Tag Archives: Pannpussar

Jag rycks ur drömmarna igen när han sätter sig på sängkanten. Han är påklädd nu. Suckar inom mig för jag vet han ska gå till jobbet och jag kämpar för att hålla dom tunga ögonlocken uppe, får kisa för att se någonting alls. För att kunna titta på honom. För att det gör mig alldeles sådär varm inombords. Och han böjer sig ned över mig för att trycka sina läppar mot min hud och det svindlar lite för mina ögon när han ser på mig sådär. Sådär som om jag vore speciell..

Och när jag drar honom intill mig andas jag in hans doft och ger allt vad jobb heter ett mentalt långfinger och fem minuter senare har jag somnat om, med huvudet mot kudden han legat på och som fortfarande bär spår av hans värme och lukt. Shit vad jag älskar hans doft..

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

‘Ain’t nothing else makes me feel this way..’

Han har gått och lagt sig och jag hittar honom med slutna ögon, lätt sovandes. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv när jag står där lutad mot dörrkarmen till hans sovrum och känner hur hjärtat svämmar över. Det är någonting med honom, tänker jag. Kan fortfarande inte sätta fingret på vad det är, men vad det än är så får det mig att sucka djupt av glädje och ömhet när jag tittar på honom. Och jag kysser hans panna. Stryker hans kind och ler när han reagerar på min beröring.

– Sov gott baby, viskar jag när jag kryper intill och kysser honom på axeln.

Och han vänder sig halvsovandes om, lägger en stark arm om min bröstkorg och drar mig närmare. Kommer så nära honom att det svindlar för ögonen, sådär som det alltid gör när jag kommer nära och alla mina sinnen uppfylls av honom. Och jag tänker igen att han alltid luktar så gott. Och förundras över hur hans hud alltid är precis lagom varm. Och hur hårt han håller mig, men ändå så mjukt. Och jag tänker på hur mycket jag älskar att höra honom andas vid min sida. Och hur mycket jag älskar när han skrattar.

– Tycker väldigt mycket om dig, mumlar han mot mitt hår. Och jag undrar, som vanligt, om han vet hur mycket det betyder när det kommer från honom. Om han vet hur glad han gör mig. Om han vet hur han fyller mitt hjärta med liv och färg och sång och kärlek..

Och jag tänker när jag ligger där, med hans kropp klistrad mot min egen, att såhär vill jag ha det. Just precis såhär. Honom.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

‘Strö lite socker på mig’

Vi har gått och lagt oss. Hud mot hud, mitt huvud mot hans bröst och hans armar om min kropp. Precis som alla andra nätter. Och hans läppar mot mitt hår, min panna. Känner mig så hemma att tanken på att det inte var särskilt längesen vi träffades för första gången inte ens stör mig. Den roar mig lite, men den gör mig ingenting. För ett halvår sedan skulle den ha gjort det..

Det går fort det här, det går väldigt fort. Tanken har slagit mig ett par gånger och jag har nångång undrat om det verkligen är så klokt att kasta sig in sådär huvudstupa, att man kanske borde ta det lugnare och försiktigare. Och sen har jag insett att jag faktiskt inte bryr mig. Det går fort, fort som fan, men det känns så väldigt bra. Rätt. Känner mig hemma. I hans lägenhet. I hans armar. I hans sällskap. Då får det gå hur fort det vill, för jag tror inte jag kan trolla. Jag tror inte jag kan få mig att plötsligt stanna mitt i fallet, hängandes i luften. Och om jag nu kan det, så tror jag ändå inte att jag vill.

Och när jag ligger där och skrattar åt våra dumheter har jag inte en chans mot mitt hjärta. För hjärtat har valt – och huvudet med. Och dom tidigare så starka hjärnspökenas röster har gått i ide. Eller kanske packat resväskorna för att leta upp ett nytt Sibirien. Det är för varmt hos mig för att dom ska trivas nu. Alldeles för ljust och dom tycker inte om att behöva kisa med ögonen. Men det gör jag. Och nu när fönstren är öppna på vid gavel finns där inget slut på värmen och ljuset som fyller mig.

