Månadsarkiv: juni 2011

Läs mer

10 kommentarer

Under Uncategorized

‘We say we waste time, but that is impossible. We waste ourselves.’

Det är märkligt hur tiden aldrig låter en komma undan sådant man flyr. Märkligt hur lite tid kan få en att förstå sådant man tidigare inte förstått och se sådant man tidigare varit blind för. Förr eller senare kommer allt ikapp en. Ibland sakta, liksom smygandes. Andra gånger hårt och obevekeligt, som ett slag mot magen. Så blir man slagen till marken på en hundradels sekund. Ibland kommer de som en befrielse, insikterna. Liksom en välsignelse från ovan. Andra gånger får man kämpa för sitt liv för att hålla huvudet ovanför vattenytan. Liksom i den kallaste av isvakar. För sanningen har många ansikten. Kan både fria och fälla, ibland på en och samma gång. Och det är då dom uppstår – tvivlen. Det är då man inte vet vilken fot man ska stå på – för ingen av dom känns stadiga nog och marken under en sviktar.

Jag skriver i gåtor, jag vet. Men det är så det måste vara nu. När jag inte vet vart jag ska vända mig eller sätta ned min fot. Jag behöver tid att finna det igen. Tron. Övertygelsen. Mig. Jag måste erkänna jag förlorade mig någonstans på vägen. Bara lite, men lite kan vara tillräckligt för att rubba.

Ja, det är märkligt det där med hur tiden fungerar. Och det där med hur distans påverkar. Hur den förändrar, förstärker, försvagar. Hur den öppnar upp och stänger ned. Och hur sanningar alltid kommer ikapp en till slut.

2 kommentarer

Under Uncategorized

Somliga saker kanske inte borde yttras.. Men jag måste.

Ofta när jag tänker tillbaks på oss frågar jag mig själv vad det var som egentligen fick mig att falla sådär handlöst. För så var det. Jag föll. Okontrollerbart. På ett sätt jag aldrig tidigare vare sig gjort eller vågat. Och allting gick så fort från det att vi första gången hälsade på varandra till att bli vi. Jag har ofta försökt att låta bli att tänka på saken – och på hur allting slutade – för att det fortfarande väcker alldeles för mycket av det som jag låtit sova. Men ikväll är alltså en sådan kväll. Då minnen sköljer över mig som ett monsunregn och allt jag kan göra är att vända upp ansiktet mot skyn och låta mig dränkas.

Så vad var det egentligen det där som jag förlorade mig i sådär? Ja, bortsett från en fantastisk kropp och mjuka händer?Bortsett från humorn, självironin och den ständiga glimten i ögat? Jag vet precis vad det var – och ändå känns mina ord som ett förlöjligande.. Jag minns första gången vi pratade om Han på Andra Sidan Havet. Minns värmen från den tröstande handen, mjukheten i rösten och det totala ärligheten. Den gjorde fortfarande ont då, men när den kom från honom kändes det på något sätt inte lika hårt. Redan då förstod jag att han var speciell – inte som andra. Och det dröjde inte länge förrän jag visste hans hjärta var av guld och att hans vänskap var den dyraste av skatter. En att räkna med när allting annat föll. Det är han fortfarande, oavsett hur oberäknelig jag har kunnat vara. Och aldrig har jag väl mött någon som förstått så väl den jag av naturen är. Utan att försöka göra om mig. Ta bort eller lägga till. Jag har aldrig slutat undra varför det verkar finnas så väldigt få av den sorten?

Hur kommer det sig att så få man möter verkligen förunnar varandra lycka? För mig har det alltid varit sällsynt det där. Med folk som verkligen förstått vikten av att inte kväva eller fjättra. Som förstått att för mig är frihet detsamma som lycka och att jag utan den slutar att fungera. Att jag liksom tappar färgen och försvinner. Som en gammal urtvättad tröja ingen längre ser eller vill ha. Ytterst få har varit starka nog att förmå sig att leva med det. Men han kunde. Och han förstod, det är jag säker på.

Det var då jag föll. Handlöst. När jag förstod att han förstod. Att vi var av samma sort och på så sätt enade mot världen, den som alltid verkat vilja säga emot. Jag fann min styrka i honom.

Men det är svårt. När saker inte blir som man väntat sig och man förändras på sätt man inte trott. När man på nytt finner fjärilar, men inte förståelsen. Passionen, men inte tryggheten. Du och jag, men inte vi. Och när jag tänker tillbaks kan jag inte sluta undra om det ens finns sådana som han och jag därute? Existerar ni? Ni som inte fjättrar och håller för hårt? Ni som förunnar andra frihet utan att tvivla på lojaliteten? Ni som inte tvingar en att välja bort någon man älskar? Ni som förmår att älska utan att försöka förändra?

Vissa kvällar tror jag att jag förlorat hoppet… Men så tänker jag på dig. Du ger mig fortfarande styrka.

6 kommentarer

Under Uncategorized

Om grannens son och bortglömda minnen

Det är märkligt hur vissa människor raderas ur ens minnen. Hur man liksom bara kan glömma bort deras blotta existens. Som om de suddats ut av tiden och aldrig riktigt funnits.

Jag kom att tänka på honom helt plötsligt. Vet inte vad det var som egentligen framkallade minnena av oss båda som vilsna tonåringar, men plötsligt fanns de bara där. Bilderna av hans mörka lockar och lite skygga leenden. Av hur hans far en gång nämnt för min far att sonen plötsligt verkade så glad jämt. Att han förändrats och numera var ivrig att hälsa på varje helg. Trots att han tidigare alltid klagat över att där inte fanns något att göra eller någon att träffa. Och minnet av hur allting började med ett väldigt oväntat telefonsamtal.

Grannens son var någon jag bara hört talas om. Bodde i Göteborg, liksom hans far en gång gjort, lyssnade på Kraftwerk och hälsade ibland på, men ville sällan. Jag antar att det lilla samhälle jag bodde i på den tiden inte direkt kunde mäta sig mot Göteborg. Där fanns knappt en affär ens och ännu färre intressanta människor att lära känna. Och varje gång han hälsade på sin far spenderade han hela dygnen inlåst på sitt rum och kom knappt ut därifrån mer än för att äta. Allt detta var sådant jag råkat höra när grannen pratade med mina föräldrar och jag minns jag vid något tillfälle slängde ur mig att ”..men säg till honom att komma över och hitta på nåt med oss” utan att riktigt veta vilket ”oss” jag menade och utan att riktigt tro någon skulle ta mig på orden. Och faktum var att jag ju faktiskt var lite nyfiken på den här sonen som det pratades om så mycket.

Första gången han ringde förstod jag ingenting. För inte kände jag igen rösten och inte namnet och samtalet med hans far hade jag redan glömt. Men så hade man alltså tagit mig på orden och innan jag visste ordet av var jag på väg till grannhuset för att för första gången träffa honom. Grannens son. Jag minns jag fick gå ända upp till vindsvåningen, där han hade sitt rum, och att han var betydligt längre än mig. Nästan axellånga, mörka lockar och svarta kläder. Och jag, som trodde att jag var blyg, förundrades över hur blyg han var. Vi var tafatta till en början, utan att veta vad vi skulle prata om eller varför vi riktigt befann oss i samma rum. Men trots det, trots tystnaden och den emellanåt pinsamma osäkerheten, så var det något som höll oss båda kvar där. Någon form av samförstånd kanske. Kanske var det just den där vilsenheten och känslan av att inte riktigt höra hemma som gjorde att vi någonstans ändå fann varandra.

Jag såg också förändringen. Hur han plötsligt började komma varje helg, alltid ivrig att se mig. Och jag, som trots att vi egentligen aldrig gjorde något mer än tittade på filmer och lyssnade på musik, tyckte om att sitta där i hans rum och bara vara tysta. Jag kan fortfarande förnimma den rent elektriska atmosfären i det lilla rummet den kvällen då han sökte mina fingrar och flätade ihop dom med sina, innan han strax efter försiktigt pussade mig på munnen. Och även om jag aldrig föll för honom så var det ändå något fint med allt det där. Oskyldigt och kravlöst.

Men det är märkligt. Hur allt det här tycks ha suddats ut och bleknat bort. Och hur jag fortfarande inte kan minnas riktigt vad som hände sen eller när vi slutade ses. Jag minns bara det. Två vilsna tonåringar i ett vindsrum och hans skygga leende. Och jag kan inte låta bli att undra vart han tog vägen.

 

2 kommentarer

Under Uncategorized

Kinda got the blues

Idag går jag runt med en klump i halsen och längtar mest efter att rulla ihop mig till en liten boll och bara vara liten i mammas knä och bli struken över håret och fly hela livet och inte vara förvirrad och trött och orkeslös och jag vill åka tillbaks till solen i Spanien och aldrig komma hem igen och sluta jobba och sluta plugga och sluta vänta och sluta sakna och sluta undra och sluta tvivla och jag vill borra ner tårna i den vita sanden och bara lyssna på vågornas brus och känna sältan i luften och höra måsarna skratta sig hesa och sen vaggas till sömn och drömma mig bort till landet där allt är enkelt och sen stanna där.

Orkar inte riktigt idag.

