Etikettarkiv: Om livet i solen

Om en lärare och en succubus

Det var vintern 2008 och jag skulle snart lämna Landet Lagom för ett liv i solen. Om detta visste jag emellertid ingenting ännu. Den ansökan för jobbet som skulle förändra mitt liv jag i nattlig impulsivitet skickat hade fallit i glömska. Jag hade just slagit mig fri från det stora svartsjukedramat med Fyra-mils-killen och lämnat honom bakom mig. Jag var fri nu. Helt min egen. Stark. Men ensam ända in i själen. Kände mig övergiven där i den lilla staden vid Vänern, dit jag flyttat för att börja om på ett nytt gymnasium. Jag var ensam kvar, nu när mina vänner valt andra vägar i andra städer och jag i min vilsenhet och obeslutsamhet blivit kvar. Det var då han dök upp. Från ingenstans.

Han kom ofta för att äta lunch på restaurangen där jag då jobbade. Precis samma restaurang i grannstaden där jag lärde känna Den Lilla Farbrorn, men den historian känner ni ju redan. Och hursomhelst hör den inte riktigt hit nu, men dit brukade han komma. Läraren. Alltid samma, lite blyga, leende och vänliga frågor om hur jag mådde. Och så den där blicken, javisst. Det var något särskilt pojkaktigt med den som fick honom att se lite vilsen ut ibland, på något lite charmigt vis. Jag minns den gjorde mig nyfiken, såsom jag ofta blir över människor jag möter.

Ibland när jag tänker tillbaks på den tiden av mitt liv undrar jag vad det egentligen var man såg i mig. Vad det var som var så speciellt med mig att jag dag efter dag följdes av blickar. Vad det var som fick alla dessa manliga pojkar och pojkaktiga män (och ibland bara manliga män) att överösa mig med lappar och komplimanger och blommor från hemliga beundrare och meddelanden på servetter och telefonnummer jag aldrig sparade. Alla dessa otaliga gånger jag blev utbjuden vareviga vecka av kända och okända gäster. Det blev snart ett stående skämt bland mina kollegor. Men jag tackade alltid nej. Vänligt men bestämt. Kanske var det just otillgängligheten som sporrade dom alla att ändå försöka? Jakten, kampen och inte vinsten? Eller så var det kanske de specialbeställda, figurnära klänningarna från Kina och Thailand jag serverade i. Jag vet inte, men jag kan inte sluta undra.

Och inte heller vet jag varför han var den enda av dom alla som fick mig att tänka om. Kanhända var det den där vilsenheten i hans ögon ändå. Kanhända såg jag mig själv där, såsom jag så ofta gjort hos de människor jag sökt mig till. Kanhända var det något jag ville laga även där. Kanske var det mjukheten i hans röst och sättet på vilket han rodnade ibland när han mötte min blick, och höll kvar den lite för länge. Vad det än var så var lappen från honom den enda jag någonsin behöll. Och redan den där första kvällen fann vi varandra, framför de enorma panoramafönstren på berget som vette ut över den sovande stadens glimmande ljus. Vi fann skillnader och än fler likheter. Pratade drömmar och utbytte erfarenheter. Och i honom fann jag en tröstande trygghet. Jag har alltid behövt trygghet för att växa.

En vecka senare var vi inofficiellt oskiljaktiga. Som om vi känt varandra i sju år och inte sju dagar. Jag minns vi åkte kors och tvärs i hans lilla bil och drack ofantliga mängder te och hur vi lyssnade på musik och pratade böcker i timmar. Jag minns hur vi utsträckta på hans vardagsrumsgolv spelade Jenga och försökte lösa livets svåra gåtor och annat som inte riktigt går att finna svar på. Skrattade och grät om vartannat. Taket var högt och allting var spännande. Sju år äldre var han, men ändå så lik mig. Och om jag nånsin mött honom som lärare är jag säker på att han hade varit fantastisk.

