Tag Archives: Sömnlös

I don’t want you thinking I’m unhappy, what is closer to the truth, that if I lived ‘til I was 102, I just don’t think I’ll ever get over you

Och så another meltdown. Seems it’s all I do these days. Dom infinner sig ungefär var tjugonde minut, skulle nästan kunna ställa klockan efter dom. För jag vet ingenting utom det enda jag vet – att jag väntar. På någon form av svar antar jag. Något slags tecken, någon slags förändring, någondag, någongång, som ingen kan ge mig svar på vad det är eller när det händer. Eller vad jag behöver bevisa? Stunderna av total meltdown infinner sig för att jag aldrig haft någon som helst talang för att inte veta, inte förstå och inte kunna påverka situationer. Har aldrig varit duktig på att hantera känslan av maktlöshet. Och jag förstår plötsligt varför jag har så svårt för att simma under vatten i mörka sjöar..

Men det löser sig. Det löser sig, det löser sig, det löser sig. Jag intalar mig det och sminkar om mig för sjuttonde gången den här dagen. Egentligen vet jag inte varför, för det slutar ändå bara med att jag snart går och lägger mig. Och ändå inte kan somna. Mina tankar ger mig ingen ro såhär när mörkret faller och ingen finns att slå armen om mig. Maslows lilla apa i en ask. Minns ni den? Jag hade nästan glömt… Jag är inte gjord för att leva utan den jag älskar.

Men var stark. Var stark, var stark, var stark. Jag intalar mig det och trycker kudden över huvudet för att stänga ute mina tankar. Egentligen vet jag inte varför, för de hindras ändå inte av en dunig huvudkudde. Och jag kan ändå inte somna. Så… Jag gör det enda jag kan komma på och gläds över att åtminstone statistiken strävar uppåt. Man får glädjas åt det lilla, tänker jag och skrattar ut i mörkret. Och skriver. För det är det enda jag kan göra.

Och jag sänder en tacksam tanke till alla er som lyssnar. Till min älskade Böna som svarar på mail i nätterna och helhjärtat delar mitt hopp. Till min fantastiska Hermanita som lyssnar när jag snörvlar och säger sanningar jag behöver höra. Det är sådana vi är du och jag – känslomänniskor, säger hon och vi skrattar. Det är det som är charmen, men också vår förbannelse. 

Och så en tacksam tanke till min mor som ingenting vet, men som ändå alltid checkar in när ögonblicken inträffar, bara för att höra hur jag mår. Det är märkligt hur väl hon väljer sina tillfällen. Ibland önskar jag att jag inte var så förbannat stolt. Att jag kunde förmå mig att ringa och falla isär och låta henne plocka upp skärvorna, som jag vet att hon skulle göra. Som jag vet att ni alla skulle göra. Och när jag tänker så kommer tårarna igen. För det är svårt att älska så mycket och inte kunna göra någonting av det, mer än att just inte göra nånting alls. Mer än att vänta.

Men det löser sig. Var stark. Jag intalar mig det. Och skriver lite till.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Somliga saker kanske inte borde yttras.. Men jag måste.

Ofta när jag tänker tillbaks på oss frågar jag mig själv vad det var som egentligen fick mig att falla sådär handlöst. För så var det. Jag föll. Okontrollerbart. På ett sätt jag aldrig tidigare vare sig gjort eller vågat. Och allting gick så fort från det att vi första gången hälsade på varandra till att bli vi. Jag har ofta försökt att låta bli att tänka på saken – och på hur allting slutade – för att det fortfarande väcker alldeles för mycket av det som jag låtit sova. Men ikväll är alltså en sådan kväll. Då minnen sköljer över mig som ett monsunregn och allt jag kan göra är att vända upp ansiktet mot skyn och låta mig dränkas.

