Månadsarkiv: mars 2010

Aldrig riktigt slut? Jo, nu.

Han på andra sidan havet mailade igår. Första dagarna efter jag satt punkt var han rasande. Förtvivlad, sa han. Insinuerade alla möjliga saker och slängde ur sig ord som i normala fall skulle gjort mig ledsen, men nu mest gjorde mig arg. Mail efter mail efter mail, flera gånger om dagen, trots att han inte fick några svar. Därefter följde tystnaden. Och faktum är att jag kände mig mest lättad. Som om dom där bojorna runt fötterna på mig löstes upp och försvann i tomma intet. Men så för någon dag sedan skrev jag tillbaks.

Jag berättade om Han med Bröstkorgen. Att jag visserligen bestämt mig för att sätta punkt redan innan Han med Bröstkorgen kom att bli mer än en vän, men att nu är det annorlunda. Nu har han trasslat sig in i mitt hjärta – och jag vill ha honom där. Han är välkommen. Han är bra för mig. Och jag berättade att orden han skrivit till mig i sina mail sårat mig. Att dom gjort mig arg och besviken och att jag inte förtjänade dom efter alla år jag ställt upp och väntat och försvarat och släppt in. Och jag bad honom gå. Lämna mitt hjärta ifred. Lämna min hjärna ifred.

Och jag visste han skulle lyssna. Den här gången skulle han det. För han bryr sig. Trots att allting han gjort och sagt under åren varit minst sagt tvivelaktigt, så vet jag. Och han vill jag ska må bra. Han vill jag ska vara lycklig. Så han lovade att gå.

– I will spend the rest of my life waiting, like I said I would. Don’t feel bad. Don’t feel pressured. That’s just my choice. And if one day you decide that you want me back, I’ll be there. I’ll be there with my feelings just as strong as they are now. Get married, have kids, start a life, do whatever. I will be ready to take on all of it if that day ever comes…

Kanske är det så. Jag vet inte. Men jag vet att jag har väntat färdigt. Och jag vet att han aldrig kommer att vänta på egen hand. Aldrig ensam. För det är sån han är. Och just precis därför kommer han att få vänta förgäves.

Nu är det slut på riktigt. Nu börjar den nya eran.

6 kommentarer

Under Uncategorized

‘Ain’t nothing else makes me feel this way..’

Han har gått och lagt sig och jag hittar honom med slutna ögon, lätt sovandes. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv när jag står där lutad mot dörrkarmen till hans sovrum och känner hur hjärtat svämmar över. Det är någonting med honom, tänker jag. Kan fortfarande inte sätta fingret på vad det är, men vad det än är så får det mig att sucka djupt av glädje och ömhet när jag tittar på honom. Och jag kysser hans panna. Stryker hans kind och ler när han reagerar på min beröring.

– Sov gott baby, viskar jag när jag kryper intill och kysser honom på axeln.

Och han vänder sig halvsovandes om, lägger en stark arm om min bröstkorg och drar mig närmare. Kommer så nära honom att det svindlar för ögonen, sådär som det alltid gör när jag kommer nära och alla mina sinnen uppfylls av honom. Och jag tänker igen att han alltid luktar så gott. Och förundras över hur hans hud alltid är precis lagom varm. Och hur hårt han håller mig, men ändå så mjukt. Och jag tänker på hur mycket jag älskar att höra honom andas vid min sida. Och hur mycket jag älskar när han skrattar.

– Tycker väldigt mycket om dig, mumlar han mot mitt hår. Och jag undrar, som vanligt, om han vet hur mycket det betyder när det kommer från honom. Om han vet hur glad han gör mig. Om han vet hur han fyller mitt hjärta med liv och färg och sång och kärlek..

Och jag tänker när jag ligger där, med hans kropp klistrad mot min egen, att såhär vill jag ha det. Just precis såhär. Honom.

6 kommentarer

Under Uncategorized

Och om hans fönkunskaper

Vi sitter intrasslade och läser bloggar. Hamnar på en där det undras över det där med fönar och varför det finns kall och varm luft att blåsa.

– Men åh.. Håret tar ju inte lika mycket skada av det kalla, säger jag.

