Tag Archives: Om tårar

I min kropp föddes en studsboll

Sju timmar har gått. Sju timmar av idel lycka och gråtiga skratt. Av ett hjärta som bultar så snabbt, så hårt att det är ett under det fortfarande sitter kvar i mitt bröst. Till hela världen fick jag tillåtelse att skrika ut det. Till de viktigaste i min värld skrek jag ut det. Var tvungen för att inte spricka i tusen bitar – som en liten röd, okontrollerbar studsboll av känslor i ett alldeles för litet utrymme.

Så jag låter den studsa till Bönan – hon säger hon dör av lycka. Hon säger hon måste läsa mitt SMS till hela sin klass. Att det är hennes dröm-SMS från och med nu. Och hon skriker ut sin glädje i versaler. Jag, jag har slutat andas. Kan se framför mig hur min studsboll hamnat i hennes bröst och hur hon ler sådär, ända in i kärnan så att det glittrar som tusen diamanter i hennes fantastiska ögon. Den genuina glädje som finns hos henne – över min lycka – är så överväldigande att jag inte finner ord.

Jag låter den röda, vackra bollen studsa vidare. Hermanita. Hon säger hon börjar gråta. Skickar hjärtan och rosor och pussar. Och jag skrattar med tårglansen glimmandes i mina ögon. Ser framför mig hur hon sitter där, med den där genuina värmen och omsorgen i blicken och leendet som fick mig att älska henne så. Hon förstår. Mig. Vår historia. Har funnits vid min sida från dag ett på min resa. Har gråtit och skrattat som vore vi en och samma själ. Som om Aristoteles talade om oss när han talade om vänskap. En själ i två kroppar.

Och bollen fortsätter studsa. Söstra mi, familjen. För jag kan inte vara tyst längre. Kan inte lämna hoppet, glädjen och den oändligt stora lättnaden innanför min kropp. Väntan är över och säkerhetskedjan lyftes bort, jag släpptes in igen. Efter vad som känts som hundra år av ensamhet. Hundra år av gränslös rädsla.

Mina ord gör det inte rättvisa. Det här är långt större, långt vackrare och långt mer befriande än något annat. Inga ord gör det nånsin rättvisa. Så jag låter min studsboll studsa. Än hit. Än dit. Och vidare i oändlighet.

Så kanske var det ingen slump att de möttes, Mowgli och Pocahontas, just precis när de möttes…

Annonser

20 kommentarer

Filed under Uncategorized

Vad vore jag utan era andetag?

Jag inser plötsligt att tårar rinner hejdlöst nedför mina kinder. Rinner, som om de tävlar med det varma vatten som sköljer över min utmattade kropp. Och jag vet inte vilka utav dropparna – de salta eller de söta – som går segrande ur det. Jag förstår inte vad de kommer ifrån, alla dessa tårar. Förstår inte hur så mycket vätska kan födas i mina ögonvrår. Ett evighetshjul. Liksom jorden snurrar, faller mina tårar i oändlighet. Men jag förstår jag gråter av kärlek.

Jag hade ingen aning om att min inte särskilt stora lekamen kunde rymma så mycket kärlek. Kärlek till livet och alla de människor omkring mig som ger det mening. Som ger mig styrka och fyller mig av beundran. Alla dessa krigare som inte låter såren besegra dom. Alla dessa hjältar och hjältinnor som modigt slåss för att rädda varandra. För att bära, för att styrka – för att älska. Jag gråter av glädje, av medlidande, av beundran, av saknad – och av kärlek. Och för att alla dessa känslor är så överväldigande att jag inte vet vad jag ska göra av dom.

Jag gråter över mina bröder. Över det fysiska avstånd som håller oss isär, trots att de ständigt finns i mina tankar. Jag gråter av beundran över deras mod och styrka. Över deras klokhet och rena hjärtan. Över den svåra väg den yngste av dom bestämt sig för att följa – för att vara sann. Mot sig själv. Mot oss alla. Och det gör mig stolt. Att min fantastiska lilla lillebror vuxit upp och blivit så stark, så klok och så väldigt, väldigt modig. Samma lillebror jag kände en villkorslös kärlek till redan vid första mötet där på BB, trots att han kissade mig rakt i ansiktet när vi skulle byta hans alldeles för stora blöja. Jag tror faktiskt jag älskade honom redan innan det – redan när han var ett litet väsen i min mammas mage som jag inte fick döpa till Skorpan trots att man sagt jag fick bestämma vilket namn jag ville. Och under hela uppväxten var han min stora kärlek. Min lilla apa jag alltid ville bära på. Och lika mycket som jag gråter av kärlek, gråter jag av smärta. För att inte alla har sinnen öppna nog att förstå. Och jag gråter av rädsla för att det ska såra honom.

