Månadsarkiv: juni 2010

Och så mitt i allt..

Och mitt i alla tårar får jag ett mail. Man tycker jag låter intressant. Man tycker det är kul att jag har skrivit. Och helt plötsligt känns det som att sommaren kan vara räddad. Så söta, snälla vänner därute, håll tummar och tår för mig nu. För det här vill jag. Det här vill jag så jävla mycket!

20 kommentarer

Under Uncategorized

Om polismorden i Malexander och en kvinnas sorg

Plötsligt hör jag ett namn nämnas på TV:n som får mitt medvetande att resa tillbaks i tiden. 1999. Jag var bara ett barn då. Och hon var bara en granne. En utav alla de kvinnor som bodde i byn där jag är uppväxt. Men en kvinna som min familj känt hela livet. En kvinna vars ansikte jag aldrig någonsin kommer att glömma. Trots att jag inte förstod allting som hände just då.

Polismorden i Malexander tog hennes livs kärlek ifrån henne. Jag minns hennes tomma blick. Alla bilder i tidningarna. Jag minns de lågmälda rösterna. Skvallret som gick i byn, såsom skvaller ofta går i byar där alla känner alla. Men det är inte förrän nu, idag, som jag inser hur stort det var. Ilskan. Sorgen. Maktlösheten. Och nu, när jag ser bilden av henne från rättssalen, kan jag inte sluta gråta. För ingen människa, någonsin, borde få förlora sitt livs kärlek på det sättet. Ingen förälder borde få mista sin son, ingen syster sin bror… Ingen borde få vara så trasig.

Och jag undrar när fan världen blev så inihelvetes screwed up. När?

8 kommentarer

Under Uncategorized

Räddare i nöden

Vad gör du?

– Ehum… typ.. putsar fönster..

– Va? Oj!

– Mm… Oj..

– Vill du ha sällskap?

– HELL YES! Kom hit!

– Sätter mig på tunnelbanan nu..

Ibland är det en himla tur att man har en Kusin Vitamin vars telefon aldrig fungerar när den ska, förutom just precis i rätt tillfälle. För ibland är det en fråga om liv och död (som nu..typ) och då är det viktigt med fungerande mobiler. Och så överlevde jag ännu en dags semester. Good job!

4 kommentarer

Under Uncategorized

Om att mäta uttråkningsgrader

Man brukar kunna mäta min uttråkning på följande sätt: ju duktigare jag blir desto värre och farligare.

Idag har jag: diskat, plockat undan, tvättat, torkat, dammat, anmält mig till en gitarrkurs, läst ut en bok, betalat mobilräkningen, bokat upp träningspass för resten av veckan, varit ute och gått, slängt soporna, putsat alla fönster…

Slutsats: jag är döende. Rädda mig någon. Tacksåmyckethej.

2 kommentarer

Under Uncategorized

Om sol i sinne

Som vanligt vaknar jag till igen när Mowgli sätter sig på sängkanten för att äta frukost. Han har börjat göra det på sistone. Sätta sig hos mig och flina lite när jag sömnigt ler mot honom eller kurar ihop mig till en liten boll kring hans kropp. Jag älskar det. Idag är inget undantag.

Kan se solen skina ute och i halvsömnen suckar jag förnöjt. Jag har drömt om Chile hela morgonen. Om mormors hus och mandelträden. Om doften av varm jord och citrusfrukter och kummin och mynta. Och känslan och dofterna ligger kvar i min kropp när jag vaknar. Ett tag tror jag nästan jag faktiskt är där.

– Cc har kommenterat, meddelar Mowgli. Och han känner mig väl. Vet mycket väl om hur rusigt glad jag blir över nyheten och att jag antagligen kommer att rusa upp ur sängen så fort han gått hemifrån. Och det är precis vad jag gör.

Och när jag sedan sitter där, i min solfläck på soffan och med datorn i knät, kan jag inte sluta le. För Cc är tillbaks och jag har saknat henne. För att jag älskar solfläckar inomhus och hur de påminner mig om när jag var liten och alltid somnade på solfläcken mitt på hallgolvet.

Och för att jag har världens bästa pojkvän som gör mig glad, gladare, gladast. För att han pushar och finns där. För att han anmäler mig till ”Dance & Jam Session in the Summer Sun City” för att han vet jag älskar afrodans. För att idag är det sol och jag känner mig gladare än jag gjort på ett bra tag och för att just idag har jag upptäckt att jag älskar Mowgli lite mer, lite djupare än igår. Och imorgon mer än igår.

13 kommentarer

Under Uncategorized

Justeja

Innan jag blev rosenrasande så målade jag. Ni får en liten sneakpeak av mitt kladdande. Så snäll är jag idag.

Natti natti vännerna!

4 kommentarer

Under Uncategorized

Det där med (skit)fotbolls-VM:et som sög

Kusin Vitamin hetsäter. Det är 2 sorters chips och  fyra sorters choklad och vindruvor och Cola och mitt i allting stället hon sig upp och skriker och spottar och fräser. Och den här gången varken förvånas eller skrattar jag. För jag är minst lika förbannad. Och jag hetsäter och kastar vindruvor och svär de mest avancerade eder i korus med min vilt gestikulerande kusin. Och Mowgli sitter där vid sidan om mig och ger oss snabba sidoblickar lite då och då.

Man blåser av för halvlek. Vi förflyttar oss till balkongen. Pratar om att hoppa. Funderar på att hoppa. Funderar mycket seriöst på att hoppa. Men vi är ju chilenare. Chilenare ger aldrig upp hoppet. Det finns liksom, per genetik, en underliggande och helt absurd tro på att vi kan klara oss ur alla situationer bara vi aldrig någonsin, inte under några omständigheter, ger upp hoppet eller tappar suget. Dårskap kallas det ibland. Så vi hoppar inte.

– Jag mår illa, säger Kusin Vitamin och grimaserar.

Jag med, svarar jag och tar mig för magen.

– Vill du ha choklad?

Ja för i helvete!

Och så hetsäter vi. Andra halvlek är igång. Men ju längre matchen lider, desto mer tappar vi suget. Och man vet att det är riktigt illa när vi till och med slutar hetsäta. Då reagerar till och med Mowgli och undrar om det verkligen står rätt till med oss. Och Kusin Vitamin slänger iväg telefonen och svär och hytter med nävarna åt tv:n och jag spottar och fräser och stampar och ropar glåpord till de brasilianska spelarna.

Jag ska aldrig mer titta på fotboll. Dårskap. Ren och skär jävla dårskap. Aldrig mer. Inte undra på att Bielsa ser ut som han gör..

2 kommentarer

Under Uncategorized

Om vänskap på nätet

I tunnelbanan mot stan, på väg till Mowgli, kan jag inte sluta le. Jag får nästan kramp i kinderna som jag lett den senaste timmen. Så mycket ler jag och så förväntansfull är jag att jag måste knappa ihop ett rusigt litet sms till Mowgli och berätta att snart händer det, snart får jag träffa henne. Och som jag gått och väntat på att få träffa henne. Det är lite lustigt faktiskt.

När jag sitter där och tittar ut genom fönsterrutan; inbillar mig att jag ser långhåriga och fläckiga kossor beta på gröna, blommiga ängar där det egentligen bara finns svarta, hårda ytor; kan jag inte sluta fundera över det där med nätdejting. Har bloggdejting blivit det nya svarta?

Det är inte bara när det kommer till kärleken, utan som i mitt fall, även vad gäller vänner som jag menar. Och mina tankar går fram och tillbaks och där jag sitter kan jag inte låta bli att undra hur man egentligen gjorde förr, innan var och varannan människa därute bloggade. Hur lärde jag egentligen känna mina vänner? Jo.. Det var ju skolan. Och jobbet. Och så genom gemensamma vänner. Musiken också, fast det var ju i skolan mest. Men nu då? Nu när jag varken går i skolan, jobbar eller känner särskilt mycket folk som kan introducera mig för nya människor? Hur gör man då?

Och jag tänker att är det då så konstigt, egentligen, att dom jag läser om och dom som i sin tur läser om mig, automatiskt blir dom jag vill ty mig till? Utan att ha träffat dom. Ibland utan att ens veta deras riktiga namn. Men dom delar ju mina glädjeämnen och sorger. Vet hemligheter jag inte berättar och de finns där att ge råd och försöka hjälpa. Jag är aldrig så naken som när jag skriver. Ingen känner mig bättre än den som läser mina innersta tankar. (Såvida den inte både läser OCH känner mig i verkliga livet, vilket ju inte är så många egentligen.)

Alla ni/dom som kommenterar och som jag lärt känna genom bloggandet har kommit att betyda minst lika mycket som om jag faktiskt kände er på riktigt. Fast gör jag kanske inte det egentligen? Känner inte vi varandra? För ibland tror jag det. Att jag känner er på ett lika personligt och intimt plan som ni känner mig, ni som följt den här bloggen. För jag tänker att en människa som delar med sig så mycket av sig själv, låter sin själ och sitt hjärtas innersta röster få plitas ned i ord, måste gå att lära känna så. Jag tror ofta att mina ord, det jag skriver, säger mer om mig än det jag säger. Det är så man verkligen ser mig. Vem jag är.

För mig har det blivit omöjligt att inte skapa en relation till de bloggar jag följer. För jag glädjs och jag gråter och jag oroar mig på samma sätt som jag gör när jag läser en riktigt bra roman. På samma sätt som jag glädjs och oroar mig med och för människor jag känt hela livet. För mig är det omöjligt att inte tycka om er. Omöjligt att inte sakna er när ni lyser med er frånvaro, vare sig det är kommentarer eller era inlägg som saknas. Och alldeles omöjligt att inte glädjas när ni visar omtanke och intresse.

Och så tänker jag igen, att i ett modernt samhälle som det här… Det är kanske inte så konstigt ändå, det där med att hitta vänner via nätet..

Men jag ska sluta svamla nu och återgå till mina akrylfärger. Jag antar.. Ville bara säga ni betyder något. Eller mycket. Att era kommentarer och bloggar betyder något. Gör skillnad. Tack.

14 kommentarer

Under Uncategorized

Om Ken

Ken är han som jag känt och älskat sedan första året på gymnasiet. Och som jag aldrig slutar sakna nu när han inte längre finns i min närhet. För han, liksom jag, är oerhört dålig på att höra av sig med jämna mellanrum. Ändå är det alltid lika fint att prata med honom eller få ett oväntat sms i natten om att han saknar mig. Fina, fina Ken. Vilken fin vän han varit genom åren. Och som vi gått och varit kära och okära och ibland samtidigt men oftast inte och gud så vi har tjafsat och bråkat om fåniga saker. Hittade en gammal msn-konvo bland allt gammalt bloggmaterial från svunna tider och slogs av hur vi alltid låter som vi gjorde under gymnasiet. Såhär ungefär:

Ken: Du kunde fått smaka om du varit i Hova, men inte då. Du ska alltid vara så avig.

Fariahn: Jag? Vad ska det betyda?

Ken: Ja. Det betyder att du inte är rättvänd.

Fariahn: Vadå? mitt huvud sitter väl inte bak o fram heller?

Ken: Det är en såkallad metafor.

Fariahn: Jag är väl inte avig…

Ken: http://sv.wikipedia.org/wiki/Metafor

Fariahn: Hahaha… Vad rolig du va då

Ken: Du är ju inte här och inmundigar tårta, eller hur?

Fariahn: Meh.. Jag blev ju inte inbjuden förrän just precis nyss! Kan ju inte gå hela vägen! Då missar jag ju bussen på söndag!

Ken: Undanflykter!

Fariahn: WHAT? — för övrigt visste jag inte ens du var i skethova

Ken: Ja, du kunde gått ha kollat när min mamma fyller år pch ringt och frågat om det serverades tårta (vilket vi hade berättat att det gör, godhjärtade som vi är) och så hade du kunna bjuda in dig själv!

Fariahn: Dessutom så undanhåller du ju sån skitviktig info från mig..

Ken: Eller?

Fariahn: Meh.. NEJ! För så gör man inte!

Ken: Johoru

Fariahn: Neheru.. då blir man precis som Jafar på gymnasiet..!

Ken: Jag skulle inte kunna komma och hälsa på dig för jag förväntade mig ju att du skulle vara här och hälsa på.

Fariahn: FY FAN VA HAN LJUGER!

Ken: Sant ända in i benmärgen

Fariahn: Ja att du ljuger ja..

Ken: Ska jag behöva lida för att du inte är driven nog?!

Fariahn: suck –nu ska han spela martyr oxå —

Ken: Men jag är inte långsint. Jag FÖRLÅTER dig! Fariahn! Du är FÖRLÅTEN!

Fariahn: Du är dig lik din dumme store fan..

1 timme senare..

Ken: —— Du förtjänar inte någon tårta — för du är dum. Som… Spökplumpen.

Fariahn: *in total shock* Spökplumpen? E det din osynliga vän eller nåt?

Ken: Ja. Du är lika dum som honom.

Helvete vad jag saknar idioten. Jävla Gotland som tagit honom ifrån mig! Note to self: ÅK TILL GOTLAND.

2 kommentarer

Under Uncategorized

Exotica

Jag gick in och läste i min gamla, officiella blogg och hittade bilder på hästen jag brukade rida när jag bodde i skogarna. Och så var den där igen. Den där våldsamma saknaden som lägger sig som en molande värk i magen. Måste åka och se hur hon har det. Snart. Mycket snart.

Visst är hon vacker, min (I wish) baby?

4 kommentarer

Under Uncategorized