Så kom det där telefonsamtalet. Det som skulle ta ifrån oss chansen redan innan vi riktigt fått den och förändra hela mitt liv. Och jag minns jag berättade för honom samma kväll som dom ringt mig från Medelhavslandet och erbjudit mig jobbet. Minns hur han lyssnade tyst och nickade förstående. Hur han höll om mig och sa han önskade han kunde säga åt mig att stanna, men att han aldrig skulle kunna be mig att tacka nej till en sådan chans. Jag minns jag grät av besvikelse. Och av insikt. För jag förstod redan när dom ringt att jag, även om jag bett om betänketid, aldrig skulle tacka nej. Att jag och Läraren inte skulle få den chans vi egentligen förtjänade. Och jag vet inte om ni någonsin befunnit er i situationen, men ni ska veta det kändes.

Jag lämnade Landet Lagom en dryg vecka senare. Och trots att vi sagt det var bäst att låta det vara, spenderade vi hela sista veckan ihop. Idag när jag tänker tillbaks förstår jag inte hur jag kunnat glömma. Hur en person som gjorde ett så väldigt stort intryck under så kort tid ändå kunde falla i glömska. Det är märkligt hur minnen fungerar.

Jag minns han kallade mig Succubus. Först idag tror jag att jag förstår vad han menade.

 

 

 

9 kommentarer

Under Uncategorized

Om terrasshäng och vänner

Och där sitter vi medan solen sakta försvinner bakom sjöstadens takåsar. Målar himlen i skymningsfärger. Jag blandar jordgubbsmojitos och Oreodrinkar och vi smuttar förnöjt och smågnabbas om vartannat. Sträcker ut oss på terassen och pratar om allt mellan himmel och jord.

När jag och Mowgli till slut kramar Syrran hejdå känner jag mig så glad att jag nästan kan gråta. För att dom senaste veckorna har varit tuffa och för att det är så mycket som är förvirrande och för att jag inte vet på vilket ben jag ska stå och för att jag inte haft tid eller ork för vänskap. Men så finns det människor som dessa båda. Syrran, alltid så fylld av energi och värme. Och så Mowgli… Behöver jag ens säga hur mycket hans vänskap betytt och betyder?

Jag har saknat det. Drinkblandandet och smågnabbandet och skratten och bara-varandet på en terrass i solnedgången.  Och jag kanske inte säger det så ofta.. Men ni är fantastiska!

4 kommentarer

Under Uncategorized

And you were always my Spring

Så ligger vi där precis som förr. En kort. En lång. Utsträckta i gräset med ansiktena mot solen. Vi är nog av den sorten, han och jag. Sådana som behöver vända oss mot ljuset för att inte slukas av allt det där svåra, mörka. Värmen bränner mot mina jeansbeklädda ben, får mig att minnas alla de timmar och dagar förra våren som spenderades just precis såhär. Kaffe, cigg och gräsmattor i solen. Och så orden såklart. Alla de tankar som behövde hitta ut och alla de skratt vi delade. Där vi ligger finner jag tillbaks till det. Lugnet. Tryggheten. Det fina med att veta vi har vår vänskap att falla tillbaks på.

Bakom mina solglasögon tittar jag på honom och ler. Tänker att det inte spelar någon roll vad alla andra säger – vi kommer motbevisa dom han och jag. Stå där som exempel över att man inte alltid måste sluta upp i bitter fientlighet. Att man, tvärt emot vad alla säger, kan och vill vårda vänskapen trots att han och jag inte längre är ett som i vi. Att det inte alls är så himla svårt att ligga raklånga under klarblå himlar och bara vara. Prata som vänner gör. Lyssna och dela historier, skratt och tårar. Finnas till och bry sig om. Klappa ömt på de band som ännu finns kvar och ge av det som går.

Jag är så väldigt glad vi har kvar det, du och jag. 

Och jag funderar på det där med band. På hur lätt det ibland kan vara att klippa av och låta dom förlora sina fästen. Ta den enkla vägen ut. Fly. I vissa fall för att det inte finns en annan väg. Andra gånger av feghet och rädsla. Stolthet. Ilska. Och man låter dom gå förlorade – vänskaperna. Jag har också gjort det. En, två, tre, säkert fler gånger. Ibland har jag ångrat mig. Ibland har där inte funnits något annat sätt. Band är sällsamma ting. Så starka kan dom vara att de blir lika sköra som torra rosenblad när marken rämnar under ens fötter. De liksom faller sönder i ens händer om man inte är försiktig. Men har man tur kan de börja spira igen, vända ansiktena mot solen och växa till den allra finaste sorten av vänskap.

Det är så jag vill ha det. För mina band till dig finns kvar – de där starka vi fäste tidigt förra våren. Det började redan i orden vi skrev till varandra. Redan där vi möttes första gången bland tequila, tända ljus och Winnerbäck. Och må så vara att våra himlar rämnade och marken svek våra ben. Må så vara att inget blev som vi tänkt oss och vi inte fick varandra i slutet. Men banden finns kvar. Och det är så jag vill ha det. Du och jag med ansiktena mot solen. För varje solig vår kommer alltid vara lite extra din. Och om femtio år hoppas jag vi ligger där du och jag. Gråa strån och tusen erfarenheter rikare, utsträckta på en gräsmatta och samtalar om livets sällsamhet.

Så kanske fick vi varandra i slutet ändå.


Tumblr_ljf206cads1qikcxjo1_500_large

10 kommentarer

Under Uncategorized

Om att ge förändring en chans

Hon känner folk som känner folk som känner folk. Och jag blir alltid lika förundrad över hennes kontakter. Över att de på något vis är en del av ett kretslopp av folk som känner folk som känner folk som känner mig. Vi skrattar åt det där vi sitter, jag läppjandes på mitt vin och hon med sitt ölglas i handen. Och vi äter tapas och suckar lyckligt över den nostalgismakande aiolin och skrattar åt livet-i-solen-anekdoter.

Och jag tittar på henne i smyg ibland och tänker hon ser annorlunda ut. Gladare. Att hennes mörka ögon flackar inte längre som dom gjorde förr. Kanske känner hon av det liksom jag. Att det är överspelat nu, på riktigt. För när jag tänker på hur hon för några månader sedan knappt kunde se mig i ögonen när vi sågs, känns det så. Det känns annorlunda. Bättre. Genuint. Och jag inser jag kan skratta och konversera utan att analysera igen. Så kanske går det att bygga broar ändå. Kanske blir det aldrig som förr, men likväl finns det nog ändå lite hopp. En vilja att förändras. Och kanske är det allt som behövs. Det, och tid.

Någonstans sluts alltid cirkeln. Ibland kan det ta år, som nu. Och som med Gitarristen. Andra gånger går det fortare än man kunnat ana. Och kanske handlar det bara om att våga tro på förändring. Våga ge en andra chans. Kanske handlar allting om att människor inte kan förändras såvida ingen tror på dom. Jag vet inte. Jag vet bara jag vill ge förändringen en chans.

4 kommentarer

Under Uncategorized

#12 – Om mina väskor & avslutade eror

Jag tycker om väskor. Har alldeles för få efter flytten från mina soliga öar. Mowgli skulle nog inte hålla med. Han tycker inte om att de har för vana att bosätta sig på hans soffa. Och alla grejer sen! Men han förstår inte. För hur ska han väl förstå kärleken till väskor när han inte vet att de rymmer ett helt livs minnen och överlevnadskit? Hur ska väl han förstå hur viktigt det är att en väska är just precis så glupsk som mina?

Om han förstod att mina väskor och deras innehåll räddat mig både en och två och femton gånger, ja då kanske skulle han förstå varför jag inte har något emot att de breder ut sig på soffan ibland. För i mina väskor kan man hitta det mesta. Somliga ting finns alltid där. Som ett enorm pennfack med alla färger man kan önska. Och mp3:n, den noggrant dekorerade kalendern, tamponger, alltid ett läppstift in case of spontana studentpubar, nycklar, tuggummin, halstabletter, kameran…

Om han dessutom förstod vilka minnen dessa väskor rymmer.. Hur den lilla, svarta med guld-och silverflätade detaljer påminner om första shoppingrundan med Hoppetossa och Blondie på Beyond Retro. Hur den gör mig glad bara genom att finnas. Eller hur den stora, vita med svarta döskallar på, tar mig tillbaks till Menorcas hippiebutiker. Den köpte jag på rea, nästan exakt två veckor innan jag lämnade ön. Och den får mig alltid att tänka på Perrita. Min senapsgula väska, den som är trasig lite överallt nu, den köpte jag på Mallorca. 4 euro kostade den på rean som var på rean. Och den har varit med runt hela Mallorca, på varje strand. Och den får mig att minnas hur bra vänner jag och Peng-Yeu en gång var. Den tiden är verkligen över nu, men jag minns den fortfarande med glädje.

