Tag Archives: Om solen

Om en eftermiddag på Bosön

Jag kan höra hur vattnet kluckar mot stenarna. Ljudet är som en rofylld vagga för en fladdrig själ. De svala vindpustarna smeker min uppvärmda hud. Lätt. Mjukt. Och huden på mina armar blir alldeles knottrig, trots att solens värme är stark där jag ligger.

Där sitter han. Halvt vänt bort från mig, mot vattnet. Jag undrar vad han tänker på när han sitter sådär, alldeles stilla. Och så ler jag för mig själv. Krullar tårna mot det torra gräset och försöker rycka upp några strån, utan att ta blicken från honom. Känner en impuls att gå dit. Gå dit och kura ihop mig vid hans sida, likt en kattunge. Stryka mig mot hans ben och spinna mjukt och tillgivet borra in mitt huvud i gropen vid hans axel. Men jag sitter kvar. Iakttar.

Och det svider i mina ögon. Kanske är det solen, den tvingar mig att kisa och rynka pannan. Kanske är det gräset omkring mig. Men jag vet bättre. För långt därinne knackar mitt hjärta mot bröstet och när jag lyssnar inåt så hör jag viskningarna. Det som svider i ögonen är inte solens styrka. Inte heller gräsets irritation. Det är skönheten. Och ömheten. Kärleken. Det är det mitt hjärta viskar där jag sitter. Han är så vacker där han sitter. Alldeles stilla. Alldeles min.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om sol i sinne

Som vanligt vaknar jag till igen när Mowgli sätter sig på sängkanten för att äta frukost. Han har börjat göra det på sistone. Sätta sig hos mig och flina lite när jag sömnigt ler mot honom eller kurar ihop mig till en liten boll kring hans kropp. Jag älskar det. Idag är inget undantag.

Kan se solen skina ute och i halvsömnen suckar jag förnöjt. Jag har drömt om Chile hela morgonen. Om mormors hus och mandelträden. Om doften av varm jord och citrusfrukter och kummin och mynta. Och känslan och dofterna ligger kvar i min kropp när jag vaknar. Ett tag tror jag nästan jag faktiskt är där.

– Cc har kommenterat, meddelar Mowgli. Och han känner mig väl. Vet mycket väl om hur rusigt glad jag blir över nyheten och att jag antagligen kommer att rusa upp ur sängen så fort han gått hemifrån. Och det är precis vad jag gör.

Och när jag sedan sitter där, i min solfläck på soffan och med datorn i knät, kan jag inte sluta le. För Cc är tillbaks och jag har saknat henne. För att jag älskar solfläckar inomhus och hur de påminner mig om när jag var liten och alltid somnade på solfläcken mitt på hallgolvet.

Och för att jag har världens bästa pojkvän som gör mig glad, gladare, gladast. För att han pushar och finns där. För att han anmäler mig till ”Dance & Jam Session in the Summer Sun City” för att han vet jag älskar afrodans. För att idag är det sol och jag känner mig gladare än jag gjort på ett bra tag och för att just idag har jag upptäckt att jag älskar Mowgli lite mer, lite djupare än igår. Och imorgon mer än igår.

13 kommentarer

Filed under Uncategorized

Time to shape up a lil’

Jag sitter inne. Det är soligt ute. Himlen blå. Lukten av nyklippt gräs kittlar min näsa. Jag tänker jag måste skärpa mig. På riktigt. Och jag minns hur otroligt trött på mig själv jag var igår. Trött på min tillfälliga oförmåga att välja, bestämma och bara vara positiv. Trött på att verka otacksam fast jag inte alls är det egentligen. Och så tänker jag på hur det var att sitta där bakom Mowgli med vinden piskandes i ansiktet. Hur jag slöt ögonen och låtsades jag satt på Exoticas rygg och for fram i skogarna. Jag tänker på hur lyckligt lottad jag är som har en pojkvän som bryr sig och vill se mig glad. Och jag känner hur tårarna trängs för att tanken är ganska överväldigande.

Jag tänker på hur mycket kärlek jag blivit välsignad med. Hur jag aldrig någonsin varit utan människor som älskat mig, trots att det ibland känts så. Och jag säger till mig själv att nu, nu får det vara nog. Nu vänder vi på det här. Nu går vi ut i solen, med boken och papprena och pennorna och så väljer vi att vara glada. Och så minns vi att det finns dom som inte är hälften så lyckligt lottade som jag. Nu skärper vi oss.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Märtha, Trollet & Elaka Gubben med Käppen bland andra

…Och som på beställning kommer solen. En dryg timma senare, efter att jag till slut somnat om och sedan vaknar upp igen, fortfarande en enda stor lyckoboll. Jag kan se hur det lyser därutanför och med ena foten drar jag i snöret och med ett risch åker den blå rullgardinen upp. Och jag vet inte riktigt varför just nu men jag minns den där gubben när jag var liten. Han med hålet i näsan alla kallade för Cancer och jag förstod inte riktigt varför, men det spelade ingen roll. Tyckte liksom det var lite märkligt bara.

”När solen skiner, köp rullgardiner. När månen ler, köp ännu fler” brukade han säga.

Jag och min bundsförvant Märtha under barndomen, (fast hon hette inte Märtha men det är en annan historia) vi förstod aldrig riktigt om han skojade med oss eller inte. För han lät så allvarlig. Men jag brukade tänka han måste vara lite galen. Ja, lite sådär som den Elaka Gubben med Käppen i dom gula radhusen som blev arg när vi knackade på som påskkärringar när vi var små efter att ha blivit ditlurade av den kusinen jag såg mest upp till, Märthas storebror. För inte kan man väl vilja stänga ute solen med rullgardiner?

Och så kommer jag att tänka på Trollet. Den läskiga farbrorn som bodde i det bruna huset bakom Slusscafét och som brukade åka flakmoppe och alltid hade med sig kamera till badstranden. Trots att han alltid var själv. Han brukade filma alla kvinnorna med småbarnen, dom som alltid gick och visade brösten. Jag brukade tänka han måste tycka om dom. Eller kanske bara känna sig ensam, för Trollet verkade inte ha någon familj, så kanske filmade han alla dom där kvinnorna med barnen bara för att sen kunna ha en låtsasfamilj. Jag visste inte så noga när jag var liten, men jag tyckte lite synd om honom, samtidigt som jag var jätterädd för honom. För han såg ut som ett troll. Och han var konstig. Och pratade aldrig. Och för att han, också när vi gick påskkärringar samma år som vi knackade på hos Elaka Gubben med Käppen, tog en stor näve av vårt godis vi fått och istället gav oss en halväten knäckemacka med kaviar på.

Och nu när jag sitter här tänker jag att han måste ha missuppfattat det där med påskkärring-grejen. Kanske fick han aldrig gå påskgubbe när han var liten. Kanske var folk rädda för honom då också. Kanske var han ensam.

Kanske var han verkligen ett troll. En bortbyting?


4 kommentarer

Filed under Uncategorized