Tag Archives: Om Sorg

Om den stora väntan – del 2

Jag ser henne inte så ofta längre. Det är underligt hur det fungerar med det där när man tänker efter. Hur kommer det sig att vi ses mer sällan nu när vi bor ihop, än när vi bodde mil från varandra? Men ikväll är hon alltså hemma. Vrider om nyckeln och ser en hög av ångest ligga i fosterställning på hennes säng. Ångesthögen, det är jag det. Hon frågar hur jag mår och jag gör mitt bästa för att le ett leende som ser någotsånär äkta ut. Och möts av svarta, skeptiska ögon. Jag vet jag inte lurar någon med mitt leende. Jag vet jag osar av så mycket ångest att hela lägenheten stinker och behöver saneras. Så mycket att stanken når ända till min mor som 32 mil bort ringer mig mitt i nätterna för att höra mig ljuga om hur jag mår. Men jag vet inte vad annat att göra än att le och låtsas som ingenting. Det är ju så det måste bli nu.

Ändå sitter vi där en stund senare med glansiga ögon. Nåväl, hennes är glansiga. Mina rödgråtna. Och sängen en enda salt vattenpöl. Mellan hickan och hostan och snörvlandet utropar jag förtvivlat att jag inte vet vad jag ska göra. Att jag inte vet vart jag ska ta vägen med allt som gör ont. Och att jag inte står ut med mina tankar. Och där sitter hon, så sval och uppgiven.

– Jag vet, säger hon och ser ut i tomma intet. För det spelar ingen roll vad dom säger, eller vem man träffar, eller hur ont det än gör eller hur destruktivt det än är… Man väntar ändå. 

Och där sitter vi återigen. I samma båt hon och jag, men ändå inte alls. Precis som vi gjorde den där natten vid gungorna. Med våra trasiga hjärtan bultandes i kupade små händer och älskar så mycket att vi förblöder. Och väntar på att de vi älskar en dag ska plocka upp dom innan de slutar slå. Innan allt blod är förlorat och inget längre går att rädda. Innan allt är försent.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om den stora väntan. Del ett.

Jag spenderar hela dagen vandrandes i parken. Planlöst. Ser inte, hör inte. Har inte orken att bry mig om vart mina ben för mig, inte orken att ta några beslut. I tre dagar och tre nätter har jag gråtit mer än vad jag gjort på ett helt halvår. Mer än jag gjort sedan det året mormor gick bort. Och nu är jag utmattad. Mentalt. Fysiskt. Och jag tänker att kanske är det så för att jag till slut låtit dom hitta ut; alla de tårar, all den ångest och all den ensamhet som bott i mig sedan allt tog slut. Kanske är det för att jag först nu låtit mig känna sorgen. Den riktiga saknaden. De öppna såren i mitt inre. Jag gav mig aldrig tiden. Stängde in, stängde av, stängde ute. Så sprang jag rakt in i armarna på någon annan. Rakt in i armarna på Förnekelsen. Och kanske var det tur att den uppehöll mig. Kanske inte. Kanske var det ändå så jag hölls igång, liksom med respirator.

Jag hamnar vid vattnet efter en stund. Orkar inte längre stå upp, så jag dimper ned på gräsmattan och iakttar den gula hunden jag har till låns. Ler trött åt hennes vingliga trav och ledighet. Det är något väldigt tröstande med djur. Något helande med deras oskuld och enkelhet. Känner hennes blöt nos mot min nacke och ett lekfullt skall. Jag kastar pinnar och låter henne springa av sig. Och jag önskar hon var min, för jag finner mig behöva henne på ett sätt som får det att tåras i mina ögon. Finner värme och lugn i de stora, bruna ögonen som inte rymmer den sorg jag finner i mina egna. Så orkar ingen av oss mer. Min kropp är utmattad. Min hjärna bortdomnad. Och hjärtat går på autopilot. Jag orkar inte känna mer. Går sönder då. Vi ligger trötta där sen, den gula hunden och jag, och blir kvar så länge att det till slut blir kallt och det blir dags att gå.

På bussen hem börjar jag tänka trots att jag önskar jag kunde låta bli. På allt det där du sagt. På det där med väntan. Och jag inser jag är tillbaks där igen. Tillbaks i samma väntan jag svor att aldrig hamna i efter den där gången då jag slutligen satte punkt för mig och Han på Andra Sidan Havet. Den väntan du sa åt mig att aldrig hamna i igen och som du hjälpte mig ur den där våren då vi klev in i varandras liv. Så kanske är det min dom ändå. Att alltid vänta. Jag börjar tro det… Men jag är inte rättvis när jag jämför er, jag vet.  Och den här gången är det ändå annorlunda. Jag måste tro det. Jag måste tro att jag inte väntar förgäves. Jag väntar för att jag med hela mitt väsen vill tro att du har rätt. Att det blir som du säger att du så hundraprocentigt tror. Så jag bestämmer mig för att härda ut. Härda ut allt det onda och stänga av. Sätta upp mål och planer och allt annat som inte har med mitt hjärta att göra.

Men nu tänker jag igen. Jag måste stänga av.

9 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om trasiga hjärtan och bristande knoppar

Så möter jag på min väg ännu ett trasigt hjärta. Med det skälvande hoppet som krampaktigt håller fast, trots att där kanske inte finns något att hålla fast vid längre. Så många har jag mött att jag ibland undrar om det är därför jag finns. För att se dem. För att lyssna. För att samla upp dem alla så gott jag kan och lägga dem i en korg med sammetsmjuk botten. Och kanske kommer jag aldrig kunna trolla. Ta bort allt det där onda och vassa och hotfulla. Kanske kommer jag aldrig kunna laga dem helt, ens om jag försöker. Men kanske finns jag till för att hjälpa dem en bit på vägen. För kanske om jag börjar, om så bara obetydligt lite, så får de vila och finna styrka att ta vid där jag inte kan. Jag tänker så ibland. När jag möter trasiga hjärtan.

Det trasiga hjärtat och jag sitter där på varsin grön stol och dränker sorger och besvikelse i vin. Skrattar tappert åt det onda och viftar med händer. För vad finns där annars att göra när verkligheten raserar ens drömmar. Allt man kan göra är att skratta. Må så vara att där glittrar tårar i ögonvrår och värker i bröstet, men så länge man har skrattet har man något. Vi talar om sådant som är lätt som är svårt som är förvirrande som är fantastiskt. Och när vi huttrar kommer Vakten med filtar för att värma. För att vi ska förstå att där även finns bra killar, som han mjukt säger och ler. Och jag tänker att kanske är även han ett trasigt hjärta med en alldeles egen historia att berätta. Han som flyttat till storstan för kärleken som ändå inte höll. Vår alldeles egna filtvakt, som lyssnat fast han försökt stänga av. Han passar upp på oss och säger han finns just därför. För att göra vad han kan för att muntra upp. Jaha, tänker jag, han är också en sån. En sån som lagar andra för att laga sig själv. Och det är fint, tänker jag där vi dricker ikapp med det fallande mörkret.

Det är som med salladsblad det där ibland. Förhållanden. Drömmar. Livet. Sallader som blommar ut trots att man inte alltid vill och trots att man gör allt i sin makt för att hålla ihop de sköra, gröna bladen. Så man tejpar och snörar och konserverar och håller det i sina händer. Tror att man lyckats i samma stund som man blundar för allt det man inte vill se. Och så vaknar man upp en dag och inser att det inte räckte. Att den möglade inifrån ändå. Att den förr eller senare ändå inte kunde hålla så länge som man ville. Kanske var det det hon menade, Karin Boye, när hon skrev om bristande knoppar. Ont för det som växer, och det som stänger…

Trasiga hjärtan vinglar hem i natten. Ett har börjat läka, slagit rot och försiktigt börjat växa. I sin hand en korg med den mjukaste av bottnar. För man vet ju aldrig vad eller vem man möter på sin väg. Vem som behöver plockas upp. Och vem som bara behöver lite hopp. Men förr eller senare kommer de alla att växa igen. De behöver kanske bara lite hjälp på traven.


15 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om tårar i förväg

Han frågar mig tyst i natten. Om jag inte tycker det är jobbigt att allting snart är på riktigt. Överallt försvinner saker från de kvadratmeter vi delat och för varje lampa, varje bok, blir jag tystare. Och jag tänker flyktigt på alla de tårar och den förtvivlan som härjat i min kropp och inser att jag nog alltid varit en sådan som sörjer de största sorgerna i förväg. Att det är därför tårarna aldrig tar slut när de väl kommer. Och att det är därför tårarna sällan besöker mig när de väl torkat. Att jag är en sådan som gråter ur mig allt som finns för att kunna fortsätta framåt sedan.

