Tag Archives: Om livet i solen

Om en lärare och en succubus

Det var vintern 2008 och jag skulle snart lämna Landet Lagom för ett liv i solen. Om detta visste jag emellertid ingenting ännu. Den ansökan för jobbet som skulle förändra mitt liv jag i nattlig impulsivitet skickat hade fallit i glömska. Jag hade just slagit mig fri från det stora svartsjukedramat med Fyra-mils-killen och lämnat honom bakom mig. Jag var fri nu. Helt min egen. Stark. Men ensam ända in i själen. Kände mig övergiven där i den lilla staden vid Vänern, dit jag flyttat för att börja om på ett nytt gymnasium. Jag var ensam kvar, nu när mina vänner valt andra vägar i andra städer och jag i min vilsenhet och obeslutsamhet blivit kvar. Det var då han dök upp. Från ingenstans.

Han kom ofta för att äta lunch på restaurangen där jag då jobbade. Precis samma restaurang i grannstaden där jag lärde känna Den Lilla Farbrorn, men den historian känner ni ju redan. Och hursomhelst hör den inte riktigt hit nu, men dit brukade han komma. Läraren. Alltid samma, lite blyga, leende och vänliga frågor om hur jag mådde. Och så den där blicken, javisst. Det var något särskilt pojkaktigt med den som fick honom att se lite vilsen ut ibland, på något lite charmigt vis. Jag minns den gjorde mig nyfiken, såsom jag ofta blir över människor jag möter.

Ibland när jag tänker tillbaks på den tiden av mitt liv undrar jag vad det egentligen var man såg i mig. Vad det var som var så speciellt med mig att jag dag efter dag följdes av blickar. Vad det var som fick alla dessa manliga pojkar och pojkaktiga män (och ibland bara manliga män) att överösa mig med lappar och komplimanger och blommor från hemliga beundrare och meddelanden på servetter och telefonnummer jag aldrig sparade. Alla dessa otaliga gånger jag blev utbjuden vareviga vecka av kända och okända gäster. Det blev snart ett stående skämt bland mina kollegor. Men jag tackade alltid nej. Vänligt men bestämt. Kanske var det just otillgängligheten som sporrade dom alla att ändå försöka? Jakten, kampen och inte vinsten? Eller så var det kanske de specialbeställda, figurnära klänningarna från Kina och Thailand jag serverade i. Jag vet inte, men jag kan inte sluta undra.

Och inte heller vet jag varför han var den enda av dom alla som fick mig att tänka om. Kanhända var det den där vilsenheten i hans ögon ändå. Kanhända såg jag mig själv där, såsom jag så ofta gjort hos de människor jag sökt mig till. Kanhända var det något jag ville laga även där. Kanske var det mjukheten i hans röst och sättet på vilket han rodnade ibland när han mötte min blick, och höll kvar den lite för länge. Vad det än var så var lappen från honom den enda jag någonsin behöll. Och redan den där första kvällen fann vi varandra, framför de enorma panoramafönstren på berget som vette ut över den sovande stadens glimmande ljus. Vi fann skillnader och än fler likheter. Pratade drömmar och utbytte erfarenheter. Och i honom fann jag en tröstande trygghet. Jag har alltid behövt trygghet för att växa.

En vecka senare var vi inofficiellt oskiljaktiga. Som om vi känt varandra i sju år och inte sju dagar. Jag minns vi åkte kors och tvärs i hans lilla bil och drack ofantliga mängder te och hur vi lyssnade på musik och pratade böcker i timmar. Jag minns hur vi utsträckta på hans vardagsrumsgolv spelade Jenga och försökte lösa livets svåra gåtor och annat som inte riktigt går att finna svar på. Skrattade och grät om vartannat. Taket var högt och allting var spännande. Sju år äldre var han, men ändå så lik mig. Och om jag nånsin mött honom som lärare är jag säker på att han hade varit fantastisk.

Så kom det där telefonsamtalet. Det som skulle ta ifrån oss chansen redan innan vi riktigt fått den och förändra hela mitt liv. Och jag minns jag berättade för honom samma kväll som dom ringt mig från Medelhavslandet och erbjudit mig jobbet. Minns hur han lyssnade tyst och nickade förstående. Hur han höll om mig och sa han önskade han kunde säga åt mig att stanna, men att han aldrig skulle kunna be mig att tacka nej till en sådan chans. Jag minns jag grät av besvikelse. Och av insikt. För jag förstod redan när dom ringt att jag, även om jag bett om betänketid, aldrig skulle tacka nej. Att jag och Läraren inte skulle få den chans vi egentligen förtjänade. Och jag vet inte om ni någonsin befunnit er i situationen, men ni ska veta det kändes.

