Monthly Archives: september 2011

At peace

När jag till slut lägger mig i min tomma säng och lyssnar på tystnaden i min tomma lägenhet är det inte utan att jag känner en stor och total frid. Idag har varit en bra dag. En fantastisk dag till och med. Det där med att brista kan vara det som räddar en ibland, det visste jag sedan gammalt men man påminns varje gång det sker på nytt. Den här kvällen kan jag vila i min övertygelse igen. Den här kvällen lägger jag mig med ro i sinnet och ett hjärta under uppbyggnad. Ny ork, nytt hopp och väldigt mycket kärlek. Och tacksamhet. För en kropp som överlever dubbla styrkepass och dessutom förvånar mig genom att gå med på att springa därefter utan att avlida. För en familj som är den bästa man kan ha. För fina kommentarer och så mycket värme. För att jag har välsignats med så fantastiska vänner att luta mig mot när min styrka sviker. För att Syrran fick mig att till slut brista. För att min Hermanita förstår mig i särklass bättre än dom flesta andra. För att ha dig i mitt liv. För att du finns.

Ikväll är jag tacksam att jag lever. 

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om tystnadsknoppen som brast

Så jag gör det till slut. Frågar. Eller brister. Det är lite samma lika med det där. För jag kan inte fråga utan att brista. Så det gör jag när vi ligger i ett nedsläckt rum där gatuljus kastar skuggor mot väggarna. Kanske är det så att jag till slut vågar fråga för att jag varit på väg i så många dagar nu. Kanske kommer orden till slut ur mig för att jag tidigare under dagen gråtit gömd mot Syrrans mörka lockar för att fasaden till slut spruckit. För att känslorna alla legat och pyrt under min hud, tills de till slut måste ha frätt hål och sipprat ut. Så visst var det väl så att även knoppar av tystnad måste brista till slut.

Och Hermanita, jag tror jag lyckades litegrann ändå. Att gå från salladshuvud till rosenknopp. Baby steps, javisst, men baby steps är bättre än inga steps at all. Osäkerheten.. Den är inte borta, men den är mindre förslavande. Så, nu börjar jag mitt vilande på nytt. I övertygelsen och hoppet.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om Osäkerhet

Jag känner mig sällan så osäker som när jag inte är säker. Genom hela livet har jag oftast välsignats med människor jag inte behövt tvivla på, människor stadiga som berget och som aldrig velat göra mig illa. Det finns undantag, javisst, men dessa har sällan varat länge, även om de ändå oftast varat för länge. Men jag har sällan varit osäker när jag varit med någon, på riktigt. Aldrig behövt tvivla på någon annan än mig själv. Så, av naturen kan jag inte hantera den. Osäkerheten jag känner just nu. Den som får mig att överanalysera varje rörelse och censurera alla mina ord. Den som får mig att ifrågasätta allt och skälva av rädsla för att sådant jag säger i oövertänkta ögonblick ska krossa den glastunna hinna av hopp jag står på. I nätterna kväver jag sådant som vill ut trots att det buntar ihop sig till stora klumpar av förtvivlan i mitt bröst. För jag vet inte hur jag ska överleva om det där spröda går sönder. Vet inte hur jag ska hålla mig upprätt om jag förlorar min övertygelse. Så jag låter det kväva mig istället. Låter rädslan tysta mig. Trots att jag vet att även knoppar av tystnad en dag måste brista.

Ofta kan jag ändå vila i övertygelsen. För jag ser ju förändringen. Sakta, försiktigt, men jag ser den. Tycker mig kunna känna den. Ibland vågar jag till och med ta initiativ. Försiktiga förfrågor om närhet och tid. Men vissa dagar räcker det inte. Vissa dagar vinner rädslan med ett sådant övertag att jag finner mig stirra ned i en avgrund och bara vänta på att knuffas över kanten. Så jag trycker mig nära i natten. Låter den värme jag själv saknar döva den förslavande kölden min osäkerhet bär med sig. Blundar hårt och begraver läppar mot varm hud för att hindra dom från att tala. Släpp in, hör jag röster i mitt huvud viska. Släpp in, fast du inte vågar. Fast du inte känner dig insläppt. Släpp in. Fråga allt du vill fråga. Ta risken. Men jag frågar inte. Blir feg och väntar tills andetag avslöjar bara jag är vaken. Först då vågar jag bryta tystnaden.

Jag är sällan så osäker som när jag inte är säker. Kanske är det mitt straff. Men det klär mig inte. Tär på mig så till den grad att det blir synligt när jag inte är på min vakt. Jag ser det i deras bruna ögon – hur min osäkerhet finns målad över min spegelbild. Hur jag skälver av återhållen ångest när man frågar. För alla de murar som en gång bröts ned har ännu inte återfått den styrka de hade innan honom. Och för de som står mig närmast kan jag inte ljuga trots att jag gör mitt allra bästaste bästa. Förlora dig inte, säger hon till mig. Våga kräva det du behöver och vänta inte så länge att livet passerar – utan dig. Och jag stirrar med glansiga ögon och undrar tyst vad man gör när det i själva verket är Livet självt man väntar på. Jag tror att hon förstår ändå, att hon ser rakt igenom mig precis som hon alltid gjort, min mor. Jag har inte något annat alternativ, viskar jag. Han är mitt liv. Den jag vill leva med tills mina ben inte längre bär mig. Vänta är det enda jag kan göra. Det kanske dödar mig.. Men jag dör om jag vänder också. 

Jag dör om jag vänder också.

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om att följa sina fäders spår

Ju äldre jag blir, desto mer börjar jag inse hur lik jag är mina föräldrar. Hur jag omedvetet följer deras fotspår och vägar i livet. På mitt eget vis, i en annan tid, ett annat liv. Vi är så olika, unika, men så fundamentalt lika. Det fanns en tid då jag skulle avfyrat raka högrar åt alla håll om man påstått jag var lik min mor. Idag vet jag bättre. Idag vet jag att de likheter jag har med mina föräldrar oftast är likheter att bära med huvudet högt.

För varje ny berättelse, varje ny betraktelse finner jag nya likheter. Och det ger mig hopp. För de fick varandra till slut. Varandra och det liv de tillsammans byggde upp, trots alla de motgångar de mött. Och kanske är de inte perfekta. Kanske är deras liv och allt de har i andras ögon föga värt. Men de fick varandra och mer kärlek än många andra. Så det ger mig hopp. Kanske faller inte äpplet långt från trädet trots allt. På gott och ont.

Var det möjligt för dom måste det vara möjligt för mig. Så jag hoppas. Att en dag få sitta gråhårig vid hans sida igen och veta säkert han är min.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

How could you be so heartless

– Ni är så kalla, ni kvinnor. Så jävla hjärtlösa, säger han med grumlig blick. Och ser menande på mig. Bästa vännen till han det var så svårt med ser på mig och kallar mig hjärtlös. Jag vet inte varför eller vad det är med det ögonblicket som sårar mig så. Är det vetskapen om hans vetskap om hur mycket jag lät mig bli trampad på? Det faktum att han mer än en gång sett tårarna rinna nedför mina kinder och sagt till mig jag borde vända om och gå, för att sedan när jag väl går kalla mig hjärtlös? Eller är det bara min egen självbilds sårade stolthet? Jag kan inte sätta fingret på det, så där och då ler jag bara. Ursäktar det med att han är nybliven singel och har ett brustet hjärta.

Men jag kan inte sluta tänka på det. Hör ordet hjärtlös om och om igen, som en sönderrepad skiva i mitt huvud, och undrar om det är så man ser mig. Om det är så man ser mig, betyder det att det är sådan jag är?

Funkar det inte så funkar det inte. Ibland måste man helt enkelt acceptera det, säger hon och ler. Amerikanskan ser menande på mig med klara, bruna ögon. Vi har aldrig varit goda vänner, men jag tror att hon förstår. Tror att hon nog sett mer än vi alla trott där hon funnits så nära, men aldrig mitt i.

Egentligen vet jag inte varför jag tar åt mig så. Varför jag inte kan släppa det när någon kallar mig hjärtlös. Kanske för att det är första gången. Och kanske för att mitt samvete under åren samlat på sig så mycket svärta från alla de sprickor i hjärtan jag skapat. Jag är inte blind. Inte omedveten om att där funnits människor vars hjärtan jag krossat. För att få behålla mitt eget hjärta vid liv. Men inte en enda gång, hur illa man än behandlat mig, har jag sårat någon utan att själv känna smärta. Så nej, jag kan nog inte vara så hjärtlös ändå. Har nog aldrig varit särskilt kall, ens när det sett så ut.

Så varför gör det så ont att bli sedd som hjärtlös av någon som inte känner mig? 

6 kommentarer

Filed under Uncategorized