Så vad var det egentligen det där som jag förlorade mig i sådär? Ja, bortsett från en fantastisk kropp och mjuka händer?Bortsett från humorn, självironin och den ständiga glimten i ögat? Jag vet precis vad det var – och ändå känns mina ord som ett förlöjligande.. Jag minns första gången vi pratade om Han på Andra Sidan Havet. Minns värmen från den tröstande handen, mjukheten i rösten och det totala ärligheten. Den gjorde fortfarande ont då, men när den kom från honom kändes det på något sätt inte lika hårt. Redan då förstod jag att han var speciell – inte som andra. Och det dröjde inte länge förrän jag visste hans hjärta var av guld och att hans vänskap var den dyraste av skatter. En att räkna med när allting annat föll. Det är han fortfarande, oavsett hur oberäknelig jag har kunnat vara. Och aldrig har jag väl mött någon som förstått så väl den jag av naturen är. Utan att försöka göra om mig. Ta bort eller lägga till. Jag har aldrig slutat undra varför det verkar finnas så väldigt få av den sorten?

Hur kommer det sig att så få man möter verkligen förunnar varandra lycka? För mig har det alltid varit sällsynt det där. Med folk som verkligen förstått vikten av att inte kväva eller fjättra. Som förstått att för mig är frihet detsamma som lycka och att jag utan den slutar att fungera. Att jag liksom tappar färgen och försvinner. Som en gammal urtvättad tröja ingen längre ser eller vill ha. Ytterst få har varit starka nog att förmå sig att leva med det. Men han kunde. Och han förstod, det är jag säker på.

Det var då jag föll. Handlöst. När jag förstod att han förstod. Att vi var av samma sort och på så sätt enade mot världen, den som alltid verkat vilja säga emot. Jag fann min styrka i honom.

Men det är svårt. När saker inte blir som man väntat sig och man förändras på sätt man inte trott. När man på nytt finner fjärilar, men inte förståelsen. Passionen, men inte tryggheten. Du och jag, men inte vi. Och när jag tänker tillbaks kan jag inte sluta undra om det ens finns sådana som han och jag därute? Existerar ni? Ni som inte fjättrar och håller för hårt? Ni som förunnar andra frihet utan att tvivla på lojaliteten? Ni som inte tvingar en att välja bort någon man älskar? Ni som förmår att älska utan att försöka förändra?

Vissa kvällar tror jag att jag förlorat hoppet… Men så tänker jag på dig. Du ger mig fortfarande styrka.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

But I stretch as often as I can, my goal’s to reach your hands any day now

Han känner sig som en varböld och jag kan inte hejda mina tårar. För ibland är det svårt att göra saker rätt när alla alternativ leder till fel. Och om jag bara visste att förklara min kluvenhet skulle han kanske förstå. Att jag inte bara kan stoppa huvudet i sanden och låta allting vara. Det där nya som tidvis är så väldigt svårt, men samtidigt helt fantastiskt när det vill sig. Som verkar få honom att tro jag nu vänder honom ryggen. Men jag står ju kvar. Precis här står jag fast, men utan att kunna räcka till. Är ingen stålkvinna och kommer aldrig vara. Vänder och vrider och slår knut på mig själv. Och hur jag än försöker så verkar jag falla kort. För jag kan inte nå dom båda på en och samma gång utan att själv gå av på mitten. Inte än.

Så jag ber honom ha tålamod och får korta ord tillbaks. Och mitt hjärta går i bitar. För hur gör man någonting rätt när befinner sig på minfält?

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Metamorfos

Halv fyra. Hon är det. Klockan alltså, och jag sitter fortfarande uppe och kisar med ögonen och funderar över livets finurligheter. Som det här med att träffa någon när man minst av allt förväntar sig att göra det. Att falla för någon man inte alls tänkt falla för men som man inte kan förneka att man ba-ba-ba-boom-fallit för. Bara sådär. Helt oväntat. Helt utan en aning. Helt… rätt.

Och det slår mig att jag inte längre har skrivkramp. När jag är glad menar jag. För jag skriver och skriver och skriver i all oändlighet. Jag skriver på bussen, på pendeln och på tåget och när jag går på gatorna och när jag ligger i sängen och när jag äter pizza med Kusin Vitamin och när jag är påväg att somna och när jag duschar.. Anteckningsböckerna är med mig överallt och jag kan inte sluta. Och det är märkligt.

Mitt skrivande var typen av skrivande som föddes ur mina problem.

Nästan allt jag skrivit har någonstans bottnat i det där bitterljuva. Eller rent djävliga. Det arga, det onda, det ledsna och det smärtsamma. Men jag har aldrig riktigt kunnat skriva när jag bara är… glad. Ja. Glad. Rätt och slätt och utan vidare krusiduller.

Han måste vara bra för mig.. Rättning: han är bra för mig. Jag känner det på mig.

För varje dag som går känner jag förändringen. Jag börjar bli jag igen. Den där versionen av mig som jag faktiskt tycker om och som jag borde vara. Hon, tjejen, som gömt sig nu i år och inte vågat ta sig fram igen. Hon den orädda och roliga och livsglada och trevliga och…lyckliga.

Fan, vart har jag varit?

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

Jag, Kusin Vitamin & gungor i natten

Klockan slår ett. Plötsligt känns rummet vi sitter i alldeles för litet, eller kanske är det våra tankar som växer sig för stora. Jag vet inte riktigt vilket. Men vi måste ut. Klär på oss och smyger ut i natten, i Jakan-mörkret som aldrig riktigt blir mörkt. Och där traskar vi fram, Kusin Vitamin och jag. Halkar över det som tidigare under dagen varit slask och jag tänker att den där isen, den är minsann lika hal som männen våra hjärtan valt att brinna för.

En bit bort ligger en lekpark och jag förvandlas till ett barn igen. Skrattar förtjust till när jag halkspringer över is-slask och kras-snö och börjar klättra. Skyndar bort till gungorna som påminner om min barndom.

– Blir du inte snurrig? frågar hon och småler.

– Jag kan gunga hela livet, svarar jag och tar sats.

Och där sitter vi. Hon stadigt på marken, båda fötterna förankrade i snön. Och jag med dinglande ben, fram och tillbaks.. Fram och tillbaks. Sluter ögonen och andas in den lätt rökiga luften och önskar jag kunde sitta där i min gunga för alltid. Gunga mig genom livet. Och det blir tyst. Vi lyssnar på den svaga vinden och ljudet av en sovande stad. Det avlägsna ljudet av någon som rastar sin hund.

Ett plötsligt tonårsskratt som skär genom mörkret som inte riktigt är mörkt får mig att stanna upp. Tar mig tillbaks till tankarna som blev för stora i rummet som blev för litet för tankarna. Och henne med. Vi pratar om Han-som-aldrig-till-skott och jag frågar om det fortfarande är som det varit, trots att jag redan vet svaret. Hon frågar om Honom, om jag fortfarande känner som jag gjorde igår… Trots att hon redan vet svaret.

Och vi skrattar återigen åt hopplösheten. Säger att det är så lätt att prata när man sitter här och så svårt när man står där, förlorad i ett par blå ögon eller en hård kram. Och att det är svårt att reda ut vad man känner när där aldrig finns utrymme för att känna. På riktigt. Ordentligt. På samma plats och i nyktert tillstånd.

– Fan..

–  Äsch..

– Det får bli som det blir, säger vi nästan samtidigt och kan inte låta bli att småle åt varandra.

Så blir det tyst igen. För ingen utav oss menar vad vi säger och båda vet om det. För även om det blir som det blir, för det blir det ju alltid, så kommer ingen utav oss sluta att tänka. Eller vara rädda. Eller behöva promenader i natten för att minnas hur man andas.