– Jaha… Jag trodde det var för att det inte ska göra lika ont när man blåser på kroppen…

– Alltså.. Tror du det på riktigt?

– …..Håll käften.

Och jag kan inte hjälpa det men jag dör tusenfalt av skratt och han säger åt mig att hålla käften ett par gånger till i sedvanlig ordning. Inte konstigt jag är kär. Med honom kommer jag ju aldrig nånsin ha tråkigt!

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Om hans musikkunskaper

Han med Bröstkorgen och jag sitter och tittar på Idol.

– Gud.. det där är för lågt.. säger jag om tjejens låtval.

– Mm… Helt felt tonsteg. Skulle vart högre.

– Tonsteg?

– Mm.. Helt fel.

– HAHAHAHA! Tonaaaaart!

– Äh, håll käften!

Och gud vad han får mig att skratta. Och jag bara tycker om honom mer och mer och mer och mer…


(Såklart nämner jag inte det faktiskt finns nåt som heter tonsteg, för jag älskar att se honom sådär smågenerad och mitt hjärta liksom smälter. Så vi kan ju fortsätta låtsas som om det inte finns något som heter just tonsteg.. )

2 kommentarer

Under Uncategorized

Om Spanjoren

Det var sommaren 2008 och jag var vilse igen. Hade sökt mig till Spanien några månader tidigare för att söka efter mig själv och efter meningen med livet. Som dom flesta andra. Hade fått en chefspost på företaget jag jobbade för och jag visste inte alls vad jag höll på med, egentligen. Kämpade för att hålla huvudet över vattenytan och klarade mig för det mesta, men det tog på mina krafter och jag sökte återigen närhet. Det var så jag träffade Spanjoren.

Han jobbade i köket på mitt hotell. Jag minns fortfarande inte riktigt första gången vi talades vid, men jag tror det var kvällen då en gemensam vän bjudit med honom ut. Vi skulle alla ner till Magaluf och dansa och jag minns han hela tiden log mot mig. Såg nyfiken ut och var trevlig och hade nära till skratt. Och han var så väldigt olik dom andra spanjorerna, dom som stod parkerade vid väggarna kring dansgolvet och sökte med blicken. Jag trivdes i hans sällskap. Han var alltid så glad – och jag behövde någon som lyfte upp mig.

Det tog inte lång tid för oss att börja dejta. Och eftersom vi båda alltid varit sådana som gärna skippat dejtandet och hoppat direkt in i nästa fas, så tog inte det heller särskilt lång tid och snart visste alla att vi var ett par. Och jag minns alla dom nätter vi låg på balkongen i hans familjs trånga lilla lägenhet och tittade upp på stjärnorna och pratade musik. Vår egna lilla koja i direkt anslutning till hans lilla, lilla majaplantage. Där sov vi. Nästan varje natt. Och han brukade berätta för mig om sin musik, flamencosångare, och jag brukade berätta för honom om mina drömmar. Och han blev alltid tyst. För han visste mina drömmar inte var kompatibla med hans egna.

Mina chefer brukade klappa mig på ryggen och skrattandes kalla mig för hjärtekrossare av rang. Kanske hade de rätt ända från början, men jag vet att deras ord senare brukade ringa i mina öron. Trots att dom var menade som ett vänskapligt skämt. Jag minns jag tog åt mig, för jag visste jag sårade honom. Spanjoren med dom uttrycksfulla ögonen som bad mig stanna på hans ö. Som gjorde allt för att jag skulle älska honom.

Han tog med mig på hotell en gång. Det var dagen innan han tog med mig på El Barrio-konserten på arenan och han hade planerat det länge, fick jag senare veta. Spenderat halva sin lön på att överraska mig och göra mig glad. Och jag minns fortfarande hur förvånad jag kände mig när jag fick öppna ögonen och fann mig själv stå på en balkong vars utsikt fick mig att hålla andan. Och jag blev glad, självklart blev jag glad, men jag undrade. Varför gjorde han det där? Han visste ju…

Vi lät timmarna fly medan vi vandrade barfota på sandstränder och åt melon och badade i jacuzzis på hotellets spa-avdelning och jag var lite smårädd för kvällen och hur den innebar att jag skulle hamna ensam med honom i ett hotellrum. Bara han och jag. Och alla hans förväntningar. För jag kände det på mig. Där fanns någonting kvar, fler överraskningar. Och nu skrämde dom mig lite.

Jag satt där på balkonggolvet iförd en mjuk, vit hotellmorgonrock när han dök upp bakom mig med ett litet paket i handen. Och jag minns hjärtat nästan stannade när jag förstod det var en ask och genast visste vad som fanns däri. Han måste ha sett paniken fladdra till i mina ögon för han skyndade sig att lugna mig.

– Jag.. Det är ingen sån ring.. sa han och det skar i mitt hjärta när jag, trots att han försökte dölja det med ett leende, hörde hur sårad han lät. Jag hade gärna velat, men jag vet ju.. du skulle sagt nej.

Han grät när han lämnade mig på flygplatsen. Trots att han kämpade emot. Och jag grät jag med. För det gjorde ont att se honom ledsen och veta jag var orsaken. Men jag brukade trösta mig själv med att han nog snart skulle glömma. Finna någon ny. Enklare. Mer värd hans tid och presenter och kärlek. För jag visste inte hur man skulle ta hand om den. Och med tiden började jag glömma bort honom, för en människas minne gör så ibland. Glömmer. Och utav mitt huvud och mitt hjärta har det alltid varit hjärtat som varit starkast och Spanjoren fick aldrig riktig tillgång till den delen av mig. Den var upptagen.

Men han har inte glömt. Han låter mig veta det ibland. Han lät mig veta det igår när jag hittade en lång kommentar på en gammal bild från Spanien på Facebook. Och jag undrar varför han fortfarande hoppas på att jag ska ändra mig. Undrar varför han fortfarande tycker så mycket om mig. För allt jag gjorde var att göra honom illa, trots att jag inte menade det.

Och sen tänker jag att jag är dum som undrar. För jag vet ju svaret.

5 kommentarer

Under Uncategorized

Och så skrattar vi och pratar om killar

Vi sitter på Torget, Vackra H och Tandteknikern och V och jag. Gamla Stan vilar i kyla och halvmörker, men jag är fortfarande varm och rusig av glädje efter att ha återsett en av mina allra finaste vänner. Fortfarande bubbligt skrattig efter att ha fått syn på V’s stora leende på gatan och sprungit rätt in i hans armar och blivit snurrad runt, runt i luften som ett litet barn. Som på film.

Torget är mysigt. Vi sitter där bland tända ljus, dimmade lampor och det halvhöga surrandet från rösterna runtomkring oss. Och det är så väldigt härligt att prata engelska igen och våra fyra helt olika accenter roar oss. Vackra H med sin amerikanska gangsta-kinda-sätt att prata på, Tandteknikern med sin lätta franska brytning, V med sin mycket svenska betoning och så jag själv med min breda Londonaccent som jag råkat plocka upp under åren. Vi är så väldigt olika, alla fyra, men ändå inte och jag ler.

Och vi pratar killar, såklart. Det gör jag ju alltid i V’s sällskap och ikväll är inget undantag. Han tittar på mig, sådär granskande, skrattar lite och puffar på Tandteknikern. Jag har råkat försvinna bort i tankar för ett ögonblick och blivit påkommen.

– Aaahh… Vem är han!? kräver V att få veta och han nästan hoppar upp och ned där han sitter på den röda stolen. Och jag skrattar generat och berättar och eftersom det är V så visar jag en bild på honom och hans mage.

– Well, I’ve never met him, but baby… KEEP HIM! utbrister Tandteknikern och jag får lova honom att behålla killen jag träffar. Och så skrattas det högljutt och folk vänder sig om och tittar nyfiket på oss.

Sen är det Vackra H som berättar om Rapparen hon träffat en tid och som allting varit helt fantastiskt med. Tills hon skämtade en gång och han tog illa vid sig och slutade höra av sig. Och hon förstår fortfarande inte vad det var som hände. Tydligen har han nu gått och bestämt sig för att spela svårflirtad och hon vet inte om hon har lust med det spelet. Och hon pratar om hans läppar (som genast får mig att tänka på någon helt annans läppar) och om hur väldigt passionerad han är. Hon pratar om det som om det automatiskt skulle betyda att det handlar om kärlek.

