Tag Archives: Enkla vägar

Kinda got the blues

Idag går jag runt med en klump i halsen och längtar mest efter att rulla ihop mig till en liten boll och bara vara liten i mammas knä och bli struken över håret och fly hela livet och inte vara förvirrad och trött och orkeslös och jag vill åka tillbaks till solen i Spanien och aldrig komma hem igen och sluta jobba och sluta plugga och sluta vänta och sluta sakna och sluta undra och sluta tvivla och jag vill borra ner tårna i den vita sanden och bara lyssna på vågornas brus och känna sältan i luften och höra måsarna skratta sig hesa och sen vaggas till sömn och drömma mig bort till landet där allt är enkelt och sen stanna där.

Orkar inte riktigt idag.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om trasiga hjärtan och sånt som är lätt

När jag går där på gatan, hand i hand med Mowgli för att möta upp ett par vänner till honom, kan jag inte hjälpa att jag känner mig lite nervös. För jag vet han gillar dom. Och jag gillar ju honom. Och jag vill så väldigt gärna dom ska gilla mig med och jag dom. Och jag har ju hört så mycket om dom och skapat mig en bild av vilka fina människor dom måste vara och så måste det bara vara. Att dom är fina människor. För det är lite jävligt att få fina bilder förstörda. Och jag tycker inte om jävliga saker.

Senare sitter vi där alla fyra med varsitt glas i handen och ord som bara forsar ur våra munnar. Och jag undrar varför jag varit nervös. För jag trivs och jag känner mig fullkomligt hemma. Och jag behöver inte ens försöka leta efter saker att gilla med dom, för jag gillar dom så fort vi satt oss ned och börjat prata. Ja, jag gillar dom nog redan innan. När vi hälsar på varandra och där inte är några konstigheter. För jag gillar folk som kan hälsa på folk utan konstigheter. Och jag gillar folk som kan prata ohämmat med folk utan konstigheter och det kan vi.

Vi sitter på The Flying Horse – eller Den Flygande Hästen fast på engelska som C förklarar – och njuter av dom sista timmarna av värme i solen. Och vi pratar. Och pratar. Och kedjeröker. Och pratar. Och dricker. Och pratar. Och det är så väldigt lätt allting. Och jag känner mig som en enda stor sol hela jag för det är så fint att träffa människor man gillar och som man genast liksom tar till sitt hjärta och känner att dom här, dom vill jag lära känna på riktigt.

Och vi pratar trasiga människor. Jag tänker det inte var särskilt längesen jag själv var en såndär. En såndär trasig människa. Och jag tänker att så snabbt allting kan förändras bara man vågar låta förändringen ske ostört och i sin egen takt. Om man bara vågar öppna dörrar för möjligheter man aldrig ens sett förr. För det är ju så väldigt lätt när det blir rätt och det som är rätt blir liksom så lätt och det där svåra som man alltid levt efter visar sig inte vara så rätt ändå, för det är ju så svårt att det aldrig nånsin kommer bli lätt.

Senare samma kväll tänker jag innan jag somnar att jag önskar jag kunde samla in alla trasiga hjärtan i en liten korg och ta hem dom och sy ihop dom sådär som man gjorde med skinnjackan C berättat om. Och jag önskar jag kunde dela med mig av allt det där enkla och fina som fyller mitt liv just nu. Bara lite. Bara tillräckligt för att laga. För jag har så många fina människor omkring mig som alltid syr ihop åt mig. Och jag önskar så väldigt mycket att alla hade det…

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

Min första kyss

I morse kunde jag inte låta bli att sakna N igen. För ibland blir det så väldigt in-your-face att man är singel och av nån anledning saknar jag honom lite då. Som när jag försöker smörja in min egen rygg. Man är ju inte gummimannen (kvinnan?) liksom, och hans händer är så väldigt mysiga. Dom rör vid mig på ett sätt som får nackhåren att resa sig och jag bara dör av välbehag. Vill pussa hans fingertoppar och säga åt dom att aldrig sluta vidröra min hud.

Men det kan jag ju förstås inte.