Och jag sluter ögonen och tar sats igen. Låter mig själv vaggas till ro av ljudet av smågnisslande gungor och en sovande stad och en världens bästa Kusin Vitamin som andas en meter ifrån mig. Tänker att om jag bara alltid kunde känna mig så lugn och fri och lycklig som just när jag sitter där och far fram och tillbaks över en svajande mark..

..då skulle det vara bra fint.

10 kommentarer

Filed under Uncategorized

Kusin Vitamin, jag och samtal om genetiken

Kusin Vitamin möter upp mig på T-centralen. Trötta ögon, varma leenden och pussar på kinden. Juice och choklad och nattkäk på 7-Eleven. Vår vanliga bänk, där mitt i alltet, perfekt för att spana på folk. Hon och jag mot världen. Som alltid.

Vi pratar om Honom. Jag berättar om mina rädslor. Sådant jag annars aldrig yttrar högt. Jag berättar jag är orolig ikväll, att mitt huvud börjat göra sig påmint igen. Att det börjat säga åt mig igen att höja garden lite, att ta ett steg tillbaks och inte låta hjärtat styra för mycket. För hjärtat är dumsnällt. Litar för lätt, förlåter för ofta och älskar för mycket. Alldeles för mycket. Och huvudet är oroligt. Tycker det vore bättre om vi plockade fram säkerhetslinor och staket och bara lämnar lite på glänt, ja sådär lagom, men inte på vid gavel.

– Jag vet inte hur jag ska berätta för honom… För jag måste det, eller hur?

– Mmm..

– Fan.. Jag hatar att det ska vara såhär. Varför älskar jag så mycket när det är så svårt?

– För att det är sånna vi är. Det är genetiskt..

– Fan.. Ibland glömmer jag det..

Och hon klappar mig på knät och ler i samförstånd. För hon vet ju. Hon älskar ju också för mycket. Hennes hjärta förlåter också för ofta. Och vi lyssnar för sällan på huvudet när det väl kommer till kritan. Och så är vi framme och vi traskar runt i mörkret och pratar om att ställa mot väggen och om vikten av det här med att prata face-to-face. Vi skrattar åt vår egen hopplöshet och säger vi borde lära oss att sluta tänka på morgonen. Och speciellt på kvällen. Och i natten.

Och så sätter vi oss här. Småfnissar åt varandra över datorskärmarna, mitt emot. Småfnissar åt våra hjärtan, fast det river i brösten och tårar måste blinkas bort. För vi är trots allt dömda att alltid älska för mycket. För det är genetiskt. För att när det gör så ont så måste man skratta åt det för att inte gå sönder. För att vi trots allt har varandra, även om vi kanske aldrig hittar någon som älskar oss lika för mycket.

 Hon och jag. Mot världen. Alltid.

11 kommentarer

Filed under Uncategorized

Sleeping to dream about you

Ikväll är en sån kväll då jag skriker efter närhet. Min kropp saknar någon att krypa intill. Mitt huvud saknar någon att sluta tänka med. Mina armar vill hålla om, mina fingrar vill flätas in och mina läppar vill ha mjukt sällskap. Mitt hår vill strykas och pillas med, mina ögon vill glittra och skratta ikapp med andra ögon och mina ben vill trasslas in. Mina lungor vill fyllas av någon annans syre, mina öron höra någon annans hjärta. Ikväll är en sån kväll…

Men ikväll får jag nöja mig med en msn-konversation. Blå ögon, ett slående hjärta på andra sidan havet. Ett skratt jag inte hör men minns. Tattuerat i varje liten minnescell. Önskar jag kunde sträcka ut, snudda vid.. Men fingrarna möter inget annat än en smådammig skärm som får det att svida lite i ögonen och jag tänker jag borde gå lägga mig.

För när jag sover, så drömmer jag. Och i drömmarna är de blå ögonen och det slående hjärtat inte på andra sidan havet. I drömmarna glittrar dom blå ögonen mot mig, bara mig, och hjärtat som slår slår sina slag för att matcha mina..

5 kommentarer

Filed under Uncategorized