Allt det här tänker jag på när jag kurar ihop mig likt en spinnande kattunge mot hans varma kropp och viskar jag tycker om honom. Vet inte om han hör mig, för jag misstänker han redan somnat, men det gör inget för jag tror han vet om det. Så jag ler sömnigt för mig själv och kysser honom på axeln och tänker jag allt har tur jag. För att jag alltid klarat mig, för att jag alltid haft ett hem, för att jag alltid haft familj och vänner som älskat och stöttat villkorslöst… För att alla vägar jag tagit lett mig hit. Till honom.

Till ett hjärta jag vill flytta in i. Till ett hjärta som inte skrämmer mig.


11 kommentarer

Filed under Uncategorized

Det skulle kännas

– Skulle du bli ledsen om jag låg med någon annan nu?

Jag har inte riktigt koll på tiden längre. Minns knappt om det är morgon eller kväll eller mörkt eller ljust, trots att det inte är särskilt längesen och jag borde minnas. Med honom liksom flyter all tid ihop; den är alltid för kort och det känns som om dagarna bara rusar förbi och att jag känt honom i hundra år fast jag inte har det. Alls.

När jag ligger där, med huvudet på hans axel, känner jag ett behov av att vänta med att svara. Dröja lite. För jag inser plötsligt hur snabbt det här går och hur fort han växer i mina ögon. Och det skrämmer mig inte, inte det minsta, men jag blir lite orolig att det ska skrämma honom.

Jag svarar att kanske. Men jag menar det inte direkt och jag vet inte, men jag tror han uppfattar den lilla nyansen i min röst, för det låter lite så på honom när han upprepar ordet med ett lätt frågande tonfall. Och jag vet inte vad jag ska säga så jag ställer samma fråga till honom och trycker lätt med min hand mot bröstet. Som för att vara beredd att skydda mitt hjärta litet OM det skulle behövas. Börjar till och med, omedvetet, tänka ut ett sätt att skämta mig ur situationen. Ni vet, just in case. OM svaret skulle råka göra lite ont.

– Jag skulle känna att jag inte direkt har någon rätt till att bli det.. Men det skulle..

– Kännas..? fyller jag i när han tystnar, som för att leta efter det där ordet han söker.

Och han hummar lågt och jag trycker mig närmare och vet inte riktigt vad hans hummande betyder men ändå hoppas jag på att det betyder vad jag vill att det ska betyda och jag låter mina läppar mjukt möta hans varma hud på den där bröstkorgen jag tycker så fasligt mycket om.

Och sen ligger jag där en kort stund och tittar på honom under lugg. Försöker liksom lista ut vad som försigår där inuti hans huvud och jag inbillar mig en kort stund jag har något sjätte sinne som gör att jag kan läsa tankar, men det kan jag ju inte, så jag sluter ögonen igen och drar fundersamt ett finger över hans mage. Jag är förälskad i hans mage. Kan förlora mig helt i den på en nanosekund och totalt fängslas av hur len hans hud är under mina fingrar. Och det gör jag även den här gången. Går vilse på hans mage och i mina tankar.

Senare när jag sitter på tunnelbanan hem minns jag just den här stunden. Och jag undrar om det verkligen skulle kännas för honom om jag somnade in i någon annans armar, med någon annans läppar mot min hud och någon annans händer på min kropp. Hur det skulle kännas för honom om det var någon annan jag plötsligt började kyssa godmorgon, godmiddag, godkväll..

Jag sitter där och jag önskar mig lite att det är så. Att det skulle kännas. Precis som det skulle kännas för mig om han väckte någon annan på samma sätt som han väcker mig på morgonen. Om det var någon annans äggskal han ritade hjärtan på och om han pussade på någon annans panna på precis samma sätt som han pussar på min. För det skulle kännas. Trots att han inte direkt går att kalla för min. Trots att det inte alls var längesen vi sågs för första gången. Trots att där inte finns en enda regel som ger mig rätt att hindra honom om han vill leka Mowgli och Pocahontas med någon annan. Trots att det skiljer i ålder och längd och handstorlek och sportintresse och kunskaper om vad förkortningar står för..

För han växer. Hela tiden. Och jag tycker så väldigt fasligt jättemycket om hans närhet.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Vårkänslor en måndagseftermiddag

Jag är påväg till jobbet.  Halkar omkring i solen som Bambi på den halvslaskiga isen och skrattar förtjust åt den lilla dunfjäder jag hittar i mitt okammade hår. Jag vet vart den kommer ifrån.. Och Cindy Lauper sjunger hon ska fånga upp mig om jag faller och jag känner mig trygg och lycklig och lite svävande. Med henne, den lilla dunfjädern och solen i ögonen.

Och jag vet inte, men jag kommer att tänka på Snyggast i Stan. Och sen på den nya, så väldigt fina vännen jag besökte i helgen. Och jag tänker att pannpussar är att dö för och att just dom två nog är dom enda som någonsin pussat mig på pannan sådär. Sådär så att jag bara vill sluta ögonen och jag svär att om jag var en katt skulle jag spinna och jag önskar jag kunde stoppa tiden och aldrig glömma hur fint det känns med ett par mjuka läppar mot huden på min panna.

Och just pannpussar, Cindy Laupers löften, dunfjädern i mitt hår och solen i ögonen, är en perfekt kombo.

Och jag känner mig fri. Så väldigt fri. Och jag önskar jag kunde fånga just den här stunden i solen i en såndär liten glaskula som snöar när man skakar på den. För jag vill aldrig nånsin glömma. Och jag skulle alltid kunna bära den med mig, min alldeles egna lilla lyckokula, med regnande små dun, lika mjuka mot min kind som läpparna mot min panna.

Och jag behöver inget mer. Inte nu.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Om en helg & en bröstkorg

Känslan av befrielse är påtaglig när mina fingertoppar åter möter tangenterna. Dom liksom kindpussas och ler brett mot varandra, lyckliga att få leka tillsammans igen, och jag har inte hjärta att säga åt dom där egentligen inte finns tid till lek, trots att klockan ilsket tickar ovanför dörren och den oranga msn-konversationen får mig att vilja slänga datorn i väggen. För mina fingertoppar är lyckliga.

Hela helgen har ord och meningar och spalter formats i mitt huvud. Intryck och tankar jag måste skriva om, men jag har inte kunnat. Och trots att jag känt behovet, inte alltid velat. Så dom har tålmodigt fått hopas därinne, fått lära sig att vänta trots att det får dom att stampa med fötterna i marken och lägga armarna i kors och blänga på mig, för dom måste hela tiden trängas mer och mer för det är så det är när man inte kan hindra nya tankar från att födas. Mitt huvud är inte Kina.

När jag vaknade imorse, för andra gången, kunde jag inte hejda leendet som spred sig på mina läppar där jag låg och iakttog mönstret på väggarna. Liksom letade figurer, precis som jag legat på samma plats och gjort tidigare dagen innan. Och jag andades in doften han lämnat bakom sig när han gått och undrade om han förstod att det inte skulle dröja länge förrän orden som trängdes i mitt huvud behövde yttras. Undrade om han insåg att jag med största sannolikhet skulle skriva om hans bröstkorg så fort jag bara fick chansen. Men så tänkte jag att jo.. Han måste nog veta tillräckligt mycket om mig för att förstå. För hur ska jag väl nånsin kunna låta bli att skriva om någonting så berusande och enkelt som just den närheten? Hur ska jag kunna låta bli när mina ord är som vattnet som tar sig fram överallt där det finns kryphål och chanser? För dom kan inte stängas in helt. Dom har inte tålamodet. Vill inte ha tålamodet.

Och jag minns hur jag småpirrigt och nervöst slog in hans portkod. Kände mig fånig när mina ben skakade lätt då jag ringde på dörren och hörde honom röra sig på andra sidan. Och jag förstod inte riktigt nervositeten, för även om den inte var jättestor som när jag pratade med honom för första gången, så fanns den. Trots att jag aldrig trott en sekund på att mötet skulle gå dåligt. Trots att jag aldrig tvivlat på att jag ögonblickligen skulle tycka om honom. Och det gjorde jag.

Men jag vet nu.. Jag insåg det när jag låg där och tittade efter hästar och lejon och microgrisar i tapeten. Att jag var orolig över att han inte skulle tycka lika bra om mig, i verkligheten, som mina ord och det jag skriver. Orolig över att jag inte skulle vara lika bra som mina ordval.. För det är ju så lätt att försköna när man skriver.

Men när vi sedan satt där, ihopkurade, som om det vore den mest naturliga sak i världen att känna sig så bekväm och sitta så ihopkurad med en person man just träffat för första gången, kunde jag inte bry mig mindre om nervositet och oro och vad som pågick utanför lägenhetens väggar. Och inte heller kände jag den minsta önskan att lyfta mitt huvud från hans inbjudande, trygga bröstkorg och åka till andra sidan havet. Och för första gången på så väldigt länge önskade jag inte att jag var någon annanstans när rastlösheten tog över. För det fanns aldrig någon rastlöshet.

Bara han och jag, mitt ibland stearingljusen och rökelsen och tequilan och Winnerbäck och bär-shots och godispåsen och mjuka fingertoppar och persienner och oversize-tröjor och mönstrade kuddar och en kvarlämnad tv-bänk och youtube-klipp och Rafiki och Mufasa och Shenzai och Nala.. Bara han och jag och Lejonkungen.

Och senare, när jag vandrade i solen fylld av vårkänslor, kändes det lite som att ha vingar. För han gav mig vad ytterst få har kunnat… Total och absolut frihet.

11 kommentarer

Filed under Uncategorized

Innan baksmällan…

Igårnatt träffade jag Snyggast i Stan. Och mitt bland ölflaskor och gruppkramar fick jag en såndär pannpuss igen. Smälte litegrann. Man kunde nog nästan höra hur värmen spreds därinuti, sådär skönt som det känns när man somnar mitt på en solfläck på trägolvet hemma där jag växt upp. Och jag stod nog där i någon sekund och myste av känslan av de mjuka, oemotståndliga läpparna mot min kalla panna, innan jag sprang rakt in i famnen på Lund och resten av grabbarna som samlats. Handshakes, klirrande flaskhalsar mot varandra och högljudda konversationer med ett gäng som kunnat representera jordklotets alla hörn och kontinenter.

Stockholmsnatten var precis lagom kall när vi lämnade Vassa Eggen. Och vi tog oss till Berns men inte längre. Var för många för att komma in och Han-som-aldrig-kommer-till-skott bråkade med sin mage medan älskade Kusin Vitamin gav honom lite av sin alltför villkorslösa kärlek. Själv försökte jag låta bli att halka på isen, men det gick sådär. Lund höll min jackärm, J stod för dom klockrena kommentarerna och Snyggast i Stan gick från att vara irriterad till att skratta och sen tillbaks igen.

Hamnade i Skogås hemma hos Mexico. Old school rap, afrikanska bongos och Michael Jackson blandades och vi dansade nog lite för vilt för Securitas knackade på. Dom ville inte vara med på festen, men vi fick gärna gå lägga oss. J och Lund tyckte vi skulle kasta snö på dom när dom gick nedanför balkongen. Mexico tyckte inte det var fullt så roligt. Och Snyggast i Stan tryckte plötsligt sina läppar mot mina.

Och hans ben trasslade in sig i mina när vi satt i soffan och fnittrade som små barn. Jag är svag för intrasslade ben. Har alltid varit. Han gissade säkert det, för han kysste mig igen och lade armen om mig för att dra mig närmare intill. Letade upp min hand under stjärntäcket som jag tidigare slagits för.

Kusin Vitamin gick för att krypa intill Han-som-aldrig-kommer-till-skott. Lund och Mexico och J låg som en liten snarkande trio i dubbelsängen. Och Snyggast i Stan drog av sig sin skjorta, log det där leendet som får fjärilarna att göra konstiga saker med min kropp och lade stjärntäcket tillrätta över oss båda. Och än en gång kändes det så väldigt okej att veta att this is it. Snyggast i Stan och jag är bound att aldrig komma mycket längre än att ligga intrasslade under ett täcke i Stockholmsnatten. Och varje gång jag springer på honom kommer jag att få ett par armar om mig, pannpussar som får mig att smälta, ett leende som gör mig knäsvag och sluta upp under ett täcke vi slagits för att få rätten till.

Och jag kan leva med det. Jag kan absolut leva med det.

9 kommentarer

Filed under Uncategorized