Och jag blir nästan rädd att det är därför han ibland tycks tro jag tar lätt på det här. För att mitt huvud hela tiden strävar framåt. För att självbevarelsedriften är så stark att den inte låter mig dröja kvar i allt det mörka längre än jag klarar av. Jag har alltid sörjt i förväg. Alltid behövt förändring för att stå ut. Men aldrig älskat mindre. Aldrig fördenskull älskat mindre.

10 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om julen

December 2006. Månaden som skulle få marken att rämna under mina fötter. Och jag glömmer det aldrig. Hur jag i panik låg ihopkurad i trapphuset utanför min purpurfärgade etta. Hur det svindlade för mina ögon och det enorma trycket över bröstet. Jag trodde jag skulle sprängas. Eller att jag skulle vakna upp av att Gitarristen ruskade på mig. Trodde han skulle kyssa min panna och säga det var en ond dröm. Men det var det aldrig.

Allting gick så fort. Och allting var så märkligt. Att få ett spontanbesök av familjen sådär, en helt vanlig skolkväll. Jag visste det var något fel redan när jag såg dom utanför min dörr. Kunde bara inte sätta fingret på vad. Men jag såg desperationen i deras ögon. Strax innan jag fick höra orden. Och jag minns hur man försökte slå armarna om mig. Hur jag slutade andas och att benen vek sig. Hur det var som om all kraft sögs ur mig när jag segnade ned mot golvet. När jag tänker tillbaks på det idag känns allting glasklart. Och ändå är det bara en enda tjock dimma. Jag förstår fortfarande lika lite som jag gjorde då. Förstår fortfarande inte hur någon från ena dagen till den andra bara kan sluta leva. Bara sådär.

Tjugohundrasex var året som för alltid skulle lägga sordin på julen. Det är därför jag inte kan välkomna den helhjärtat eller glädjas åt förväntan. Det är därför mina fåfänga försök att hitta julkänslan inte lyckas. Och jag har sprungit på julkonserter, slagit in presenter i vackra papper och smyckat dom med band, bakat julgodis och pepparkakor, ätit knäck och dekorerat. Lagt ned hela min själ i att försöka hitta den. Förväntan. Glädjen över det som för så många är årets höjdpunkt. Och jag har skrattat och myst över äggtoddy och glögg och ätit mig full av sådant man ska. Men längst därinne, bakom leendet och skratten, gömmer sig likväl samma tankar.

Hon fattas mig.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om den tiden på året..

Det är den tiden på året. När mörkret faller tidigt och snön ligger glittrande vit i skenet av tända ljus. När dagarna känns korta och tomrummet alldeles för stort. Ibland känns det så längesen. Så väldigt avlägset att minnet nästan bleknar. De stunderna skrämmer mig mer än någonting annat. Och ibland, såsom nu, känns det alldeles för nära. Så nära att om jag bara sträckte ut min hand så skulle jag kunna ta på det. Allting blir så tydligt i eldlågornas sken. Jag har hört dom fördunklar det som annars finns i solljus. För mig påminner de bara om det som blir suddigt när jag kisar mot solen.

Det är den tiden på året. Då jag fylls av tvivel och rastlöshet. Tomrum och svarta hål. Dom slukar mig hel ibland. Slukar ljuset och skratten. Och i periferin kan jag skymta allt det som annars är bra med mig. Och jag skyller på trycket. Skyller på tröttheten och dåliga dagar. Dricker gärna för mycket. Fyller tiden med det som finns. Med så mycket jag kan. Och det är så bitterljuvt det där, att allting jag lyckas fylla timmarna med ändå alltid påminner om det jag försöker fly. Kanske är det för att jag flyr samtidigt som jag vill stanna kvar. Låta det bryta ned mig för att kunna bygga upp på nytt. Som varje år.

Det är den tiden på året. Jag vet jag säger saker jag inte menar. Jag vet jag blir blind. Svår och disträ. Jag vet jag inte är jag, fast jag försöker. Och jag vet att det är svårt att förstå när jag själv inte riktigt gör det. När orden är för små och andrummet känns för litet. För det är så svårt att släppa in nu. Just när mörkret tynger mina axlar och marken blir ostadig. Så svårt att tala när minnena gör mig stum och bräcklig..

For all I want for christmas is you. Och det kommer jag aldrig någonsin få.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Dagens band #6

Låten som fullkomligt sliter sönder mitt hjärta varje gång och som jag starkast förknippar med våren 2007 och Han på Andra Sidan Havet.

 


Foo Fighters – Over & Out

4 kommentarer

Filed under Uncategorized