Tag Archives: Om tystnad

Om Osäkerhet

Jag känner mig sällan så osäker som när jag inte är säker. Genom hela livet har jag oftast välsignats med människor jag inte behövt tvivla på, människor stadiga som berget och som aldrig velat göra mig illa. Det finns undantag, javisst, men dessa har sällan varat länge, även om de ändå oftast varat för länge. Men jag har sällan varit osäker när jag varit med någon, på riktigt. Aldrig behövt tvivla på någon annan än mig själv. Så, av naturen kan jag inte hantera den. Osäkerheten jag känner just nu. Den som får mig att överanalysera varje rörelse och censurera alla mina ord. Den som får mig att ifrågasätta allt och skälva av rädsla för att sådant jag säger i oövertänkta ögonblick ska krossa den glastunna hinna av hopp jag står på. I nätterna kväver jag sådant som vill ut trots att det buntar ihop sig till stora klumpar av förtvivlan i mitt bröst. För jag vet inte hur jag ska överleva om det där spröda går sönder. Vet inte hur jag ska hålla mig upprätt om jag förlorar min övertygelse. Så jag låter det kväva mig istället. Låter rädslan tysta mig. Trots att jag vet att även knoppar av tystnad en dag måste brista.

Ofta kan jag ändå vila i övertygelsen. För jag ser ju förändringen. Sakta, försiktigt, men jag ser den. Tycker mig kunna känna den. Ibland vågar jag till och med ta initiativ. Försiktiga förfrågor om närhet och tid. Men vissa dagar räcker det inte. Vissa dagar vinner rädslan med ett sådant övertag att jag finner mig stirra ned i en avgrund och bara vänta på att knuffas över kanten. Så jag trycker mig nära i natten. Låter den värme jag själv saknar döva den förslavande kölden min osäkerhet bär med sig. Blundar hårt och begraver läppar mot varm hud för att hindra dom från att tala. Släpp in, hör jag röster i mitt huvud viska. Släpp in, fast du inte vågar. Fast du inte känner dig insläppt. Släpp in. Fråga allt du vill fråga. Ta risken. Men jag frågar inte. Blir feg och väntar tills andetag avslöjar bara jag är vaken. Först då vågar jag bryta tystnaden.

Jag är sällan så osäker som när jag inte är säker. Kanske är det mitt straff. Men det klär mig inte. Tär på mig så till den grad att det blir synligt när jag inte är på min vakt. Jag ser det i deras bruna ögon – hur min osäkerhet finns målad över min spegelbild. Hur jag skälver av återhållen ångest när man frågar. För alla de murar som en gång bröts ned har ännu inte återfått den styrka de hade innan honom. Och för de som står mig närmast kan jag inte ljuga trots att jag gör mitt allra bästaste bästa. Förlora dig inte, säger hon till mig. Våga kräva det du behöver och vänta inte så länge att livet passerar – utan dig. Och jag stirrar med glansiga ögon och undrar tyst vad man gör när det i själva verket är Livet självt man väntar på. Jag tror att hon förstår ändå, att hon ser rakt igenom mig precis som hon alltid gjort, min mor. Jag har inte något annat alternativ, viskar jag. Han är mitt liv. Den jag vill leva med tills mina ben inte längre bär mig. Vänta är det enda jag kan göra. Det kanske dödar mig.. Men jag dör om jag vänder också. 

Jag dör om jag vänder också.

Annonser

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om krokiga vägar & tysta vrår

Jag har saknat den. Den nästintill totala tystnaden. Ljudet av ett sovande hus och regelbundna andetag. Inga bilar eller plogar eller tåg eller människor. Ute är det mörkt. Så mörkt att ingen skulle märka om någon rörde sig på de tomma gatorna. Och jag ligger här och undrar varför man någonsin skulle vilja byta bort det här mot stadsbullret och det aldrig riktigt mörka mörkret. För en tid, javisst. Men alltid?

Det är när jag ligger här i ett nedsläckt, tyst rum som jag börjar tänka tillbaks. På gårdagen. Veckan som gått. Det år som passerat. Jag funderar på allt det fina och fantastiska. Konstaterar för mig själv att 2010 allt var ett överraskningarnas år. Ett förväntningarnas år. Ett bra år. Jag gick vilse på krokiga stigar, men hittade ut. Jag hittade alltid ut till slut. Och jag tänker att somliga av oss kanske är sådana att vi måste få ta alla de dunkla omvägarna för att kunna uppskatta raksträckorna. För att kunna se allt det vackra måste man se allt det som göms i mörkret, på okända stigar i snåriga skogar. Men förr eller senare hittar man ut, om man vågar. För visst är det väl så att det ibland är lättare att gömma sig i skuggorna, än att stå rakryggad med öppna ögon i direkt solljus.

Veckan som gått har varit… En överraskningarnas vecka. På gott och ont. Jag har funnit värme och kärlek. Jag har drabbats av vredesmod och besvikelse. Och jag har funnit ord som fastnat i svalget och återvänt till mitt hjärtas tysta vrår. De bidar sin tid. Behöver tid att växa. Tid att samla mod. Gårdagen hjälpte dom en bit på vägen.

Ibland undrar jag om det någonsin tar slut. Sökandet. Omvägarna. Och allt det där andra som bidragit till att jag dött så många gånger. Dött för att återfödas. Starkare. Alltid starkare. En dag kanske allt är värt det. Jag kommer aldrig sluta hoppas.

12 kommentarer

Filed under Uncategorized

‘For she was born in another time..’

Hela huset sover. I gamla hus som det här vet man det på hur de tunga, jämna andetagen ljuder genom varje vägg. De blandas med ljudet av regnet som strilar nedför fönstren. I bakgrunden kan man höra ett svagt kuttrande från det fluffiga, lilla marsvinet. Men annars tyst. Så tyst att det nästan känns surrealistiskt. För i Stockholm är det aldrig tyst, hur gärna jag än vill det ibland.

På en köksstol sitter jag uppkrupen. Lyssnar på historier min mor berättar om sin ungdom, om mormor och om min far. Historier jag aldrig förut hört, trots att jag har material nog för att skriva böcker om deras liv. På något vis finns där alltid mer. Nya upptäckter. Historier som återges i ett annat sken än de jag tidigare hört. Och jag sitter där tyst och iakttar min mor plocka med detena än det andra och jag undrar varför det är första gången jag får höra om när min far som arg femtonåring flydde landet och lämnade sin familj utan ett ord. Om hur han inte hörde av sig på två år och sedan en dag plötsligt kom tillbaks. Det kunde varit jag, tänker jag. Inser snart att det var det. För också jag var en arg femtonåring när jag lämnade hemmet. Och kanske var jag inte lika modig, kanske lämnade jag varken land eller län, men jag ville härifrån. Bort från hålan. Mest av allt ville jag bort från min mor. Hon som varken förstod eller ville acceptera att min väg inte var hennes. Inte lika spikrak. Jag har alltid lärt bäst genom mina egna misstag. I efterhand förstår jag att det var det hon ville undvika. Mina misstag. Det skulle komma att ta två flyttar och flera år innan jag förstod hon bara ville väl. Att hon bara inte förstod ett bättre sätt att visa mig, än att hålla mig för hårt. Mig har man aldrig kunnat hålla hårt. Jag slutar andas då.

Och jag tänker att kanske är det så ändå. Att äpplet inte faller långt från trädet. För i historierna om min far ser jag mig själv. Och jag skrattar ibland. Gråter. Förundras. Det blir så svart på vitt när det inte handlar om mig, fastän det gör det. Fastän jag känner igen varje handling och villoväg. Varje dumdristig impuls. Behovet av att gå en egen väg, mot strömmen. Trots allt det fula, trots allt det svåra, är jag glad att det är så. Att jag alltid valt min egen väg. För just den vägen ledde mig tillbaks. Och medan jag sökte, förstod också hon.

Idag ser jag henne i ett annat ljus. Och tacksamheten vet inga gränser.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om vissa tystnader

Ibland är han lite nere och blir tyst. Som igår när Söderling, I quote, fettorskade i tennisfinalen. Och ibland tror jag då att det är mitt fel, att jag gjort någonting. Det letas i racerfart i mitt huvud efter något vagt minne av någonting jag kan ha gjort eller sagt som inte är okej (antar man har bagage kvar ändå) och fast han rynkar pannan när jag frågar om något är fel och han säger att vi är okej, så blir jag lite orolig. Att han plötsligt ska tröttna på mig. Eller något. För ibland kan jag inte förstå hur man kan ha sån tur som jag haft och hitta någon som är så väldigt bra för en och inte ens lite dålig i kanterna.

Det är sådana gånger som jag kryper tätt, tätt, tätt intill och lägger armar om och pussar där jag kommer åt bara för att jag går sönder om jag inte gör det. För att hans närhet lugnar och värmer. Och för att jag vet att jag själv kan vara nog så irrationell. För att jag vet jag verkligen haft tur och jag ibland blir rädd att turen liksom ska ta slut. Och jag har börjat vänja mig vid att ha ett välmående hjärta..



4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om Tobys slokande blad och min skuld

Jag är en fruktansvärd mor. Alldeles för självupptagen (eller pojkvänsupptagen) för att komma ihåg min son. Vår son. Vår Toby. Och nu sitter han där vid fönstret och stirrar med en anklagande blick på mig. Pratstrejkar. Och jag tänker att han är lite osmart, för det är ju precis därför jag glömmer. För att han pratstrejkat ända sen vi skaffade honom.

Men Mowgli är inte skonsam. Inte han inte. Han påminde mig så fort jag vaknat att jag inte matat Toby och lätt som det är att ge mig dåligt samvete, så kände jag hur jag liksom vissnade lite och hade jag haft längre öron eller varit en blomma så hade jag slokat sådär som ledsna blommor gör. Som Toby gör.

Du ser, Mowgli. Det här hade aldrig hänt om det varit en hund vi skaffat. För hundar låter. Och kissar inomhus om man inte går ut med dom. Och dom hoppar på dig och viftar svansar och gnyr och överöser med mys och kärlek och sitter inte bara i fönstret och stirrar med anklagande blick och slokande blad.

12 kommentarer

Filed under Uncategorized

Att förloras men inte förlora.

Jag hittade precis det här gamla inlägget jag skrev om Honom för nästan precis ett år sedan. Och jag tänker att nog är det så alltid, att det är Han som till stora delar håller igång mitt skrivande.

 

”X hälsade på igår. Det var min sista dag i London och precis som han lovat så stod han där utanför min dörr strax efter tolvslaget på dagen. Tystnaden var till en början dryg. Tjock. Typen som kan skäras igenom med kniv; det var så tydligt att diskussionen vi haft då vi senast talats vid hade satt sina spår. Hans fingrar var försiktiga, prövande när de trevade efter mina. Som om han var osäker på om jag skulle dra mig undan eller stanna. Han som alltid varit säkerheten själv.

Jag gjorde det först. Drog mig undan. Med benhård disciplin låtsades jag inte lägga märke till hur han sträckte sig efter mig. Pratade vidare om vad som hänt sen sist, om Miljonären och resan hem. Om hur jag längtade efter solen och lukten från det salta, friska havsvattnet.

Med sina genomträngande, blå ögon försökte han läsa mig. Som om jag vore en bok. Jag antar jag brukade vara just det för honom. En såndär lättläst bok med stor, tydlig text. Men det var innan jag omfamnade min egen beslutsamhet, innan jag började det stora byggarbetet med de stora staketen. De som är till för att skydda.

Och jag såg det på honom – han blev rädd. Han, alltid så van vid att ha övertaget, så van vid att kunna rubba hela min existens bara genom att befinna sig i samma postkodszon. Var han rädd att förlora mig?

Men jag kunde inte värja mig mot den mjuka strävheten i hans kyssar. Det har jag aldrig kunnat. Det är något med sättet hans läppar möter mina, någonting med de ilningar längs hela ryggraden de fortfarande framkallar. Ja, fortfarande. Precis på samma sätt som det är något visst med hur våra sammanflätade fingrar passar så perfekt ihop och hur närheten och ljudet av hans andetag skänker mig större sinnesfrid än någonting annat. Det är just det – allt det där trollbinder mig.

Jag somnade i hans armar. Med hans andetag i nacken och armarna virade om mig som om han var rädd att jag skulle ta mig loss och springa därifrån. Precis så som jag alltid brukade ha mina armar on honom…

Och det var först då jag förstod; jag har inte förlorat än. Jag höll vad jag lovade, jag lät mig inte övertalas. Men jag tillät mig förloras igen, för hur kan jag motstå?

Men jag är fortfarande med i spelet. Den här gången var det kanske inte jag som var boken…”

 

 

1 kommentar

Filed under Uncategorized