Tag Archives: N

Ain’t it funny…

Så kommer då orden jag väntat på. Jag tänker jag borde varit mer mentalt förberedd – ändå är det som ett slag i magen när jag inser att jag faktiskt förlorat ännu en vän till det där jävliga. Eller åtminstone rätten att spontant höra av mig. Rätten att skicka ett sms och fråga hur han mår, eller kommentera bilder på Facebook. För vad?

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag HATAR svartsjuka! Jag HATAR bristen av ryggrad! 

Annonser

11 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om sådant som inte får förstöras

Klockan är alldeles för tidigt. Jag vet inte om det är det enorma oljudet utanför mitt fönster som väcker mig eller om det är sms:et jag får, men oavsett vilket så är det alldeles för tidigt. I det halvvakna tillståndet jag befinner mig i ser jag att det är N. Sms:et vill säga, inte oljudet utanför mitt fönster. Och jag kan inte hjälpa att jag ler åt det lilla tecken av liv. För det har varit tyst ett tag nu. Ända sedan den kvällen då han somnade på min systers golv och sade saker han nog inte riktigt borde sagt. Han frågar hur jag mår nu. Och berättar att hans mamma pratat om mig. Att hon kommit hem den där kvällen för några veckor sedan och utbrustit att den där Fariahn, hon var ju helt fantastiskt snygg. Och jag skrattar och tänker tillbaks på min systers födelsedag då dom alla varit där. N’s föräldrar och bror och mormor och.. Nästan alla. Men inte han. Och inte hans flickvän.

På väg till jobbet ringer han. För att fördriva tiden lite, säger han. Säga hej. Och det är fint att höra hans röst igen. Den där djupa, sträva rösten med så mycket karaktär. Och jag ser framför mig hur han ler. Hur hans blå ögon glittrar till när han skrattar och hur han liksom viker undan den skarpa blå blicken. Jag minns varje detalj så väl. Kanske för att tiden vi spenderade ihop aldrig hann bli förstörd. Jag vet jag har sagt det förr, men tanken slår mig ofta. Hur fint det är med det där oförstörda. Jag frågar honom vart han var, den där kvällen då hans familj var hemma hos min. Säger att jag tycker det var synd att han och flickvännen inte var där, när alla andra var det. Och så blir det tyst.

– Det blev lite fel va? frågar jag och känner genast en viss ledsamhet över att jag känner igen mönstret.

– Ja.. Man kan väl säga du inte är så populär hos henne. Hos hela min familj, men inte henne.

N skrattar till, men jag tycker mig kunna höra ett visst vemod i hans skratt. För han vet ju. Och jag också. Att det inte var något mer än att han sov på en långsida och jag på en kortsida. Att det enda vi gjorde var att sova och ingen ens rörde vid den andre. Förbjuden frukt som inte får förstöras. Han vet. Och jag också. Så jag såg till att inget utrymme fanns för något annat. Ändå ser hon mig som ett hot. Jag vet hon gjorde det redan när vi hälsade på varandra första gången. Trots att hon inget visste om allt det där oförstörda. Trots att vi aldrig någonsin hört talas om varandra. Trots att han gör allt för henne och lite till.

– Det var fint att prata med dig igen, säger han.

– Ja, nickar jag. Och så lägger vi på. Som i en amerikansk film utan att säga hejdå. Och jag undrar sedan, när jag sitter där och ser ut genom fönstret, om det är så det ska vara nu. Om det är så det alltid kommer vara. Om jag alltid kommer vara ett hot. Om vi aldrig mer kommer kunna umgås som vänner. Om historian alltid måste upprepas.

 

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Midsommarnatt – om sådant som varit och inte blir igen

Och så träffas vi igen. Bland jordgubbsmojitos och syskon och vänner och hundar. En flyktig blick och jag kan känna nervositeten. För vi vet, men troligen inte hon och min syster vet och hans bror vet, men troligen inga andra. Och kanske är inte N’s nya flickvän en sådan som jag. Som inte ser faror i sådant som en gång varit men aldrig mer blir. Jag vet inte, men jag tror nog det. Kan känna hennes blick ibland och undra om hon undrar. Kan känna N’s blick och undra om hon, den nya, finner trygghet i dom axlarna lika mycket som jag en gång gjorde.