6 kommentarer

Under Uncategorized

Maybe it’s just the Sunday Syndrome

Jag vet inte om det är den grå himlen, de tunga regndropparna eller den bistra vinden. Kanske är det för att helgtimmarna går alldeles för fort, sommaren också, men att det ändå känns som om allting går outhärdligt sakta. För att jag väntar. Kanske är det för att jag inte känner mig så utvilad som jag skulle behöva. Eller för att mitt rum är irriterande stökigt, disken ligger på hög och det finns så mycket borden men orken inte riktigt finns. Kanske tog träningspasset på mig hårdare än jag först trodde och kanske har det att göra med att kroppen värker – alla dagar i veckan. Kanske är det för att jag just såg Paris Hilton köpa en sundae för 1000 USD som hon knappt smakade på. Kanske är det allt det, eller ingenting alls.

Jag vet inte. Men idag är en sån dag. Och jag vill mest bara stänga av. OFF. 

4 kommentarer

Under Uncategorized

Om trasiga hjärtan och bristande knoppar

Så möter jag på min väg ännu ett trasigt hjärta. Med det skälvande hoppet som krampaktigt håller fast, trots att där kanske inte finns något att hålla fast vid längre. Så många har jag mött att jag ibland undrar om det är därför jag finns. För att se dem. För att lyssna. För att samla upp dem alla så gott jag kan och lägga dem i en korg med sammetsmjuk botten. Och kanske kommer jag aldrig kunna trolla. Ta bort allt det där onda och vassa och hotfulla. Kanske kommer jag aldrig kunna laga dem helt, ens om jag försöker. Men kanske finns jag till för att hjälpa dem en bit på vägen. För kanske om jag börjar, om så bara obetydligt lite, så får de vila och finna styrka att ta vid där jag inte kan. Jag tänker så ibland. När jag möter trasiga hjärtan.

Det trasiga hjärtat och jag sitter där på varsin grön stol och dränker sorger och besvikelse i vin. Skrattar tappert åt det onda och viftar med händer. För vad finns där annars att göra när verkligheten raserar ens drömmar. Allt man kan göra är att skratta. Må så vara att där glittrar tårar i ögonvrår och värker i bröstet, men så länge man har skrattet har man något. Vi talar om sådant som är lätt som är svårt som är förvirrande som är fantastiskt. Och när vi huttrar kommer Vakten med filtar för att värma. För att vi ska förstå att där även finns bra killar, som han mjukt säger och ler. Och jag tänker att kanske är även han ett trasigt hjärta med en alldeles egen historia att berätta. Han som flyttat till storstan för kärleken som ändå inte höll. Vår alldeles egna filtvakt, som lyssnat fast han försökt stänga av. Han passar upp på oss och säger han finns just därför. För att göra vad han kan för att muntra upp. Jaha, tänker jag, han är också en sån. En sån som lagar andra för att laga sig själv. Och det är fint, tänker jag där vi dricker ikapp med det fallande mörkret.

Det är som med salladsblad det där ibland. Förhållanden. Drömmar. Livet. Sallader som blommar ut trots att man inte alltid vill och trots att man gör allt i sin makt för att hålla ihop de sköra, gröna bladen. Så man tejpar och snörar och konserverar och håller det i sina händer. Tror att man lyckats i samma stund som man blundar för allt det man inte vill se. Och så vaknar man upp en dag och inser att det inte räckte. Att den möglade inifrån ändå. Att den förr eller senare ändå inte kunde hålla så länge som man ville. Kanske var det det hon menade, Karin Boye, när hon skrev om bristande knoppar. Ont för det som växer, och det som stänger…

Trasiga hjärtan vinglar hem i natten. Ett har börjat läka, slagit rot och försiktigt börjat växa. I sin hand en korg med den mjukaste av bottnar. För man vet ju aldrig vad eller vem man möter på sin väg. Vem som behöver plockas upp. Och vem som bara behöver lite hopp. Men förr eller senare kommer de alla att växa igen. De behöver kanske bara lite hjälp på traven.


15 kommentarer

Under Uncategorized

There’s a fine, fine line between friendship & love

Jag minns det som vore det igår. Det nya, plötsliga pirrandet och hur han med ens såg annorlunda ut. Ingenting, men precis allt, hade just förändrats. Kanske hade det med avståndet att göra. Det nya avståndet oss emellan som kom att romantisera hela vår relation. Som liksom kom att försköna och förstärka något som nog alltid funnits där, men som det aldrig funnits utrymme för. Någon slags svaghet. Tillgivenhet. Närhet. Attraktion. Något.

