Monthly Archives: juli 2010

The Stoning of Soraya M.

JUST… SE DEN!

Annonser

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

The power of flowers

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Där livet går sin gilla gång

Somliga saker förändras aldrig. Som hur skönt det är att komma hem till det gröna och lugna och välbekanta, efter en tid borta. Som kärleken till doften av sommarregn. Och som livets gång i den lilla småstaden där jag är uppväxt. Platsen där alla känner alla och tiden tycks ha stannat, trots att den gått hur fort som helst.

Ibland saknar jag det. Hur självklart allting ibland kan kännas när man är hemma. Hur man kan varenda väg och gata och torg och naturligheten i att hälsa på förbipasserande människor. Hur tiden liksom upphör att existera och hur de gamla kompisgängen består. Men oftast är jag lättad att jag valt att gå en annan väg. Vidga mina vyer. Slänga mig utför. Inga egentliga livlinor, inga plan B’s om någonting skulle fallera. Inget ont om de som inte gått samma väg som jag – våra drömmar är olika – men att stanna här skulle ha drivit mig till vansinne.

Det blir så väldigt självklart när jag åker där i min pappas blå, halvskruttiga Peugeot. När jag liksom hör mig själv sucka av ren och skär lättnad över att inte ha hamnat där så många andra hamnat. I smeten där allt handlar om antingen familjeliv eller att skaffa sig yngre och yngre flickvänner medan man själv mest förfaller. (Okej jag är inte kille, men om jag varit det så…) Jag ser på killen som på tiden jag bodde här var skolans populäraste kille. Tuff och cool och snygg. Nu är han rätt tjock. Och hans flickvänner blir bara yngre och blondare. Och jag kan inte låta bli att undra om han verkligen är nöjd. Glad med livet han lever. Jag vet inte. Kanske. Allt jag säger, allt jag vet, är att jag själv aldrig skulle kunna nöja mig med det.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Abstinens

Rastlösheten river i kroppen. Det är nu det börjar på riktigt. Abstinensen. Och jag letar frenetiskt efter sista-minuten-biljetter. Mowgli. Måste till Mowgli. Fyra månader kan ses som en evighet. Eller ingen tid alls. Oavsett vilket så måste jag erkänna: hela jag skriker av saknad när jag är borta från honom i vetskapen om att vi inte ses om tio minuter eller en timme eller två.

Måste hem.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

A lil’ less conversation, a lil’ more action please

Och så helt plötsligt är det som om Tom Cruise himself beslagtar Mowglis kropp. Med ett jättesprång, likt en katt fast inte fullt så graciöst, kastar han sig mot dörren och fötterna upp mot väggen och jag bara stirrar chockerat när den silverfärgade porten slängs upp av hans tyngd.

– Ehm… Det känns lite som om den där filmen påverkade dig lite..?

– Ja jag kände mig faktiskt lite som Tom Cruise när jag hoppade..

Mowgli vänder sig om och flinar. Och jag kan inte annat än att skratta och skaka på huvudet när han lite generat (jag svär det är rodnad jag ser på hans kinder!) säger:

– Du har ju sagt att du vill ha mer action i tillvaron.

Precis där och då bestämmer jag mig. Om jag en dag ändrar mig och plötsligt vill ha barnändå, då råder det ingen tvekan om vem fadern ska vara.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Men med det sagt..

Jag tänker bestämt hoppas på ett scenario så jävla helvetes bra att ingen utav oss ens kunnat tänka oss det.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om man spolar framåt (probs too much!)

Det är tyst i huset. I gästrummet ligger jag och Mowgli utsträckta och småpratar, såsom vi så ofta gör när himlen släckts och vi båda är på väg att somna. Men så blir det plötsligt tyst. Väldigt tyst. Så väldigt och intensivt tyst att det dånar i öronen på mig. Mowgli tänker. Jag kan höra tankeverksamheten som pågår, lika tydligt som om jag stod precis bredvid den största högtalaren på discot och tryckte örat mot. Och jag har aldrig haft mycket emot tystnaden som ibland uppstår, men just den här tystnaden får min mage att reagera och något, kalla det kvinnlig intuition den som vill, säger mig att jag måste fråga.

