Om hur man vet att man vet

Jag minns hur jag som liten frågade min mormor hur man visste. Där och då skrattade hon hjärtligt åt den fråga som ställdes med allra största allvar. Eller kanske skrattade hon mest åt det faktum att hennes sisådär åttaåriga barnbarn såg på henne med en så rynkad panna, som vore det världens viktigaste fråga. För mig var den kanske just det. Man vet bara, hade hon svarat. Ett svar alldeles för simpelt för en sådan som jag som ville veta hur och när. Ja, gärna allt på en gång. När den dagen kommer, då vet du bara. Jag lovar.

Det tog mig många år och omvägar innan jag verkligen kom att förstå; det är verkligen så simpelt. När rätt person dyker upp, då vet man. Kanske inte på en gång. Kanske det krävs att tappa bort varandra för att verkligen finna varandra. Kanske tar det ibland ett helt liv innan insikten kommer. Men när tiden är inne, då vet man.

Jag var en av de som behövde gå vilse för att hitta rätt. För att förstå storheten och styrkan i vårt band. För att förstå jag redan hade svaren jag trodde att jag sökte. Du var svaret. Hela tiden. För varthän jag styrde mina steg, varthän mina tankar vandrade och vindarna förde mig – så fanns du där. Varje gång. Även de gånger jag minst av allt förtjänade det.

DU är den största av gåvor.

When words fail…

Ikväll sviker orden. För vad finns där att säga när en människa väljer att ta ett evigt farväl? När de väljer att lämna de sina på alla sätt utom i minne och hjärta..

Så ikväll sviker orden. Och jag för alla mina tankar till min vän och hennes familj. Och mitt hjärta blöder för dem. Sörjer det mörker de går igenom. Vad finns där att säga när hela världen rämnar?

Om Kiwin & Fotografen som gifte sig i smyg

Så Kiwi och Fotografen gifter sig till slut. Helt utan vita spetsar och krusiduller. Alldeles i smyg. (Var det åtminstone tänkt.) I huset där det är högt i tak samlas familj för att fira deras kärlek. Och så vi. Mowgli och jag. Kiwi kramar om och viskar fina ord i mitt öra. Säger hon är så glad det är vi igen. Att hon kände det på sig. Hon säger det om och om igen hela kvällen. Fotografen kramar om han med. Säger han är glad att se mig. Oss. Tillsammans. Och jag tänker tillbaks på den där julikvällen då vi satt där på terrassen alla fyra i sommarnatten. Minns hur vi utbytte hemligheter och skrattade bland tända ljus och nitiska mygg. Lätta och genuina, minns jag att jag sa då. Lätta och genuina, konstaterar jag även denna kväll och känner värmen spridas i mitt bröst när jag ser dem le mot varandra bland klirrande glas.

Och må så vara att jag känner mig lite vilse bland människor jag aldrig träffat. Må så vara att jag känner mig helt utmattad och längtar till min säng. För värmen i mitt bröst väger upp det. Att få träffa Kiwi och Fotografen igen, på deras bröllopsdag, med Mowgli – allt det väger upp det. Värmen vet inte gränser.

I min kropp föddes en studsboll

Sju timmar har gått. Sju timmar av idel lycka och gråtiga skratt. Av ett hjärta som bultar så snabbt, så hårt att det är ett under det fortfarande sitter kvar i mitt bröst. Till hela världen fick jag tillåtelse att skrika ut det. Till de viktigaste i min värld skrek jag ut det. Var tvungen för att inte spricka i tusen bitar – som en liten röd, okontrollerbar studsboll av känslor i ett alldeles för litet utrymme.

Så jag låter den studsa till Bönan – hon säger hon dör av lycka. Hon säger hon måste läsa mitt SMS till hela sin klass. Att det är hennes dröm-SMS från och med nu. Och hon skriker ut sin glädje i versaler. Jag, jag har slutat andas. Kan se framför mig hur min studsboll hamnat i hennes bröst och hur hon ler sådär, ända in i kärnan så att det glittrar som tusen diamanter i hennes fantastiska ögon. Den genuina glädje som finns hos henne – över min lycka – är så överväldigande att jag inte finner ord.

Jag låter den röda, vackra bollen studsa vidare. Hermanita. Hon säger hon börjar gråta. Skickar hjärtan och rosor och pussar. Och jag skrattar med tårglansen glimmandes i mina ögon. Ser framför mig hur hon sitter där, med den där genuina värmen och omsorgen i blicken och leendet som fick mig att älska henne så. Hon förstår. Mig. Vår historia. Har funnits vid min sida från dag ett på min resa. Har gråtit och skrattat som vore vi en och samma själ. Som om Aristoteles talade om oss när han talade om vänskap. En själ i två kroppar.

Och bollen fortsätter studsa. Söstra mi, familjen. För jag kan inte vara tyst längre. Kan inte lämna hoppet, glädjen och den oändligt stora lättnaden innanför min kropp. Väntan är över och säkerhetskedjan lyftes bort, jag släpptes in igen. Efter vad som känts som hundra år av ensamhet. Hundra år av gränslös rädsla.

Mina ord gör det inte rättvisa. Det här är långt större, långt vackrare och långt mer befriande än något annat. Inga ord gör det nånsin rättvisa. Så jag låter min studsboll studsa. Än hit. Än dit. Och vidare i oändlighet.

Så kanske var det ingen slump att de möttes, Mowgli och Pocahontas, just precis när de möttes…

Friday, I’m in LOVE