Vi hade alltid varit av den sorten. Fysiska till vår natur. Sådana som kramades och pussades och satt i knän och höll händer. På den tiden var hela min vänskapskrets sådan – hade nog aldrig stått ut utan närheten – men kanske han och jag mest av alla. Alltid fysiska. På samma sätt som vi alltid dragits till varandra. För mig var hans famn en plats där jag kunde finna värme och tröst. Alltid var jag välkommen och alltid kände jag mig lika hemma där. Så frågan är när det egentligen föddes, det där pirrandet? För jag minns inte exakt när. Eller vart vi var och varför. Jag minns inte ens om något särskilt hände, jag minns bara att det plötsligt fanns där. Som en del av mig och honom. Som en spännande, lite plågsam Hitchcock-historia man liksom bara var tvungen att se slutet på. Och för honom hade det börjat för längesen. Minns han berättade det för mig en gång när jag frågade varför han aldrig sagt nåt. Minns han log snett och såg på mig med bruna, varma ögon. Du har alltid varit upptagen, sa han. Och han hade rätt då. Jag hade alltid varit upptaget – mitt hjärta och mina ögon ständigt. Det har ofta varit så. Har haft en tendens att styras för hårt av mina känslor ända sedan barnsben. Kastat mig huvudstupa ut, fallit hårt, älskat djupt och brunnit ut. Jag har ofta brunnit ut. Gett så mycket av mig själv att jag till slut inte haft något kvar av mig för min egen del.

Någonstans tror jag att han visste det. Att han förstod min natur mer än någon annan även om det aldrig nämndes. Kanske var det därför. Kanske var det tanken på att vi skulle vara perfekta för varandra – såsom vi var som vänner – som fick oss att ta chansen när den slutligen behagade dyka upp. Och kanske var det så att vi ändå mest var förälskade i idén, för det dröjde bara någon vecka för oss att inse att vi inte var ämnade för varandra. För vi var bättre som de vänner vi varit innan och för att det inte fanns plats för den tafatthet som kommit med allt det där nya. För att vi båda hade förnuft nog att lyssna till våra hjärtan.

Men jag glömmer aldrig den första kyssen. Eller lättnaden när vi båda enades om att bara vara vänner.

Det är en hårfin linje mellan vänskap och kärlek. Så lätt det är att förväxla det ena med det andra. Så svårt det kan vara att ställa saker till rätta om det blir fel. Så fantastiskt det är med vänskap som överlever. Och ibland är det nog bäst att helt enkelt låta saker vara som de är.

4 kommentarer

Under Uncategorized

Men ska jag falla, då ska det finnas tid att falla fritt

Inte för en sekund slås jag av rädsla. Inte ens när jag ser de andra falla handlöst och snabbt närma sig marken. Allt det där blå och alla de fluffiga molnen och höjden och vinden – allting fascinerar mig. High-fivar med kameratjejen och PI, min ständigt leende instruktör och så plöstligt har vi släppt taget. Faller fritt med vinden i ansiktet. Och allt jag kan göra är att skratta. För att känslan är så fantastisk att jag inte förstår varför jag inte levt hela mitt liv däruppe med utsträckta armar. För att jag känner mig så fri och så trygg och så hemma, allt på en och samma gång, att mina ögon nästan tåras.

Svisch! Det solgula, enorma stycket tyg vecklas ut över oss och PI pekar och skrattar och säger att ”Är det inte vackert?”. Jag nickar. Fortfarande mållös och idel fascination och lycka. Det är vackert. Så obeskrivligt fantastiskt. Och när vi väl står på fast mark igen och jag i glädjerus omfamnar PI och genast längtar tillbaks upp igen, ja då vet jag. Det här är bara början. Jag har fallit handlöst. Jag är fast nu.


2 kommentarer

Under Uncategorized

Om terrasshäng och vänner

Och där sitter vi medan solen sakta försvinner bakom sjöstadens takåsar. Målar himlen i skymningsfärger. Jag blandar jordgubbsmojitos och Oreodrinkar och vi smuttar förnöjt och smågnabbas om vartannat. Sträcker ut oss på terassen och pratar om allt mellan himmel och jord.

När jag och Mowgli till slut kramar Syrran hejdå känner jag mig så glad att jag nästan kan gråta. För att dom senaste veckorna har varit tuffa och för att det är så mycket som är förvirrande och för att jag inte vet på vilket ben jag ska stå och för att jag inte haft tid eller ork för vänskap. Men så finns det människor som dessa båda. Syrran, alltid så fylld av energi och värme. Och så Mowgli… Behöver jag ens säga hur mycket hans vänskap betytt och betyder?

Jag har saknat det. Drinkblandandet och smågnabbandet och skratten och bara-varandet på en terrass i solnedgången.  Och jag kanske inte säger det så ofta.. Men ni är fantastiska!

4 kommentarer

Under Uncategorized