Tag Archives: Om Mowgli

I min kropp föddes en studsboll

Sju timmar har gått. Sju timmar av idel lycka och gråtiga skratt. Av ett hjärta som bultar så snabbt, så hårt att det är ett under det fortfarande sitter kvar i mitt bröst. Till hela världen fick jag tillåtelse att skrika ut det. Till de viktigaste i min värld skrek jag ut det. Var tvungen för att inte spricka i tusen bitar – som en liten röd, okontrollerbar studsboll av känslor i ett alldeles för litet utrymme.

Så jag låter den studsa till Bönan – hon säger hon dör av lycka. Hon säger hon måste läsa mitt SMS till hela sin klass. Att det är hennes dröm-SMS från och med nu. Och hon skriker ut sin glädje i versaler. Jag, jag har slutat andas. Kan se framför mig hur min studsboll hamnat i hennes bröst och hur hon ler sådär, ända in i kärnan så att det glittrar som tusen diamanter i hennes fantastiska ögon. Den genuina glädje som finns hos henne – över min lycka – är så överväldigande att jag inte finner ord.

Jag låter den röda, vackra bollen studsa vidare. Hermanita. Hon säger hon börjar gråta. Skickar hjärtan och rosor och pussar. Och jag skrattar med tårglansen glimmandes i mina ögon. Ser framför mig hur hon sitter där, med den där genuina värmen och omsorgen i blicken och leendet som fick mig att älska henne så. Hon förstår. Mig. Vår historia. Har funnits vid min sida från dag ett på min resa. Har gråtit och skrattat som vore vi en och samma själ. Som om Aristoteles talade om oss när han talade om vänskap. En själ i två kroppar.

Och bollen fortsätter studsa. Söstra mi, familjen. För jag kan inte vara tyst längre. Kan inte lämna hoppet, glädjen och den oändligt stora lättnaden innanför min kropp. Väntan är över och säkerhetskedjan lyftes bort, jag släpptes in igen. Efter vad som känts som hundra år av ensamhet. Hundra år av gränslös rädsla.

Mina ord gör det inte rättvisa. Det här är långt större, långt vackrare och långt mer befriande än något annat. Inga ord gör det nånsin rättvisa. Så jag låter min studsboll studsa. Än hit. Än dit. Och vidare i oändlighet.

Så kanske var det ingen slump att de möttes, Mowgli och Pocahontas, just precis när de möttes…

20 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om att se för utländsk ut

Så där sitter vi och väntar. Mowgli och jag på barstolarna vid Coffe by George. Lattes framför oss på bordet, bläddrandes i tidningar och tjattrandes om Angelina och Demi och Ashton och alla andra. Vi pratar frikort, som vanligt. Bråkar om vem det egentligen som har Angelina. Jag hävdar envist och bestämt att hon är min.

Jag vet inte om ni någonsin varit på Coffe by George där på Filmstaden Sergel, men OM ni har varit det så har ni säkert sett henne. Ja, alltså inte Angelina (I wish), men tjejen som jobbar där. Hon med det långa, blanka, korpsvarta håret och de helt otroliga Jasmin-ögonen. Och jag har tänkt tanken förr.

– Hon är sjukt fin, säger jag till Mowgli. Säkert lite, lite för högt.

– Prata inte så högt, väser Mowgli och vi kastar en blick på tjejen för att se om hon hört något.

Men tycker du inte det då? Att hon är fin?

– Mja… Asså…

– Va?! Tycker du inte?!

– Asså… mja… Hon ser lite för utländsk ut.

Och jag sitter där som ett frågetecken i två sekunder innan jag nästan skriker FÖR UTLÄNDSK UT?! och Mowgli bara tittar oförståendes på mig. Och jag börjar, som vanligt, försöka utreda hur han tänker medan han, som vanligt, halvt skrattar bort min reaktion, halvt tjafsar emot. Men han förstår inte! Han förstår inte alls, tänker jag och vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Inte så att jag är arg, men jo, jag tar det nog nästan lite sådär personligt. För tjejen som ser för utländsk ut må ha mörkare ögon än jag. Och hennes hår må vara svartare än mitt. Men faktum är att jag ser minst lika utländsk ut som hon, med mina tydligt sydländska drag och mörka färger.

