Monthly Archives: oktober 2011

Livstecken

– Moder Jord är förbannad idag, säger hon och skrattar högt. Med yviga gester och stora hår spinner vi vidare på att det nog är ett personligt angrepp mot oss, det där med det fientliga vädret. För nog är väl vädret på lite sällsamt dåligt humör denna höstdag. Och nog tackar vi gudarna lite extra för våra varma jackor när vi går där genom regnet och rusket.

Vid hennes stora, överfyllda matbord sitter vi senare uppkrupna på stolar. Den finlemmade, vågpälsade katten spinner förnöjt till det trygga ljudet av en vit värmefläkt. Surrandet påminner om förra vintern – vilsenheten och kylan, men också den lilla gnutta hopp som aldrig falnade helt. Och den påminner om all den tiden jag på vintern spenderade i min skolas teaterstudio under min gymnasietid. Det är något med fläktens ljud som skänker en viss tröst, en slags inre frid jag inte riktigt kan förklara. Lite får den mig att känna som det känns att ligga uppkrupen i en mors knä när man är liten och inget i världen kan trösta förutom att ligga just där och vara sådär liten, med moderns fingrar dansandes i ens hår. Och så sitter vi. Plexi och jag. Ena stunden djupt försjunken i skolböcker, för att i nästa plötsligt brista ut i högljudda reflektioner kring de relationer vi haft i våra liv. Relationer med vänner, män, mödrar och syskon. Våra erfarenheter yviga som våra gester, våra utbredelser stora som våra hår. Högljudda. Alltid lika högljudda. Och det är så fint att vara så olika, men så lika och ändå inte alls. Så fint att möta människor man fascineras av, lite mer för var gång man får komma snäppet närmare kärnan. Hon är en sådan. Jag minns jag fascinerades av henne redan första gången jag såg henne, där i caféterian alldeles i början av min universitetstid, långt innan jag visste att vi ett halvår senare skulle gå i samma klass.

Moder Jords vrede trappas upp ännu ett snäpp. Jag ser genom fönstret hur hon i raseri sliter trädens kronor. Och någonting med precis allt det som sker i just det ögonblicket skänker mig en sådan ro att jag önskar jag aldrig behövde lämna min plats där vid bordet. För Moder Jord är rasande, men hennes ilska når mig inte. Mig når bara värme och kärlek och glädje. För jag vet att efter regn kommer solsken och konflikter är en möjlighet till förbättring. Och jag är inte ensam om att rida ut stormen.

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

‘Love is the answer at least for most of the questions in my heart, like Why are we here? And where do we go? And how come it’s so hard?’

Jag ligger nedkrupen på sidan som vanligtvis inte är min och funderar. Ler åt kvällen som spenderats tillsammans med Hermanita och åt hur väldigt finurligt allting är. Livet alltså. Hela grejen är rätt finurlig. Hur saker och ting, på ett eller annat sätt, alltid tycks räta ut sig i slutändan. Kanske inte så snart som man vill, kanske inte så synligt till en början och kanske inte alls så påtagligt. Men sakta, sakta faller bitarna på plats. Allting korrigerar sig självt och man hamnar oftast där man hör hemma till slut. Så har det varit för mig hela mitt liv. Jag vill tro det är så för andra. För er som har viljan. Hoppet. Som inte ger upp drömmarna.

Någon spelar trombon i huset. Och jag inser plötsligt varför jag inte skriver som jag en gång gjorde. Svaret är enkelt, egentligen. Just nu, just precis nu, behöver jag det inte. Just nu, just precis nu, lever jag i nuet. I det jag har. Och just nu är det det enda jag behöver – för jag vet där väntar en framtid. Så jag behöver inte gå händelserna i förväg, behöver inte oroa mig eller rädas vad som komma skall. Jag vet där väntar en framtid. Och nuet kommer ta oss dit om vi låter det.

Så, mina vänner, ha tålamod. För jag tar inte avsked. Avsked ligger inte riktigt i min natur. Jag säger helt enkelt vi ses när vi ses och hörs när vi hörs. För jag återvänder. Det gör jag alltid, bara jag får min tid. Men just nu, just precis nu, vill jag vara i det jag har. Resten faller snart på plats. Au revoir.

8 kommentarer

Filed under Uncategorized