Jag har historier att berätta om varje väska. Därför kommer de alltid ha en särskild plats i mitt hjärta. Precis som alla småprylar jag sparat under åren. Jag är sådan. Sakerna jag äger är inte extravaganta. Inte dyra eller alla gånger överdrivet vackra. Men deras värde är större än någon utomstående kan förstå. Och så kommer det alltid vara.. När varje era är över och en ny tar vid – jag kommer alltid ha mina minnen.

2 kommentarer

Under Uncategorized

#6 – Om en dag som denna dag

Det snöfallsvita täcket glittrar i solen likt diamanter. Miljoner av gnistrande små diamanter som får mitt hjärta att sucka av lycka. Det är såhär jag vill ha min vinter. Ljus och lagom kall. Och den blå himlen som viskar sagor om hur våren och sommaren väntar på mig. Inte än, inte än. Men snart.

Den här dagen är ingen vanlig dag. Det är dagen D. Dagen för inlämningen av min första stora universitetsexamination. Dagen då jag vinkar farväl till tråkiga akademiska texter och inte behöver tänka på något annat än det jag känner för. Jag älskar sådana dagar. Ibland skulle jag nästan kunna drista mig till att säga jag lever för sådana dagar. Fast det är inte helt sant. Men vad spelar väl sanningar för roll en dag som denna? När solen skiner, snöfallstäcken gnistrar, himlen viskar och allting är fantastiskt?

En dag som denna dag ska man bara vara. Andas, skratta och vara glad att man lever. Precis så.

4 kommentarer

Under Uncategorized

Dear Menorca

7 kommentarer

Under Uncategorized

‘Nothing in the world is more dangerous than a sincere ignorance and conscientious stupidity’

Jag glömmer det aldrig. Hur mitt hjärta blödde. Hur tårarna brände. Hur ilskan rasade. På en plats där himlen var blå mest hela tiden och solen alltid sken. En plats där smärta inte borde finnas, den platsar inte in. Det var sensommar och säsongen led mot sitt slut. Och jag minns min egen utmattning efter en sommar fylld av problem, men även fylld av erfarenheter. Jag hade börjat räkna dagarna, ja nästan börjat längta tillbaks till den mörka hösten i Landet Lagom.

I två veckors tid såg jag dom varje dag. De alkoholiserade, ständigt bråkandes föräldrarna och deras tre små barn i smutsiga kläder. Barn så förstörda av sina föräldrar att jag grät mig till sömns om kvällarna. Än idag kan jag se framför mig hur deras mor en kväll släpade den mellersta sonen, fyra år gammal och halvdöv, över det kalla golvet i loungen. Hur hon med ett omilt grepp om hans fotled drog honom med in i hissen, trots att han skrek av smärta. Och jag minns blickarna, avskyn i de andra gästernas ögon och hur absolut ingen ingrep. Förstummade. Och fördummade av alkoholen. Jag minns hur jag stod på scenen och fullständigt förlorade talförmågan. Och jag kommer aldrig någonsin glömma maktlösheten jag kände när jag gång på gång fick höra att jag absolut inte fick lägga mig i. Att jag kunde förlora jobbet.

En kväll stod jag inte ut längre. Hela dagen hade jag haft barnen hos mig – föräldrarna fanns ingenstans att finna och i ärlighetens namn var jag lättad. Hos mig visste jag att barnen var trygga, jag visste att de trivdes. Från den sexårige äldste sonen, till den yngste som knappt lärt sig prata brukade ofta söka tröst hos mig och min kollega Maxi. Men ilskan jag kände var outhärdlig. Vid midnatt hade föräldrarna fortfarande inte visat sig – barnen hade somnat vid sidan av scenen då jag vägrat lämna dem åt sitt öde, trots att det var just precis vad man sagt åt mig att göra. Och förtvivlad och arg stannade jag kvar efter jobbet, med den yngste sovandes i mitt knä och de andra två vid min sida. Hotellbaren var just i färd med att stänga ned när höjda röster hördes utanför. Utan tvekan hade föräldrarna återvänt. Mannen släntrade in, blodig och med ännu en tand utslagen. Han hade snart inga kvar. Bakom honom kom kvinnan skrikandes och så berusad att hon knappt kunde stå upprätt.

