Tag Archives: Hans osäkerhet

‘Cos I am like this, because you did like that, believe me if I could I would jump this track’

– Christ —,  never ever leave me?

Och jag får panik igen. Tänker att jag är så ung och jag litar inte på Honom och jag vill inte lova saker jag inte vet om jag kan hålla för sånt har man ringar till och jag är ingalunda redo och när Han pratar om sånna saker vill jag dra täcket över huvudet och knipa ihop ögonen och sätta händerna för öronen och skrika BLA BLA BLA BIIIINGOOO så det skakar i husväggarna och jag känner mig lite spyfärdig och jag tänker att min reaktion på Hans ord inte kan betyda något gott. Alls. Och jag trycker mina fingrar så hårt mot tinningarna att dom vitnar och det nästan gör ont och fokuserar på att stänga Hans ord ute för jag vet inte hur jag ska hantera dom.

Så jag börjar prata om vädret. Och Han fattar ingenting. Och det känns nästan bra. För nu ser Han mig inte. Skölden är på plats. Och den skaver inte längre.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Så jag undviker Honom

För första gången sedan vi började prata igen undviker jag att logga in på MSN det första jag gör när jag sätter mig framför skärmen. Och jag tänker inte på det förrän nu, nästan två timmar senare, och inser att jag nog undviker honom. Försöker hålla honom lite på avstånd. För jag tror inte riktigt jag kan hantera det här. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Vet inte riktigt hur man gör för att släppa in någon, som bränt dig så många gånger förr, innanför de skyddande, madrasserade, mjukfluffiga, men hårda och bestämda väggarna.

Jag började bygga för längesen. Så längesen att byggnadsarbetet efter ett tag fortsatte på egen hand, utan att jag behövde anstränga mig. Det var sån jag blev. Och nog har där funnits sprickor och vattenskador på mina väggar och med andra har jag faktiskt kunnat slappna av. Men med Honom vet jag inte om jag nånsin kommer kunna andas normalt igen. Jag vet inte om det där med tilliten nånsin kommer kunna byggas upp helt igen. För varje del av mig som vill vara med honom, är det en annan del av mig som backar, får panik. För varje steg framåt från hans sida, är det två steg bakåt för min.

Kan någon smart människa som förstår sig på det här och är betydligt objektivare än vad jag själv är i frågan vara så väldigt vänlig att förklara för mig vad det är som händer?

För det är så svårt att vara ärlig mot Honom när jag inte själv förstår. Och jag vill inte ljuga. Jag vill inte låtsas. Och jag är så väldigt trött på den där paniken. Och på bristen av tillit.

Och jag blir så väldigt osäker på mig själv när han är osäker. Jag blir så väldigt osäker på oss när han gång på gång visar sig ha problem med att vara ensam.

För jag vet ju. Han är aldrig singel. Bor aldrig utan en flickvän. Ibland undrar jag om han föddes utan förmågan att vara det. Singel. Ensam. Fungera på egen hand. Och det, om något, skrämmer mig.

För hur ska han någonsin kunna lova sig till mig om han kommer behöva vara ensam, på andra sidan havet, 80% av tiden?

Så jag undviker Honom. För jag vet inte hur jag ska bete mig. Och jag vet inte om jag orkar.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Att förloras men inte förlora.

Jag hittade precis det här gamla inlägget jag skrev om Honom för nästan precis ett år sedan. Och jag tänker att nog är det så alltid, att det är Han som till stora delar håller igång mitt skrivande.

 

”X hälsade på igår. Det var min sista dag i London och precis som han lovat så stod han där utanför min dörr strax efter tolvslaget på dagen. Tystnaden var till en början dryg. Tjock. Typen som kan skäras igenom med kniv; det var så tydligt att diskussionen vi haft då vi senast talats vid hade satt sina spår. Hans fingrar var försiktiga, prövande när de trevade efter mina. Som om han var osäker på om jag skulle dra mig undan eller stanna. Han som alltid varit säkerheten själv.

Jag gjorde det först. Drog mig undan. Med benhård disciplin låtsades jag inte lägga märke till hur han sträckte sig efter mig. Pratade vidare om vad som hänt sen sist, om Miljonären och resan hem. Om hur jag längtade efter solen och lukten från det salta, friska havsvattnet.

Med sina genomträngande, blå ögon försökte han läsa mig. Som om jag vore en bok. Jag antar jag brukade vara just det för honom. En såndär lättläst bok med stor, tydlig text. Men det var innan jag omfamnade min egen beslutsamhet, innan jag började det stora byggarbetet med de stora staketen. De som är till för att skydda.

Och jag såg det på honom – han blev rädd. Han, alltid så van vid att ha övertaget, så van vid att kunna rubba hela min existens bara genom att befinna sig i samma postkodszon. Var han rädd att förlora mig?

Men jag kunde inte värja mig mot den mjuka strävheten i hans kyssar. Det har jag aldrig kunnat. Det är något med sättet hans läppar möter mina, någonting med de ilningar längs hela ryggraden de fortfarande framkallar. Ja, fortfarande. Precis på samma sätt som det är något visst med hur våra sammanflätade fingrar passar så perfekt ihop och hur närheten och ljudet av hans andetag skänker mig större sinnesfrid än någonting annat. Det är just det – allt det där trollbinder mig.

Jag somnade i hans armar. Med hans andetag i nacken och armarna virade om mig som om han var rädd att jag skulle ta mig loss och springa därifrån. Precis så som jag alltid brukade ha mina armar on honom…

Och det var först då jag förstod; jag har inte förlorat än. Jag höll vad jag lovade, jag lät mig inte övertalas. Men jag tillät mig förloras igen, för hur kan jag motstå?

Men jag är fortfarande med i spelet. Den här gången var det kanske inte jag som var boken…”

 

 

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Hans osäkerhet

Det är märkligt. X antal timmar, galoppsträckor i snön och väldigt mycket frisk luft senare sitter jag här igen. Med honom i MSN-konvon och tankarna har återvänt. Idag är han sådär osäker igen. Söker bekräftelse. Han har varit sån ända sen jag var i Stockholm och han visste jag var ute och dansade nätterna långa i stora folkhav.

Han tycker att jag har ändrat mitt sätt att tala med honom – hur han nu kan avgöra en sådan sak när vi talar genom att knappa in ord på tangenter. Är det kanske för att jag missade en smiley? Eller för att jag ändrat färg på bokstäverna?

Fast han har kanske rätt ändå.. För just precis nu, ja ända sedan Stockholm, känner jag mig faktiskt mer distansierad än vad jag gjort på länge. Efter så många veckors daglig kontakt fick jag andrum, avbrott.. Nya människor att träffa. Och på den tiden verkar det som om huvudet börjat bygga upp lite nytt försvar. För mitt huvud är så vant nu, så väldigt vant att ta varje tillfälle som bjuds att bygga upp staketen runt mitt alldeles för snälla lilla hjärta.

Och han. Han blir osäker. Jag hatar när han blir osäker. Hans osäkerhet har aldrig lett till något bra. Aldrig nånsin. Och just den osäkerheten driver mig bort. Får mig att söka mig till andra.

Han söker bekräftelse. Idag har jag ingen att ge.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized