Tag Archives: För han får mig att le

Om det där med bloggcrushar

I soffan sitter vi uppkrupna och jag känner fnittret leka kull i min hals. Känner livet i mina ben och styrkan i mitt hjärta. Inte ens tentan som tålmodigt väntar rör mig i ryggen, trots att det bara är två dygn kvar tills deadline och jag inte skrivit ett ord. Själen är lugn nu. Hemma. Där med min hand på hans bröstkorg.

Jag tror bestämt jag börjar få en liten bloggcrush på honom, skrattar jag när vi sitter där och tittar på videobloggarna.

– Meh… Och så ett litet skratt.

Men tystnaden blir med ens så talande att jag inte kan låta bli att vända på huvudet och försöka skymta hans blå. Och så plötsligt har det kullat mig – fnittret. För det når ut och växer till ett högt skratt ända ner från magen.

– Blev du lite svartsjuk!? 

Mmnneeejoo… Men han är ju så mycket snyggare än mig ju! Försöker han tränga genom ljudet av mitt skratt. Och jag skrattar ännu mer. För jag är inte dummare än att jag förstår att Mowgli längtar efter den dag hans träning gett samma resultat, trots att hans kropp idag är det vackraste jag vet.

 – Men han är ju bara en snubbe från TV som driver en blogg! 

– Du! Vi vet båda vad som hände sist du hade en bloggcrush

Touché, tänker jag. Och värmen i mig växer starkare, når ända ut i fingertopparna tills jag fullständigt exploderar av skratt. För han är så fin, min Mowgli. Som är helt okej med att jag ränner runt med mina manliga vänner över stan och aldrig försöker begränsa mig. Och som reagerar på en fånig liten kommentar om en crush på en kille känd från TV, som råkar ha en blogg.

 

 

 

Annonser

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

I min kropp föddes en studsboll

Sju timmar har gått. Sju timmar av idel lycka och gråtiga skratt. Av ett hjärta som bultar så snabbt, så hårt att det är ett under det fortfarande sitter kvar i mitt bröst. Till hela världen fick jag tillåtelse att skrika ut det. Till de viktigaste i min värld skrek jag ut det. Var tvungen för att inte spricka i tusen bitar – som en liten röd, okontrollerbar studsboll av känslor i ett alldeles för litet utrymme.

Så jag låter den studsa till Bönan – hon säger hon dör av lycka. Hon säger hon måste läsa mitt SMS till hela sin klass. Att det är hennes dröm-SMS från och med nu. Och hon skriker ut sin glädje i versaler. Jag, jag har slutat andas. Kan se framför mig hur min studsboll hamnat i hennes bröst och hur hon ler sådär, ända in i kärnan så att det glittrar som tusen diamanter i hennes fantastiska ögon. Den genuina glädje som finns hos henne – över min lycka – är så överväldigande att jag inte finner ord.

Jag låter den röda, vackra bollen studsa vidare. Hermanita. Hon säger hon börjar gråta. Skickar hjärtan och rosor och pussar. Och jag skrattar med tårglansen glimmandes i mina ögon. Ser framför mig hur hon sitter där, med den där genuina värmen och omsorgen i blicken och leendet som fick mig att älska henne så. Hon förstår. Mig. Vår historia. Har funnits vid min sida från dag ett på min resa. Har gråtit och skrattat som vore vi en och samma själ. Som om Aristoteles talade om oss när han talade om vänskap. En själ i två kroppar.

Och bollen fortsätter studsa. Söstra mi, familjen. För jag kan inte vara tyst längre. Kan inte lämna hoppet, glädjen och den oändligt stora lättnaden innanför min kropp. Väntan är över och säkerhetskedjan lyftes bort, jag släpptes in igen. Efter vad som känts som hundra år av ensamhet. Hundra år av gränslös rädsla.

Mina ord gör det inte rättvisa. Det här är långt större, långt vackrare och långt mer befriande än något annat. Inga ord gör det nånsin rättvisa. Så jag låter min studsboll studsa. Än hit. Än dit. Och vidare i oändlighet.

Så kanske var det ingen slump att de möttes, Mowgli och Pocahontas, just precis när de möttes…

20 kommentarer

Filed under Uncategorized

Den fjärde versionen

När jag ligger där med huvudet i hans knä och en värkande kropp, känner jag en sådan lycka att halsen snörs ihop. För till och med när jag sluter de trötta ögonen kan jag känna hur han ser på mig. Liksom han tidigare betraktat mig med ögon fulla av värme. De lyser på ett sätt jag inte kan förklara. Och mitt hjärta hoppar över ett slag. Och ännu ett. Han säger han älskar att komma hem och finna mig där. Och jag som så länge nu känt mig så osäker, skulle kunna gråta av lättnad. Av ren och skär kärlek till denna fantastiska människa som fyller mig med just det inre lugn jag sökt i 24 år. Och det slår mig; jag har aldrig varit så säker som nu. Om man spolar framåt är det den fjärde versionen som är vår. Den enda som betyder något och den enda jag vill leva i. Med honom vill jag ha allt. Och om jag får önska mig en enda sak i jul, så önskar jag att hans ögon alltid kommer vila på mig med samma värme och samma kärlek som när jag ligger där med huvudet i hans knä. Med samma ljus som de vilade på mig när vi satt där på Friday’s då allting fortfarande var nytt.

And it’s you and me
And all other people
And I don’t know why
I can’t keep my eyes off of you


4 kommentarer

Filed under Uncategorized

But all I know is everything’s gonna be allright

Ikväll är detta allt jag har att säga. 

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om sådant som inte får förstöras

Klockan är alldeles för tidigt. Jag vet inte om det är det enorma oljudet utanför mitt fönster som väcker mig eller om det är sms:et jag får, men oavsett vilket så är det alldeles för tidigt. I det halvvakna tillståndet jag befinner mig i ser jag att det är N. Sms:et vill säga, inte oljudet utanför mitt fönster. Och jag kan inte hjälpa att jag ler åt det lilla tecken av liv. För det har varit tyst ett tag nu. Ända sedan den kvällen då han somnade på min systers golv och sade saker han nog inte riktigt borde sagt. Han frågar hur jag mår nu. Och berättar att hans mamma pratat om mig. Att hon kommit hem den där kvällen för några veckor sedan och utbrustit att den där Fariahn, hon var ju helt fantastiskt snygg. Och jag skrattar och tänker tillbaks på min systers födelsedag då dom alla varit där. N’s föräldrar och bror och mormor och.. Nästan alla. Men inte han. Och inte hans flickvän.

På väg till jobbet ringer han. För att fördriva tiden lite, säger han. Säga hej. Och det är fint att höra hans röst igen. Den där djupa, sträva rösten med så mycket karaktär. Och jag ser framför mig hur han ler. Hur hans blå ögon glittrar till när han skrattar och hur han liksom viker undan den skarpa blå blicken. Jag minns varje detalj så väl. Kanske för att tiden vi spenderade ihop aldrig hann bli förstörd. Jag vet jag har sagt det förr, men tanken slår mig ofta. Hur fint det är med det där oförstörda. Jag frågar honom vart han var, den där kvällen då hans familj var hemma hos min. Säger att jag tycker det var synd att han och flickvännen inte var där, när alla andra var det. Och så blir det tyst.

– Det blev lite fel va? frågar jag och känner genast en viss ledsamhet över att jag känner igen mönstret.

– Ja.. Man kan väl säga du inte är så populär hos henne. Hos hela min familj, men inte henne.

N skrattar till, men jag tycker mig kunna höra ett visst vemod i hans skratt. För han vet ju. Och jag också. Att det inte var något mer än att han sov på en långsida och jag på en kortsida. Att det enda vi gjorde var att sova och ingen ens rörde vid den andre. Förbjuden frukt som inte får förstöras. Han vet. Och jag också. Så jag såg till att inget utrymme fanns för något annat. Ändå ser hon mig som ett hot. Jag vet hon gjorde det redan när vi hälsade på varandra första gången. Trots att hon inget visste om allt det där oförstörda. Trots att vi aldrig någonsin hört talas om varandra. Trots att han gör allt för henne och lite till.

– Det var fint att prata med dig igen, säger han.

– Ja, nickar jag. Och så lägger vi på. Som i en amerikansk film utan att säga hejdå. Och jag undrar sedan, när jag sitter där och ser ut genom fönstret, om det är så det ska vara nu. Om det är så det alltid kommer vara. Om jag alltid kommer vara ett hot. Om vi aldrig mer kommer kunna umgås som vänner. Om historian alltid måste upprepas.

 

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Midsommarnatt – om sådant som varit och inte blir igen

Och så träffas vi igen. Bland jordgubbsmojitos och syskon och vänner och hundar. En flyktig blick och jag kan känna nervositeten. För vi vet, men troligen inte hon och min syster vet och hans bror vet, men troligen inga andra. Och kanske är inte N’s nya flickvän en sådan som jag. Som inte ser faror i sådant som en gång varit men aldrig mer blir. Jag vet inte, men jag tror nog det. Kan känna hennes blick ibland och undra om hon undrar. Kan känna N’s blick och undra om hon, den nya, finner trygghet i dom axlarna lika mycket som jag en gång gjorde.

Vi hamnar på balkongen med drinkar i händer och talande tystnad. Och jag skrattar. Frågar om han tycker det är svårt och han frågar mig detsamma. Ser på mig med förundrad blick när jag skakar på huvudet. När jag påstår jag inte ser problemen med att träffa ex och nästan-ex och sådana som hade kunnat vara ex men aldrig fick en chans att bli det. Han säger jag är annorlunda och jag säger att jag vet. Att få tänker som jag och att det är därför jag aldrig verkar finna rätt. Och jag undrar om det ibland inte vore enklare att vara som honom. Som alla andra. Men jag tror inte det. Inte enklare. Men kanske mindre ensamt. Allt det där funderar jag över medan jag ser sommarmörkret falla över det lilla samhället vid vattnet.

Han somnar på min systers golv sen, när alla andra gått och lagt sig. Mitt i filmen hör jag honom snarka lätt och ler. Minns hur jag en gång brukade ligga bredvid honom och le, precis som jag gör nu. Det är inte min plats längre. Har aldrig riktigt varit. Och jag borde väcka honom, tänker jag där jag sitter bredvid. Skicka hem honom till den nya som säkert ligger i sängen nu och undrar vart han är. Och så plötsligt.. Starka armar om min midja och den välbekanta doften. Värmen från hans kropp jag så väl minns. Han mumlar i sömnen och jag undrar om han vet. Att det är jag och inte hon. Jag vet redan svaret. Så jag skakar honom med varsam hand och säger han måste vakna. Det är dags att gå nu. Och han vaknar till slut, tillräckligt för att lämna golvet och inta soffan. Och kanske är det inte helt bra, men det får duga.

Där ligger vi sen, han sovandes på långändan och jag på kort. Jag ligger där och lyssnar på jämna andetag. Samma andetag jag fann tröst i den där vintern då hjärtat åter brustit. Den vintern då hans klarblå ögon tinade upp och värmde ett fruset hopp och en törstande själ. Och det är fint ändå, att få somna in till samma andetag utan att gå tillbaks till sådant som redan varit och sen gått vidare. Sådär en midsommarnatt i ett bortglömt samhälle där brustna hjärtan sover.

14 kommentarer

Filed under Uncategorized

Jag rycks ur drömmarna igen när han sätter sig på sängkanten. Han är påklädd nu. Suckar inom mig för jag vet han ska gå till jobbet och jag kämpar för att hålla dom tunga ögonlocken uppe, får kisa för att se någonting alls. För att kunna titta på honom. För att det gör mig alldeles sådär varm inombords. Och han böjer sig ned över mig för att trycka sina läppar mot min hud och det svindlar lite för mina ögon när han ser på mig sådär. Sådär som om jag vore speciell..

Och när jag drar honom intill mig andas jag in hans doft och ger allt vad jobb heter ett mentalt långfinger och fem minuter senare har jag somnat om, med huvudet mot kudden han legat på och som fortfarande bär spår av hans värme och lukt. Shit vad jag älskar hans doft..

8 kommentarer

Filed under Uncategorized