– Nej… Det är inget, mumlar Mowgli, men jag tror han själv märker hur lite jag tror på det han säger, för han är bara tyst i någon sekund innan han ändrar sig. Jag… tänkte bara att tänk om Pocahontas aldrig kommer vilja ha barn med mig..

Och jag vet inte varför, men orden kommer lite som ett slag i magen. Tycker mig kunna höra något i hans röst som liknar vemod eller kanske oro. Som om han anar ont som kommer hända, och inte jag. Och jag minns hur han tittat på Fotografens och Kiwis yngsta son, inte mycket större än att han får plats i Mowglis båda händer. Jag minns hur han lett det där leendet som gjorde mig alldeles knäsvag. Hur han pussat den lilla pojken på huvudet och sagt godnatt. Och jag vill nästan gråta.

Jag ligger vaken när Mowgli har somnat. Länge. Tittar blint ut i mörkret och skapar scenarion. Hjärtat värker. Slår fort, men tyst. Som om det inte vågar göra ljud ifrån sig. Och jag kämpar för att rygga undan rädslan som kommer smygandes. Ryggar när jag i mörkret ser bilder av framtiden. En framtid där jag fortfarande inte vill ha barn och Mowgli driver bort från mig. En annan framtid där jag fortfarande inte vill ha barn, men där Mowgli stannar. För kärlekens skull. Men aldrig fullkomligt lycklig. I den framtiden kommer jag aldrig ha förmågan att ge honom det han vill ha. En tredje framtid blir synlig. En där jag är gravid, Mowglis barn. I den tredje framtiden är vi glada. Vi ler och Mowgli är förväntansfull. Men jag gråter i hemlighet, i undangömda vrår. Över min förändrade kropp som skrämmer mig. Över att jag är rädd att något ska gå fel. Över att jag inte ska orka hålla uppe skenet. Över att jag gått med på att göra någonting så stort fast jag egentligen inte vill.

Det finns såklart en fjärde framtid. Den gör mig också sällskap i mörkret. Det är en framtid där vi båda får det vi vill. Han sitt barn, jag mitt lugn och kärleken och honom. Och barnet. En framtid där jag inte är så rädd. En ljus framtid. Men i skuggan av den första och den andra och den tredje framtidsvisionen krymper den. Blir suddig och svag där dom andra är skarpa och konkreta. Gör inte mycket intryck där dom andra skrämmer mig till tysta tårar.

Och mitt i allt det där ler jag bistert åt ironin. Ironin i att ha hittat någon som honom och kanske aldrig kunna ge honom allt han i slutändan vill ha. Och jag ler lika bistert åt faktumet att vi inte ens varit tillsammans ett halvår och jag ändå tänker som jag gör tillsammans med honom. Hur han ibland får mig att tänka. Jag gör aldrig det. Tänker aldrig så. Annars. Har aldrig riktigt och helhjärtat vågat planerat en framtid med någon, av rädsla att förlora denne innan vi ens hinner nå dit. Och jag tänker jag borde sluta tänka så mycket. Jag är 23, jag vet inte vad ordet ekonomi betyder och jag har knappt en aning om vad jag vill göra med mitt liv. Varför ligger jag och bekymrar mig över hur framtiden kommer att se ut? Den är så långt borta. Det finns så mycket jag vill göra innan jag ens kommer dit. Dit. Den där platsen och tiden som jag inte ens vet vart den finns. Om den finns.

Och så minns jag igen. För honom är det annorlunda. ‘Dit’ känns nog närmare för honom är vad det känns för mig. ‘Dit’ kanske är mer avgörande för honom än vad det är för mig. Och det skrämmer mig. Det skrämmer mig, det skrämmer mitt huvud och det skrämmer mitt hjärta. Vi tre vet ju. Vi kan inte ge några löften om förändrade åsikter och viljor..

Till slut somnar jag. En sista, utmattad suck. Och allt suddas ut. Äntligen. Jag går händelserna i förväg anyways.

10 kommentarer

Filed under Uncategorized