Tag Archives: Portugisen

Om avslutade eror

Det är när jag sitter här i solen på balkongen och lyssnar på det svaga stadssurret och fågelsången som jag kommer att tänka på åren i Spanien. Och det enda som egentligen fattas just nu är ljudet från vågorna som krusar sig mot stranden och sanden under mina tår. För jag drömmer mig ofta tillbaks till Spanien när solen värmer mitt ansikte.

Fast just idag värker det i maggropen. En ihålig molande värk. Och jag har känt den förr. Jag vet den föds ur saknaden. Och jag skulle inte byta det jag har idag för allt det jag hade då, men just idag saknar jag gemenskapen igen. Vetskapen om att vart jag än vänder mig så har jag mina närmaste vänner som plockar upp mig om jag faller, som skrattar med mig åt livets lustigheter och som drar med mig ut på galenskaper.

Och jag tänker på V och på Kollegan. Och på Portugisen och Perri och alla dom andra som är därnere nu. Tillsammans. Utan mig. Och jag kan inte låta bli att fastna vid bilden på Facebook. Jag fastnar vid den hur jag än gör. För det känns. En del av mitt liv har liksom tagit slut och jag har nog inte riktigt insett att den tagit farväl av mig förrän nu. Nu när jag sitter här och ser på en bild med brunbrända vänner och armar om axlar och känner lite att jag går sönder. Sådär litegrann. Sådär som man gör när någonting man älskar liksom tar slut. För att allting tar slut förr eller senare.

För att jag vet där inte blir fler somrar – år – tillsammans med dom. Inte sådär. Inte i solen och saltvattnet och singellivet och dom ändlösa nätternas galenskaper. Inte bland tårar och magknipsskratt och lunchutflykter och nakenbad och hippiestränder. Inte bland haremsbyxor och sangrior och lånade cyklar och bakfylledagar på jobbet..

Jag vill inte vara nånannanstans än där jag är idag. Men helvete. Det känns. Det känns tamejfan.

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

Maslows lilla apa

Igårnatt var det helt omöjligt att sova. Hur mycket jag än försökte och knep ihop ögonen så gick det inte. Försökte med musik. Utan musik. Och med musik igen. Räkna får hjälpte inte. Inte heller reglering av temperaturen. Läste, sms:ade halva världen och skrev. Men hur jag än vände och vred på mig så ville inte oron försvinna. Den där gnagande känslan i magen och klumpen i halsen efter vårt tidigare samtal.

”What happens when I leave.. and you’re feeling lonely again?”

En enkel fråga. Men svaret var inte lika simpelt att finna. Och det gjorde ont. Det visste han. För jag kan inte ljuga. Inte för honom. Och därför spelade jag oförståendes, frågade vad han menade med sin fråga, trots att jag egentligen förstod mer än jag ville säga.

Det var N han syftade på. För jag kan inte ljuga för honom. Och han har länge vetat om N. Trygga, ensamma N som använder mig som flickväns-substitut lika mycket som jag använder honom. N, som behöver min närhet lika mycket som jag behöver hans. Utan krav. Utan förhoppningar. Utan regler. Utan framtid…

Så ja, han vet om N. Och han vet om hur mycket jag behöver närhet. Hur jag kastar mig fram och tillbaks i sängen av rastlöshet när där inte finns armar som håller om. Hur jag gråter torra tårar och skriker stumma ord av saknad. Hur min kropp söker värme och ömhet. Han känner mig så väl.

Jag är som Maslows lilla apa. Den man gjorde experiment med för att styrka teorierna om behovstrappan. Den som nästan dog (eller den kanske gjorde det?) i brist på ömhet och kärleksbetygelser. Precis så. Precis så brukade jag dö hela tiden innan jag lärde mig tänka bort, förtränga, ignorera och byta ut. Innan jag började med hela substituts-grejen.

”What happens when I leave… and you’re feeling lonely again?”

Jag vet inte. Det var det enda svar jag kunde ge. Det enda ärliga. För jag har ingen aning. För där kommer inte finnas någon N med vackra axlar och trygga armar. Och där kommer inte finnas någon Lee med grädd-och-jordgubbskyssar att glömma med. Inte heller någon Snyggast i Stan med pannpussar att ge mig. Och ingen eldfängd Portugis att dricka bort sorger med, för att sedan somna i hans armar. Där kommer inte finnas någon… Och jag kommer bli den lilla ömhetstörstande apan igen. Kommer sitta där och vänta.