– Love. Passion. I think it’s all the same thing, really, like.. säger hon och gör yviga handgester. Verkar övertygad och V, han hummar instämmande, medan jag själv och Tandteknikern förblir tysta. Och man fortsätter prata om det här med kärlek och passion och hur de egentligen hänger samman. Och så hör jag mig själv säga att

– Det ena garanterar inte alltid det andra..

Och det blir tyst igen och Vackra H tittar nyfiket under krull-luggen på mig.

– Vet du, du är skitvacker, säger hon. Bara sådär. Och jag rodnar och förstår inte alls vad hon menar, för jag tittar tillbaks på henne och ser en exotisk filmstjärna och tänker att hade jag bara varit mer intresserad av tjejer så hade jag försökt få tjejens nummer.

Sen pratas det om Amsterdam och rockstjärnor och jag försvinner en stund i mina egna tankar. Funderar fortfarande på det där jag själv just sagt. Funderar över kärlek utan passion. Passion utan kärlek. Och över passionerad kärlek. Tänker tillbaks på Portugisen och Gitarristen och Spanjoren och Han med Tatueringarna och alla andra. Försöker liksom placera dom i rätt fack utan att riktigt lyckas, för där finns han genast i mina tankar och ler mot mig.

– Åh jag älskar att se dig sånhär! hör jag V utbrista mitt i ett skratt och han kysser mina händer.

– Vad menar du?

– Åh, men gumman… Tror du inte jag ser? Det gör mig så glad att du träffat någon som får dig att må så bra. Äntligen!

Kusin Vitamin ansluter sig till oss och strax därefter blir det dags att skiljas åt och mitt hjärta värker lite när V kramar om mig och säger han kommer sakna mig och jag förbannar det där Ibiza som ska stjäla honom från mig i ytterligare 8 månader.

– Kom och hälsa på, säger han mot mitt hår och kysser mig sen på kinden. Jag och Ibiza och La Troya väntar på dig, det vet du. Och jag nickar bara för halsen är ihopsnörd och jag vill inte gå av tunnelbanan för att se honom försvinna bort igen.

– Jag älskar dig cariño, säger han.

Jag älskar dig baby, snörvlar jag.

Och så skrattar vi. För det är samma visa varje gång vi ses och skiljs åt. Min alldeles underbara V och jag.

3 kommentarer

Under Uncategorized

Lat

Vet ni hur svårt det är att ta sig upp ur en säng som luktar som snubben du är kär i? Inte ens faktumet att jag får dricka gratis vin hela eftermiddagen lockar särskilt mycket..!

”För jag ligger hellre här.. och luktar på mina kuddar”

Okej. Det där lät inte lika gulligt som Tjuren Ferdinand. Upp nu. För fan.

3 kommentarer

Under Uncategorized

Om en svällande känsla

Jag ligger här i hans säng och läser igenom mina egna blogginlägg. Märker själv hur mycket dom förändrats på sistone. Märker hur Han med Bröstkorgen letat sig in i varje litet inlägg, på samma sätt som han letat sig in i mitt huvud och hjärta. Och jag skrattar åt mig själv, för mina egna tankar roar mig. Skrattar åt hur jäkla såld jag faktiskt är.

Igår vandrade vi runt i stan, hand i hand, han och jag. Jag följde med honom på lägenhetsvisning och jag kunde inte sluta småle för mig själv där jag tassade runt i lägenheten, tittade på honom i smyg när han gick runt och knackade på väggar och ställde frågor och hummade för sig själv. Kunde inte riktigt hjälpa att jag kände mig lite imponerad. För jag är så väldigt dålig på sådant, affärer, och han verkade så väldigt säker på vad han gjorde..

Och han tog mig till Observatorieparken, höll mig i handen när jag skrattandes halkade uppför och där stod vi sen en stund och tittade ut över alla taken medan han berättade för mig om gånger han varit där med vänner och jag själv fantiserade om att sitta där med honom en sommarkväll med en flaska vin och bara sucka, sådär som man gör när man bara känner hur bra allting är och man inte vill vara på nånannanstans på hela jorden utom precis just där man är. Och igen tittade jag på honom, sådär halvt i smyg, och kände den där svällande känslan i bröstet.

