet inte. Det var det enda svar jag kunde ge. Det enda ärliga. För jag har ingen aning. För där kommer inte finnas någon N med vackra axlar och trygga armar. Och där kommer inte finnas någon Lee med grädd-och-jordgubbskyssar att glömma med. Inte heller någon Snyggast i Stan med pannpussar att ge mig. Och ingen eldfängd Portugis att dricka bort sorger med, för att sedan somna i hans armar. Där kommer inte finnas någon… Och jag kommer bli den lilla ömhetstörstande apan igen. Kommer sitta där och vänta.

Och jag tänker att det är nog bäst jag hittar en vän. Eller flera. Kanske i samma land som jag själv den här gången. Gärna i samma stad. Vänner att simma i vin med. Och att glömma bort sig på dansgolvet med. Vänner som får det där skrattet – som egentligen är jag – att minnas varför man skrattar. Vänner vars vän jag kan vara och vars problem jag kan få mig att glömma mina egna en stund. Vänner som tycker om kramar och pussar och mysiga filmkvällar lika mycket som jag själv..

För jag vill inte vara den lilla apan. Jag vill inte vara den som dog av brist på närhet.