Och jag tänker att det är nog bäst jag hittar en vän. Eller flera. Kanske i samma land som jag själv den här gången. Gärna i samma stad. Vänner att simma i vin med. Och att glömma bort sig på dansgolvet med. Vänner som får det där skrattet – som egentligen är jag – att minnas varför man skrattar. Vänner vars vän jag kan vara och vars problem jag kan få mig att glömma mina egna en stund. Vänner som tycker om kramar och pussar och mysiga filmkvällar lika mycket som jag själv..

För jag vill inte vara den lilla apan. Jag vill inte vara den som dog av brist på närhet.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Tempting Temptations

De var när jag stod i duschen och nynnade på ‘Papa was a rolling stone’, som jag kom att tänka på min sommarfling med The Temptations. Tributebandet på min soliga medelhavsö. De mörka killarna med movsen, rösterna och de bländande leendena som jag första gången träffat redan sommaren innan, på min andra medelhavsö. Och nog vad det kärlek vid första ögonkastet alltid. Eller första tonen kanske.

Förvåningen var stor när jag en ledig kväll fann mig sitta framför scenen där de skulle uppträda, bara om en liten stund. Jag hade inte alls vetat om att de var på ön. Min ö. Och ännu större blev förvåningen när det senare visade sig att samtliga bandmedlemmar kände igen mig. De kunde inte hjälpa att blickarna gång på gång drogs till den olivhyade tjejen vars ögon lyste när hon sjöng med i sångerna. Hon tycktes kunna varje koreograferat danssteg där hon dansade sittandes med sangrian i handen och ett stort leende på läpparna.

Jag minns så väl hur jag blev uppdragen på scenen den kvällen. Det var i slutet av showen under deras extranummer som de dansade runt bland publiken och en utav dom drog tag i min arm och bad mig dansa med i ‘The Love Train’, hela vägen upp till scenen. Och jag minns så väl deras blickar när de gång på gång vände sig om och log mot mig. Jag kunde nästan höra hur deras hjärnor gick på högvarv för att försöka röna ut varför de så väl kände igen mig. I slutet av showen, när alla hjälptes ned från den höga scenen och fick skaka hand med sångarna, måste poletten trillat ned för man höll kvar min hand och snett bakom mig hörde jag Snubben med Falsettens röst:

– Det är du! Från förra sommaren! Eller hur?

Och jag vände mig om och log.

– Du minns mig, svarade jag.

– Det gör vi alla, sa han.

Senare den kvällen bjöd jag med dom ut. Vi var ett gäng kollegor från företaget som samlats från alla öns hörn för att gå ut tillsammans och ha en sjuhelsikes kväll på den lokala baren där jag var stammis. Planen var, som vanligt, att dricka och dansa tills långt efter gryningen. Att vi alla hade jobb dagen efter var det ingen som ens tänkte på. Som vanligt.

Och jag såg dom redan där jag satt i baren, där vi högljutt hade diskussioner över Jack Daniels och Havanna no. 7. Dom var liksom svåra att missa, trots den mörka, vackra hyn som fungerade likt kamouflage i mörkret, för deras leenden var som stora strålkastare som bröt sig igenom. Speciellt hans. Han vars mörka, basiga röst fick fjärilarna i min mage att löpa amok och vars leende var det mest bländande av dom alla.

Och han såg mig. Precis som han gjort från scenen mitt under ‘Lady Soul’ då han viskat till sina bandmedlemmar och nickat mot mig. Precis som han hade sett mig varannan torsdagkväll i en och en halv månad sommaren innan.

Jag och mina kollegor var festens mittpunkt. Dansgolvets kungar och drottningar. Precis som alla andra nätter vi dansade bort vår utmattning. Bekymmersfria, högljudda och – till skillnad från majoriteten av besökarna – utan att känna behov av att finna oss en romans för kvällen. Portugisen var där. Och Kollegan, min bästa vän. Och de lesbiska italienarna som ingen riktigt stod ut med. Och min chef. Företagets elit. Dansgolvets kungar och drottningar. Och så Temptations.

– Du är så vacker när du dansar, sa han. Det är underbart att se en person som verkar så fri och glad.

Och jag skrattade. Det gör jag alltid. Och så kysste jag honom. Oplanerat, bekymmersfritt och totalt hämningslöst. Med skrattet bubblandes inom mig.

– Och du är alldeles för snygg för ditt eget bästa, svarade jag och jag visste han förstod när jag lekfullt drog mina fingrar över den lena huden bakom hans öra. Och log. För att sedan skrattandes dansa bort från honom. Tillbaks till mitten av folkhavet.

Men jag kunde känna hur han följde mig med blicken. Han förstod inte riktigt varför jag försvunnit från honom och det roade mig. Fick mig att vilja sträcka ut armarna i luften och snurra runt och runt, precis sådär som jag ibland gjorde när jag fortfarande var ett barn.

Och så plötsligt kände jag dom. Hans ljuvliga armar om min midja när han sjöng med i ‘Show me Love’.

– Du fascinerar mig, viskade den gudomliga rösten i mitt öra.

Och jag skrattade. För det gör jag alltid. Och för att jag fascinerade honom. Han med den mörka rösten som fick fjärilarna i min mage att löpa amok.

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Menage á Trois

Jag kom just på att jag hade ju en poäng med att berätta om Portugisen. Råkade visst bara glömma bort den där bland orden som fick minnen att kröka mina läppar i ett leende.

Jo, Portugisens nya lekkamrat, den han hittade ungefär i samma veva som jag hittade min, var en svartsjuk typ. Han föll för henne. Slutade träffa andra och de båda blev ‘officiella’. Ja, han gjorde allt det han svurit på att aldrig göra igen; att låta hans hjärta styra, att lägga det i en kvinnas händer och låta henne ta hand om det åt honom. Och jag – och alla andra som känt honom i åratal – såg förundrat på hur han förändrades. Tänkte nog att, nej, det här håller aldrig i längden. Inte med henne. Hon som blev rosenrasande så fort han talade med en annan tjej. Och han och jag som alltid kindpussades och kramade om varandra så fort vi sågs. Är det konstigt att jag inte gillade henne? (Det var det ingen bland våra gemensamma vänner som gjorde.)

Förvåningen var enorm, nej större, när vi alla fick höra att dom skulle fortsätta tillsammans trots distansen. Hon nånstans i engelsmännens land, och han i sitt Portugal. Hon – den svartsjukaste av dom svartsjuka. Han – den oförbätterliga flirten och casanovan. Och vi följde alla deras historia. Nyfiket, häpna och oförståendes. Men kärleken är ju inte särskilt förståndig, det visste vi ju. Och i alla fall han och jag hade en förmåga att trassla in oss i omöjliga relationer.

På Facebook kunde man följa deras egna lilla såpa som en enda stor Menage a Trois. Det var så offentligt det bara kan bli, där fanns allt. Deras bråk – oftast mycket hätska och otrevliga med diverse glåpord – var publicerade tvärs och kors över hela deras loggar. Omöjliga att missa. På startsidorna, news feedsen, i mail, i loggar.. Ja, till och med i fotokommentarerna. Och hon – den svartsjukaste av dom svartsjuka – retade sig på kommentarer och inlägg han fick från gamla vänner, gamla gäster, mja.. alla av kvinnokön. Tretton eller trettio spelade ingen roll. Och i slutändan var det hon som var otrogen. Och Portugisen fick, som befarat, sitt hjärta brustet än en gång. Svor på att aldrig någonsin mer hamna i kärleksfällan igen. Straight back till Casanova-land. Och inte en enda hemlighet, inte ett enda ord har undgått världen.

Och jag har suttit här och funderat. Varför gör man så? Varför lägger man ut hela sitt liv på Facebook? Mitt bland alla människor man känner, halvkänner och inte känner alls? Vad är poängen? Somliga jag känner påstår det är samma sak med bloggande, men jag håller inte med. Som i den här bloggen. Jag skriver om mina tankar och hemligheter, men det är ju faktiskt ingen (okej, kanske någon enstaka) som vet vem jag egentligen är. Jag har valet att vara anonym. Och jag skulle aldrig få för mig att bedriva krigsföring offentligt på det viset.

Och det här med Facebook sen. Ja, jag måste erkänna att jag älskar det. Jag älskar att kunna hålla kontakten med folk jag aldrig någonsin skulle hittat annars. Men jag hatar det. Hatar hur det kan förstöra. Hur en liten status-uppdatering eller förändring i civilståndet kan trasa sönder hjärtan och släcka små, flackande eldslågor i bröstet. Hatkärlek. Ja, så är det.