Jag lämnade Landet Lagom en dryg vecka senare. Och trots att vi sagt det var bäst att låta det vara, spenderade vi hela sista veckan ihop. Idag när jag tänker tillbaks förstår jag inte hur jag kunnat glömma. Hur en person som gjorde ett så väldigt stort intryck under så kort tid ändå kunde falla i glömska. Det är märkligt hur minnen fungerar.

Jag minns han kallade mig Succubus. Först idag tror jag att jag förstår vad han menade.

 

 

 

Annonser

9 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om terrasshäng och vänner

Och där sitter vi medan solen sakta försvinner bakom sjöstadens takåsar. Målar himlen i skymningsfärger. Jag blandar jordgubbsmojitos och Oreodrinkar och vi smuttar förnöjt och smågnabbas om vartannat. Sträcker ut oss på terassen och pratar om allt mellan himmel och jord.

När jag och Mowgli till slut kramar Syrran hejdå känner jag mig så glad att jag nästan kan gråta. För att dom senaste veckorna har varit tuffa och för att det är så mycket som är förvirrande och för att jag inte vet på vilket ben jag ska stå och för att jag inte haft tid eller ork för vänskap. Men så finns det människor som dessa båda. Syrran, alltid så fylld av energi och värme. Och så Mowgli… Behöver jag ens säga hur mycket hans vänskap betytt och betyder?

Jag har saknat det. Drinkblandandet och smågnabbandet och skratten och bara-varandet på en terrass i solnedgången.  Och jag kanske inte säger det så ofta.. Men ni är fantastiska!

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

And you were always my Spring

Så ligger vi där precis som förr. En kort. En lång. Utsträckta i gräset med ansiktena mot solen. Vi är nog av den sorten, han och jag. Sådana som behöver vända oss mot ljuset för att inte slukas av allt det där svåra, mörka. Värmen bränner mot mina jeansbeklädda ben, får mig att minnas alla de timmar och dagar förra våren som spenderades just precis såhär. Kaffe, cigg och gräsmattor i solen. Och så orden såklart. Alla de tankar som behövde hitta ut och alla de skratt vi delade. Där vi ligger finner jag tillbaks till det. Lugnet. Tryggheten. Det fina med att veta vi har vår vänskap att falla tillbaks på.

Bakom mina solglasögon tittar jag på honom och ler. Tänker att det inte spelar någon roll vad alla andra säger – vi kommer motbevisa dom han och jag. Stå där som exempel över att man inte alltid måste sluta upp i bitter fientlighet. Att man, tvärt emot vad alla säger, kan och vill vårda vänskapen trots att han och jag inte längre är ett som i vi. Att det inte alls är så himla svårt att ligga raklånga under klarblå himlar och bara vara. Prata som vänner gör. Lyssna och dela historier, skratt och tårar. Finnas till och bry sig om. Klappa ömt på de band som ännu finns kvar och ge av det som går.

Jag är så väldigt glad vi har kvar det, du och jag. 

Och jag funderar på det där med band. På hur lätt det ibland kan vara att klippa av och låta dom förlora sina fästen. Ta den enkla vägen ut. Fly. I vissa fall för att det inte finns en annan väg. Andra gånger av feghet och rädsla. Stolthet. Ilska. Och man låter dom gå förlorade – vänskaperna. Jag har också gjort det. En, två, tre, säkert fler gånger. Ibland har jag ångrat mig. Ibland har där inte funnits något annat sätt. Band är sällsamma ting. Så starka kan dom vara att de blir lika sköra som torra rosenblad när marken rämnar under ens fötter. De liksom faller sönder i ens händer om man inte är försiktig. Men har man tur kan de börja spira igen, vända ansiktena mot solen och växa till den allra finaste sorten av vänskap.

Det är så jag vill ha det. För mina band till dig finns kvar – de där starka vi fäste tidigt förra våren. Det började redan i orden vi skrev till varandra. Redan där vi möttes första gången bland tequila, tända ljus och Winnerbäck. Och må så vara att våra himlar rämnade och marken svek våra ben. Må så vara att inget blev som vi tänkt oss och vi inte fick varandra i slutet. Men banden finns kvar. Och det är så jag vill ha det. Du och jag med ansiktena mot solen. För varje solig vår kommer alltid vara lite extra din. Och om femtio år hoppas jag vi ligger där du och jag. Gråa strån och tusen erfarenheter rikare, utsträckta på en gräsmatta och samtalar om livets sällsamhet.

Så kanske fick vi varandra i slutet ändå.


Tumblr_ljf206cads1qikcxjo1_500_large

10 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om att ge förändring en chans

Hon känner folk som känner folk som känner folk. Och jag blir alltid lika förundrad över hennes kontakter. Över att de på något vis är en del av ett kretslopp av folk som känner folk som känner folk som känner mig. Vi skrattar åt det där vi sitter, jag läppjandes på mitt vin och hon med sitt ölglas i handen. Och vi äter tapas och suckar lyckligt över den nostalgismakande aiolin och skrattar åt livet-i-solen-anekdoter.