Men trots att jag vet det så kan jag faktiskt inte låta bli att sakna. För han är så väldigt enkel att vara med. Och det är faktiskt lite sådär småspeciellt att efter alla år man känt varandra, få ihop det litegrann med killen man gick i mellan- och högstadiet med. Just samma blåögda kille som man var kär i när man var en sisådär tolv till fjorton år och fnissandes skickade lappar till i klassrummet. Och just samma blåögda kille som var den egentliga orsaken till att jag skaffade mitt första emailkonto, mest för att han bad mig göra det. Och precis samma lilla N, med de blå blå blå ögonen och blyga, men på något vis ändå småkaxiga, leendet skickade en gång ett vykort till mig med två små valpar pussandes på framsidan. Och häromdagen kom jag faktiskt på att han – hör och häpna – var min första riktiga kyss. Hur kommer det sig att jag glömt det?

Så ja, N är allt lite speciell alltid. Sådär som barndomskärlekar är. Sådär att man inte riktigt kan låta bli att le när man tänker på honom och rodna en aning när folk pratar om honom. Sådär att man inte kan låta bli att sucka när man tänker på hur fantastiskt det är att krypa tätt, tätt intill hans vackra skuldror, med hans fingrar inflätade i mina, medan man lyssnar på hur hans andetag blir långsamma och rytmiska, talar om att han somnar.

Och ibland tänker jag lite… Att hade det bara varit så att mitt hjärta inte varit upptaget och hans hjärta inte varit så ihoplappat och ingen utav oss så rädd att bli sårad… Då hade jag nog kunnat bli kär.

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Innan baksmällan…

Igårnatt träffade jag Snyggast i Stan. Och mitt bland ölflaskor och gruppkramar fick jag en såndär pannpuss igen. Smälte litegrann. Man kunde nog nästan höra hur värmen spreds därinuti, sådär skönt som det känns när man somnar mitt på en solfläck på trägolvet hemma där jag växt upp. Och jag stod nog där i någon sekund och myste av känslan av de mjuka, oemotståndliga läpparna mot min kalla panna, innan jag sprang rakt in i famnen på Lund och resten av grabbarna som samlats. Handshakes, klirrande flaskhalsar mot varandra och högljudda konversationer med ett gäng som kunnat representera jordklotets alla hörn och kontinenter.

Stockholmsnatten var precis lagom kall när vi lämnade Vassa Eggen. Och vi tog oss till Berns men inte längre. Var för många för att komma in och Han-som-aldrig-kommer-till-skott bråkade med sin mage medan älskade Kusin Vitamin gav honom lite av sin alltför villkorslösa kärlek. Själv försökte jag låta bli att halka på isen, men det gick sådär. Lund höll min jackärm, J stod för dom klockrena kommentarerna och Snyggast i Stan gick från att vara irriterad till att skratta och sen tillbaks igen.

Hamnade i Skogås hemma hos Mexico. Old school rap, afrikanska bongos och Michael Jackson blandades och vi dansade nog lite för vilt för Securitas knackade på. Dom ville inte vara med på festen, men vi fick gärna gå lägga oss. J och Lund tyckte vi skulle kasta snö på dom när dom gick nedanför balkongen. Mexico tyckte inte det var fullt så roligt. Och Snyggast i Stan tryckte plötsligt sina läppar mot mina.

Och hans ben trasslade in sig i mina när vi satt i soffan och fnittrade som små barn. Jag är svag för intrasslade ben. Har alltid varit. Han gissade säkert det, för han kysste mig igen och lade armen om mig för att dra mig närmare intill. Letade upp min hand under stjärntäcket som jag tidigare slagits för.

Kusin Vitamin gick för att krypa intill Han-som-aldrig-kommer-till-skott. Lund och Mexico och J låg som en liten snarkande trio i dubbelsängen. Och Snyggast i Stan drog av sig sin skjorta, log det där leendet som får fjärilarna att göra konstiga saker med min kropp och lade stjärntäcket tillrätta över oss båda. Och än en gång kändes det så väldigt okej att veta att this is it. Snyggast i Stan och jag är bound att aldrig komma mycket längre än att ligga intrasslade under ett täcke i Stockholmsnatten. Och varje gång jag springer på honom kommer jag att få ett par armar om mig, pannpussar som får mig att smälta, ett leende som gör mig knäsvag och sluta upp under ett täcke vi slagits för att få rätten till.

Och jag kan leva med det. Jag kan absolut leva med det.