Och på hela kvällen kan jag inte riktigt släppa det. Hur hon (vilket indirekt måste betyda att JAG också) ser för utländsk ut för att vara drop-dead-gorgeous. Och plötsligt undrar jag om det inte vore bättre om jag var arisk och retuscherade bort höfter och bröst och rumpa och suddade ut mina rötter. Om så bara för en kväll är det som att vrida tillbaks klockan och släppa ned mig med en duns i tonåren. Tiden då jag var som osäkrast och bara ville se ut som alla andra. Icke-kurvig, blåögd och lång. Och det må vara helt absurda tankar som virvlar runt i mitt huvud, men faktum är att jag, precis som ni andra därute, är en människa. En sådan som blir osäker ibland (även om flera verkar tro jag är självsäkrast i världen för att jag inte låter svartsjuka styra mig) och vars självförtroende fullständigt havererar every once in a while.

Jag ser för utländsk ut, fastnar i mitt huvud. Tuggas sönder som Britney-låtar på radion. Och kanske var det inte det Mowgli sa. Kanske var det inte det han menade. Men det var det jag hörde. Och jag är kvinna. Och jag missförstår (ibland med flit). Och han är man. Förstår inte alls problemet.

En bra dag gör inte heller jag det.

 

13 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om ord och saknad

Det är samma sak, varje morgon. I över ett halvår har det varit en av mina få rutiner att varje morgon, direkt efter att jag tvingat mig själv ur sängen, klicka mig in på hans blogg. En blogg som fått mig att skratta och gråta om vartannat. En blogg som berörde mig långt innan jag träffade personen bakom. Ord gör så med mig. Välskrivna ord har förmågan att fullständigt rasera mina murar. Hans gjorde till slut det. De ord han skrev om kärlek till mitt långa hår, mitt skratt och allt klister.. Inte ens när han skrev om andra kvinnor som rört vid hans hjärta, slutade han skriva om det, om mig. Och det gjorde mig säker. Orädd. Och det kanske låter märkligt, kanske naivt, men en stor del av den tillit jag byggt upp för honom började där.

Dagen jag förstod att hans ord inte var tomma, (för vi vet ju, tomma ord är deras specialité) det var dagen jag bestämde mig för att låta honom flytta in i mitt hjärta. På riktigt. Utan murar. Det var då jag bestämde mig för att stanna istället för att fly. Det var då jag bröt mönstret…

Och det är samma sak, varje morgon. Jag letar mig fram till hans blogg. Trots att jag vet.. Men jag saknar dom. Jag saknar den stunden varje morgon. Just när jag är ensam i en nedsläckt, tyst lägenhet blir det så väldigt påtagligt. Och precis som när en vacker roman tar slut, kan jag inte rå över mina glansiga ögon.

Jag hoppas du vet hur mycket din blogg betytt, även för mig.

14 kommentarer

Filed under Uncategorized

“I love you smile at me, I love the way your hands reach out and hold me near….I believe this is heaven to no one else but me.”

Himlen är alldeles löjligt grå. Så grå att det är ett under att jag inte vaknar upp och bestämmer mig för att somna om igen och vägra gå upp så länge himlen ser ut sådär. Jag ligger faktiskt och överväger det i en sekund eller två. Rullar in mig själv i det bantande duntäcket och borrar ned huvudet i kuddarna som bär hans doft. Jag tycker så mycket om den, hans doft. Vet att jag sagt det förr..

Idag satt han på sängkanten igen, åt frukost i sovrummet när jag bad honom. Och jag låg där, i en hög av kuddar och täcke, och kikade upp på hans profil. Log mjukt och suckade åt det ljusa, lyckliga pirrandet. Åt hur det är som att tända en lampa och världens alla stearinljus och skingra allt mörker när jag ser på honom. Åt hur obeskrivligt fint det är, det där med att ha en pojkvän man älskar så mycket att man tvingar sig själv att inte somna om förrän han gått därifrån, bara för att få höra honom tyst röra sig i lägenheten. Bara för att få höra ljudet av hans låga nynnande. För att inte missa de kyssar man kan lyckas stjäla om man bara håller sig vaken en liten stund till.

Någon timme senare vaknar jag alltså igen, för att stirra på den grå gröt som intagit min himmel. Och jag överväger. Bara en liten stund. Bara tills jag minns hur han tidigare lockat fram skrattet ur min mage och mitt hjärta. Och jag slungar skrattandes iväg ett trotsigt

– Som om..! och räcker ut tungan åt gråheten. Jag har ingen anledning att gömma mig under täcket. Ingen grå himmel i världen vinner idag. För det är så helvetes jävla fint att vara head over heels och ridiculously in love.

Musik på det

10 kommentarer

Filed under Uncategorized

In the shower…

Jag är just på väg in i duschen. Så ringer dörrklockan och jag hinner inte tänka efter innan jag, i all min nakenhet, går och öppnar dörren. Nej, jag är ingen nudist (men jag tycker om att gå runt i de kläder jag föddes med) och inte heller är jag överdrivet exhibitionistisk. Men jag är typen som inte alltid tänker efter innan jag agerar. Och som dessutom litar på min egen magkänsla, som i detta fall säger mig det är Mowgli som driver med mig.