Vad säger ni? Gudagåva eller djävulspåfund?

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Portugisen och jag

Jag lärde känna honom under det sista året i Spanien. Jag minns faktiskt inte exakt hur, eller varför jag började prata med honom, men jag minns att jag och min dåvarande roommate bjöd in dom på hotellrummet där vi var i full färd med att förfesta. Portugiserna. Dom som varit i företaget bra mycket längre än vi själva och som vi hört talas om så många gånger. I alla fall jag.

Jag var inte intresserad, men jag kände hans blick på mig. Okynnig. Utmanande. Retsam. Precis som om han visste att jag är en sucker för retstickor som får mitt temperament att blossa upp. Och han verkade studera mig med sina mörka ögon, kantade av tjocka, täta ögonfransar. Studera mitt mönster (om jag nu har ett mönster, jag har hört att jag kan vara ganska oförutsägbar) för att röna ut vilka knappar han skulle trycka på. Ja ni vet, den typiska casanovan.

Vi gick hela kvällen, ut och in på varje klubb i Magaluf, och småtjafsade. Inte sådär som man kan göra med folk man känt hela livet, utan hett, rått och inte särskilt kärleksfullt. Inte från min sida. Men ändå kunde ingen missa hur det blixtrade mellan oss. Två passionerade, temperamentsfulla eldtecken, med huvuden stångandes mot varandra. Jo, jag kan faktiskt inte påstå att där inte fanns något visst. Men just då, just där, gjorde det mig bara förbannad. Vem trodde han att han var?

Dagarna gick och det där stångandet fortsatte, men något annat hände. Vi började faktiskt upptäcka saker med varandra vi gillade. Likheter. Och en lättsamhet oss emellan, en förståelse. Och vi började ses så fort vi hade en ledig stund. Ibland bara för att tjafsa med varandra. Men oftast för att stjäla en kyss. Och man sade till mig att vara försiktig, man sade till mig att inte falla. Jag hade inte en tanke på att falla. Hade hört om honom, visste hans rykte inte var det bästa. Men jag var ensam. Och han så väldigt karismatisk. Och det var spännande. Ja, ganska trevligt att ha någon att kura ihop sig hos på kvällarna efter långa, hårda, fysiskt och psykiskt krävande dagar.

Ryktet kom ifatt oss. Sista kvällen på hotellet försvann han plötsligt. Trots att vi skulle setts. Jag var mest förbannad för att han inte hört av sig åtminstone. Men mycket mer med det var det inte, förrän jag av en slump råkade bli vän med en tjej som pratade sig varm hela dagarna om en karismatisk portugis som jag ganska snart kännetecknade som min. Man kan väl säga att han fick det hett om öronen där ett tag. Hon och jag var båda latinamerikaner. Båda tjejer man inte trampar på hursomhelst.

Nu var det ju så att jag några veckor senare hamnade på samma ö som han. I samma umgängeskrets var det svårt att inte springa på varandra. Och jag var arg. Mest för att han inte varit ärlig mot mig. Jag hade nog inte brytt mig så mycket om han träffat andra; jag var ju inte kär; men jag har aldrig tyckt om när folk inte är ärliga. Vill veta vart jag står. Ilskan måste varit väldigt påtaglig ändå, för sent en lördagsnatt bad han om förlåtelse och medan vi drack berättade han för mig hur allting faktiskt låg till. Och jag förlät. Det gör jag alltid.

Det utvecklades till en nästan-relation. Jag spenderade den mesta av min lediga tid hos honom. Vi drack, vi rökte, vi älskade. Var ute hela nätter och dansade. Och han kom springandes för att hinna ge mig en kyss och en retsam kommentar där jag låg på stranden nedanför hans hotell medan han jobbade. Det var kanske inte kärlek. Ni som vet vad kärlek är skulle kanske inte ens kalla det för någonting i närheten av kärlek. Men det var en av dom intimaste och enklaste nästan-relationer jag någonsin haft.

Nu var det ju dömt att misslyckas redan från början, det här med Portugisen och mig. Distansen var ju en sak, men troligen den minsta anledningen. Men ingen av oss var modig nog för en relation. Bådas hjärtan var redan ockuperade och alldeles för brustna. Men det spelade ingen roll. För det var en bra tid. De korta månaderna vi hade ihop innan vi båda fann oss andra lekkamrater. Det var en bra tid.

1 kommentar

Filed under Uncategorized