Tag Archives: Att glömma

Hold my breath

Så jag kan nog verka ombytlig. När jag är mitt bästa jag är det det minsta jag är. Men när jag är mitt sämsta jag tappar jag ofta fotfästet. Huvud strider med hjärta som strider med verkligheten som strider med drömmarna och till slut blir jag oförutsägbar fast jag egentligen är mer som en öppen bok. Så jag kan nog verka ombytlig. När jag egentligen bara behöver lite tid. Lite andrum. Ibland blir man förblindad av sådant som är för nära. Och man behöver liksom ta ett steg tillbaks för att återfå synen och se klart igen.

Men när jag vet vad jag vill, då vet jag. När jag återfinner fotfästet, återvänder jag. När jag älskar, då älskar jag. Hon såg det på mig den kvällen. Och jag var nära till tårar när dörren gick igen och jag hörde bilen starta och hon med kärleksfulla, blå ögon såg på mig som vore jag helt transparent och mitt hjärta och alla mina tankar fullt synliga.

– Du älskar fortfarande… 

Ingen fråga. Ett konstaterande. Och jag behövde inte ens svara, för svaret vet dom alla redan. Utan ett ord från mina läppar. Jag har sett det i mina föräldrars blickar och i min mosters. I Kusin Vitamins och i min egen spegelbild. Hör det på mina egna ord, ser spåren i varje tanke. Och vet att allt jag kan göra är att hålla andan. Hålla fast vid hoppet och tron på att det som ska vara en dag blir och på att de som vakar över mig ska se jag är värd det ändå. Att jag inte är perfekt, men att jag kämpar så gott jag kan för att visa jag är ganska okej ändå. Att jag faktiskt är värd att ta risken för. Jag vet bara inte hur jag ska stå ut med att inte veta. Så jag blundar hårt och kniper ihop mina läppar. Hoppas, ber och försöker bli religiös. Hoppas att man ska ha överseende med att jag bara ber när jag är rädd och inte vet andra sätt. För jag vill inte drunkna. Vill inte dränkas av salt vatten i mina lungor för att jag höll andan i hela mitt liv och ändå inte nådde min hamn.

Och kanske borde jag låta allt vara osagt. Gömma det som jag duktigt gömt undan och lura mig själv i fortsättningen också. Men jag kan inte gömma mer. Och inte glömma. Och när det väl kommer till kritan är det alltid hit jag återvänder. För här har jag min fristad, även om jag inte borde. Och jag kommer kväva mig själv med min egen tystnad om jag inte…

Så vad gör man när man bara kan vänta? Man håller andan och väntar. Hoppas, tror och blir religiös. Och ber att någon som vakar ska se. Att man nog är värd risken ändå.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Mi cuerpo pide salsa

Och där, precis där bland människorna på dansgolvet finner jag henne igen. Den där tjejen jag en tid nu inte sett skymten av alls. Den med energin och en aldrig sinande kärlek till livet. I ett hav av snurrande, blanksvettiga kroppar och varma rytmer fylls jag av en sådan eufori att jag vill brista ut i skratt. Och det gör jag. För att ingen någonsin kan må dåligt när man lyssnar på salsa och merengue och cumbia och bachatas. För att trots att dagen i sig varit den jävligaste på länge, har kvällen bjudit på så mycket värme att min själ svämmar över av tacksamhet och glädje. Bland nyfunna vänner och folk jag inte känner. Kvällen gav mig precis det jag behövde för att glömma bort allt som tynger mig. Och jag snurras hit och  jag snurras dit och alla är vi genomblöta. Men ingen bryr sig. Om sminket smetas ur och svetten rinner, så än sen? Våra kroppar ber om mer och golvet ropar våra namn.

Och senare när jag ensam är på väg hem i mörkret slår det mig. Hon den där tjejen är inte alls borta. Hon har bara varit jävligt långt borta ett tag, men inte försvunnen. Och resten av året ska jag dedikera till att säkra hennes plats på första parkett igen. Så att hon inte behöver fly något mer. Hon ska få veta hon hör hemma där, längst fram. Inte i bakgrunden. Och hon ska få veta och känna hon är värd så jävla mycket mer än hon tidigare trott och att hon visst är starkare än hon ibland tror. Resten av året är hennes. Hon ska aldrig mer behöva stiga åt sidan för att få någon annan att acceptera henne. Hon ska aldrig mer behöva bli trampad på sådär. Hon ska tillbaks. Och hon ska stanna.