Jag gråter av kärlek till min syster. Min fina, storhjärtade lillasyster vars vägar har kantats utav gupp och snåriga skogar. För de prövningar hon så ofta fått gå igenom de senaste åren. Det är hennes hjärtas fel. Hennes hjärta som är så stort, så rent, att det gör allt för andra men glömmer bort att ta vara på sig själv. Och jag önskar jag kunde trolla bort allt det onda, allt det fula och allt det vilsna. Men jag vet det inte är min strid. Och jag kan inte annat än att finnas till hands. Så därför gråter jag. För jag kan inte ta över hennes sorg. Kan inte rädda henne helt undan fallet. Men jag vet hon finner sin väg till slut. Hon är starkare än hon tror.

Jag gråter för att min far hittat tillbaks till målandet. Tänker att det var på tiden. Det var så längesen jag såg honom använda sina talanger sådär – och jag gråter av glädje när man säger mina verk blivit hans inspiration.

Jag gråter av glädje för att vi funnit tillbaka till varandra, jag och min mor. För att vi denna kväll kunnat låta våra hjärtan samtala och lära av varandra. För att vi funnit likheter vi tidigare inte anat och för att livet gav oss en ny chans. Jag gråter av beundran över hennes styrka och enorma kärlek till sin familj. Över att hon förstått och lyssnat och valt att finnas där för min bror. Mina syskon. Mig. Alla de hon älskar. För att hon inte gett upp när hennes förhållande till min far blivit prövat. För att hon ger mig styrka och hopp. För att hon uppmanar mig att vara ärlig och stå fast vid den jag älskar.

Jag gråter av kärlek till de få, men oumbärliga nära vänner jag har. Gamla, som nya. Låter tårarna falla fritt för all den styrka och värme de skänkt mig genom åren. För stöttepelarna, för skratten, för tårarna och äventyren. För att de förstår mig och låter mig vara den jag är, utan att någonsin vika från min sida när vinden blåser hål i våra hjärtan. För det mod ni injicerar i mina ådror när jag är som mest rädd.

Mest av allt gråter jag av kärlek till dig. För att du visat mig vad verklig kärlek betyder, även när du inte hållit min hand. För att du bestämt dig för att våga igen. För att du lyssnat till min vädjan och visat vilja att gå emot dina rädslor. För att du fått mig och mina perspektiv att förändras – utan att ändra på den jag är. För att du aldrig försökt göra mig till någon annan och aldrig lämnat min sida, även om jag trott det. För att du visar så mycket värme inte bara för mig, utan för mina nära. Alla de mina som älskar dig som vore du ett syskon, ett barn, en oumbärlig familjemedlem. För dig låter jag tårarna falla i oändlighet. För att du, för första gången i mitt liv, fått mig att inse att jag ändå tror man kan älska samma person genom hela livet. Jag gråter för att jag i själ och hjärta vet du är den jag vill dela mitt liv med. För att jag tror på oss, långt mer än jag någonsin trott på något förut. För att du är den bästa och sannaste av vänner. Så jag gråter för att jag älskar.

Vattnet stängs av. Tårar slutar falla. Jag minns hur en god vän för inte så längesen frågade mig varför jag lägger så mycket tid och energi på mina relationer. I samma ögonblick som jag möter min spegelbild i immiga glas, vet jag svaret. Och jag förstår det alltid funnits inom mig. Hela tiden. Hela livet. Jag lägger hela mitt hjärta i mina relationer av ett enda skäl. Kärlek. I alla dess former. För att kärlek är det jag lever för. Det som ger mig mening och mål. Av kärlek är jag född, av kärlek vill jag dö. Kärlek ger mig livet. Och utan den vill jag aldrig nånsin leva.

11 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om tystnadsknoppen som brast

Så jag gör det till slut. Frågar. Eller brister. Det är lite samma lika med det där. För jag kan inte fråga utan att brista. Så det gör jag när vi ligger i ett nedsläckt rum där gatuljus kastar skuggor mot väggarna. Kanske är det så att jag till slut vågar fråga för att jag varit på väg i så många dagar nu. Kanske kommer orden till slut ur mig för att jag tidigare under dagen gråtit gömd mot Syrrans mörka lockar för att fasaden till slut spruckit. För att känslorna alla legat och pyrt under min hud, tills de till slut måste ha frätt hål och sipprat ut. Så visst var det väl så att även knoppar av tystnad måste brista till slut.