Och samma svällande känsla höll sig kvar när vi satt där på fiket, intrasslade i varandra, och tittade på paret en bit bort. Blonda, med svarta Ray Bans och den där lite utstuderat svåra looken. Han läste tidningen och hon.. Ja, jag vet faktiskt inte vad hon gjorde men dom sa inte ett ord till varandra under hela tiden och vi kunde inte sluta titta och undra.

– Gud vad tråkigt dom måste ha det i sängen, sa Han med Bröstkorgen.

– Mmm.. Har säkert lampan släckt också, instämde jag.

– Sånnadär som ääälskar säkert..

– Ja.. säkert. Alldeles tyst. Med bara såndär älska-musik i bakgrunden..

– Mm.. Fan vad tråkigt.

– Mm, så jävla tråkigt… Vi kommer inte bli sånna, eller hur? Inga släckta lampor och du kommer aldrig säga åt mig att vara tyst, eller hur?

Och så skrattade vi och kysste varandra och jag drack mitt chai latte och pillade med håret på hans arm medan jag kände mig stolt och lycklig över att sitta där med just honom och inte den där blonda killen med Ray Bans som säkert var en sån som bad sin tjej vara tyst i sängen av rädsla för vad grannen skulle tycka.

Och den svällande känslan försvann inte under hela kvällen. Så fort jag tittade på honom var den där. Och jag ville bara slå armarna om honom och borra in mitt huvud mot hans bröst och sucka av ren glädje och berätta för honom hur stolt jag kände mig över att gå runt där, mitt i Stockholm, med just hans hand i min.

Jag ligger här i hans säng och pillar på halsbandet han spontanköpte till mig när han väntade på mig igår. Och jag skrattar. För jag är såld. Så jävla såld. Och jag älskar det.

2 kommentarer

Under Uncategorized

För alla vägar tog mig hit

Sitter på ett pendeltåg till centralen. Påväg till Han med Bröstkorgen. Och jag kan inte hjälpa det, men jag känner att mitt tålamod börjar tryta där jag sitter och hör hur den kvinnliga speakerrösten säger vi är lite sena för att det nånstans blivit lite fel. Det går sakta. Alldeles för sakta.

När jag sitter där med huvudet lutat mot fönstret, får jag syn på ett stort, vitt flygplan försvinna in bland de grå molnen. Och jag känner av det. Ressuget. Inte för att jag längtar bort, för precis här och nu är livet underbart, men för att jag älskar att flyga. Och jag längtar efter äventyr i solen och varma nätter och nattliga havsbad och brasor på stranden med en flaska Jack Daniels i ena handen och cola i den andra. Och för att jag älskar kicken jag får av att åka till främmande platser med främmande människor, utan att riktigt veta vad som kommer att hända. För att jag älskar att inte planera allting och istället se vart vinden tar mig. För att jag älskar att lära känna nya platser. Och människor. Och smaker. Och dofter. Mig själv.

I sommar kommer jag ha min första riktiga semester sen jag var kring tolv år. Och jag tänker jag vill resa. Hitta nya platser och människor att ta till mitt hjärta. Ta en miljon foton och sitta på nya torg och vandra på främmande sandstränder och upptäcka nya klippor och träd och drinkar och..

Vi brukade prata om det där. Han på andra sidan havet och jag. Det pratades om Italien och Frankrike. Amsterdam och Prag. Jag och Han och D och C. Juli. Cyklar och pennor och papper och kameror. Och mycket musik. Så naivt, tänker jag nu. Såhär i efterhand. Att bygga upp så många planer kring något – någon – jag aldrig haft. Egentligen. Så väldigt naivt. Men så tänker jag också att hade jag hamnat där igen, vid precis samma vägskäl och precis samma människor, så hade jag nog gjort precis samma val. Gått precis samma vägar.

…för dom tog mig ju hit. Och när jag sitter där och ser på saker ur just den synvinkeln så märker jag att där egentligen inte finns någonting jag ångrar, som är av betydelse. För alla vägar tog mig ju hit. Där jag vill vara.

Till ett pendeltåg som går lite alldeles för sakta mot en kille vars bröstkorg känns som hemmet jag sökt så väldigt länge. Och där, där vill jag vara.

2 kommentarer

Under Uncategorized

Lördagsnatt på Annexet

Mitt i folkhavet står vi, Kusin Vitamin och jag. Gungar i takt med musiken, hennes armar om min midja och Melo’s gudagåva till röst ger mig rysningar ända in i benmärgen. Lokalen är fylld av folk som vi; sådana som sjungit med och hoppat och dansat och gungat hela kvällen och jag är säker på att 3-minuters-pausen är ganska välkommen i värmeböljan och svetten som rinner nedför ryggar och ansikten runt omkring mig och jag får en plötslig lust att gråta lite. Melo brukar göra så med mig. Det är någonting med hans röst som liksom rör vid det allra djupaste i mitt hjärta och får ögonen att fyllas av tårar. Det är inte så mycket vad han sjunger, eller ens musiken i sig, utan just hans röst. Kan inte sätta fingret på det riktigt, men det händer varje gång.

En bit framför mig böjer en kille på huvudet för att kyssa tjejen han håller tätt intill sig. This is our song, sjunger Melo. Och jag kommer på mig själv med att sakna Han med Bröstkorgen. Intensivt. Och jag kan inte låta bli att plocka upp telefonen och skriva ett sms. Inte ens under Hoffmaestro försvinner han ur mitt huvud. Det slår mig, sådär plötsligt och jag stannar upp i gungandet en stund.

– Min kusin är kääääär, viskar Kusin Vitamin i mitt öra. Skratt i rösten och hon kramar lite hårdare. Och jag kan inte annat än att skratta. Är ganska säker på att jag rodnar, för det hon säger liksom överraskar mig lite och hon har ju så rätt. Där ser du, flinar hon.

Och jag tänker för mig själv att jag önskar han kunde varit med oss. Att jag varit tjejen vars kille böjde på huvudet för att kyssa mig och låta världen försvinna, medan Melo ekar i bakgrunden. Och mer hinner jag inte tänka, för plöstligt tar låten slut och jag väcks ur min lilla trans och rycks åter med i det raspiga, blåsiga svänget och skrattandet omkring mig. Låt efter låt efter låt…

Och vi är helt slut när man säger att det är dags för sista låten och Jimmy Himself ber oss att storma med honom. Såklart, svarar vi i kör. Allt för er, Hoff. Allt. Dom är våra kungar och vi lyder deras minsta vink. Springer fram och tillbaks och skriker Aringtingting och det skrattas och småkramas med främlingar och livet är en fest när man festar med med Hoffmaestro och världens bästa Kusin Vitamin.

Rusigt och pladdrandes nonstop tar vi oss sedan därifrån. Delar rök med främlingar som just ikväll blir våra nya bästa vänner, skämtar med främlingar som ikväll är våra bröder och systrar och sjunger och skriker Chraa Chraa där vi tillsammans med alla andra går mot stationen för att ta oss in till stan och festa vidare.

Och kvällen är helt fantastisk, ändå kan jag inte sluta tänka på honom. Och Han-som-aldrig-kommer-till-skott tittar sådär på Kusin Vitamin och jag lägger huvudet på sned och ler snett. För jag förstår honom inte det minsta. Och det är så väldigt tydligt han är helt såld på henne, vemsomhelst kan se det stå skrivet över hela honom så fort han fått lite procent. Och återigen undrar jag varför han är så svår att komma inpå livet. Får lust att krama honom och viska att han ska sluta vara så rädd för det uppenbara, men jag har inte fått tillräckligt med procent för att lägga mig i.

Plockar upp telefonen. Igen. Och sms:ar honom. Igen.

Och det spelar ingen roll att jag just varit och sett mitt favoritband och insett jag vill ha lite fler free cards… För kvällens höjdpunkt är ändå att krypa upp i hans soffa, med benen intrasslade och huvudet mot hans bröst. Trots att vi inte pratar så mycket. Det behövs inte.

– Jag är glad att du ville komma hit…

Jag är glad att jag träffat dig, tänker jag. Och sen försvinner världen.

Och på det lite Hoffmaestro såklart ❤

4 kommentarer

Under Uncategorized