 

12 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om grannens son och bortglömda minnen

Det är märkligt hur vissa människor raderas ur ens minnen. Hur man liksom bara kan glömma bort deras blotta existens. Som om de suddats ut av tiden och aldrig riktigt funnits.

Jag kom att tänka på honom helt plötsligt. Vet inte vad det var som egentligen framkallade minnena av oss båda som vilsna tonåringar, men plötsligt fanns de bara där. Bilderna av hans mörka lockar och lite skygga leenden. Av hur hans far en gång nämnt för min far att sonen plötsligt verkade så glad jämt. Att han förändrats och numera var ivrig att hälsa på varje helg. Trots att han tidigare alltid klagat över att där inte fanns något att göra eller någon att träffa. Och minnet av hur allting började med ett väldigt oväntat telefonsamtal.

Grannens son var någon jag bara hört talas om. Bodde i Göteborg, liksom hans far en gång gjort, lyssnade på Kraftwerk och hälsade ibland på, men ville sällan. Jag antar att det lilla samhälle jag bodde i på den tiden inte direkt kunde mäta sig mot Göteborg. Där fanns knappt en affär ens och ännu färre intressanta människor att lära känna. Och varje gång han hälsade på sin far spenderade han hela dygnen inlåst på sitt rum och kom knappt ut därifrån mer än för att äta. Allt detta var sådant jag råkat höra när grannen pratade med mina föräldrar och jag minns jag vid något tillfälle slängde ur mig att ”..men säg till honom att komma över och hitta på nåt med oss” utan att riktigt veta vilket ”oss” jag menade och utan att riktigt tro någon skulle ta mig på orden. Och faktum var att jag ju faktiskt var lite nyfiken på den här sonen som det pratades om så mycket.

Första gången han ringde förstod jag ingenting. För inte kände jag igen rösten och inte namnet och samtalet med hans far hade jag redan glömt. Men så hade man alltså tagit mig på orden och innan jag visste ordet av var jag på väg till grannhuset för att för första gången träffa honom. Grannens son. Jag minns jag fick gå ända upp till vindsvåningen, där han hade sitt rum, och att han var betydligt längre än mig. Nästan axellånga, mörka lockar och svarta kläder. Och jag, som trodde att jag var blyg, förundrades över hur blyg han var. Vi var tafatta till en början, utan att veta vad vi skulle prata om eller varför vi riktigt befann oss i samma rum. Men trots det, trots tystnaden och den emellanåt pinsamma osäkerheten, så var det något som höll oss båda kvar där. Någon form av samförstånd kanske. Kanske var det just den där vilsenheten och känslan av att inte riktigt höra hemma som gjorde att vi någonstans ändå fann varandra.

Jag såg också förändringen. Hur han plötsligt började komma varje helg, alltid ivrig att se mig. Och jag, som trots att vi egentligen aldrig gjorde något mer än tittade på filmer och lyssnade på musik, tyckte om att sitta där i hans rum och bara vara tysta. Jag kan fortfarande förnimma den rent elektriska atmosfären i det lilla rummet den kvällen då han sökte mina fingrar och flätade ihop dom med sina, innan han strax efter försiktigt pussade mig på munnen. Och även om jag aldrig föll för honom så var det ändå något fint med allt det där. Oskyldigt och kravlöst.

Men det är märkligt. Hur allt det här tycks ha suddats ut och bleknat bort. Och hur jag fortfarande inte kan minnas riktigt vad som hände sen eller när vi slutade ses. Jag minns bara det. Två vilsna tonåringar i ett vindsrum och hans skygga leende. Och jag kan inte låta bli att undra vart han tog vägen.