Och jag tittar på henne i smyg ibland och tänker hon ser annorlunda ut. Gladare. Att hennes mörka ögon flackar inte längre som dom gjorde förr. Kanske känner hon av det liksom jag. Att det är överspelat nu, på riktigt. För när jag tänker på hur hon för några månader sedan knappt kunde se mig i ögonen när vi sågs, känns det så. Det känns annorlunda. Bättre. Genuint. Och jag inser jag kan skratta och konversera utan att analysera igen. Så kanske går det att bygga broar ändå. Kanske blir det aldrig som förr, men likväl finns det nog ändå lite hopp. En vilja att förändras. Och kanske är det allt som behövs. Det, och tid.

Någonstans sluts alltid cirkeln. Ibland kan det ta år, som nu. Och som med Gitarristen. Andra gånger går det fortare än man kunnat ana. Och kanske handlar det bara om att våga tro på förändring. Våga ge en andra chans. Kanske handlar allting om att människor inte kan förändras såvida ingen tror på dom. Jag vet inte. Jag vet bara jag vill ge förändringen en chans.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

#12 – Om mina väskor & avslutade eror

Jag tycker om väskor. Har alldeles för få efter flytten från mina soliga öar. Mowgli skulle nog inte hålla med. Han tycker inte om att de har för vana att bosätta sig på hans soffa. Och alla grejer sen! Men han förstår inte. För hur ska han väl förstå kärleken till väskor när han inte vet att de rymmer ett helt livs minnen och överlevnadskit? Hur ska väl han förstå hur viktigt det är att en väska är just precis så glupsk som mina?

Om han förstod att mina väskor och deras innehåll räddat mig både en och två och femton gånger, ja då kanske skulle han förstå varför jag inte har något emot att de breder ut sig på soffan ibland. För i mina väskor kan man hitta det mesta. Somliga ting finns alltid där. Som ett enorm pennfack med alla färger man kan önska. Och mp3:n, den noggrant dekorerade kalendern, tamponger, alltid ett läppstift in case of spontana studentpubar, nycklar, tuggummin, halstabletter, kameran…

Om han dessutom förstod vilka minnen dessa väskor rymmer.. Hur den lilla, svarta med guld-och silverflätade detaljer påminner om första shoppingrundan med Hoppetossa och Blondie på Beyond Retro. Hur den gör mig glad bara genom att finnas. Eller hur den stora, vita med svarta döskallar på, tar mig tillbaks till Menorcas hippiebutiker. Den köpte jag på rea, nästan exakt två veckor innan jag lämnade ön. Och den får mig alltid att tänka på Perrita. Min senapsgula väska, den som är trasig lite överallt nu, den köpte jag på Mallorca. 4 euro kostade den på rean som var på rean. Och den har varit med runt hela Mallorca, på varje strand. Och den får mig att minnas hur bra vänner jag och Peng-Yeu en gång var. Den tiden är verkligen över nu, men jag minns den fortfarande med glädje.

Jag har historier att berätta om varje väska. Därför kommer de alltid ha en särskild plats i mitt hjärta. Precis som alla småprylar jag sparat under åren. Jag är sådan. Sakerna jag äger är inte extravaganta. Inte dyra eller alla gånger överdrivet vackra. Men deras värde är större än någon utomstående kan förstå. Och så kommer det alltid vara.. När varje era är över och en ny tar vid – jag kommer alltid ha mina minnen.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

#6 – Om en dag som denna dag

Det snöfallsvita täcket glittrar i solen likt diamanter. Miljoner av gnistrande små diamanter som får mitt hjärta att sucka av lycka. Det är såhär jag vill ha min vinter. Ljus och lagom kall. Och den blå himlen som viskar sagor om hur våren och sommaren väntar på mig. Inte än, inte än. Men snart.

Den här dagen är ingen vanlig dag. Det är dagen D. Dagen för inlämningen av min första stora universitetsexamination. Dagen då jag vinkar farväl till tråkiga akademiska texter och inte behöver tänka på något annat än det jag känner för. Jag älskar sådana dagar. Ibland skulle jag nästan kunna drista mig till att säga jag lever för sådana dagar. Fast det är inte helt sant. Men vad spelar väl sanningar för roll en dag som denna? När solen skiner, snöfallstäcken gnistrar, himlen viskar och allting är fantastiskt?

En dag som denna dag ska man bara vara. Andas, skratta och vara glad att man lever. Precis så.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Dear Menorca

7 kommentarer

Filed under Uncategorized