En minut senare står vi där och trängs i den lilla duschkabinen, hud mot hud och rykande hett vatten. Och Mowgli spänner sig lite så fort jag rör vid honom. Den gamla vanliga visan med killar, you know. Och jag står där och tänker att det där med att duscha tillsammans är otroligt underskattat. För bara av låta ögonen följa vattnet som banar väg över hans muskler får det att kittla i magen. Och mitt i allt det där, i mina något otuktiga tankar om min heta man, blir jag upptryckt mot kaklet då han gör en högst välkommen attack med sina läppar mot mina. Och jag sluter ögonen och suckar djupt och… Och helt plötsligt, helt utan någon som helst varning – THE BIG FERDINAND ATTACK!

För er som kan er Ferdinand så minns ni nog scenen där han med sin gigantiska tunga sveper över hela matadorens ansikte? Ungefär så. Och jag tänker nästan ta lite illa upp, i sisådär en sekund, men så jag inser att min mascara spritt ut sig över hela hans haka, näsa, kind – OCH tunga.

Och jag vet inte vad som är bäst; att bli upphånglad mot en duschvägg – eller att ha en pojkvän som får mig att krevera av skratt varje dag..? Men fan. Jag älskar honom!

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

Jag borde inte sitta här

Jag borde egentligen inte sitta här, iförd hans blårandiga tröja och men fingertopparna mot de knattrande tangenterna. Klockan tickar iväg i det högra hörnet och någonstans känner jag en svag röst i mig som muttrar ogillande. Jag borde stå i duschen. Äta. Klä på mig. Men jag har försökt lösa gårdagens problem igen. Ringt och ringt och förundrats över nonchalansen. Förundrats över hur förlamande regler kan vara. Och nu försöker jag intala mig själv att jag gjort vad jag kunnat. Att det bara är att vänta och hoppas på att jag har tur. Men jag hatar att utelämna mig endast åt det där som kallas för tur. Oberäknelig. Oförutsägbar. Tur.

Jag borde egentligen inte sitta här, och dra in doften av hans tröja precis som Ferdinand drar in doften från sina blommor. Han är min blomma. Fast han luktar godare. Är manligare. Och jag är inte allergisk mot honom. Allt annat än allergisk. För varje dag, vecka, månad som går växer jag bara mer och mer fast vid honom. För varje dag, vecka, månad känns det bara mer och mer omöjligt att leva utan honom. Jag har inte kvar ens en tillstymmelse av det som brukade vara min gard. Där jag står nu, där jag har växt fast, fast rörlig och utan bojor, vid hans sida, kan jag inte ens värja mig. Och jag är inte ens rädd. Inte som förut. Det enda som skrämmer mig är tanken på att inte ha honom i mitt liv.

Men jag borde verkligen inte sitta här. Tiden väntar inte på mig.

9 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om Måndagsfyllan

– Chiiiip!!

– Boooing!!

– Booooing!!

– Chiiiip!!

Och skrattet får oss att vika oss dubbla. Bönan och Mowgli och jag. Det är full rulle här i vår lilla lägenhet. Tequila och rom och gamla fotoalbum som åker fram. Mowgli förlorar Chip och Boing och ser ut som en cp-skadad med tourettes. (Varning för mycket ickepolitisktkorrekt fylleblogg!) Efter en helvetesdag sitter vi på en röd matta och en svart soffa och dränker våra sorger. Skrattar ikapp med kramper i kind. Jose Cuervo har snart sjungit på sista refrängen. Det känns som om vi bara börjat. Och jag skrattar mig knasig vid tanken på att jag imorgon har min första dejt med min nya PT. Bra start där.

Och jag tittar på Mowgli och tänker hur lyckligt lottad jag är. Hur han jämt gör sitt yttersta för att göra mig glad. Hur han stöttar och bär och pushar och älskar. På hur varmt det kändes inombord när jag gick bredvid honom i mataffären tidigare idag och kände mig löjligt tacksam över att han vill vara vid min sida i alla väder. Och jag tittar på Bönan, på hennes blonda vågsvall och suckar. Jag är så glad att hon är här på besök. Att hon är det sötaste som finns och köper småpresenter och muntrar upp och pratar ut. Och jag tackar gudarna för Jose Cuervon som bränner i min strupe när vi sköljer bort ännu en snudd av dagens dilemman.

Måndagsfylla. Underbara vänner. Jag vet inte. Men är inte det sunt, så vet jag inte. För jag mår bra som fan. Och det är faktiskt allt som behövs just precis nu.

8 kommentarer

Filed under Uncategorized