Monthly Archives: mars 2013

Om oss

Det var inte kärlek vid första ögonkastet. Inte vid andra, eller ens vid tredje. Ingen blixt från klar himmel som träffade i bröstet. Det föddes aldrig ur en fysisk attraktion; typen som pyr i en kropp fylld av begär. Brännheta blickar, dolda intentioner eller nöjet med jakten. Aldrig så. Det var aldrig något som kom ur nyfikenhet, en vilja att utforska förbjuden mark. Det var aldrig medvetet överhuvudtaget..

Vi föddes ur vänskap.

Vår vänskap föddes ur någon form av samförståelse. Jag minns fortfarande hur jag ända från början känt en viss samhörighet med honom. I de kloka, men allvarsamma ögonen. Kanske såg jag mig själv i honom. Såg mig själv i en människa folk automatiskt fattade stort tycke för, men som var ensam och hade svårt att släppa in. En person som vissa stunder var ljuset självt, men vars mörker tydligt lämnade spår i ögon och röst. Och kanske var det just därför jag blev en del av hans liv, liten i början men likväl en del. Om så bara för att visa jag förstod hans mörker. Att han inte vandrade ensam på snåriga stigar, så djupt ned men ändå så nära ljuset. Att han visst hade människor att räkna med och som ville honom väl.

Vår vänskap var kravlös och enkel. En vänskap som växte ur den mest osjälviska av viljor att se den andre växa. Och det var precis vad det handlade om, varje gång vi sågs. Att stötta och tro på varandra långt mer än vi trodde på oss själva. Att hjälpa framåt, misslyckas tillsammans och växa oss starkare och större. Bokstavligt talat. Dag för dag hjälpte vi varandra att överkomma rädslor; från de mest banala som att hoppa över lådor, såväl som de djupaste av rädslor som ofta hämmar vår person. Rädslan att misslyckas, göra fel, göra bort sig. Rädslan att inte räcka till, att inte ha makten över sitt liv eller vara bra nog. Alla dessa rädslor. Vi bar båda omkring på dem. Vi hjälptes båda åt att bekämpa dem, inte åt varandra men med varandra. Jämsides. Vi har alltid varit jämsides. Kanske är det just det som är speciellt med vår vänskap. Att vi från första stund väntat in, känt av och lyssnat. Utan krav, bara med en vilja att hjälpa och förstå. Utan försvar, utan prestige. Men ärligt, utan att låta den andre slippa undan och med ett driv att ta oss igenom hinder. Lådor, knäskador, dåligt väder eller humör. Det låter kanske fånigt, för somliga. Att de timmar vi spenderade på gymmet skulle ha varit så oskydliga men trots det så betydelsefulla och med kraft nog att vända upp och ned på flera liv. Men när jag ser tillbaks på det, på alla dagar och timmar vi slet där bredvid varandra, så är det inte så konstigt ändå. För vi kämpade tillsammans. Vi växte och vi utvecklades. Gladdes åt varandras framgångar, hur stora eller små de än var – och vi bar varandra genom motgångar. Pushade, drev och överöste varandra med styrka. Vi skrattade, vi skrek, vi frustade och grät. (Nåja, det var väl mest jag som grät såklart..) Han har skrattat och stöttat när jag slagit huvud i stänger, snubblat runt på stumma ben och varit så arg att tårar sprutat. Liksom han high-fivat, skrattat och firat när jag första gången vågade mig på boxjumps och hoppat jämfota av endorfiner, satte personbästa i bänkpress och gjorde min första chin.  Och oavsett vad som hänt har han alltid låtit mig äga mina känslor. Arg, som ledsen, som sprudlande glad. Precis som det bör vara i livet. Och därför förstår jag idag att de otaliga timmarna på gymmet är en perfekt metafor för livet. Så kanske krävs det att man fungerar med mig där för att på allvar fungera med mig..? Kanske måste det vara en viss typ av människa. En människa som kan ta att jag ifrågasätter, växlar humör som dag och natt och behöver få äga mina känslor och lösa mina egna problem – men som förstår allt det och likväl står stadigt vid min sida utan prestige.

Så blev han min bästa vän. Min ärligaste, mest lojala och största supporter. Liksom jag hans. Så otroligt lika, men så väldigt olika. Och inte en dag har vi tvivlat på var den andre står – på att vi tar oss igenom de hinder vi möter. Jag tror vi någonstans befäste den grunden redan där bland hantlar och maskiner. Liksom vi lade grunden för tilliten genom att alltid finnas där när det behövdes, även om det förr handlade om att passa stänger och undvika skador. Men så är det ju i livet. På samma sätt ska man finnas för varandra, alltid. Utan att man ska behöva be om det jämt. Det ska vara självklart. Och precis det är vi. Vi är självklara.

Och må så vara att vi själva inte förstod vad som höll på att hända mellan oss förrän långt senare. Att vi, vår vänskap, växte och utvecklades till något helt annat än vad någon av oss någonsin räknat med. Må så vara att tajmingen var helt fel, att jag just kommit ur en relation men personen jag trott var han med stort H och att jag var livrädd för att skada mer än jag redan skadat. Att jag valde att ändå följa mitt hjärta och lägga rädslor åt sidan, i vetskapen om hur det skulle komma att se ut i andras ögon. Att jag valde att gå den väg jag ansåg vara rätt, för mig, fastän det ansågs okänsligt. Må så vara att vi sedan dag ett har haft allt annat än självklara omständigheter och en verklighet fylld av problematik. Men vi är inte den problematiken. Vi är inte våra omständigheter. Vi är starka tillsammans. Vi tar oss igenom hinder. Vi finns där när ingen annan gör det. Prestigelöst, ärligt och med en verklig önskan att växa tillsammans. Och det gör vi. Varje dag.

Annonser

3 kommentarer

Filed under Uncategorized