Och Hermanita, jag tror jag lyckades litegrann ändå. Att gå från salladshuvud till rosenknopp. Baby steps, javisst, men baby steps är bättre än inga steps at all. Osäkerheten.. Den är inte borta, men den är mindre förslavande. Så, nu börjar jag mitt vilande på nytt. I övertygelsen och hoppet.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om den stora väntan. Del ett.

Jag spenderar hela dagen vandrandes i parken. Planlöst. Ser inte, hör inte. Har inte orken att bry mig om vart mina ben för mig, inte orken att ta några beslut. I tre dagar och tre nätter har jag gråtit mer än vad jag gjort på ett helt halvår. Mer än jag gjort sedan det året mormor gick bort. Och nu är jag utmattad. Mentalt. Fysiskt. Och jag tänker att kanske är det så för att jag till slut låtit dom hitta ut; alla de tårar, all den ångest och all den ensamhet som bott i mig sedan allt tog slut. Kanske är det för att jag först nu låtit mig känna sorgen. Den riktiga saknaden. De öppna såren i mitt inre. Jag gav mig aldrig tiden. Stängde in, stängde av, stängde ute. Så sprang jag rakt in i armarna på någon annan. Rakt in i armarna på Förnekelsen. Och kanske var det tur att den uppehöll mig. Kanske inte. Kanske var det ändå så jag hölls igång, liksom med respirator.

Jag hamnar vid vattnet efter en stund. Orkar inte längre stå upp, så jag dimper ned på gräsmattan och iakttar den gula hunden jag har till låns. Ler trött åt hennes vingliga trav och ledighet. Det är något väldigt tröstande med djur. Något helande med deras oskuld och enkelhet. Känner hennes blöt nos mot min nacke och ett lekfullt skall. Jag kastar pinnar och låter henne springa av sig. Och jag önskar hon var min, för jag finner mig behöva henne på ett sätt som får det att tåras i mina ögon. Finner värme och lugn i de stora, bruna ögonen som inte rymmer den sorg jag finner i mina egna. Så orkar ingen av oss mer. Min kropp är utmattad. Min hjärna bortdomnad. Och hjärtat går på autopilot. Jag orkar inte känna mer. Går sönder då. Vi ligger trötta där sen, den gula hunden och jag, och blir kvar så länge att det till slut blir kallt och det blir dags att gå.

På bussen hem börjar jag tänka trots att jag önskar jag kunde låta bli. På allt det där du sagt. På det där med väntan. Och jag inser jag är tillbaks där igen. Tillbaks i samma väntan jag svor att aldrig hamna i efter den där gången då jag slutligen satte punkt för mig och Han på Andra Sidan Havet. Den väntan du sa åt mig att aldrig hamna i igen och som du hjälpte mig ur den där våren då vi klev in i varandras liv. Så kanske är det min dom ändå. Att alltid vänta. Jag börjar tro det… Men jag är inte rättvis när jag jämför er, jag vet.  Och den här gången är det ändå annorlunda. Jag måste tro det. Jag måste tro att jag inte väntar förgäves. Jag väntar för att jag med hela mitt väsen vill tro att du har rätt. Att det blir som du säger att du så hundraprocentigt tror. Så jag bestämmer mig för att härda ut. Härda ut allt det onda och stänga av. Sätta upp mål och planer och allt annat som inte har med mitt hjärta att göra.

Men nu tänker jag igen. Jag måste stänga av.

9 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om trasiga hjärtan och bristande knoppar

Så möter jag på min väg ännu ett trasigt hjärta. Med det skälvande hoppet som krampaktigt håller fast, trots att där kanske inte finns något att hålla fast vid längre. Så många har jag mött att jag ibland undrar om det är därför jag finns. För att se dem. För att lyssna. För att samla upp dem alla så gott jag kan och lägga dem i en korg med sammetsmjuk botten. Och kanske kommer jag aldrig kunna trolla. Ta bort allt det där onda och vassa och hotfulla. Kanske kommer jag aldrig kunna laga dem helt, ens om jag försöker. Men kanske finns jag till för att hjälpa dem en bit på vägen. För kanske om jag börjar, om så bara obetydligt lite, så får de vila och finna styrka att ta vid där jag inte kan. Jag tänker så ibland. När jag möter trasiga hjärtan.