Vi hamnar på balkongen med drinkar i händer och talande tystnad. Och jag skrattar. Frågar om han tycker det är svårt och han frågar mig detsamma. Ser på mig med förundrad blick när jag skakar på huvudet. När jag påstår jag inte ser problemen med att träffa ex och nästan-ex och sådana som hade kunnat vara ex men aldrig fick en chans att bli det. Han säger jag är annorlunda och jag säger att jag vet. Att få tänker som jag och att det är därför jag aldrig verkar finna rätt. Och jag undrar om det ibland inte vore enklare att vara som honom. Som alla andra. Men jag tror inte det. Inte enklare. Men kanske mindre ensamt. Allt det där funderar jag över medan jag ser sommarmörkret falla över det lilla samhället vid vattnet.

Han somnar på min systers golv sen, när alla andra gått och lagt sig. Mitt i filmen hör jag honom snarka lätt och ler. Minns hur jag en gång brukade ligga bredvid honom och le, precis som jag gör nu. Det är inte min plats längre. Har aldrig riktigt varit. Och jag borde väcka honom, tänker jag där jag sitter bredvid. Skicka hem honom till den nya som säkert ligger i sängen nu och undrar vart han är. Och så plötsligt.. Starka armar om min midja och den välbekanta doften. Värmen från hans kropp jag så väl minns. Han mumlar i sömnen och jag undrar om han vet. Att det är jag och inte hon. Jag vet redan svaret. Så jag skakar honom med varsam hand och säger han måste vakna. Det är dags att gå nu. Och han vaknar till slut, tillräckligt för att lämna golvet och inta soffan. Och kanske är det inte helt bra, men det får duga.

Där ligger vi sen, han sovandes på långändan och jag på kort. Jag ligger där och lyssnar på jämna andetag. Samma andetag jag fann tröst i den där vintern då hjärtat åter brustit. Den vintern då hans klarblå ögon tinade upp och värmde ett fruset hopp och en törstande själ. Och det är fint ändå, att få somna in till samma andetag utan att gå tillbaks till sådant som redan varit och sen gått vidare. Sådär en midsommarnatt i ett bortglömt samhälle där brustna hjärtan sover.

14 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om sådant som är oförstört

Av alla människor är det N som ringer. Den raspiga rösten kallar fram ett igenkännande leende på mina läppar. Sprider värme i min själ och ro i mitt sinne. För hur trasig jag än känner mig så är det i alla fall ett minne som står intakt. Minnet av vår tid tillsammans är bevarat såsom alla minnen bör vara bevarade. Oförstörda. Orörda. Lika vackra som de lämnades för att vi båda skulle finna kärleken i andra. Han ber mig berätta om det där nya. Jag sluter ögonen och skrattar tappert. För ett ögonblick lutar jag huvudet  mot den vita fasaden och vilar i tystnaden. Lyssnar på staden runtom och hör hur han ler. Finner tröst där,  i det hesa skrattet. Enkelheten i vår relation limmar ihop mig för stunden. Vi har alltid kunnat skratta när det varit svårt. Till och med där vi satt i hans soffa och blottade våra trasiga hjärtan i vetskap om att vi aldrig skulle kunna hela den andres. Där fann vi tröst. Jag i hans röst, hans skratt och mot hans breda axlar.

Du ska vara glad, Fariahn. Det är därför jag ringer.  Du har alltid gjort mig så glad. Fortsätt alltid vara sån. 

Och för ett ögonblick önskar jag att jag kunde få vara där igen. Vila i det enkla mot hans axel och bara vara tyst. Vi hade aldrig varandra, men var aldrig riktigt ensamma. Och där i skymningen utanför baren är han just den vän jag behöver. Honom kan jag inte svika. Minfältet når honom inte.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Om att skymta det andra inte får

Han med axlarna hör av sig. Säger han är på begravning i storstaden. Att han önskar där fanns tid och utrymme för att åtminstone säga hej. Och jag kan inte låta bli att le. För han tänker fortfarande på mig ibland. Saknar mig lite. Och det är något med allt det här som gör att det känns så fint. Vetskapen om att han trivdes i mitt sällskap. Att han vågade låta mig titta in bakom det där yttre ibland. Skymtar av det mjuka och fina som gömmer sig därinne. Jag vet jag är en av få som får komma in.