9 kommentarer

Filed under Uncategorized

Tempting Temptations

De var när jag stod i duschen och nynnade på ‘Papa was a rolling stone’, som jag kom att tänka på min sommarfling med The Temptations. Tributebandet på min soliga medelhavsö. De mörka killarna med movsen, rösterna och de bländande leendena som jag första gången träffat redan sommaren innan, på min andra medelhavsö. Och nog vad det kärlek vid första ögonkastet alltid. Eller första tonen kanske.

Förvåningen var stor när jag en ledig kväll fann mig sitta framför scenen där de skulle uppträda, bara om en liten stund. Jag hade inte alls vetat om att de var på ön. Min ö. Och ännu större blev förvåningen när det senare visade sig att samtliga bandmedlemmar kände igen mig. De kunde inte hjälpa att blickarna gång på gång drogs till den olivhyade tjejen vars ögon lyste när hon sjöng med i sångerna. Hon tycktes kunna varje koreograferat danssteg där hon dansade sittandes med sangrian i handen och ett stort leende på läpparna.

Jag minns så väl hur jag blev uppdragen på scenen den kvällen. Det var i slutet av showen under deras extranummer som de dansade runt bland publiken och en utav dom drog tag i min arm och bad mig dansa med i ‘The Love Train’, hela vägen upp till scenen. Och jag minns så väl deras blickar när de gång på gång vände sig om och log mot mig. Jag kunde nästan höra hur deras hjärnor gick på högvarv för att försöka röna ut varför de så väl kände igen mig. I slutet av showen, när alla hjälptes ned från den höga scenen och fick skaka hand med sångarna, måste poletten trillat ned för man höll kvar min hand och snett bakom mig hörde jag Snubben med Falsettens röst:

– Det är du! Från förra sommaren! Eller hur?

Och jag vände mig om och log.

– Du minns mig, svarade jag.

– Det gör vi alla, sa han.

Senare den kvällen bjöd jag med dom ut. Vi var ett gäng kollegor från företaget som samlats från alla öns hörn för att gå ut tillsammans och ha en sjuhelsikes kväll på den lokala baren där jag var stammis. Planen var, som vanligt, att dricka och dansa tills långt efter gryningen. Att vi alla hade jobb dagen efter var det ingen som ens tänkte på. Som vanligt.

Och jag såg dom redan där jag satt i baren, där vi högljutt hade diskussioner över Jack Daniels och Havanna no. 7. Dom var liksom svåra att missa, trots den mörka, vackra hyn som fungerade likt kamouflage i mörkret, för deras leenden var som stora strålkastare som bröt sig igenom. Speciellt hans. Han vars mörka, basiga röst fick fjärilarna i min mage att löpa amok och vars leende var det mest bländande av dom alla.

Och han såg mig. Precis som han gjort från scenen mitt under ‘Lady Soul’ då han viskat till sina bandmedlemmar och nickat mot mig. Precis som han hade sett mig varannan torsdagkväll i en och en halv månad sommaren innan.

Jag och mina kollegor var festens mittpunkt. Dansgolvets kungar och drottningar. Precis som alla andra nätter vi dansade bort vår utmattning. Bekymmersfria, högljudda och – till skillnad från majoriteten av besökarna – utan att känna behov av att finna oss en romans för kvällen. Portugisen var där. Och Kollegan, min bästa vän. Och de lesbiska italienarna som ingen riktigt stod ut med. Och min chef. Företagets elit. Dansgolvets kungar och drottningar. Och så Temptations.

– Du är så vacker när du dansar, sa han. Det är underbart att se en person som verkar så fri och glad.

Och jag skrattade. Det gör jag alltid. Och så kysste jag honom. Oplanerat, bekymmersfritt och totalt hämningslöst. Med skrattet bubblandes inom mig.

– Och du är alldeles för snygg för ditt eget bästa, svarade jag och jag visste han förstod när jag lekfullt drog mina fingrar över den lena huden bakom hans öra. Och log. För att sedan skrattandes dansa bort från honom. Tillbaks till mitten av folkhavet.

Men jag kunde känna hur han följde mig med blicken. Han förstod inte riktigt varför jag försvunnit från honom och det roade mig. Fick mig att vilja sträcka ut armarna i luften och snurra runt och runt, precis sådär som jag ibland gjorde när jag fortfarande var ett barn.

Och så plötsligt kände jag dom. Hans ljuvliga armar om min midja när han sjöng med i ‘Show me Love’.

– Du fascinerar mig, viskade den gudomliga rösten i mitt öra.

Och jag skrattade. För det gör jag alltid. Och för att jag fascinerade honom. Han med den mörka rösten som fick fjärilarna i min mage att löpa amok.

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Filmkväll hos N

Det är någonting visst med hans axlar, tänker jag när jag följer honom upp för trapporna till hans lägenhet. Dom där breda, vackra axlarna som på något vis skänker mig trygghet. Som får mig att vilja kyssa varje millimeter av dom, ja till och med när den där tjocka vinterjackan gömmer dom för mig.

Jag tänker på det hela vägen upp. Och jag tänker på det när jag från soffan iakttar honom när han drar av sig tröjan och huttrar till. Jag tänker på det när jag skrattar åt att han fortfarande har smuts i ansiktet. Jag tänker på det när han äntligen dimper ned bredvid mig och med en stark arm drar mig intill sig. Och jag tänker på det när han somnar ifrån filmen, när jag hör dom jämna andetagen och de rytmiska slagen av hans hjärta mot mitt öra. Och jag ler. För jag tycker så väldigt mycket om när han somnar ifrån på det viset.

Inte för att jag vill att han ska somna ifrån mig, men för att jag tycker om hur mitt hjärta smälter litegrann när han gör det. Jag tycker om hur mitt hjärta smälter litegrann när han i sömnen kramar mig lite hårdare och håller mig närmare intill. Jag tycker om hur mitt hjärta smälter litegrann när han i sömnen ibland trycker sina läppar mot mitt hår och ler som om han drömmer något fint. Och jag tycker om hur mitt hjärta smälter litegrann när han sömndrucket säger att han tycker om att sova med mig.

Jag tycker om honom. N får mig att le. Skänker trygghet med sin närvaro. Sinnesro med sina händer. Men det är också allt. Det är allt det kan bli.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Och om man jämför…

Hittade en uppföljare också, där jag jämförde Lee med Honom…

Jag har en dejt. Ja, sådär lagom bra tajmat nu när du åker härifrån om nån dag, tänker ni. Och jag kan väl inte säga att ni inte har rätt, men så tokigt är det väl ändå inte?

Lee och jag har kul ihop. Nej, han är ju inte X – inte på långa vägar – men han är rolig och trevlig och ett alldeles utmärkt sällskap. Och han är inte alls som X. Han är lätt istället för svår, rak och spelar med öppen hand istället för krokig med pokerfejs och specialregler. Lee är långt ifrån X.

Lee är killen med de mjuka jordgubbs-och-gräddekyssarna som vet att jag ska lämna landet och vara borta i flera månader, men som ändå tycker vi kan ge det en liten chans för att se vad som händer. Kommer jag tillbaks så vet han ju i så fall – och jag med  – om där finns något att bygga vidare på.

X är killen med de sträva körsbärs-shisha-kyssarna som vet att jag tänker lämna landet och ska vara borta i månader, och verkar tro att jag tänker vänta tills jag är 80 (18, 35, 80… Det är visst allt detsamma i hans ögon. Idiot.) för att han ska bli redo att knacka på min dörr och säga ‘Här är jag, nu är jag din’. Som inte tycker att vi kan ge det en chans än, trots att vi båda mycket väl vet att fick vi bara chansen så skulle där inte behöva byggas och vändas – bladen skulle vända sig själva och vi skulle vara som boken man inte kan lägga ifrån sig.

Lee, hans ögon ler lika mycket som mina läppar. X’s ögon borrar in sig och läser av likt infrarött. Lee är mysig. X… X är smärtsam njutning som är lika beroendeframkallande som heroin.

Och hur kom jag in på det här? Fråga mig inte, men det är dags för mig att möta den enklare utav dom vid stationen nu. Och om så för ikväll, en enda kväll, så ska jag glömma allt vad X heter.”

Och än en gång undrar jag för mig själv varför jag aldrig valt den enklare vägen. Varför jag inte vet hur man ‘bara nöjer sig’. Vet ni?

”— Han kysste mig innan han gick. Med armarna varmt och länge om mig och mjuka ord om att höra av mig när jag vaknade. Det ska jag, sa jag och skickade mycket riktigt iväg ett sms så fort han stängt dörren efter sig och sedan kröp jag ned i sängen och borrade in mig i värmen som fanns kvar efter honom. Allting med honom är mjukt, varmt. Till och med de hårda musklerna har en mjukhet. Och det var precis vad jag behövde.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized