Etikettarkiv: Villovägar

Villovägar

Det är svårt, när människor förändras. När tid och distans och livet kommer emellan och man luras ut på villovägar. Ibland behöver man inte ens luras dit – vinden liksom för en dit ändå. Och ibland visar det sig i slutet att villovägen var det enda rätta. Att man någonstans hamnar där man ska, oavsett vad man tänkt sig från början. För så är det ju med förändring. Den är konstant och aldrig döende. I ständig rörelse, outtröttlig i sin bana. Men ibland tröttar den ut oss på vägen. Får oss att undra, att falla, att skrapa upp armbågar och knän och sträcka oss ut efter hjälpande händer.

Det är svårt, när känslor förändras. Svårt när det sker i otakt och oreson. Svårt när de hamnar på villovägar som inte tycks ha en ände. Men det ger sig. Det gör det alltid. Och alla som söker kommer att finna. Not all those who wander are lost.

 

Annonser

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Ödet, Illusionisten & villovägar

Om det finns någon på den här jorden som känner mig väl, så är det nog han. Och jag minns hur otroligt arg det brukade göra mig. Att det var så lätt för honom att komma nära inpå, att bryta sig igenom väggar och försvar och komma åt mitt innersta inre. Eller nej. Han bröt sig aldrig igenom. Han snarare.. svävade rätt igenom. Som en magiker eller illusionist som genom att uttala någon trollformel bara, ja, svävar rätt igenom tjocka väggar med låsta dörrar. Precis så.

Det var någonting med hans närvaro som fullständigt trollband mig, redan första gången jag såg honom stå där mitt i gruppen av musiker, med ögon så blå och genomträngande att de nästan brände mig. Nej, inte kärlek. Jag tror inte på Kärlek vid första ögonkastet. Attraktion, ja. Kärlek, nej. Men jag minns så väl hur jag inte kunde slita blicken från honom, trots att jag försökte och trots att jag inte alls förstod varför. För just då var jag faktiskt inte attraherad heller. Det var någonting annat. Ungefär som om stjärnorna bestämt för längesen att våra vägar skulle korsas och jag inte hade någon talan.

Jag vet inte så noga om jag tror på det här med ödet. Jag vill inte gärna tro att saker är förutbestämda och så väldigt bortom min kontroll. Vill inte gärna tro att jag själv inte väljer mitt liv (eller åtminstone stora delar av det) och att jag egentligen bara är en liten marionettdocka i ett enda stort virrvarr av trådar och repliker någon redan bestämt åt mig. Men ibland kan jag ändå inte låta bli att undra. Det skulle förklara så mycket. Och det skulle ge mig svar på om vi är ämnade för varandra eller inte. Om sådant faktiskt existerar.

Han har ett sätt att få mig att tala trots att huvudet säger åt mig att tiga. Det går mig på nerverna ibland. Mer förr än vad det gör nu. Mer på den tiden då jag var så totalförlorad att jag inte ens fungerade som en människa på egen hand. Och problemet var just att jag alltid var på egen hand. För han var aldrig min. Aldrig mer än över dagen. Eller för en vecka när han tog planet för att hälsa på. Eller för en natt över telefon. Han har aldrig varit bara min. Aldrig varit mer än någon till låns.

Och jag har visst gått vilse i mina ord igen. Tappat bort det jag ville ha sagt från början. Det är så lätt hänt när jag skriver om Honom, för jag kommer alltid in på villovägar. Okontrollerbart. Men jag tror att det jag hade tänkt skriva om från början var att jag hatälskar hur väl han känner mig. Hur väl han vet hur jag fungerar. Hur lätt det är för honom att se, bara ett snabbt ögonkast, att min gard har höjts igen. Jag behöver inte ens säga något längre. Och nog för att det kan vara bra ibland – det där med att tala utan ord – men jag önskar såväl att jag kunde ha hemligheter för honom utan att han visste om det. Bara ibland. Någon gång. Ni vet. Och jag antar att det är det som är så osmart med att bli förälskad i sin närmaste vän.

Och ändå påstår han att jag är den mest komplexa människa han vet.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized