Kusin Vitamin, jag och samtal om genetiken


Kusin Vitamin möter upp mig på T-centralen. Trötta ögon, varma leenden och pussar på kinden. Juice och choklad och nattkäk på 7-Eleven. Vår vanliga bänk, där mitt i alltet, perfekt för att spana på folk. Hon och jag mot världen. Som alltid.

Vi pratar om Honom. Jag berättar om mina rädslor. Sådant jag annars aldrig yttrar högt. Jag berättar jag är orolig ikväll, att mitt huvud börjat göra sig påmint igen. Att det börjat säga åt mig igen att höja garden lite, att ta ett steg tillbaks och inte låta hjärtat styra för mycket. För hjärtat är dumsnällt. Litar för lätt, förlåter för ofta och älskar för mycket. Alldeles för mycket. Och huvudet är oroligt. Tycker det vore bättre om vi plockade fram säkerhetslinor och staket och bara lämnar lite på glänt, ja sådär lagom, men inte på vid gavel.

– Jag vet inte hur jag ska berätta för honom… För jag måste det, eller hur?

– Mmm..

– Fan.. Jag hatar att det ska vara såhär. Varför älskar jag så mycket när det är så svårt?

– För att det är sånna vi är. Det är genetiskt..

– Fan.. Ibland glömmer jag det..

Och hon klappar mig på knät och ler i samförstånd. För hon vet ju. Hon älskar ju också för mycket. Hennes hjärta förlåter också för ofta. Och vi lyssnar för sällan på huvudet när det väl kommer till kritan. Och så är vi framme och vi traskar runt i mörkret och pratar om att ställa mot väggen och om vikten av det här med att prata face-to-face. Vi skrattar åt vår egen hopplöshet och säger vi borde lära oss att sluta tänka på morgonen. Och speciellt på kvällen. Och i natten.

Och så sätter vi oss här. Småfnissar åt varandra över datorskärmarna, mitt emot. Småfnissar åt våra hjärtan, fast det river i brösten och tårar måste blinkas bort. För vi är trots allt dömda att alltid älska för mycket. För det är genetiskt. För att när det gör så ont så måste man skratta åt det för att inte gå sönder. För att vi trots allt har varandra, även om vi kanske aldrig hittar någon som älskar oss lika för mycket.

 Hon och jag. Mot världen. Alltid.

Annonser

11 kommentarer

Filed under Uncategorized

11 responses to “Kusin Vitamin, jag och samtal om genetiken

  1. missdarkblue

    Det är alltid bättre att älska lite för mycket än lite för lite. Och att älska lagom, det går inte. Tisdagstärlek till dig!

  2. missdarkblue

    Tisdagstärlek är inget ord, men tisdagskärlek, det är ett bra ord det.

  3. Mich

    Ay cariño…
    Känner igen mig i varje ord du skriver!
    Skickar massor med kärlek och hoppas vi kan ses väldigt snart… PUSS

  4. Pingback: Om exil och svartsjuka « I think it's a Rainbow

  5. Pingback: Och vi hamnar på Carmen.. | I think it's a Rainbow

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s