 

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om trasiga hjärtan och bristande knoppar

Så möter jag på min väg ännu ett trasigt hjärta. Med det skälvande hoppet som krampaktigt håller fast, trots att där kanske inte finns något att hålla fast vid längre. Så många har jag mött att jag ibland undrar om det är därför jag finns. För att se dem. För att lyssna. För att samla upp dem alla så gott jag kan och lägga dem i en korg med sammetsmjuk botten. Och kanske kommer jag aldrig kunna trolla. Ta bort allt det där onda och vassa och hotfulla. Kanske kommer jag aldrig kunna laga dem helt, ens om jag försöker. Men kanske finns jag till för att hjälpa dem en bit på vägen. För kanske om jag börjar, om så bara obetydligt lite, så får de vila och finna styrka att ta vid där jag inte kan. Jag tänker så ibland. När jag möter trasiga hjärtan.

Det trasiga hjärtat och jag sitter där på varsin grön stol och dränker sorger och besvikelse i vin. Skrattar tappert åt det onda och viftar med händer. För vad finns där annars att göra när verkligheten raserar ens drömmar. Allt man kan göra är att skratta. Må så vara att där glittrar tårar i ögonvrår och värker i bröstet, men så länge man har skrattet har man något. Vi talar om sådant som är lätt som är svårt som är förvirrande som är fantastiskt. Och när vi huttrar kommer Vakten med filtar för att värma. För att vi ska förstå att där även finns bra killar, som han mjukt säger och ler. Och jag tänker att kanske är även han ett trasigt hjärta med en alldeles egen historia att berätta. Han som flyttat till storstan för kärleken som ändå inte höll. Vår alldeles egna filtvakt, som lyssnat fast han försökt stänga av. Han passar upp på oss och säger han finns just därför. För att göra vad han kan för att muntra upp. Jaha, tänker jag, han är också en sån. En sån som lagar andra för att laga sig själv. Och det är fint, tänker jag där vi dricker ikapp med det fallande mörkret.

Det är som med salladsblad det där ibland. Förhållanden. Drömmar. Livet. Sallader som blommar ut trots att man inte alltid vill och trots att man gör allt i sin makt för att hålla ihop de sköra, gröna bladen. Så man tejpar och snörar och konserverar och håller det i sina händer. Tror att man lyckats i samma stund som man blundar för allt det man inte vill se. Och så vaknar man upp en dag och inser att det inte räckte. Att den möglade inifrån ändå. Att den förr eller senare ändå inte kunde hålla så länge som man ville. Kanske var det det hon menade, Karin Boye, när hon skrev om bristande knoppar. Ont för det som växer, och det som stänger…

Trasiga hjärtan vinglar hem i natten. Ett har börjat läka, slagit rot och försiktigt börjat växa. I sin hand en korg med den mjukaste av bottnar. För man vet ju aldrig vad eller vem man möter på sin väg. Vem som behöver plockas upp. Och vem som bara behöver lite hopp. Men förr eller senare kommer de alla att växa igen. De behöver kanske bara lite hjälp på traven.


15 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om en helg & en bröstkorg

Känslan av befrielse är påtaglig när mina fingertoppar åter möter tangenterna. Dom liksom kindpussas och ler brett mot varandra, lyckliga att få leka tillsammans igen, och jag har inte hjärta att säga åt dom där egentligen inte finns tid till lek, trots att klockan ilsket tickar ovanför dörren och den oranga msn-konversationen får mig att vilja slänga datorn i väggen. För mina fingertoppar är lyckliga.

Hela helgen har ord och meningar och spalter formats i mitt huvud. Intryck och tankar jag måste skriva om, men jag har inte kunnat. Och trots att jag känt behovet, inte alltid velat. Så dom har tålmodigt fått hopas därinne, fått lära sig att vänta trots att det får dom att stampa med fötterna i marken och lägga armarna i kors och blänga på mig, för dom måste hela tiden trängas mer och mer för det är så det är när man inte kan hindra nya tankar från att födas. Mitt huvud är inte Kina.

