Tag Archives: SMS

Om axlars trygghet & det bakomflutna

Jag vet genast vem det är. Trots att jag inte känner igen numret och trots att avsändaren inte står skriven. Men där är den ändå. Känslan i magen som säger mig det är han. Inte för att det i sms:et står något särskilt, utan bara för att jag vet att jag vet. Ni vet. Ibland plingar det till i magtrakten långt innan poletten trillar ned däruppe.

Där jag sitter på tunnelbanan på väg för att möta upp Hoppetossa, Peruanskan och Jess, kan jag inte låta bli att le. För jag kan inte ignorera värmen som sprider sig i mig, inte heller glädjen över att han hör av sig. För det var ett tag sedan. Vi funkar ju så. Jag funkar så. Och jag tänker på dom där axlarna jag i mörkret fann trygghet hos. På de grova, men mjuka, nästan försiktiga arbetarhänderna. På smutsen som prydde hans ansikte sådär ibland när jag träffade honom efter jobbet. På hur jag tvingat i honom av mitt vin, full av skratt, där i soffan. Och nu, när jag tänker tillbaka på den kallaste vintern jag minns, minns jag också den värme jag fann hos honom. I förståelsen. I skedandet. I de skrattfyllda karusellåkningarna på isen.

Och när han skriver att han saknar mig lite så tror jag honom. Jag vet det är därför han hör av sig. Jag vet det är därför han vill vara min vän. Och jag vill vara hans. För även jag saknar att sitta där i hans lägenhet och skratta i samförstånd och småkivas. Och jag älskade stunderna vi tillsammans flydde ensamheten. Två vilsna själar i jakt på någon om förstod. Jag älskade det enkla och kravlösa med vår vänskap.

På något sätt höll han mig vid liv under de där mörkaste månaderna på året. På något sätt betydde det visst mer för oss än vi trodde. På något sätt, tror jag, att han räddade mig. Lite.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Bilar föder kärlek?

En stund senare ligger jag  utsträckt på en gräsmatta och läser när telefonen plingar till.

”Baby, vet du vad som hände när du gått?”

”Haha nej?”

”Jo, jag upptäckte att jag blivit ännu mer kär i dig. Hur nu det är möjligt. Men så är det.”

Och jag tänker det måste varit bilarna som gjort det.

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

On and on and on

”Och du, älskar att du finns vid min sida. Som min flickvän. Som en av mina bästaste vänner. Du är bäst. Puss”

Ibland undrar jag om han verkligen förstår hur otroligt glad han gör mig. Jag undrar om han förstår hur mycket han påverkar mitt hjärta och dess rörelsemönster och hur han får det att sjunga av lycka. Jag undrar om han förstår att han gör hela min värld mer rik på färger och musik och ljus och blå himlar och ljumma vindar och det känns lite som att vara barn igen och springa i skogen bland vitsippor och björkar och tallar och blåsa såpbubblor och bada naken i sjön och ligga på klippor och äta nyplockade smultron och… Lycka. Jag kan hålla på hur länge som helst.

12 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om våren & Han med Bröstkorgen

Vårkänslorna spritter i kroppen där jag sitter på Konserthusets trappa. Det är en av de vackraste dagarna på länge, tänker jag när jag känner vårsolens värmande strålar mot mitt ansikte och hur den lätta vinden drar i mitt utsläppta, fortfarande fuktiga hår. Och nej, det handlar inte bara om vädret, utan om att jag njuter. Om att jag för första gången på mycket länge verkligen känner att jag kan njuta med allting som är jag. Och det handlar om att just precis idag känner jag mig så väldigt väldigt fri. Jag älskar att känna så. Frihet. Det är viktigt.

Och det handlar om att jag väntar på Han med Bröstkorgen…

”Det kan inte vara en slump att vi ses just idag.”

Det är svaret jag får efter att jag fått ett infall och plitat ihop ett sms om hur underbart jag tycker det är just precis idag. Där sitter jag. Mitt ibland ett hav av människor som, liksom jag, vaknat ur sitt vinteride och vågat sig ut ur sina gömställen. Människor som, liksom jag, lutar huvudet bakåt och låter solen komma åt där den kan där de sitter, leendes. Det är folk överallt. Torget badar i solljus och liv och jag hör folk skratta omkring mig. Sverige har börjat vakna till liv igen. Äntligen.

En man med filmkamera passerar. Filmar storleendes alla oss som sitter här på trappan och jag besvarar hans leende när han nickar mot mig. Och jag känner mig så varm inombords. Så levande. Så skimrande. För det är andra gången i mitt liv jag sitter just precis här, på trappen, i vårsolen, med precis samma pilotbrillor och känsla av frihet. Och det är helt underbart!

Våren. Min vår. Årets allra bästa tid. Hoppets tid. Livets tid. Uppvaknandets tid. Kärlekens tid..

Och nej, kanske är det ingen slump att Han med Bröstkorgen och jag ska ses just idag. Kanske är det ingen slump att han kommit in i mitt liv, totalt oväntat, vid precis den här punkten i mitt liv. Och jag vet fortfarande inte vad det är, det där vi har, men jag känner mig mer hoppfull än nånsin. Och det kommer bli en fantastisk dag.

Marvellous.


4 kommentarer

Filed under Uncategorized

It’s all about the little things

Ibland förvånas jag över att han faktiskt tänker på mig. Jag menar, han tänker på mig även fast vi inte pratar eller skypar eller skriver. Han tänker på mig mitt i natten, när han jobbar, när han vaknar, när han är ute med vänner.. Och även om han kanske gjort det förr, så har han aldrig visat det så tydligt som nu. Att han tänker på mig på samma sätt som han ständigt finns i mina tankar.

Han brukade vara världsbäst på att höra av sig precis då jag lärt mig att ignorera saknaden. Varje gång jag var på väg bort, från honom, var det som om någonting plingade till på hans inbyggda radar. Och så ringde han. Eller skickade ett sms. Eller ett omsorgsfullt skrivet mail. Och det brukade göra mig så väldigt arg, att han kunde känna sådant på sig. Att han alltid fick tag i mig igen, så snart jag börjat hitta hem.

Men något är annorlunda nu. Det är han som håller kontakten nu. Han som tänker på mig när han är på zoo med vänner och familj och sen skyndar hem till Skype för att berätta att han köpt med sig presenter. Bara för att han kom att tänka på mig när han såg girafferna. Jag som älskar giraffer..

Det är dom där små, stora sakerna igen. Just precis dom sakerna som fått mig att börja lita på hans känslor igen. Söta sms mitt i natten. Lyckosms. Korta mail där han påminner mig om att han älskar mig. Mjukdjursgiraffer han köpt för att han mindes mig. Brev som dimper ned i brevlådan. När han läser Keats dikter för mig innan jag somnar..

Det är dom där små, små, stora sakerna… Och jag älskar hur han aldrig upphör att förvåna.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Och om man jämför…

Hittade en uppföljare också, där jag jämförde Lee med Honom…

Jag har en dejt. Ja, sådär lagom bra tajmat nu när du åker härifrån om nån dag, tänker ni. Och jag kan väl inte säga att ni inte har rätt, men så tokigt är det väl ändå inte?

Lee och jag har kul ihop. Nej, han är ju inte X – inte på långa vägar – men han är rolig och trevlig och ett alldeles utmärkt sällskap. Och han är inte alls som X. Han är lätt istället för svår, rak och spelar med öppen hand istället för krokig med pokerfejs och specialregler. Lee är långt ifrån X.

Lee är killen med de mjuka jordgubbs-och-gräddekyssarna som vet att jag ska lämna landet och vara borta i flera månader, men som ändå tycker vi kan ge det en liten chans för att se vad som händer. Kommer jag tillbaks så vet han ju i så fall – och jag med  – om där finns något att bygga vidare på.

X är killen med de sträva körsbärs-shisha-kyssarna som vet att jag tänker lämna landet och ska vara borta i månader, och verkar tro att jag tänker vänta tills jag är 80 (18, 35, 80… Det är visst allt detsamma i hans ögon. Idiot.) för att han ska bli redo att knacka på min dörr och säga ‘Här är jag, nu är jag din’. Som inte tycker att vi kan ge det en chans än, trots att vi båda mycket väl vet att fick vi bara chansen så skulle där inte behöva byggas och vändas – bladen skulle vända sig själva och vi skulle vara som boken man inte kan lägga ifrån sig.

Lee, hans ögon ler lika mycket som mina läppar. X’s ögon borrar in sig och läser av likt infrarött. Lee är mysig. X… X är smärtsam njutning som är lika beroendeframkallande som heroin.

Och hur kom jag in på det här? Fråga mig inte, men det är dags för mig att möta den enklare utav dom vid stationen nu. Och om så för ikväll, en enda kväll, så ska jag glömma allt vad X heter.”

Och än en gång undrar jag för mig själv varför jag aldrig valt den enklare vägen. Varför jag inte vet hur man ‘bara nöjer sig’. Vet ni?

”— Han kysste mig innan han gick. Med armarna varmt och länge om mig och mjuka ord om att höra av mig när jag vaknade. Det ska jag, sa jag och skickade mycket riktigt iväg ett sms så fort han stängt dörren efter sig och sedan kröp jag ned i sängen och borrade in mig i värmen som fanns kvar efter honom. Allting med honom är mjukt, varmt. Till och med de hårda musklerna har en mjukhet. Och det var precis vad jag behövde.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Den enkla vägen

Och mitt i alltihopa sms:ar N. Säger han kört limousin ner till någon mässa i Göteborg. Att det var synd jag inte åkt med. Och jag ler. Jag ler alltid när det har med honom att göra.

Och så tänker jag igen, att nog är det bra synd att man aldrig bara kan ta den enklaste vägen. För det vore så enkelt om det var han jag ville ha. Och om han egentligen ville ha mig. Och om jag aldrig behövde oroa mig för distanser, halvsanningar och ensamma nätter. Och jag tänker, undrar om jag kommer sakna honom? Hans lukt? Hans kramar?

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized