Tag Archives: Om svartsjuka

Om det där med bloggcrushar

I soffan sitter vi uppkrupna och jag känner fnittret leka kull i min hals. Känner livet i mina ben och styrkan i mitt hjärta. Inte ens tentan som tålmodigt väntar rör mig i ryggen, trots att det bara är två dygn kvar tills deadline och jag inte skrivit ett ord. Själen är lugn nu. Hemma. Där med min hand på hans bröstkorg.

Jag tror bestämt jag börjar få en liten bloggcrush på honom, skrattar jag när vi sitter där och tittar på videobloggarna.

– Meh… Och så ett litet skratt.

Men tystnaden blir med ens så talande att jag inte kan låta bli att vända på huvudet och försöka skymta hans blå. Och så plötsligt har det kullat mig – fnittret. För det når ut och växer till ett högt skratt ända ner från magen.

– Blev du lite svartsjuk!? 

Mmnneeejoo… Men han är ju så mycket snyggare än mig ju! Försöker han tränga genom ljudet av mitt skratt. Och jag skrattar ännu mer. För jag är inte dummare än att jag förstår att Mowgli längtar efter den dag hans träning gett samma resultat, trots att hans kropp idag är det vackraste jag vet.

 – Men han är ju bara en snubbe från TV som driver en blogg! 

– Du! Vi vet båda vad som hände sist du hade en bloggcrush

Touché, tänker jag. Och värmen i mig växer starkare, når ända ut i fingertopparna tills jag fullständigt exploderar av skratt. För han är så fin, min Mowgli. Som är helt okej med att jag ränner runt med mina manliga vänner över stan och aldrig försöker begränsa mig. Och som reagerar på en fånig liten kommentar om en crush på en kille känd från TV, som råkar ha en blogg.

 

 

 

Annonser

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Ain’t it funny…

Så kommer då orden jag väntat på. Jag tänker jag borde varit mer mentalt förberedd – ändå är det som ett slag i magen när jag inser att jag faktiskt förlorat ännu en vän till det där jävliga. Eller åtminstone rätten att spontant höra av mig. Rätten att skicka ett sms och fråga hur han mår, eller kommentera bilder på Facebook. För vad?

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag HATAR svartsjuka! Jag HATAR bristen av ryggrad! 

11 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om sådant som inte får förstöras

Klockan är alldeles för tidigt. Jag vet inte om det är det enorma oljudet utanför mitt fönster som väcker mig eller om det är sms:et jag får, men oavsett vilket så är det alldeles för tidigt. I det halvvakna tillståndet jag befinner mig i ser jag att det är N. Sms:et vill säga, inte oljudet utanför mitt fönster. Och jag kan inte hjälpa att jag ler åt det lilla tecken av liv. För det har varit tyst ett tag nu. Ända sedan den kvällen då han somnade på min systers golv och sade saker han nog inte riktigt borde sagt. Han frågar hur jag mår nu. Och berättar att hans mamma pratat om mig. Att hon kommit hem den där kvällen för några veckor sedan och utbrustit att den där Fariahn, hon var ju helt fantastiskt snygg. Och jag skrattar och tänker tillbaks på min systers födelsedag då dom alla varit där. N’s föräldrar och bror och mormor och.. Nästan alla. Men inte han. Och inte hans flickvän.

På väg till jobbet ringer han. För att fördriva tiden lite, säger han. Säga hej. Och det är fint att höra hans röst igen. Den där djupa, sträva rösten med så mycket karaktär. Och jag ser framför mig hur han ler. Hur hans blå ögon glittrar till när han skrattar och hur han liksom viker undan den skarpa blå blicken. Jag minns varje detalj så väl. Kanske för att tiden vi spenderade ihop aldrig hann bli förstörd. Jag vet jag har sagt det förr, men tanken slår mig ofta. Hur fint det är med det där oförstörda. Jag frågar honom vart han var, den där kvällen då hans familj var hemma hos min. Säger att jag tycker det var synd att han och flickvännen inte var där, när alla andra var det. Och så blir det tyst.

– Det blev lite fel va? frågar jag och känner genast en viss ledsamhet över att jag känner igen mönstret.

– Ja.. Man kan väl säga du inte är så populär hos henne. Hos hela min familj, men inte henne.

N skrattar till, men jag tycker mig kunna höra ett visst vemod i hans skratt. För han vet ju. Och jag också. Att det inte var något mer än att han sov på en långsida och jag på en kortsida. Att det enda vi gjorde var att sova och ingen ens rörde vid den andre. Förbjuden frukt som inte får förstöras. Han vet. Och jag också. Så jag såg till att inget utrymme fanns för något annat. Ändå ser hon mig som ett hot. Jag vet hon gjorde det redan när vi hälsade på varandra första gången. Trots att hon inget visste om allt det där oförstörda. Trots att vi aldrig någonsin hört talas om varandra. Trots att han gör allt för henne och lite till.

– Det var fint att prata med dig igen, säger han.

– Ja, nickar jag. Och så lägger vi på. Som i en amerikansk film utan att säga hejdå. Och jag undrar sedan, när jag sitter där och ser ut genom fönstret, om det är så det ska vara nu. Om det är så det alltid kommer vara. Om jag alltid kommer vara ett hot. Om vi aldrig mer kommer kunna umgås som vänner. Om historian alltid måste upprepas.

 

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Somliga saker kanske inte borde yttras.. Men jag måste.

Ofta när jag tänker tillbaks på oss frågar jag mig själv vad det var som egentligen fick mig att falla sådär handlöst. För så var det. Jag föll. Okontrollerbart. På ett sätt jag aldrig tidigare vare sig gjort eller vågat. Och allting gick så fort från det att vi första gången hälsade på varandra till att bli vi. Jag har ofta försökt att låta bli att tänka på saken – och på hur allting slutade – för att det fortfarande väcker alldeles för mycket av det som jag låtit sova. Men ikväll är alltså en sådan kväll. Då minnen sköljer över mig som ett monsunregn och allt jag kan göra är att vända upp ansiktet mot skyn och låta mig dränkas.

Så vad var det egentligen det där som jag förlorade mig i sådär? Ja, bortsett från en fantastisk kropp och mjuka händer?Bortsett från humorn, självironin och den ständiga glimten i ögat? Jag vet precis vad det var – och ändå känns mina ord som ett förlöjligande.. Jag minns första gången vi pratade om Han på Andra Sidan Havet. Minns värmen från den tröstande handen, mjukheten i rösten och det totala ärligheten. Den gjorde fortfarande ont då, men när den kom från honom kändes det på något sätt inte lika hårt. Redan då förstod jag att han var speciell – inte som andra. Och det dröjde inte länge förrän jag visste hans hjärta var av guld och att hans vänskap var den dyraste av skatter. En att räkna med när allting annat föll. Det är han fortfarande, oavsett hur oberäknelig jag har kunnat vara. Och aldrig har jag väl mött någon som förstått så väl den jag av naturen är. Utan att försöka göra om mig. Ta bort eller lägga till. Jag har aldrig slutat undra varför det verkar finnas så väldigt få av den sorten?

Hur kommer det sig att så få man möter verkligen förunnar varandra lycka? För mig har det alltid varit sällsynt det där. Med folk som verkligen förstått vikten av att inte kväva eller fjättra. Som förstått att för mig är frihet detsamma som lycka och att jag utan den slutar att fungera. Att jag liksom tappar färgen och försvinner. Som en gammal urtvättad tröja ingen längre ser eller vill ha. Ytterst få har varit starka nog att förmå sig att leva med det. Men han kunde. Och han förstod, det är jag säker på.

Det var då jag föll. Handlöst. När jag förstod att han förstod. Att vi var av samma sort och på så sätt enade mot världen, den som alltid verkat vilja säga emot. Jag fann min styrka i honom.

Men det är svårt. När saker inte blir som man väntat sig och man förändras på sätt man inte trott. När man på nytt finner fjärilar, men inte förståelsen. Passionen, men inte tryggheten. Du och jag, men inte vi. Och när jag tänker tillbaks kan jag inte sluta undra om det ens finns sådana som han och jag därute? Existerar ni? Ni som inte fjättrar och håller för hårt? Ni som förunnar andra frihet utan att tvivla på lojaliteten? Ni som inte tvingar en att välja bort någon man älskar? Ni som förmår att älska utan att försöka förändra?