Det trasiga hjärtat och jag sitter där på varsin grön stol och dränker sorger och besvikelse i vin. Skrattar tappert åt det onda och viftar med händer. För vad finns där annars att göra när verkligheten raserar ens drömmar. Allt man kan göra är att skratta. Må så vara att där glittrar tårar i ögonvrår och värker i bröstet, men så länge man har skrattet har man något. Vi talar om sådant som är lätt som är svårt som är förvirrande som är fantastiskt. Och när vi huttrar kommer Vakten med filtar för att värma. För att vi ska förstå att där även finns bra killar, som han mjukt säger och ler. Och jag tänker att kanske är även han ett trasigt hjärta med en alldeles egen historia att berätta. Han som flyttat till storstan för kärleken som ändå inte höll. Vår alldeles egna filtvakt, som lyssnat fast han försökt stänga av. Han passar upp på oss och säger han finns just därför. För att göra vad han kan för att muntra upp. Jaha, tänker jag, han är också en sån. En sån som lagar andra för att laga sig själv. Och det är fint, tänker jag där vi dricker ikapp med det fallande mörkret.

Det är som med salladsblad det där ibland. Förhållanden. Drömmar. Livet. Sallader som blommar ut trots att man inte alltid vill och trots att man gör allt i sin makt för att hålla ihop de sköra, gröna bladen. Så man tejpar och snörar och konserverar och håller det i sina händer. Tror att man lyckats i samma stund som man blundar för allt det man inte vill se. Och så vaknar man upp en dag och inser att det inte räckte. Att den möglade inifrån ändå. Att den förr eller senare ändå inte kunde hålla så länge som man ville. Kanske var det det hon menade, Karin Boye, när hon skrev om bristande knoppar. Ont för det som växer, och det som stänger…

Trasiga hjärtan vinglar hem i natten. Ett har börjat läka, slagit rot och försiktigt börjat växa. I sin hand en korg med den mjukaste av bottnar. För man vet ju aldrig vad eller vem man möter på sin väg. Vem som behöver plockas upp. Och vem som bara behöver lite hopp. Men förr eller senare kommer de alla att växa igen. De behöver kanske bara lite hjälp på traven.


15 kommentarer

Filed under Uncategorized

But I stretch as often as I can, my goal’s to reach your hands any day now

Han känner sig som en varböld och jag kan inte hejda mina tårar. För ibland är det svårt att göra saker rätt när alla alternativ leder till fel. Och om jag bara visste att förklara min kluvenhet skulle han kanske förstå. Att jag inte bara kan stoppa huvudet i sanden och låta allting vara. Det där nya som tidvis är så väldigt svårt, men samtidigt helt fantastiskt när det vill sig. Som verkar få honom att tro jag nu vänder honom ryggen. Men jag står ju kvar. Precis här står jag fast, men utan att kunna räcka till. Är ingen stålkvinna och kommer aldrig vara. Vänder och vrider och slår knut på mig själv. Och hur jag än försöker så verkar jag falla kort. För jag kan inte nå dom båda på en och samma gång utan att själv gå av på mitten. Inte än.

Så jag ber honom ha tålamod och får korta ord tillbaks. Och mitt hjärta går i bitar. För hur gör man någonting rätt när befinner sig på minfält?

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Om tårar i förväg

Han frågar mig tyst i natten. Om jag inte tycker det är jobbigt att allting snart är på riktigt. Överallt försvinner saker från de kvadratmeter vi delat och för varje lampa, varje bok, blir jag tystare. Och jag tänker flyktigt på alla de tårar och den förtvivlan som härjat i min kropp och inser att jag nog alltid varit en sådan som sörjer de största sorgerna i förväg. Att det är därför tårarna aldrig tar slut när de väl kommer. Och att det är därför tårarna sällan besöker mig när de väl torkat. Att jag är en sådan som gråter ur mig allt som finns för att kunna fortsätta framåt sedan.

Och jag blir nästan rädd att det är därför han ibland tycks tro jag tar lätt på det här. För att mitt huvud hela tiden strävar framåt. För att självbevarelsedriften är så stark att den inte låter mig dröja kvar i allt det mörka längre än jag klarar av. Jag har alltid sörjt i förväg. Alltid behövt förändring för att stå ut. Men aldrig älskat mindre. Aldrig fördenskull älskat mindre.

10 kommentarer

Filed under Uncategorized