När jag vaknade imorse, för andra gången, kunde jag inte hejda leendet som spred sig på mina läppar där jag låg och iakttog mönstret på väggarna. Liksom letade figurer, precis som jag legat på samma plats och gjort tidigare dagen innan. Och jag andades in doften han lämnat bakom sig när han gått och undrade om han förstod att det inte skulle dröja länge förrän orden som trängdes i mitt huvud behövde yttras. Undrade om han insåg att jag med största sannolikhet skulle skriva om hans bröstkorg så fort jag bara fick chansen. Men så tänkte jag att jo.. Han måste nog veta tillräckligt mycket om mig för att förstå. För hur ska jag väl nånsin kunna låta bli att skriva om någonting så berusande och enkelt som just den närheten? Hur ska jag kunna låta bli när mina ord är som vattnet som tar sig fram överallt där det finns kryphål och chanser? För dom kan inte stängas in helt. Dom har inte tålamodet. Vill inte ha tålamodet.

Och jag minns hur jag småpirrigt och nervöst slog in hans portkod. Kände mig fånig när mina ben skakade lätt då jag ringde på dörren och hörde honom röra sig på andra sidan. Och jag förstod inte riktigt nervositeten, för även om den inte var jättestor som när jag pratade med honom för första gången, så fanns den. Trots att jag aldrig trott en sekund på att mötet skulle gå dåligt. Trots att jag aldrig tvivlat på att jag ögonblickligen skulle tycka om honom. Och det gjorde jag.

Men jag vet nu.. Jag insåg det när jag låg där och tittade efter hästar och lejon och microgrisar i tapeten. Att jag var orolig över att han inte skulle tycka lika bra om mig, i verkligheten, som mina ord och det jag skriver. Orolig över att jag inte skulle vara lika bra som mina ordval.. För det är ju så lätt att försköna när man skriver.

Men när vi sedan satt där, ihopkurade, som om det vore den mest naturliga sak i världen att känna sig så bekväm och sitta så ihopkurad med en person man just träffat för första gången, kunde jag inte bry mig mindre om nervositet och oro och vad som pågick utanför lägenhetens väggar. Och inte heller kände jag den minsta önskan att lyfta mitt huvud från hans inbjudande, trygga bröstkorg och åka till andra sidan havet. Och för första gången på så väldigt länge önskade jag inte att jag var någon annanstans när rastlösheten tog över. För det fanns aldrig någon rastlöshet.

Bara han och jag, mitt ibland stearingljusen och rökelsen och tequilan och Winnerbäck och bär-shots och godispåsen och mjuka fingertoppar och persienner och oversize-tröjor och mönstrade kuddar och en kvarlämnad tv-bänk och youtube-klipp och Rafiki och Mufasa och Shenzai och Nala.. Bara han och jag och Lejonkungen.

Och senare, när jag vandrade i solen fylld av vårkänslor, kändes det lite som att ha vingar. För han gav mig vad ytterst få har kunnat… Total och absolut frihet.

11 kommentarer

Filed under Uncategorized

Jag, Kusin Vitamin & gungor i natten

Klockan slår ett. Plötsligt känns rummet vi sitter i alldeles för litet, eller kanske är det våra tankar som växer sig för stora. Jag vet inte riktigt vilket. Men vi måste ut. Klär på oss och smyger ut i natten, i Jakan-mörkret som aldrig riktigt blir mörkt. Och där traskar vi fram, Kusin Vitamin och jag. Halkar över det som tidigare under dagen varit slask och jag tänker att den där isen, den är minsann lika hal som männen våra hjärtan valt att brinna för.

En bit bort ligger en lekpark och jag förvandlas till ett barn igen. Skrattar förtjust till när jag halkspringer över is-slask och kras-snö och börjar klättra. Skyndar bort till gungorna som påminner om min barndom.

– Blir du inte snurrig? frågar hon och småler.

– Jag kan gunga hela livet, svarar jag och tar sats.

Och där sitter vi. Hon stadigt på marken, båda fötterna förankrade i snön. Och jag med dinglande ben, fram och tillbaks.. Fram och tillbaks. Sluter ögonen och andas in den lätt rökiga luften och önskar jag kunde sitta där i min gunga för alltid. Gunga mig genom livet. Och det blir tyst. Vi lyssnar på den svaga vinden och ljudet av en sovande stad. Det avlägsna ljudet av någon som rastar sin hund.

Ett plötsligt tonårsskratt som skär genom mörkret som inte riktigt är mörkt får mig att stanna upp. Tar mig tillbaks till tankarna som blev för stora i rummet som blev för litet för tankarna. Och henne med. Vi pratar om Han-som-aldrig-till-skott och jag frågar om det fortfarande är som det varit, trots att jag redan vet svaret. Hon frågar om Honom, om jag fortfarande känner som jag gjorde igår… Trots att hon redan vet svaret.

Och vi skrattar återigen åt hopplösheten. Säger att det är så lätt att prata när man sitter här och så svårt när man står där, förlorad i ett par blå ögon eller en hård kram. Och att det är svårt att reda ut vad man känner när där aldrig finns utrymme för att känna. På riktigt. Ordentligt. På samma plats och i nyktert tillstånd.

– Fan..

–  Äsch..

– Det får bli som det blir, säger vi nästan samtidigt och kan inte låta bli att småle åt varandra.

Så blir det tyst igen. För ingen utav oss menar vad vi säger och båda vet om det. För även om det blir som det blir, för det blir det ju alltid, så kommer ingen utav oss sluta att tänka. Eller vara rädda. Eller behöva promenader i natten för att minnas hur man andas.

Och jag sluter ögonen och tar sats igen. Låter mig själv vaggas till ro av ljudet av smågnisslande gungor och en sovande stad och en världens bästa Kusin Vitamin som andas en meter ifrån mig. Tänker att om jag bara alltid kunde känna mig så lugn och fri och lycklig som just när jag sitter där och far fram och tillbaks över en svajande mark..

..då skulle det vara bra fint.

10 kommentarer

Filed under Uncategorized

Kusin Vitamin, jag och samtal om genetiken

Kusin Vitamin möter upp mig på T-centralen. Trötta ögon, varma leenden och pussar på kinden. Juice och choklad och nattkäk på 7-Eleven. Vår vanliga bänk, där mitt i alltet, perfekt för att spana på folk. Hon och jag mot världen. Som alltid.

Vi pratar om Honom. Jag berättar om mina rädslor. Sådant jag annars aldrig yttrar högt. Jag berättar jag är orolig ikväll, att mitt huvud börjat göra sig påmint igen. Att det börjat säga åt mig igen att höja garden lite, att ta ett steg tillbaks och inte låta hjärtat styra för mycket. För hjärtat är dumsnällt. Litar för lätt, förlåter för ofta och älskar för mycket. Alldeles för mycket. Och huvudet är oroligt. Tycker det vore bättre om vi plockade fram säkerhetslinor och staket och bara lämnar lite på glänt, ja sådär lagom, men inte på vid gavel.

– Jag vet inte hur jag ska berätta för honom… För jag måste det, eller hur?

– Mmm..

– Fan.. Jag hatar att det ska vara såhär. Varför älskar jag så mycket när det är så svårt?

– För att det är sånna vi är. Det är genetiskt..

– Fan.. Ibland glömmer jag det..

Och hon klappar mig på knät och ler i samförstånd. För hon vet ju. Hon älskar ju också för mycket. Hennes hjärta förlåter också för ofta. Och vi lyssnar för sällan på huvudet när det väl kommer till kritan. Och så är vi framme och vi traskar runt i mörkret och pratar om att ställa mot väggen och om vikten av det här med att prata face-to-face. Vi skrattar åt vår egen hopplöshet och säger vi borde lära oss att sluta tänka på morgonen. Och speciellt på kvällen. Och i natten.

Och så sätter vi oss här. Småfnissar åt varandra över datorskärmarna, mitt emot. Småfnissar åt våra hjärtan, fast det river i brösten och tårar måste blinkas bort. För vi är trots allt dömda att alltid älska för mycket. För det är genetiskt. För att när det gör så ont så måste man skratta åt det för att inte gå sönder. För att vi trots allt har varandra, även om vi kanske aldrig hittar någon som älskar oss lika för mycket.

 Hon och jag. Mot världen. Alltid.

11 kommentarer

Filed under Uncategorized