Vissa kvällar tror jag att jag förlorat hoppet… Men så tänker jag på dig. Du ger mig fortfarande styrka.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Finns ingen bra rubrik – jag är förbannad

Jag vaknar tvärt till av att jag är på väg att bli puttad ur sängen när Mowgli trycker sig närmare mig i halvsömnen. Han fångar upp mig, utan att jag förstår riktigt vad som händer, för jag kan inte kallas för levande när jag precis vaknat. Och så lägger han en stark arm om mig och drar mig intill sig med ett dovt litet skratt som smittar av sig.

Edit: Och där tar vi bort det som skrivits för jag blir irriterad när jag ser vad jag själv skrivit. Note to self: tänk efter innan du börjar knattra på tangenterna, Fariahn och kom ihåg att folk du inte tror läser din blogg visst läser den ibland. Och var inte så snar att döma folk du inte känner, även fast det är svårt när det handlar om en ledsen pojkvän. Tacksåmyckethej.

12 kommentarer

Filed under Uncategorized

TT var snäll. Men så kom svartsjukan.

Jag gick omkring på Systemet med Mowgli. Inför Valborg och allt och då ska det ju inhandlas. Och vi står där bland ölburkar av alla dess slag, men min blick fastnar på högen av TT’s.

TT som i hans initialer. Och namnet på just ölen förstås, hans favoritöl. Och T som i Tatuering och T som i Ta Mig Härifrån. Lite det som definierade vår relation. TT och jag, vi var ett av dom där typiskt omaka paren man ibland ser på gatan och tänker Vad fan gör dom ihop?

Missförstå mig rätt. Jag menar inte jag själv är utomjordiskt snygg – eller han så ful att man kräks – men vi var.. Omaka. Olika. Dag och natt. Ljus och mörk. Glad och tyngd. Lätt och svår. Flirtig och svartsjuk. Dur och moll. Motpoler. Och faktum är att jag inte minns, nu när jag ser tillbaks, vad det egentligen var som fick mig att tycka om honom. För han var så långt borta från min vanliga ‘typ’ av kille och han hade en förmåga att irritera mig som få.

Kanske var det för att han fick mig att känna mig behövd. Kanske var det för att jag under många år sökte mig till det trasiga, det vilsna i tron – eller kanske snarare hopp – om att kunna laga. Leda. Värma. För att jag hela mitt liv velat laga. Fixa. Bygga upp. Ända sedan barnsben. På samma sätt sympatiserade jag med trasiga själar jag mötte, som jag sympatiserade med dom trasiga aktörerna i filmerna. Dom som jag gråtit för och med och velat hålla om och varsamt stryka över håret och viska att allting kommer bli bra. Filmen kommer sluta lyckligt.

Kanske var det någon form av uppror. Det där med att bli ihop med en trasig punkrockare med tatuerade armar och piercings och långt hår och trasiga skor. Kanske..

Jag vet faktiskt inte vad det var, men jag tyckte om honom. Han var snäll. Och känslig. Och mina lyriska estetvänner älskade honom – kanske mest för att han var ett levande bevis på att jag som nästan aldrig var singel inte bara drogs till snygga, populära killar som mest följde strömmen. Det gjorde jag nu inte, men det var så man såg på det. I själva verket tråkade dom ut mig.

Men TT var också osäker. Och svartsjuk. Och han drack mycket. Och svartsjukan och osäkerheten blev starkare när han drack. Och han blev lätt arg. Men han var inte den aktivt aggressiva typen, snarare den mer passivt aggressiva. Den som ger skuldkänslor du vet du inte borde känna men känner ändå. Typen som gärna spelar martyr och surar och dricker och sen får dåligt samvete och blir rasande på sig själv och ber om förlåtelse för att sedan låta allting fortsätta. Som ett ekorrhjul. Ond spiral. Som en låt på repeat. Och vi grälade. Ja, helvete vad vi grälade. För jag har aldrig tolererat svartsjuka – särskilt inte den utan bra motiv. Men han var ju trasig, sa jag till mig själv. Och däremellan alla gräl fanns fina stunder.

Jag brukade sitta på trappan och kedjeröka bort min ilska. För att han inte förstod att det var just det som drev mig bort. Som satte upp tjocka väggar mellan oss. Hans osäkerhet som födde svartsjuka som drev honom att dricka tills vi började gräla och det slutade alltid på den där trappan. Där jag satt och kedjerökte bort frustrerade krokodiltårar.

Uppbrottet med honom blev dramatiskt. Typen av uppbrott man aldrig glömmer. Där fanns inga känslor kvar från min sida. Han hade bönat och bett så länge och så många gånger om fler chanser, bett mig att försöka lite till, bara lite och jag var dum och tyckte synd om honom och höll ut. Bet ihop. Har alltid varit envis och tycker inte om att ge upp när jag väl gett mig in i något. Så när jag väl satte punkt var känslorna borta. Så väldigt borta att jag redan börjat intressera mig för Gitarristen som flirtade med mig på gymnasiet.

Så gjorde jag slutligen slut. Han grät. Var hysterisk och slängde glas omkring sig och försvann mitt i natten för att supa skallen av sig och senare samma natt ringa och säga han skulle ta livet av sig. Hoppa framför tåget. Och framför mina ögon fladdrade bilder av hans tjocka, vita ärr på överarmen och bilder av framrusande tåg och blodiga scener och gråtande vänner och rädslan grep så hårt tag om mitt skenande hjärta att jag tog tillbaks det jag sagt tidigare under kvällen. Kom bara hem, allting blir bra, vi försöker igen, lovade jag.

Det blev aldrig det. Bra alltså. Av dom nästan sju månaderna vi var ihop var det tre för många. Tre månader utan känslor och endast rädsla att han skulle göra något dumt och att han skulle mena allvar när han ringde om natten och grät och sa han skulle ta livet av sig. Fängslad. April, maj, juni… Jag minns dom knappt. Minns bara rädslan och ångesten över hur fast jag kände mig. Minns mina vänner påpekade att jag förändrats, sa jag gått från dur till moll, och man försökte tala mig till rätta. Hur man försökte få mig att förstå att TT var en vuxen människa – ja han var nio år äldre än mig – med ansvar för sitt eget liv och att vad som än hände så kunde inte det ansvaret läggas på mig. Och jag visste ju – men det är så annorlunda när man står mitt i stormens öga. När vinden som viner omkring dig ylar så högt att du blir döv, slår händerna för öronen för att inte höra och kniper ihop ögonen för att inte smutsen ska skava. Man blir dum då. Gör dumma saker. Tänker dumma tankar.

Juli. Månaden då jag fick nog. Gitarristen hade tagit kontakt – jag ville ut. Och vi grälade, TT och jag, i vanlig ordning. Vi bråkade över någonting jag sagt när vi suttit bland vänner, utan att tänka mig för. Någonting om att jag inte trodde på äktenskap eller långa, lyckliga förhållanden med evig kärlek eller något åt det hållet. Jag minns jag inte grät. Det var ovanligt att jag inte grät. Jag grät alltid. Den här gången kände jag inte ens igen min egen röst. Den var kall. Hård. Ovänlig.

– Varför bråkar vi om det här? minns jag att jag skrek. Vad spelar det dig för roll – jag kommer ändå inte vara tillsammans med dig om så många år!

Hans ögon var stora som tefat. Jag minns han blev alldeles mållös när ordens betydelse sjunkit in. Och jag, som inte insett vikten i det jag just yttrat, förstod inte vändningen. Förstod inte varför han började gråta och slutade bråka och tog sin gitarr, sina trasiga Converse och Ramones-tröjan och slog igen dörren efter sig. Men en sak förstod jag. Det tog slut där. Jag var fri.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Fyra-mils-killen

Vi hade gått och tittat på varandra under ett års tid. Eller rätt ska vara rätt. Han hade gått och tittat på mig. Själv var jag det sista halvåret av min gymnasietid helt blind för min omgivning. För allt och alla. Såg bara mörker och skrämmande svarta hål och var så trasig som man bara kan bli när man faller och faller utan att någon fångar upp.

Det var juni och jag skulle ta studenten efter det som blivit det jävligaste halvåret i mitt liv. Min lägenhet kändes tom och kall och skrämmande efter uppbrottet med Gitarristen, som flyttat ut redan samma dag vi brutit och lämnat mig att komma hem till en tom lägenhet och falla sönder över hela parkettgolvet i skakig chock över att det enda som fanns kvar efter honom var hans doft. Mitt livs förhållande hade trasats sönder, kastats bort och jag visste jag hade skulden. För att jag inte orkade. För att jag inte kunde minnas hur jag varit när jag varit jag. För att jag gjorde honom illa och inte orkade se honom i ögonen och se hur ont det gjorde i honom när jag gång på gång vände mig bort. Inåt.

Och den enda vännen jag egentligen hade, den enda som förstod min tystnad och min rädsla för de svarta hålen, det var Han på Andra Sidan Havet. Han pratade mig igenom sömnlösa nätter och hans förståelse var som en varm hand om ett fruset hjärta. Men han fanns inte där. Han fanns aldrig där när jag som mest behövde. Men han var den enda som förstod..

Tills jag såg honom. Fyra-mils-killen.

Vid det tillfället hade han ännu inte fått just det namnet, för jag hade ingen aning om vem han skulle komma att bli. Första gången han kysste mig, mitt på ett dansgolv fyllt av firande studenter, hade jag ingen aning om att han senare skulle komma att bli så svartsjuk att han skulle gå fyra mil mitt i natten för att ta sig till den lägenhet där jag låg och sov hos en kompis. Jag hade ingen aning om att han skulle väcka mig och dra ut mig i natten och lämna mig gråtandes i leran mitt i en öde park.

Första gången han följde med mig hem, till lägenheten som skrämde mig så, hade jag ingen aning om att jag, drygt ett år efter att vi sagt upp kontakten, skulle höra om hur dåligt han mådde och räcka ut en hjälpande hand till en person som verkade behöva den och sedan ångra mig djupt.

Första gången jag somnade in i hans armar hade jag ingen aning om att samma kille, drygt två år senare, skulle tvinga sig på mig medan jag sov..

Hade jag vetat då allt det jag vet idag hade jag aldrig ens sett åt hans håll den där gången, den där natten då skolans alla 2:or och 3:or samlats i ett kollektivt lyckorus för att dansa och dricka bort natten och hylla den efterlängtade, så kallade friheten. Nej.. Back then hade jag ingen aning. Och jag var vilse och ensam och sökte samma mörker i andra som jag hade i mig själv. Och jag fann det i honom. Vi fann det i varandra. Han förstod min tystnad. Jag förstod hans ilska. Och just därför blev det vi. För att han, till skillnad från Gitarristen, inte klandrade mig när jag vände mig inåt och vandrade i tystnad.

Och nog hade vi våra fina stunder han och jag. Visst hade vi stunder då vi grät av skratt och kippade efter luft och sprang omkring i solen och dinglade med benen i kanalen. Och jag glömmer aldrig hur han dök efter mitt favorithalsband när det fallit under bryggan i kanalen, trots att det var kallt och jävligt och han inte behövde. Eller hur han höll om mig dom nätterna jag skrek ut min saknad och drömde onda drömmar.

Men det var aldrig honom jag tänkte på när det väl kom till kritan. Och jag kände mig aldrig riktigt hemma. Aldrig tillfreds och trygg. Och när jag samma sommar åkte till England en vecka var det inte honom jag saknade, utan Han på Andra Sidan Havet som satt på stolen en bit bort med flickvännen i knät och tittade på mig med sina genomträngande blå.

Och ibland, dagar som idag, tänker jag tillbaks och funderar över hur och varför det hela egentligen tog slut. För jag minns hur det slutade med skrik och tårar och en sönderslagen dörr som än idag bär hålet som vittnar om vårt uppbrott. Och jag minns hur han skrek åt mig att jag var den enda flicka han någonsin älskat, den första, det enda som betydde något. Och jag minns alla svartsjuka samtal som pågick långt efter att vi gjort slut. Och jag minns alla tårar jag grät och hur sönderstressad jag var och hur jag tappade kilo efter kilo..

Det är dagar som idag som jag tänker tillbaks och undrar varför det skulle behöva gå så långt innan jag slutade bry mig. Innan jag slutade försöka hjälpa någon som inte ens försökte hjälpa sig själv. Varför det skulle gå så långt att jag skulle fara illa innan jag vände honom ryggen och kunde säga högt och tydligt till honom, till mig själv:

Du finns inte. Du rör mig inte i ryggen. Du är död för mig.



10 kommentarer

Filed under Uncategorized