Ni förstår, jag är inte typen av människa som ofta blir besinningslöst förbannad. Men den kvällen blev jag det. Jag minns hur jag alldeles svart i ögonen stegat fram och tvingat dom att lyssna på mig. Hur jag okontrollerat öst ut mig all den ilska jag kände och skällt ut de berusade föräldrarna tills jag själv förblindats av tårar. Och jag har ett vagt minne av hur en av de äldre männen som jobbade i baren lagt sin hand på min axel i ett försök att lugna mig..

Än idag kan jag drabbas av en outhärdlig sorg över att jag inte kunde göra mer. För som ni kanske anat så fanns där inte mycket jag kunde göra, trots mina försök att övertala både chefer och polis att ta itu med det. Maktlösheten jag kände när jag insåg att folk inte var villiga att ingripa var fruktansvärd. Och jag undrar… Vart går gränsen? Hur långt är man beredd att låta det gå innan man gör något?

Jag önskar jag hade svar. Jag önskar jag kunde ha räddat dom.

7 kommentarer

Under Uncategorized

Om Easy och en nattlig serenad

Easy, det är han som hör av sig med jämna mellanrum. Killen jag lärde känna en gång i Spanien, när allting omkring mig var nytt och främmande. Skrämmande. Spännande. I fjorton dagar spenderade vi tio timmar varje dag tillsammans. Repeterade dansnummer. Sånger. Och hans röst… Det är den jag minns bäst.

Det var också Easy som en kväll följde mig till hotellet där jag bodde och kysste mig på trappan. Jag minns hur jag inte riktigt visste hur jag skulle bete mig när det liksom svindlade för ögonen och hjärtat började rusa. Och jag tror han stal en liten bit av mitt bultande hjärta den där kvällen. Samma kväll som han plötsligt vände och kom tillbaks, dansandes, och sjöng Goodnight Sweetheart för mig. Och jag minns hur jag stod där i mitten av den långa trappan med blossande kinder och ögon som måste ha glittrat ikapp med himlens stjärnor.

Det var två helt fantastiska veckor. Sedan skildes vi åt. Olika företag. Olika delar av ön. Olika umgängeskretsar. Och så småningom tappade vi kontakten. Han träffade någon annan. Jag träffade Spanjoren. Och åren har gått. Somrar och vintrar har passerat. Jag har flyttat både en och två och tre gånger. Rest fram och tillbaks och sökt och funnit. Men han har alltid hittat mig igen. Tagit upp kontakten.

– You’re like my muse.. säger han.

I really don’t get you, säger jag.

Och som vanligt tänker jag att det är tur han inte nånsin blev mer än en flirt. För jag vet inte om jag skulle vilja vara hans flickvän i över två år. Två år som han ändå skriver om saknad och kärlek till en annan.

– For some reason I’ve always had in the back of my mind that we might get back together someday, säger han.

A little too late for that, säger jag och skakar på huvudet för mig själv.

Och det är så märkligt det där. Det där med killar som har fantastiska tjejer men som ändå alltid söker efter andra. Som pratar om kärlek och saknad och trofasthet, fast dom själva nog inte har en aning om vad orden betyder.

Och så försvinner han. Som vanligt. Utan förvarning när han fått ett orubbligt nej. Och som vanligt blir jag kvar och skakar på huvudet för mig själv.

So much for being friends, tänker jag. Det är så märkligt det där.

7 kommentarer

Under Uncategorized

Om samtal med en sparv

Jag hör inte hemma.

Tanken slår mig där jag sitter med ett exemplar av Sköna Hem i knät. Blicken har naglat sig fast vid bilderna av terrassen vid Medelhavet, det turkosa vattnet och allt det som jag så väl känner igen. Jag bläddrar vidare, men hela tiden är det någonting som får mig att återvända till reportaget. Och bilderna. Balearerna.

Det är en känsla som jag finner mycket svår att förklara. Jag tror aldrig jag har känt den så intensivt förut och just därför förstår jag först inte mina egna tankegångar eller varför jag plötsligt känner en sorg och ensamhet som är mig övermäktig. För jag känner någonting som jag tror att man kallar hemlängtan. En känsla som är märklig, främmande och oerhört… märklig. För där jag sitter kan jag inte låta bli att undra om jag inte borde känna mig hemma i mitt eget hemland..?

Den tanken är så förvirrande att en ensam tår letar sig fram och faller nedför kinden och jag blir så förvånad över min egen reaktion och så rädd att det hela ska uppfattas fel, att jag skyndsamt torkar bort den med handflatan. Steg inifrån. Jag vill inte oroa. Vill inte han ska tro eller tänka saker som inte är sanna. Så jag tvingar mig själv att bläddra vidare, trots att mina ögon protesterar.

Och så sitter vi där. Vi pratar inredning, bondromantik och dagdrömmer om hus vid havet. Men det hjälper inte. För hur jag än gör så dyker dom upp. Bilderna. Så jag byter tidning. En gång. Två gånger. Tre, fyra… Jag får känslan av att vara förföljd. Eller av att universum på något vis försöker säga mig någonting genom alla de bilder och texter om öarna där sommarhimlen alltid är blå och där vita takvalv möter terracotta-färgade golv.

Jag hör inte hemma.

Tanken slår mig igen. Vi sitter lutade mot en solig vägg och jag kramar hans arm. Begraver läpparna mot hans hud och iakttar hur solen färgar håren på hans arm gyllene. Och jag håller inne en avgrundsdjup suck. För jag förstår inte. Jag är äntligen ledig. Har massor av fritid, något jag längtat efter i år. Jag borde vara glad. Solen skiner. Färgar mina ben och armar alldeles gyllenbruna. En collie som ser ut precis som Lassie går en bit ifrån oss – jag borde vara lyrisk. Men här sitter jag. Dödstyst. Och jag ser på Mowgli och kväver ännu en suck. Jag vet att jag påverkar honom mer än jag vill.

Kanske har jag bara för mycket fritid? frågar jag senare den lilla, modiga sparven som vågat sig ända fram till fötterna jag vilar på bordet. Hon tittar på mig med svarta, nyfikna ögon och vrider lätt på huvudet. Men hon svarar inte på min fråga. Jag nästan förväntar mig att hon ska det.

Jag älskar ju det här landet. Jag berättar det för sparven. Att jag kommit att älska den här staden. Men att det inte känns som mitt hem. Och jag berättar hur jag älskar London, men att jag aldrig kände mig riktigt hemma där heller. För det enda jag gjorde var att jobba. Och jag berättar om mitt möte med Spanien. Om hur det uppstod kärlek från första andetaget jag tog när jag klev ur planet. Om hur resan dit blev min stora räddning. Vändpunkten i mitt liv. Det var där under den gassade solen och vid Medelhavet som jag slutligen slöt fred med mig själv. Bestämde mig för att lära mig leva igen. Det var där jag blev jag. Allt det här berättar jag för den lilla sparven som tålmodigt sitter kvar och tittar på mig. Och jag berättar att ibland, när jag känner såhär, så tror jag att jag råkade glömma en del av mig själv där på någon solig, avskild klippa i Cala’n Brut.

Nu har jag funnit ett nytt hem, i hans armar. Ett hem jag älskar och värdesätter mer och mer för varje stund vi delar. Men det är dagar som den här, när hans armar inte alltid är tillgängliga, som jag kan tänka att jag inte alls skulle känna mig hemma här om det inte vore för honom. För jag har egentligen inget annat som håller mig kvar, mer än förhoppningar om att det ska komma att förändras efter sommaren. Så jag blir förvirrad. Disträ. Svår.

Det är därför det brister när jag står i omklädningsrummet och försöker reda ut mitt hår. Det är därför jag skälvande samlar ihop mina saker och flyr. Från glada leenden, träningen och människor. Det är därför jag nu sitter här, i skuggan av en tårpil, och talar med en sparv som inte svarar mig.

Kanske har jag bara för mycket fritid, upprepar jag. Lite högre den här gången och jag tycker nästan hon ler nu. Sparven. Men hon förblir tyst. Och jag också. Med min hemlängtan. Under tårpilen, tillsammans med en nyfiken sparv.

11 kommentarer

Under Uncategorized