– Vi går alltid om varandra, säger jag.

Ja.. Vi gör visst det, skrattar han.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om axlars trygghet & det bakomflutna

Jag vet genast vem det är. Trots att jag inte känner igen numret och trots att avsändaren inte står skriven. Men där är den ändå. Känslan i magen som säger mig det är han. Inte för att det i sms:et står något särskilt, utan bara för att jag vet att jag vet. Ni vet. Ibland plingar det till i magtrakten långt innan poletten trillar ned däruppe.

Där jag sitter på tunnelbanan på väg för att möta upp Hoppetossa, Peruanskan och Jess, kan jag inte låta bli att le. För jag kan inte ignorera värmen som sprider sig i mig, inte heller glädjen över att han hör av sig. För det var ett tag sedan. Vi funkar ju så. Jag funkar så. Och jag tänker på dom där axlarna jag i mörkret fann trygghet hos. På de grova, men mjuka, nästan försiktiga arbetarhänderna. På smutsen som prydde hans ansikte sådär ibland när jag träffade honom efter jobbet. På hur jag tvingat i honom av mitt vin, full av skratt, där i soffan. Och nu, när jag tänker tillbaka på den kallaste vintern jag minns, minns jag också den värme jag fann hos honom. I förståelsen. I skedandet. I de skrattfyllda karusellåkningarna på isen.

Och när han skriver att han saknar mig lite så tror jag honom. Jag vet det är därför han hör av sig. Jag vet det är därför han vill vara min vän. Och jag vill vara hans. För även jag saknar att sitta där i hans lägenhet och skratta i samförstånd och småkivas. Och jag älskade stunderna vi tillsammans flydde ensamheten. Två vilsna själar i jakt på någon om förstod. Jag älskade det enkla och kravlösa med vår vänskap.

På något sätt höll han mig vid liv under de där mörkaste månaderna på året. På något sätt betydde det visst mer för oss än vi trodde. På något sätt, tror jag, att han räddade mig. Lite.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Min första kyss

I morse kunde jag inte låta bli att sakna N igen. För ibland blir det så väldigt in-your-face att man är singel och av nån anledning saknar jag honom lite då. Som när jag försöker smörja in min egen rygg. Man är ju inte gummimannen (kvinnan?) liksom, och hans händer är så väldigt mysiga. Dom rör vid mig på ett sätt som får nackhåren att resa sig och jag bara dör av välbehag. Vill pussa hans fingertoppar och säga åt dom att aldrig sluta vidröra min hud.

Men det kan jag ju förstås inte.

Men trots att jag vet det så kan jag faktiskt inte låta bli att sakna. För han är så väldigt enkel att vara med. Och det är faktiskt lite sådär småspeciellt att efter alla år man känt varandra, få ihop det litegrann med killen man gick i mellan- och högstadiet med. Just samma blåögda kille som man var kär i när man var en sisådär tolv till fjorton år och fnissandes skickade lappar till i klassrummet. Och just samma blåögda kille som var den egentliga orsaken till att jag skaffade mitt första emailkonto, mest för att han bad mig göra det. Och precis samma lilla N, med de blå blå blå ögonen och blyga, men på något vis ändå småkaxiga, leendet skickade en gång ett vykort till mig med två små valpar pussandes på framsidan. Och häromdagen kom jag faktiskt på att han – hör och häpna – var min första riktiga kyss. Hur kommer det sig att jag glömt det?

Så ja, N är allt lite speciell alltid. Sådär som barndomskärlekar är. Sådär att man inte riktigt kan låta bli att le när man tänker på honom och rodna en aning när folk pratar om honom. Sådär att man inte kan låta bli att sucka när man tänker på hur fantastiskt det är att krypa tätt, tätt intill hans vackra skuldror, med hans fingrar inflätade i mina, medan man lyssnar på hur hans andetag blir långsamma och rytmiska, talar om att han somnar.

Och ibland tänker jag lite… Att hade det bara varit så att mitt hjärta inte varit upptaget och hans hjärta inte varit så ihoplappat och ingen utav oss så rädd att bli sårad… Då hade jag nog kunnat bli kär.

3 kommentarer

Filed under Uncategorized